Astronomiska beräkningar och tideräkningen

HISTORIEFORSKARE ger i allmänhet företräde åt de kronologiska beräkningar de själva har gjort framför bibelns kronologi. I denna sin ståndpunkt påstår de sig ha stöd av forntida astronomiska beräkningar — uppgifter som i några fall finns på lertavlor som arkeologernas spadar bragt i dagen. En historieskrivare har till och med påstått att ”astronomiska bevis kan omvandla en relativ kronologi, en som bara redovisar händelsernas gång, till en absolut kronologi, ett system av data med anknytning till vår [nutida] kalender”.¹

Hur hållbart är det påståendet? Det är riktigt att himlakropparna blev frambragta av Skaparen för att de skulle tjäna såsom en tidmätare för människan på jorden. I 1 Moseboken 1:14 kan vi läsa: ”Må lysande kroppar uppkomma på himmelens utsträckning till att åstadkomma en åtskillnad mellan dagen och natten; och de skall tjäna till tecken och till att utmärka bestämda tider och dagar och år.” (NW) Men när människor bemödar sig om att förbinda forntida astronomiska data med händelser i den flydda mänskliga historien, måste de ta hänsyn till ett antal faktorer som utsätter dem för att begå misstag — misstag i fråga om beräkningar och i fråga om tolkningar.

Vid första påseendet kan det förefalla vara ganska enkelt att fastställa datum för några speciella händelser, när en forntida kilskriftstavla upplyser oss om att händelsen sammanföll med en sol– eller månförmörkelse. Men det förekommer partiella förmörkelser och totala förmörkelser, och det är mycket viktigt att veta vilket det var fråga om i ett givet sammanhang. Hur så? Jo, enligt The Encyclopæedia Britannica kan det i varje ”särskild stad eller ort i genomsnitt förekomma omkring 40 månförmörkelser och 20 partiella solförmörkelser på 50 år, [fastän] bara en total solförmörkelse på 400 år”.² Förutsättningen att exakt fastställa ett bestämt historiskt datum med ledning av en förmörkelse kan alltså helt naturligt ifrågasättas, såvida det inte gällde en otvetydigt omtalad total solförmörkelse som iakttogs inom ett bestämt angivet område. Tyvärr är sådana precisa och viktiga upplysningar sällsynta i de forntida källorna.

Svaga länkar i kedjan

Det råder också en viss osäkerhet beträffande det område där en vilken som helst omtalad förmörkelse kan ha iakttagits. De som ägnar jorden vetenskapliga studier har länge varit på det klara med att tidvattensströmmar i oceanerna, som kommer i beröring med havsbottnen i grundare vatten, kan ha benägenhet för att i någon mån hämma jordens rotation. ”Ett antal vetenskapsmän”, heter det i ett nyutkommet vetenskapligt arbete, ”har funnit rimliga bevis för en samlad effekt av ett fördröjande genom påverkan av tidvattnet, när det gäller forntida uppgifter om förmörkelser. En förmörkelse kan iakttas endast på en liten del av jordens yta. Dessutom kan man räkna ut inom vilka områden de förmörkelser kunde iakttas som har inträffat för hundratals (eller rentav tusentals) år sedan. Men det visar sig att nutida beräkningar inte stämmer överens med de forntida uppgifterna. Förmörkelserna tycks ha iakttagits inom områden som ligger flera hundra kilometer öster om de trakter där de borde ha uppträtt.”³

Vi skall här ge ett exempel på de svagheter som är förbundna med den här metoden för att komma fram till precisa data. Det är en solförmörkelse som historieskrivare särskilt förlitar sig på i sina försök att sammanställa Assyriens kronologi med bibelns. Den här förmörkelsen omtalas i en assyrisk eponymlista (lista med namn på framträdande personer)a och skulle enligt denna ha ägt rum i tredje månaden, räknat från våren, i konung Assur–dan III:s nionde år. Nutida historieforskare drar den slutsatsen att detta var den förmörkelse som ägde rum den 15 juni 763 f.v.t.⁴ Därpå räknar de bakåt 90 år (eller namn, eftersom de beräknar ett namn för varje år) på eponymlistan och kommer fram till att det var år 853 f.v.t. som slaget vid Karkar utkämpades i Salmanesers sjätte år. De påstår att Salmaneser i andra urkunder räknar upp konung Ahab i Israel bland de fiender, som gemensamt hade dragit upp för att strida mot Assyrien, och att han tolv år senare (i Salmanesers 18:e år) antyder att konung Jehu i Israel var bland dem som betalade skatt till honom.⁵ De söker så leda i bevis att år 853 f.v.t. utgjorde Ahabs sista år och att år 841 f.v.t. inföll början av Jehus regering.⁶

Hur tillförlitliga är dessa beräkningar? Eftersom det i eponymlistorna inte sägs något om förmörkelsens art, om den var partiell eller total, har historieskrivare inte något verkligt belägg för att denna förmörkelse inträffade år 763 f.v.t. Några forskare har faktiskt föredragit att räkna med år 809 f.v.t., då en förmörkelse inträffade som åtminstone delvis måste ha kunnat iakttas i Assyrien. Men från samma utgångspunkt sett förekom det också partiella förmörkelser under åren 817, 857 osv. — var och en synlig i Assyrien.⁷ Likväl gör historieskrivare invändningar mot varje frånsteg från solförmörkelsen år 763 f.v.t., därför att det, enligt deras påstående, skulle vålla förvirring i den assyriska historien. Men den assyriska historien präglas redan av betydande förvirring.b

Det är högst osannolikt att konung Ahab skulle ha tagit del i slaget vid Karkar år 853 f.v.t. I bibeln sägs det inget om detta, och den översättning av den assyriska text, som den här uppfattningen grundar sig på, är ganska hypotetisk. Av bibelns kronologi framgår det att Ahabs död inträffade omkring år 919 f.v.t. och att Jehu började regera omkring år 904 f.v.t. När Salmaneser nämner Jehu, behöver han inte syfta på Jehus första år. Hans ord kan gälla ett senare år under Jehus regering. Dessutom måste vi komma ihåg att Assyriens krönikörer hade anlag för att jonglera med årtalen i samband med nationens fälttåg och rentav påstod att deras konungar uppbar skatt av personer som för länge sedan var döda. Det finns alltså svaga länkar i kedjan av data, de astronomiska data inbegripna, vilka man litar till då man söker jämka samman den assyriska kronologin och bibelns kronologi.

Månförmörkelser

De uppgifter om månförmörkelser, som ges i Ptolemaios’ kanon och som förmodligen är hämtade från upplysningarna på kilskriftstavlor, har utnyttjats i samband med försöken att få de tidsbestämningar bekräftade som man vanligen går efter, när det gäller speciella år under de nybabyloniska konungarnas tid. Men även om Ptolemaios hade möjlighet att göra riktiga tidsberäkningar av särskilda förmörkelser i det flydda, är det därmed inte bevisat att hans omvandling av historiska data är korrekt. När han förbinder förmörkelser med vissa konungars regenttider, är det inte säkert att han alltid stöder sig på fakta. Den täta förekomsten av månförmörkelser ger inte heller något fast stöd åt detta slags bekräftelse.

En månförmörkelse år 621 f.v.t. (22 april) har till exempel fått utgöra bekräftelse på Ptolemaios’ uppgift om att detta år var Nabopolassars femte år. Men man skulle kunna hänvisa till en annan förmörkelse, som inträffade tjugo år tidigare, år 641 f.v.t. (1 juni), vilket skulle stämma överens med det datum som enligt den bibliska kronologin svarar mot Nabopolassars femte år. Dessutom var den sist nämnda förmörkelsen total, under det att den som inträffade år 621 f.v.t. var partiell.⁸

Det datum som uppges för Herodes’ död kan kanske allra bäst illustrera hur stor osäkerheten kan vara, då man fastställer datum med ledning av månförmörkelser. Enligt den judiske historieskrivaren Josefos inträffade Herodes’ död kort efter en månförmörkelse och inte sä långt före den judiska påskhögtiden. Många fastställer att det var år 4 f.v.t. som Herodes dog, och de stöder sig då på att det inträffade en månförmörkelse på natten mellan 12 och 13 mars det året. Enligt denna tidsberäkning påstår somliga nutida kronologer att Jesu födelse inträffade år 5 f.v.t.

I en artikel i tidskriften The Journal of Theological Studies för oktober 1966 framhöll emellertid W. E. Filmer hur svag en sådan beräkningsgrund är. Han framhåller att det också inträffade förmörkelser såväl den 9 januari som den 29 december år 1 f.v.t. och att båda dessa skulle kunna sägas vara en förmörkelse inte så långt före den judiska påsken. Vidare påpekar han att förmörkelsen den 9 januari år 1 f.v.t., som var total, fyller fordringarna bättre än den som inträffade år 4 f.v.t. och var en partiell förmörkelse. Som en sammanfattning säger han: ”Vad det vittnesbörd beträffar, som gäller månförmörkelsen, kan Herodes alltså ha dött antingen år 4 eller år 1 f. Kr. eller rentav år 1 e. Kr.” Och vilket som helst av de båda senare årtalen stämmer överens med den tidpunkt som enligt bibelns tideräkning kan fastställas för Jesu födelse, nämligen hösten år 2 f.v.t.

Det är alltså uppenbart att månförmörkelserna själva inte alls utgör några säkra fingervisningar till exakta data i ett relativt kronologiskt system.

Astronomiska ”dagböcker”

De texter som historieskrivare använder för att fastställa tidpunkten för olika händelser och perioder i den forntida historien är emellertid inte uteslutande grundade på förmörkelser. Astronomiska ”dagböcker” har påträffats. Dessa dagböcker innehåller uppgifter om månens ställning (i förhållande till vissa stjärnor och konstellationer) vid den tidpunkt då månen först och sist var synlig under en bestämd dag i Babylon, förutom uppgifter om vissa planeters positioner vid samma tidpunkter. I en sådan ”dagboksanteckning” heter det till exempel att ”månen befann sig en aln framför lejonets baktass”. Nutida kronologer påpekar att en sådan kombination av astronomiska positioner inte skulle uppstå på nytt på tusentals år. Dessa ”dagböcker” innehåller också hänsyftningar på vissa konungars regeringar och tycks stämma överens med Ptolemaios’ kanon.

Hur starkt och ovederläggligt ett vittnesbörd av det slaget än kan tyckas vara, finns det faktorer som i hög grad förtar dess kraft. För det första kan observationer som företogs i Babylon ha gett rum åt flera felaktigheter. Babylons astronomer ägnade större intresse åt himlafenomen som inträffade nära horisonten, i samband med solens eller månens uppgång eller nedgång. Men den horisont som man ser från Babylon skyms ofta av sandstormar, såsom professor Neugebauer framhåller. Han påpekar att Ptolemaios själv klagade över ”bristen på tillförlitliga planetariska observationer [från det forntida Babylon]. Han [Ptolemaios] säger att de gamla observationerna företogs med ringa kompetens, eftersom man befattade sig med framträdanden och försvinnanden och med fasta punkter, fenomen som på grund av själva sin natur är svåra att iaktta.” — The Exact Sciences in Antiquity, sid. 98.

En annan faktor, som förtar de bevarade astronomiska ”dagböckerna” deras kraft, är tidpunkten då de skrevs. Flertalet av dem man nu känner till skrevs i själva verket inte under det nybabyloniska eller det persiska väldets tid utan under seleukidperioden, omkring åren 312—64 f.v.t. Visst innehåller de data som hänför sig till mycket tidigare perioder, och man antar att de utgör avskrifter av tidigare urkunder. Men tvivel på noggrannheten vid sådant avskrivande och risken för tillägg eller justeringar minskar sannerligen värdet av detta vittnesbörd. Det föreligger faktiskt en allvarlig brist på samtida astronomiska texter, med vilkas hjälp historieforskarna skulle kunna fastställa en fullständig kronologi för den nybabyloniska såväl som för den persiska perioden.

Vidare är det så att även om de astronomiska data som finns i de tillgängliga texterna — såsom man nu uttolkat och uppfattat dem — är exakta, bevisar inte detta att de historiska data som sammanförts med de astronomiska upplysningarna är exakta, vilket framgår av fallet med Ptolemaios. Liksom Ptolemaios använde vissa konungars regenttider (enligt sin uppfattning om dem) enbart såsom en ram, i vilken han kunde passa in sina astronomiska data, kan också skrivare eller avskrivare under seleukidperioden i sina astronomiska texter helt enkelt ha infört sådant som var ”populär” kronologi på deras tid. Sådan ”populär” kronologi kan mycket väl ha varit behäftad med fel.

Låt oss belysa detta med ett exempel: En forntida astronom på 100–talet f.v.t. kanske påstår att ett visst fenomen inträffade på himlen under det år som enligt vår kalender skulle vara år 465 f.v.t. Och hans påstående kan visa sig vara korrekt, när man företar exakta beräkningar för att få uppgiften bekräftad. Men han kanske också påstår att det år, då det här fenomenet ägde rum på himlen, var Xerxes’ tjugoförsta år och kan då ta fullständigt fel. Kort sagt: exakthet i fråga om astronomi bevisar inte exakthet i fråga om historiska uppgifter.

En tillförlitlig tideräkning

Å andra sidan intygas de bibliska tidsuppgifternas tillförlitlighet kraftigt av bibelns egna särdrag: dess öppenhjärtighet och hederlighet; det förhållandet att vi ständigt blir påminda om tiden, då vi uppmärksamt läser bibelns olika böcker; det sätt på vilket tiden mäts i dagar, sjudagarsveckor, månader och år — ett räknesystem som vi stöter på alltifrån början av den bibliska skildringen; de förutsagda tidsperioder, om vilka vi i så många fall vet att de har inbrutit och utlöpt exakt vid den fastställda tiden. Allt detta i förening försäkrar oss om att den vägledande kraften bakom det stora antalet bibelskribenter var han som i sanning sägs vara den ”som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett”. — Jes. 46:10.

Innehöll inte bibeln långt i förväg en förutsägelse om de sjuttio år, under vilka Juda land skulle ligga öde och dess inbyggare skulle försmäkta i babylonisk fångenskap? Vid den fastställda tiden utfärdade den persiske erövraren Cyrus sitt påbud om att trogna tillbedjare av Jehova skulle försättas i frihet och få återvända till sitt eget land. De kom tillbaka till Jerusalem precis vid den bestämda tiden. — Jer. 25:11, 12; Dan. 9:2.

Den läsare som tar sig tid att slå upp 1 Konungaboken 6:1 och Lukas 3:1, 2 i bibeln undgår inte att imponeras av hur ingående och omständligt tidpunkten för viktiga historiska händelser anges i dessa verser. Uppgifterna är så utförliga att den som studerar bibeln kan fastställa den exakta tidpunkten för händelsen. Bibelskribenterna själva ger den gudomlige författaren, som bara använde dem till att utföra skrivarbetet, äran för sina upplysningars vederhäftighet. Vi kan sannerligen blicka upp till samma källa för att få exakta kronologiska data — data som är mycket pålitligare än mänskliga historieskrivares spekulationer och gissningar!

HÄNVISNINGAR

1. Martin Noth: The Old Testament World, sid. 272.

2. The Encyclopœdia Britannica, 1965 års uppl., band 7, sid. 297.

3. Time (1966), utgiven av Time–Life Books; Science Library, sid. 105.

4. The Encyclopœdia Britannica, 1959 års uppl., band 7, sid. 913.

5. Pritchard: Ancient Near Eastern Texts, sid. 277—280.

6. E. R. Thiele: The Mysterious Numbers of the Hebrew Kings, sid. 53.

7. Oppolzer’s Canon of Eclipses, tabell 17, 19, 21 (1962 års uppl.).

8. Samma verk, sid. 333, 334.

[Fotnoter]