”Vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda”
”Låt inte vilseleda er: Gud kan man inte gäckas med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; ty den som sår med tanke på sitt kött skall av sitt kött skörda förgängelse, men den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv.” — Gal. 6:7, 8, NW.
1, 2. a) Hur visar sig principen i Galaterna 6:7 vara sann, när det gäller bokstavlig sådd? b) Hur tillämpar Paulus principen på den kristne?
HUR snar är inte lantbrukaren att intyga att den här principen är sann, som säger att ”vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda”, i varje fall beträffande dess tillämplighet på hans bokstavliga sådd och skörd! Om han har sått havre på sina åkrar och brodden redan har skjutit upp, är det för sent för honom att önska att han hade sått vete i stället. Han kan inte genom något som helst önsketänkande ändra på det slag av säd han kommer att få skörda. Nej, lantbrukaren får ofelbart skörda vad han har sått. En oföränderlig naturlag säger detta, en lag som har sitt ursprung hos allt levandes Skapare. I den inspirerade skildringen av skapelsen läser vi: ”Och Gud sade vidare: ’Må jorden komma gräs att spira upp, växtlighet som bär frö, fruktträd som bär frukt enligt sina arter, vars frö är i den, på jorden.’” (1 Mos. 1:11, NW) Det är beträffande tillämpligheten av denna naturlag som det heter: ”Gud kan man inte gäckas med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” — Gal. 6:7, NW.
2 Denna naturlags ofrånkomlighet ger större eftertryck åt Paulus’ ord i vers åtta i det här kapitlet i hans brev till galaterna: ”Ty den som sår med tanke på sitt kött skall av sitt kött skörda förgängelse [fördärv, Åk], men den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv.” (NW) Ja, vad vi sår i livets jord kommer med nödvändighet att bära frukt, också det ”enligt sin art”, beroende av om den säd vi sår är god eller dålig, om vi sår med tanke på anden eller med tanke på köttet. Vi gör väl i att nu ge akt på hur vi sår, eftersom det också i det här sammanhanget är så att ”Gud kan man inte gäckas med”.
3. Vad är att säga om den säd vi sår, när det gäller vårt eget liv, och om motivet till vår sådd?
3 När det gäller vårt eget liv, är syftet med vår sådd lika viktigt som utsädet självt. Vi kan ha god ”säd” att så ut, men vi kan ha ett orätt motiv, om vi tillhör dem som ”sår med tanke på sitt kött”. Detta kan fördärva säden och inbringa en fördärvad skörd. Hälsa, kraft, tid, talets gåva, hörseln, läskunnigheten, andra naturliga förmågor, tillfälle till samvaro med andra, ansvar mot andra — allt detta och mycket annat sådant kan användas till det som är gott eller till det som är ont, för att i själviskhet tillfredsställa köttet eller för att uppbygga vårt eget och andras andliga liv.
4. Nämn ett sätt på vilket man kan så ”med tanke på sitt kött”.
4 När du förstår att den som sår med tanke på sitt kött kommer att skörda förgängelse eller fördärv, önskar du säkert ta dig till vara för att så på det sättet. Hur går det då till, när man ”sår med tanke på sitt kött”? Osökt kommer vi att tänka på flera sätt, som med rätta kan inbegripas i detta slag av sådd. Ett av dem som inte är minst framträdande är att göra jakten efter materiella ägodelar till ett självändamål. Känner du dig otillfredsställd med vad du nu har? Är du svartsjuk eller avundsjuk på andra över vad de har? Har du ryckts med av hetsjakten för att söka få det lika bra som alla andra? Om det förhåller sig så, är det dags för dig att noga tänka igenom hur du sår. Det kan mycket väl tänkas att du gör det med tanke på köttet.
5. Hur kan vi så med tanke på anden, också i förbindelse med materiella ting?
5 Det är naturligtvis inte fel att i viss mån tänka på det materiella. En familjefar måste ha omsorg om de nödvändiga materiella tingen i livet: om mat, kläder och lämplig bostad åt hustru och barn. En kristen som underlåter att dra försorg om detta sägs ha ”förnekat tron” och vara ”värre än en människa utan tro”. (1 Tim. 5:8, NW) Men en kristen handlar inte som flertalet människor i nationerna, vilka såsom mål i livet ”ivrigt strävar efter” att tillfredsställa sina materiella behov. (Matt. 6:32, NW) Jesus gav denna befallning: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall alla dessa andra ting även ges er.” (Matt. 6:33, NW) Vad saken gäller är alltså att man låter de olika tingen få sin rätta plats, att man inte ”sår med tanke på sitt kött” genom att man sätter de materiella tingen som mål i livet. Vi bör i stället göra de materiella ägodelarna till medel för att öka vår lovprisning av den sanne Guden, Jehova, och vår tjänst för honom. På så sätt kommer vår sådd att bli till nytta för vårt andliga liv, och vi kommer att räkna med Jehovas, den store Andens, vilja, allteftersom denna uppenbaras för oss genom att vi påverkas av hans heliga ande eller verksamma kraft och genom att vi tar del av hans sanningsord.
6. Hur visade många judar som följde Jesus att de hade en felaktig syn på hans verksamhet?
6 Många judar som följde Jesus till en tid visade att de gjorde detta ”med tanke på sitt kött” och inte med tanke på andliga ting. Vid ett tillfälle följde en skara judar efter Jesus från Galileiska sjöns östra strand till Kapernaum. När de slutligen hann upp Jesus, sade han till dem: ”Sannerligen, sannerligen, jag säger er: Ni söker mig icke, därför att ni har sett tecken, utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta icke för den mat, som är förgänglig, utan för den mat, som varar och ger evigt liv.” (Joh. 6:26, 27, Hd) De hade kort dessförinnan fått del av det överflöd på mat som Jesus genom ett underverk hade framställt åt de 5.000, och de räknade med att om de följde Jesus var detta ett enkelt sätt att få hungern stillad. De ägnade inte en tanke åt betydelsen av de underverk de såg, vilka i själva verket var tecken som bevisade att Jesus var den sedan länge utlovade Messias, det verkliga ”livets bröd”. — Joh. 6:41—48.
7. Vilka möjligheter och vilka faror för materiella rikedomar med sig, och vad kan rikedomen leda till?
7 Att äga materiella rikedomar kan naturligtvis medföra ett visst mått av glädje och behag. En kristen som är i besittning av rikedomar kan i själva verket göra andra en hel del gott, i synnerhet genom att främja Guds rikes intressen. Ett sådant handlingssätt ger verklig glädje och tillfredsställelse. Men alltför ofta händer det att den som har rikedomar förmås att söka tillfredsställa det egna jaget, att så ”med tanke på sitt kött”. Tillgången på pengar öppnar dörren för honom till världsliga förlustelser som han tidigare har måst neka sig, och frestelsen är stor att pröva på dem medan dörren står öppen. Om ”rikedomens bedrägliga makt” får honom i sitt våld, förkväver den kärleken till sanningen, och på kort tid gör den honom till ”en sådan som inte bär frukt”. (Matt. 13:22, NW) Ja, ”de som är beslutna att bli rika faller i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begärelser, som störtar människor i tillintetgörelse och fördärv. Ty kärleken till pengar är en rot till alla slags skadliga ting.” (1 Tim. 6:9, 10, NW) I det här avseendet önskar du följaktligen inte bli vilseledd. Om du sår med tanke på köttet, därför att du älskar pengar, kommer du ofelbart att skörda förgängelse, ja, ”tillintetgörelse och fördärv”. ”Gud kan man [nämligen] inte gäckas med”, inte heller när det gäller tillämpligheten av denna livets lag.
Orätta sexuella begär
8—10. a) Hur kan de orätta sexuella begärens ”sädeskorn” sås ut i sinnet? b) Om man inte tyglar detta begär, vad leder det då med nödvändighet till?
8 Den som ger näring åt orätta sexuella begär tillhör också dem som ”sår med tanke på sitt kött”, och om han inte tyglar detta begär, kommer det till sist att frambringa förgängelsens frukt. I Galaterna 5:19 räknar aposteln Paulus först bland ”köttets gärningar” upp de orätta sexuella begärens frukter: ”otukt, orenhet, lösaktighet”.
9 Låt oss i det här sammanhanget tänka tillbaka ett ögonblick på illustrationen med lantbrukaren som sår säd på sina åkrar. Sädeskornen, som han sår ut, är i själva verket mycket små, och när de faller ned på jorden blir de praktiskt taget osynliga. På liknande sätt är det med de orätta sexuella begären. ”Sädeskornen” kan vara små och kan sås ut så omärkligt att andra knappast urskiljer det; vi kanske inte ens märker det själva. Från alla håll tvingar sig lockelser att tillfredsställa de orätta sexuella begären på oss i denna tid, och detta gäller särskilt tonåringarna. ”Kärleksnoveller” och i synnerhet billiga seriemagasin skönmålar otukt och äktenskapsbrott under sken av ”verklig kärlek”, när till exempel hjälten räddar hjältinnan från ett ”olyckligt äktenskap”. Ytterst få filmer nu för tiden har utsikt att bli berömda, om inte handlingen på ett eller annat sätt tilltalar den moraliskt fördärvade smaken hos flertalet biobesökare. Barn i skolåldern, i synnerhet ungdomar på högstadiet, tvingas lyssna till vad deras skolkamrater talar om, vilket ofta glider in på sexualitet och verkliga eller uppdiktade ”erfarenheter” med det motsatta könet.
10 En ung kristen kan känna sig frestad att påstå att han kan lyssna till sådant prat utan att ta skada. ”Jag låter det gå in genom ena örat och ut genom det andra”, säger han kanske. Men ta dig i akt! När upplysningar går in genom det ena örat och ut genom det andra, passerar de sinnet, och på vägen kan små korn av orena tankar slå rot och senare utvecklas till orätta sexuella begär. Om man använder sin tid till att läsa osedliga böcker och låter vad man läser eller ser i pornografiska publikationer sysselsätta ens sinne, måste naturligtvis orena tankar väckas till liv jämte orätta sexuella begär. Och om man på det sättet ”sår med tanke på sitt kött”, ja, även om det bara sker i sinnets enskildhet, kommer det i sinom tid att leda till sådana köttets gärningar som vi förut nämnde: ”otukt, orenhet, lösaktighet”. ”Låt inte vilseleda er: Gud kan man inte gäckas med”, ty den som sår på det här sättet kommer ofelbart att få skörda i överensstämmelse med sin sådd och dessutom ”av sitt kött skörda förgängelse”.
11. a) Till vilken ännu större förgängelse leder ett lösaktigt sexuellt uppförande? b) Vilka förmaningar är därför lämpliga?
11 Ett lösaktigt sexuellt uppförande leder alltså i de flesta fall till bokstavlig förgängelse för köttet, eftersom det medför syfilis, gonorré och andra veneriska sjukdomar, men den som ”sår med tanke på sitt kött” får dessutom skörda ännu större förgängelse genom att han går miste om allt liv från Gud, går miste om förhoppningen att få leva för evigt. Så här skrev Paulus till romarna: ”Omsorg om köttet betyder död, men omsorg om anden betyder liv och frid, eftersom omsorg om köttet betyder fiendskap med Gud. ... De som är i harmoni med köttet kan ... inte behaga Gud.” (Rom. 8:6—8, NW) Ja, vad dem beträffar som har kommit till sanningens ljus måste deras sådd ”med tanke på sitt kött” höra det förgångna till. De önskar inte längre skörda mörkrets frukt utan önskar skörda ljusets frukt. ”Ty ni var en gång mörker”, skrev aposteln, ”men ni är nu ljus i förbindelse med Herren. Fortfar att vandra såsom ljusets barn, ty ljusets frukt består av varje slag av godhet och rättfärdighet och sanning. ... Vaka därför noga över att ni vandrar, inte såsom ovisa, utan såsom visa, i det att ni köper den lägliga tiden åt er, eftersom dagarna är onda.” — Ef. 5:8—16, NW.
Det rätta motivet
12. Hur påverkas den kristnes andliga liv av ett orätt motiv?
12 Men en människa kan så på andra sätt ”med tanke på sitt kött”. Dessa kanske inte är så uppenbart farliga men kan likväl också i hög grad påverka vår andliga tillväxt såsom kristna och rentav bli ödesdigra för oss. Vi kan till och med göra sådant som är rätt och gott i sig självt, men om motivet är orätt, om vi med våra gärningar söker vinna rättfärdighet på egen hand, söker få ära och lovprisning för egen del eller om vi drivs av bitterhet, avundsjuka eller rivalitet, då blir våra goda gärningar värdelösa, och vi märker att vårt andliga liv fördärvas. — Rom. 10:3; Ords. 14:30.
13. Varför ledde lagen inte flertalet judar till att ta emot Kristus?
13 Just en sådan inställning drog fördärv över Israels nation. Genom medlaren Mose gav Jehova Gud den nationen en samling lagar, som helt enkelt kallades ”lagen”. I sitt brev till galaterna förklarar Paulus att lagen ”blev tillagd för att göra överträdelserna uppenbara”, för att påminna judarna om att de var syndare och i behov av det slags offer som verkligen kunde ta bort synder och befria dem från dödsdomen. De stod i själva verket ”under lagens uppsikt” och hade ”tillsammans ... blivit överlämnade i förvar”, och detta borde hos dem ha uppväckt en ”väntan på den tro som var bestämd till att uppenbaras”. Lagen skulle alltså för dem ha varit en ”uppfostrare för att leda ... till Kristus”. (Gal. 3:19, 23, 24, NW) Men som nation ville judarna inte ha det på det sättet. De höll många av lagens föreskrifter, men de nådde inte det mål som lagen ledde dem hänemot. Därför heter det att ”Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag. Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg.” Judarna strävade efter ”ett gott anseende här i köttet” och ville att andra människor skulle bli omskurna och hålla lagen, så att de skulle ha anledning att ”berömma sig av ... [andras] kött”. — Rom. 9:31, 32; Gal. 6:12, 13.
14, 15. a) Hur illustrerade Jesus fariséernas egenrättfärdiga inställning? b) Hur kan de kristna i vår tid också råka i egenrättfärdighetens snara?
14 Jesus lade märke till denna inställning hos de judiska ledarna på hans tid. Därför ”framställde han denna liknelse för somliga, som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra: ’Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en farisé och den andre en publikan. Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: ”Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan. Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag förvärvar.” Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: ”Gud, misskunda dig över mig syndare.” — Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer än den andre. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.’” — Luk. 18:9—14.
15 De kristna i våra dagar står visserligen inte under lagen, som gavs genom Mose till Israel, men eftersom de är ofullkomliga och benägna att synda, kan de också bli snärjda av egenrättfärdighet, i det att de ”gör partisk åtskillnad” på grundval av köttets gärningar och strävar efter rättfärdighet ”inte ... genom tro utan såsom genom gärningar”. (Jak. 3:17; Rom. 9:32; NW) Låt oss därför alltid minnas att den rättfärdighet som vi kan ha uppnått inför Gud uteslutande beror på Guds oförtjänta godhet på grundval av hans älskade Sons, Jesu, lösenoffer.
16. Varför för Jehovas vittnen statistik över det som de uträttar i sin förkunnartjänst, och vad är syftet med att sätta upp mål för tjänsten?
16 Jehovas vittnen är flitiga människor. De har ”fullt upp att göra i Herrens verk”, och de hyser den tillförsikten att deras ”arbete inte är förgäves i förbindelse med Herren”, då de bevarar sitt motiv för tjänsten rent och grundat på kärlek. (1 Kor. 15:58, NW) De inbjuder andra människor i alla nationer att förena sig med dem i deras förträffliga arbete med att kungöra de goda nyheterna om Guds rike, eftersom de inser att ”Gud inte är partisk, utan i varje nation är den man som fruktar honom och övar rättfärdighet godtagbar för honom”. (Apg. 10:34, 35, NW) Eftersom de är intresserade av att detta verk att främja Guds rike skrider framåt, för de statistik över sin verksamhet. De håller reda på hur många timmar de använder till att predika och vilka resultat de uppnår. Förutom att vittnena på det sättet blir uppmuntrade, när de ser vilka framsteg som görs, hjälper det också församlingarna att snabbt se var förbättringar kan behöva göras och att utröna hur predikandet skall kunna utföras mera verkningsfullt. På sådan statistik grundar sig också det kärleksfulla personliga bistånd som ges åt nya förkunnare och åt dem som tycker att det är svårt att göra framsteg i förkunnartjänsten. Såsom norm eller måttstock för församlingens framsteg i dess helhet har man satt upp genomsnittliga mål för tjänsten i en strävan att åstadkomma jämvikt i den kristna verksamheten, så att uppmärksamhet ägnas åt regelbunden genomgång av distriktet från hus till hus såväl som åt återbesöks- och bibelstudieverksamhet hemma hos de intresserade.
17. Vad bör vi inte ta som norm för bedömandet av våra kristna bröders och systrars ostrafflighet? Varför inte?
17 De här föreslagna målen kan emellertid aldrig användas som en norm, efter vilken man mäter en kristens ostrafflighet. Det man uträttar i förkunnartjänsten får inte heller bli någon måttstock, enligt vilken man jämför sig med andra kristna för att på så sätt uppnå en viss egenrättfärdighet och kunna skryta. Många års heltidstjänst i predikoverket eller tjänst på någon framskjuten plats i Jehovas organisation får inte ge några personer anledning att göra partisk åtskillnad eller att bli lika dem som Jesus framställde den tidigare omnämnda liknelsen för och ”som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra”. (Luk. 18:9) Alla har inte nått lika långt hänemot kristen mogenhet. Vidare är omständigheter och naturliga förmågor i viss mån avgörande för vad en människa kan uträtta eller inte kan uträtta i förbindelse med den kristna verksamheten. Sådana ting avgör också vad man kan göra för att stödja Guds verk ekonomiskt, vilket Jesus belyste, då han talade om det bidrag till templet som den fattiga änkan gav. — Luk. 21:1—4.
18. Vilken rätt inställning till sin predikoverksamhet önskar den kristne ha?
18 Den kristne förkunnaren önskar inte någonsin bli en slav under siffror; han kommer inte att ägna sig åt att predika bara för att nå en viss timkvot eller för övrigt ha goda siffror för sin tjänst att rapportera till sin församling eller till Sällskapet Vakttornet. Det är visserligen berömvärt att en förkunnare söker nå eller överskrida de föreslagna målen för en väl avvägd kristen verksamhet, men det skulle sannerligen vara oförståndigt att göra dessa till självändamål. Den kristne förkunnaren kommer alltid att sträva efter att i sitt hjärta och sinne hålla vid liv de rätta motiven för sin tjänst på fältet, ja, i fråga om allt han gör i förbindelse med församlingen. ”Vadhelst ni gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor, ty ni vet att det är från Jehova ni skall få arvets behöriga belöning.” — Kol. 3:23, 24, NW.
19, 20. Varför är det passande och till stor nytta att man ber innan man går ut för att predika?
19 Det är följaktligen mycket passande att alla Jehovas överlämnade vittnen först använder en stund till bön före varje tillfälle då de tar del i tjänsten. Närhelst en grupp av Jehovas vittnen samlas för att ta del i predikoverksamheten, frambär de alltid en bön om Jehovas välsignelse över deras verksamhet. Härigenom påminns de om syftet med predikandet. Detta är först och främst att kungöra Jehovas stora namn och uppsåt. Dessutom kan man genom att predika hjälpa rättsinnade människor att finna vägen till frälsning och liv, samtidigt som man kan varsko om Jehovas domar som snart skall verkställas på den nuvarande onda tingens ordning. Vidare ger förkunnarverksamheten oss allesammans möjlighet att visa vår lojalitet och ostrafflighet inför den allsmäktige Guden.
20 Om man tänker på detta under sitt predikande, känner man alltid glädjefylld tillfredsställelse, oberoende av folks gensvar, då de får höra budskapet. Detta innebär sannerligen att man sår med tanke på anden.
21. Varför kan den kristna förkunnartjänsten bli en börda för somliga, och vilken fara uppstår då?
21 Kanske du hör till dem som har tagit del i den kristna förkunnarverksamheten en lång följd av år men som nu tycker sig sakna den där känslan av glädjefylld tillfredsställelse. Arbetet med att predika de goda nyheterna om Guds rike har kanske blivit en sådan börda för dig att du är på väg att sluta upp med detta välsignelserika arbete helt och hållet, eller du kanske redan har gjort det. Varför har det blivit så? En gång i världen kände du glädje i Guds tjänst, inte sant? Ja, du var en gång fylld av entusiasm och nitälskan. Du kunde säga att du hade riktig lust för den kristna tjänsten. Du hade börjat så med tanke på anden. Men någonstans på vägen måtte du ha ändrat dina såningsvanor. Var det så att du tog för vana att betrakta saker och ting på ett köttsligt sätt; började du stirra dig blind på mål och siffror, och arbetade du bara för arbetets egen skull utan att tänka på det verkliga syftet med det, och underlät du att bevara din tro levande genom att livnära dig av Guds ord? Sedan du hade börjat bra genom att så med tanke på anden, har du kanske nu råkat i fara att fullständigt misslyckas med att uppnå fullständighet i fråga om andlig mogenhet, vilket man aldrig kan uppnå genom att så med tanke på köttet. — Gal. 3:2, 3.
22. a) Vad är det som kan sporra oss att så ”med tanke på anden”? b) Vilken frukt kan nu skördas av dem som sår i överensstämmelse med Guds ande?
22 Begrunda allvarligt den här frågan: Hur sår du? Med tanke på köttet eller med tanke på anden? Utan tvivel vill du så med tanke på anden. Annars skulle du ju inte läsa den här tidskriften! Var övertygad om detta: lika visst som den som ”sår med tanke på sitt kött skall av sitt kött skörda förgängelse”, lika visst skall den som ”sår med tanke på anden” skörda någonting. Vad då? Evigt liv! (Gal. 6:8, NW) Vilken sporre är inte detta att noga ge akt på hur vi sår, att lära hur vi skall så i överensstämmelse med Guds ande i vårt andliga livs eviga intresse! Redan nu finns det riklig frukt för oss att skörda då vi sår med tanke på anden. Låt oss då för all del fortsätta ”att vandra genom ande”. Redan nu ”är andens frukt kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning. ... Om vi lever genom ande, så låt oss också fortsätta att vandra ordningsfullt genom ande.” — Gal. 5:16, 22—25, NW.