Hur tillförlitlig är den babyloniska kronologin?

I EN del skrifter framställda av 1900-talets historiker och arkeologer får man det intrycket att det finns en babylonisk kronologi, vars tidsuppgifter utgör en allvarlig utmaning mot den tideräkning man finner i bibeln. Hur allvarlig är denna utmaning? Finns det verkligen någon tillförlitlig babylonisk kronologi? Har den en pålitlig grundval? Innehåller den tidsuppgifter som inger större respekt än de fakta som ges i bibeln?

Babylonien framträder på skådeplatsen i huvudsak från Nebukadnessars tid, vad judafolket angår. Det välde som utövades av denne monarks far, Nabopolassar, har kallats ”det nybabyloniska rikets början”. Den epoken slutade i och med Nabonids och hans sons, Belsassars, regeringar vid den tid då Babylon omstörtades av persern Cyrus. Den här tidsperioden är av särskilt intresse för bibelforskare, eftersom babyloniernas förstöring av Jerusalem och större delen av det sjuttioåriga ödeliggandet för de besegrade judarnas land inföll under denna tid.

Bibeln beskriver mycket detaljerat den första straffexpeditionen som Nebukadnessar (eller Nebukadressar) sände ut mot Juda rike i sitt sjunde regeringsår (eller åttonde år från det att han uppstigit på tronen). (Jer. 52:28; 2 Kon. 24:12, Åk; Melin, fotnot) I överensstämmelse med detta heter det på en av den babyloniska krönikans kilskriftstavlor: ”I det sjunde året, i månaden Kisleu, samlade Ackads konung [Nebukadnessar] sina trupper, tågade mot Hatti-landet [Syrien—Palestina] och slog läger mot Juda stad, och på andra dagen i månaden Adar intog han staden och tillfångatog konungen [Jojakin]. Han uppsatte där en konung av sitt eget val [Sidkia], uppbar dess tunga skatt och sände (dem) till Babylon.” — D. J. Wiseman: Chronicles of Chaldaean Kings (626—556 f. Kr.), sid. 67, 73.

Vederhäftig historia eller tvivelaktig sammanställning?

Trots denna lysande upptakt till en sammanställning av den bibliska skildringen och de babyloniska historiska vittnesbörden saknas det därefter fullständigt ytterligare upplysningar ur direkta babyloniska källor. Vad Nebukadnessars trettiotre sista år beträffar, har man till exempel inte ännu grävt fram några historiska vittnesbörd om dem frånsett en fragmentarisk inskrift, som handlar om ett fälttåg mot Egypten i konungens trettiosjunde år. Det finns följaktligen ingen babylonisk skildring av Jerusalems förstöring i Nebukadnessars adertonde regeringsår (det nittonde räknat från det år då han kom på tronen). (Jer. 52:29; 2 Kon. 25:8—10) Bibeln är den enda källan med autentiska upplysningar om denna händelse.

Vad angår Nebukadnessars son Amel-Marduk (Evil-Merodak, 2 Kon. 25:27, 28), så har man funnit lertavlor som härstammar från det andra året av hans regering. Men de innehåller just inga upplysningar om hans regering och ger ingen antydan om dess längd. På samma sätt förhåller det sig med Neriglissar som påstås ha varit Evil-Merodaks efterträdare, bara en enda strängt historisk tavla har nämligen kommit i dagen, och den uppges vara från hans tredje år såsom konung.

Ett dokument, som anses vara en minnestavla, skriven åt Nabonids mor eller farmor, innehåller några kronologiska data beträffande den här perioden, men stora delar av texten har blivit förstörda, varför historieskrivarna i hög grad måste lita till sitt skarpsinne och sin förmåga att gissa sig fram. Läsaren kan helt och fullt inse hur fragmentarisk texten är genom att hoppa över stoffet inom klammer i följande översättning av en del av denna minnestavla — stoff som utgör exempel på hur man försökt återställa saknade, förstörda eller oläsliga delar:

”[Under tiden från Assurbanipal], konungen i Assyrien, [i] vars [regering] jag föddes — (nämligen): [21 år] under Assurbanipal, [4 år under Assur]-etillu-ilani, hans son, [21 år under Nabopola]ssar, 43 år under Nebukadnessar, [2 år under Evil-Merodak], 4 år under Neriglissar, [tillsammans 95 å]r, [var guden borta] tills Sin, gudarnas konung, [kom ihåg templet] ... för hans [stora] gudom, hans töckniga ansikte [lyste upp], [och han lyssnade] till mina böner, [glömde] den förbittrade befallning [som han hade gett, och beslutade att återvända t]ill templet é-hul-hul, templet, [boningen,] hans hjärtas fröjd. [Med avseende på hans nära förestående återkomst till temp]let, [hände det sig att] Sin, konung över [gudarna, sade (till mig)]: ’Nabonid, Babylons konung, [mitt skötes] son [skall] få [mig] att in[träda/sitta ned (igen)] i templet é-hul-hul!’ Jag lydde omsorgs[fullt] de föreskrifter som [Sin], gudarnas konung, hade utfärdat (och därför) fick jag själv se (hur) Nabonid, Babylons konung, mitt skötes frukt, fullständigt återinförde Sins bortglömda riter, ...”

Litet senare i texten låter Nabonids mor (eller farmor) Sin få äran för att det förunnades henne ett långt liv ”från tiden för Assurbanipal, Assyriens konung, till 6:e året för Nabonid, Babylons konung, mitt skötes son, (dvs.) i 104 lyckliga år, ...” — Pritchard: Ancient Near Eastern Texts, sid. 311, 312.

Av denna mycket ofullständiga inskrift framgår det att de enda tal som i själva verket uppges är de 43 åren för Nebukadnessars regering och de 4 åren för Neriglissars regering. Vad den sistnämnde monarken beträffar, fastslår inte texten nödvändigtvis att hans regering bara varade i fyra år; den talar helt enkelt om något som hände i hans fjärde år. Hur långt in på Assurbanipals regering Nabonids mor (eller farmor) kom till världen fastställs inte, och därför svävar vi i okunnighet om när dessa ”104 lyckliga år” började och när de slutade. Det ges inte heller några upplysningar om hur länge Assur-etillu-ilani, Nabopolassar och Evil-Merodak regerade. Och det talas inte heller något om Labaschi-Marduk, som historieskrivare numera allmänt anser ha regerat mellan Neriglissar och Nabonid.

Det är också värt att uppmärksamma att de förmodade antal år, som nutida historieskrivare har skjutit in i texten med ledning av Ptolemaios’ kanon, när de läggs samman med det ”6:e året för Nabonid”, ger en totalsumma av 100 eller 101 år, och inte 104 år som det talas om i själva texten. Dessa fragmentariska vittnesbörd ger alltså knapphändiga upplysningar om kronologin under den nybabyloniska perioden.

Ptolemaios’ kanon

Och vad är då den nyss nämnda Ptolemaios’ kanon? Vi är särskilt intresserade av den frågan, därför att historieskrivare är tvungna att kraftigt stödja sig på den i förbindelse med sin kronologi för den nybabyloniska perioden. Klaudios Ptolemaios levde i Egypten under 100-talet v.t., dvs. mer än 600 år efter det att den nybabyloniska perioden hade utlöpt. Han var inte historiker, och han är i första hand känd för sina astronomiska och geografiska verk. Så här säger E. R. Thiele: ”Ptolemaios’ kanon utarbetades i första hand för astronomiska, inte historiska, syften. Den gjorde inte anspråk på att tillhandahålla en fullständig förteckning över alla härskare vare sig i Babylon eller Persien, inte heller uppgift om den exakta månaden eller dagen, då de började regera, utan den var ett medel, som möjliggjorde en korrekt fördelning inom en vidsträckt kronologisk ram av vissa astronomiska data som man kände till på den tiden.” — The Mysterious Numbers of the Hebrew Kings, sid. 293, fotnot.

Ptolemaios fastställde 21 år för Nabopolassars regering, 43 för Nebukadnessars, 2 för Evil-Merodaks, 4 för Neriglissars och 17 för Nabonids, inalles 87 år. Historieforskare som räknar bakåt från Cyrus’ första år, efter det att Babylon hade fallit, anger fördenskull att Nabopolassars första år började 625 f.v.t., att Nebukadnessars första år inföll 604 och att Jerusalems förstöring ägde rum år 586 eller 587. Dessa årtal ligger omkring 20 år efter den tid som anges i bibelns kronologi, men de nutida historieforskarna ger företräde åt det system för tidsbestämning som grundar sig på uppgifterna hos Ptolemaios.

Även om de babyloniska och de persiska konungarnas regenttider, som är utsatta i Ptolemaios’ kanon, på det hela taget är korrekta, tycks det inte finnas någon anledning att påstå att denna kanon är exakt i alla avseenden beträffande alla perioder. Som vi redan har framhållit saknar vi babyloniska historiska vittnesbörd som antingen skulle kunna bekräfta eller vederlägga Ptolemaios’ tidsuppgifter beträffande vissa konungars regenttider.

Bibelkritiker påstår att om man godtar det årtal för Jerusalems förstöring (607 f.v.t.), som är baserat på den bibliska kronologin, då uppstår en lucka i den babyloniska kronologin. De som strikt håller fast vid Ptolemaios’ beräkning av tiden måste å andra sidan ange skälen för en avsevärd lucka i deras egen tidsberäkning. Denna lucka uppstår, när de söker förena den babyloniska och den assyriska historien för att komma fram till att den nybabyloniska perioden började år 625 f.v.t.

I den babyloniska krönikan heter det att Nineve, Assyriens huvudstad, föll för babyloniska trupper i Nabopolassars fjortonde år. Författare av profanhistoria, som håller sig till Ptolemaios, uppger att denna händelse inträffade år 612 f.v.t. Samtidigt påstår de också, med stöd av astronomiska beräkningar, att året 763 f.v.t. är en absolut tidpunkt, som svarar mot den assyriske konungen Assurdan III:s nionde år. Följaktligen bör de kunna räkna framåt från det året och påvisa att det assyriska väldet i Nineve räckte så länge som fram till år 612 f.v.t. Men kan de det? Fakta visar att de med hjälp av eponym- och kungalistor och annat källmaterial kan sammanställa en kronologi som når fram till år 668 f.v.t., det år de fastställer såsom början av Assurbanipals regering. Men från den tidpunkten och framåt råder ganska stor förvirring.

Uppgifterna är mycket förvirrade i synnerhet när det gäller Assurbanipals regering. Här är några exempel: The Encyclopædia Britannica (1959 års upplaga, band 2, sid. 569) uppger att det var åren 668—625 f.v.t. som Assurbanipal regerade. Men på sidan 851 i samma band uppges regeringen ha omfattat åren 669—630 f.v.t. I band 5 i samma upplaga, på sidan 655, finner man åren ”668—638(?)” angivna för samma regenttid. I 1965 års upplaga av samma verk står det: 669—630 eller 626. (Band 2, sid. 573) Andra årtal som ges för slutet på Assurbanipals regering är:

633 John Bright: A History of Israel, 1964.

631 Georges Roux: Ancient Iraq, 1964.

o. 631—627 The New Bible Dictionary, 1962.

Såsom man kan förvänta finns det också i de här nämnda källorna varierande uppgifter om Assurbanipals förmodade efterträdares, Assur-etillu-ilanis, regenttid. Och likadant är förhållandet beträffande regenttiden för Sin-schar-ischkun, som av allt att döma var konung vid tiden för Nineves fall. Somliga historieskrivare menar att denne siste konungs regering varade så länge som aderton år, fastän det inte har påträffats några daterade tavlor som är av senare datum än från hans sjunde år.

Historieforskare är alltså beredda att använda en hel del smidighet för att kunna hålla fast såväl vid Ptolemaios’ kronologi som vid det årtal som de fastställt såsom utgångspunkt för sina beräkningar, årtalet 763 f.v.t., ja, de går så långt att de anger längre regenttider för dessa slutliga härskare i det assyriska väldet än det för närvarande finns bevis för. De har en besvärlig lucka att dras med — en som inte är lätt att fylla. I bibeln ges det emellertid kraftigare bevis för att det var år 607 f.v.t. som Jerusalem förstördes. — Se Vakttornet för 1 januari 1969, sid. 7—10.

Hur tillförlitlig är Berossos?

Somliga menar att Ptolemaios vid sammanställningen av sin kanon följde Berossos, en babylonisk präst som levde på 200-talet f.v.t. Om dennes skrifter säger professor Olmstead: ”... bara de ynkligaste fragment, utdrag eller rudiment har bevarats till vår tid. Och det viktigaste av dessa fragment har bevarats genom en tradition nära nog utan motstycke. Vi måste nu lita till en modern latinsk översättning av en armenisk översättning av det förlorade grekiska originalet till den krönika som Eusebios skrev, vilken delvis lånade från Alexander Polyhistor, som lånade direkt från Berossos, och delvis från Abydenos, som av allt att döma lånade från Juba, som lånade från Alexander Polyhistor och så från Berossos. Förvirringen förvärras ytterligare av att Eusebios i några fall inte var på det klara med att Abydenos bara är ett svagt eko av Polyhistor, och har citerat bådas skildringar jämsides!”

Han fortsätter: ”Och detta är inte det värsta. Även om Eusebios’ citat från Polyhistor i stort sett är att föredra, så förefaller det som om han hade använt en dålig handskrift av denne författare.” (Assyrian Historiography, sid. 62, 63) Josefos, en judisk historieskrivare som levde i första århundradet v.t., påstår också att han citerar Berossos, men de tidsuppgifter han ger präglas inte av någon konsekvens, och därför kan man knappast betrakta dem som fullt bindande. Och när vi tänker på att det åtminstone var tre hundra år mellan Berossos och Ptolemaios, förstår vi att vi inte kan vara säkra på att de uppgifter som Ptolemaios förmodas ha hämtat från Berossos var exakta.

Hur förhåller det sig då med kilskriftstavlorna själva? Hur äkta och tillförlitliga är de? Kan man alltid lita på dem? Den som flyktigt undersöker det här ämnet är kanske snar att förmoda att dessa tavlor alltid skrevs kort efter den tid då de omtalade händelserna inträffade. Men de babyloniska historiska texterna såväl som många astronomiska texter vittnar om att de härrör från en mycket senare period. En del av den så kallade babyloniska krönikan, som omspänner den period som nutida historieskrivare anser motsvara åren 747—648 f.v.t., är ”en avskrift som gjorts i Darius’ tjugoandra år av en äldre och illa medfaren text”. — Chronicles of Chaldaean Kings, sid. 1.

Inte nog med att den här skriften hade tillkommit någon gång mellan 150 och 250 år efter det att de beskrivna händelserna inträffade, utan den var dessutom en avskrift av en bristfällig tidigare skrift. Ur samma publikation hämtar vi också följande, som har avseende på den babyloniska krönikans texter, vilka handlar om perioden från Nabopolassar till Nabonid: ”Den nybabyloniska krönikans texter är skrivna med liten stil av sådant slag som inte i och för sig kan bidra till någon noggrann datering utan som kan innebära att de skrevs när som helst under en tidsperiod nära nog från och med tiden för händelserna själva och till slutet på det akemenidiska väldet” — dvs. 331 f.v.t. Så även om Ptolemaios hade vad han med all sannolikhet inte hade, nämligen autentiska avskrifter av Berossos’ skrifter, skulle likväl några allvarliga frågor kvarstå beträffande Berossos’ kilskriftskällors ålder och äkthet.

Ingen allvarlig utmaning

Läsaren kan själv döma om vår tids historieforskare med sina beräkningar och gissningar har åstadkommit en tillförlitlig babylonisk kronologi. Man skulle kanske kunna säga att de har ett system som skapar en viss ordning i det relativa kaos som präglar de forntida profanhistoriska vittnesbörden. Men när de i så hög grad stöder sig på Ptolemaios’ tidsberäkningar har man anledning att ifrågasätta hur kloka och förståndiga de är i fråga om detta. Vi har framhållit att varken Ptolemaios’ syfte, då han sammanställde sin historiska skildring, eller hans källmaterials beskaffenhet var av sådan art att man kan få förtroende för hans arbetes historiska exakthet. Och om några av hans upplysningar kom från Berossos, kom de dessutom genom många mellanhänder, och därför är de i bästa fall mycket bräckliga vittnesbörd. Också kilskriftskällorna utsattes för skada och restaurering som mycket väl kan ha krävt en hel del gissningar.

Såväl bristen på samtida historiska vittnesbörd från Babylon som den lätthet, med vilken profanhistoriska tidsuppgifter kunde bli ändrade, talar bestämt och kraftigt för att en eller flera av de nybabyloniska härskarna kan ha haft en längre regenttid än vad som framgår av Ptolemaios’ kanon. Är det förnuftigt, med tanke på alla dessa faktorer, att oreserverat godta nutida historieforskares rekonstruktion av den babyloniska historien? Man kan sannerligen med all rätt dra den slutsatsen att det inte här föreligger någon verklig utmaning mot den bibliska skildringens tillförlitlighet!