Sökandet efter vägen till livets källa

”Han har fastställt de bestämda tiderna och begränsningarna för människornas boende, för att de skulle söka Gud, om de kunde treva efter honom och verkligen finna honom.” — Apg. 17:26, 27, NW.

1. a) Vad har gudfruktiga människor undrat över sedan Adams fall? b) Varför har Jehova förefallit vara dem så avlägsen?

ÄNDA sedan den tid då våra första föräldrar drevs ut ur Guds lustgård, ut dit där det ännu var vildmark, har tanken på hur man skall kunna finna vägen till livets stora källa sysselsatt gudfruktiga män och kvinnor. Vördnadsfulla människor har först och främst tänkt på hur de åter skulle kunna komma sin store Skapare nära och komma i sådan förtrolig gemenskap med honom som Adam ursprungligen åtnjöt. Sådana människor har i viss mån haft den sanning klar för sig som Guds profet längre fram gav uttryck åt: ”Dina ögon [Jehova] äro för rena för att se det onda, och du lider icke att skåda eländet.” (My) Minnet av keruberna som sattes vid den östra ingången till Eden med ”den flammande klingan av ett svärd” (NW) skulle länge påminna människan om att endast renade och luttrade skapelser utan att lida någon skada kan nalkas honom. Mose påminde längre fram Israels barn om detta, då han sade: ”Jehova, din Gud, är en förtärande eld, en Gud som kräver odelad hängivenhet.” Den fallna människans ofullkomligheter och orenhet utsatte henne för Jehovas förödande eld, hans rättvisa dödsdom. Hur skulle en människa någonsin kunna nalkas universums helige suveräne härskares ”eviga glöd”? — Hab. 1:13; 1 Mos. 3:24; 5 Mos. 4:24, NW; Jes. 33:14.

2. Vad har Jehova gjort för att mildra människornas främlingskap till honom?

² Om människan lämnats helt åt sig själv, skulle hon aldrig ha funnit en godtagbar väg på vilken hon kunde nå Skaparen. Som väl är har hon inte lämnats helt åt sig själv. Jehova visade sitt stora medlidande med sina skapelser som hade råkat i en så svår belägenhet genom att profetera om att rättfärdigheten till sist skulle triumfer, och samtidigt höll han en väg öppen, förmedelst vilken de kunde meddela sig med honom. I Eden hade det funnits ”en kerub, som skuggade vida” och som helt visst hade en del ansvar i fråga om att skydda och främja den rena gudsdyrkans intressen på jorden. Gud fortsatte nu att använda änglar som mellanhänder, varigenom han gav rikliga bevis på att han ”gör sina änglar till andar och sina tjänare i offentligt värv till en eldslåga”. — 1 Mos. 3:15; Hes. 28:14; Hebr. 1:7, NW.

3. Vilka exempel har vi på Jehovas föranstaltning för att meddela sig med ofullkomliga människor som söker honom?

³ Genom en ängel, som visade sig för Mose i den brinnande törnbusken, fick Mose till exempel i uppdrag att bli Israels styresman och räddare. Och när Gideon fick det gudomliga förordnandet att vara befriare och domare, åstadkom ängeln, som tjänade såsom budbärare, att eld kom ned och genom ett underverk förtärde det framburna offret. Sedan den himmelske budbärare, som visat sig för Simsons föräldrar för att tillkännage födelsen av en mycket ovanlig son, hade meddelat de goda nyheterna, for han upp i lågan på det altare, där Manoa och hans hustru frambar ett brännoffer åt Jehova. Längre tillbaka i tiden, i Lots dagar, var det änglar som räddade den gudfruktige mannen och hans döttrar, då ”städerna på Slätten” blev förintade genom eld. Vid dessa tillfällen gjorde Gud anordningar för att gudfruktiga människor skulle stå i förbindelse med honom.

4. På vilka olika sätt har Jehova använt änglar såsom budbärare till dem som älskat rättfärdighet?

⁴ I bibelns exakta skildring nämns det att änglar har tjänat på många olika sätt för att tillgodose människors behov och främja tillbedjan av Gud. De har framburit Guds ord till människor och undervisat dem i det (Luk. 1:19); de har trätt fram inför Guds närvaro på människors vägnar (Matt. 18:10); de har gett noga akt på hur Guds intressen här på jorden har blivit tillvaratagna och har underrättat den suveräne härskaren om hur förhållandena har utvecklats. (Dan. 10:12—14; Sak. 1:10) Och i syner har de framträtt för gynnade människor, t. ex. i en fast förenad sinnebild av fyra levande väsen eller i skaror på oräkneliga myriader, samlade i himlarnas himmel inför evighetens konung, i det att de tillber, tackar och lovsäger honom. (Dan. 7:10; Upp. 4:6—8) Vi kan vara mycket tacksamma mot Jehova för att mänskligheten inte helt och hållet har blivit avskuren från förbindelse med honom.

5. Hur visade Jehova att han godkände ett rättfärdigt patriarkaliskt system bland människorna på jorden?

⁵ Den viktiga uppgift änglarna har att upprätthålla förbindelsen mellan människan och Gud, samtidigt som de skyddar den syndiga människan för att direkt utsättas för Guds oförmildrade rättvisa, fick Jakob helt visst inpräglad hos sig, då han fick förmånen att i en dröm se en väldig stege eller trappa, som räckte från jorden upp till himmelen, med änglar som steg upp och steg ned på den. Jakob var bara en i raden av trogna patriarker eller familjeöverhuvuden, som Jehova underrättade om sin vilja och sitt uppsåt genom dessa tjänare, änglarna. Detta vittnar i själva verket om att Jehova godkände det forntida patriarkaliska systemet, förmedelst vilket människorna skulle sprida ut sig i familjegrupper och befolka hela jorden. I detta system utgjorde fadern för en familj eller stam dess furste eller ledare och präst, som var ansvarig för att Jehovas principer beträffande en rättvis styrelse och ren gudsdyrkan upprätthölls. Som furste och präst tog varje värdigt familjeöverhuvud ledningen i att främja rättvisan i överensstämmelse med Guds rättvisa handlingssätt, i att bevara den rena gudsdyrkan, frambära offer på familjens vägnar och i allmänhet tjäna som Guds representant inför familjen och vara medlare hos Gud för dess räkning.

6. Nämn några grundbetydelser av det hebreiska ord som översätts med ”präst”.

⁶ Det råder ganska stor ovisshet om ursprunget till det hebreiska ordet kohén, som motsvaras av vårt ”präst”. En språkforskare påstår att ordet kohén innefattar tanken att ”sköta angelägenheter åt, eller uppträda som medlare för, någon annan”. Ordet betyder ”präst” och, i vissa sammanhang, ”ställföreträdare; förnämste tjänare eller ämbetsman”. (2 Sam. 8:18; 1 Krön. 18:17) Ett besläktat arabiskt ord betyder ”att nalkas, komma nära, ha förtroligt tillträde till”. Ett besläktat babyloniskt ord betyder ”löfte, vördnadsbetygelser åt gudomen”. Enligt en annan auktoritet var ordet ”präst eller president en titel som ofta gavs furstar och konungar, något eller någon som helgats åt gudomen”. Noa, Sem, Abraham, Jakob, Job och Amram är bara några få av dessa forntida patriarker, som troget förestod (presiderade över) sina respektive familjer och samtidigt visade att de var måna om den rena gudsdyrkans intressen, men benämningen ”präst”, kohén (hebreiska) eller hieréus (grekiska), används inte om dem i bibeln.

Inkräktare

7. I vilka avseenden handlade Nimrod i strid med Jehovas vilja?

⁷ Det fanns emellertid några som i hög grad förnedrade och missbrukade den ställning som det patriarkaliska religiösa överhuvudet intog och som gjorde sig olämpliga att i sanning representera den helige och kärleksfulle Skaparen. De utnyttjade sin ställning för att upphöja sig själva och kunna lämna efter sig vad de menade skulle utgöra ett oförgängligt bevis på deras egen personliga ryktbarhet. Nimrod är ett tidigt framträdande exempel på dessa som följde djävulens ledning och sökte få sina medmänniskor att vända sig ifrån Gud och tillbedja och tjäna dem. Han tycks inte ha varit en förstfödd son, och därför är det mycket troligt att han inkräktade på den myndighet och ställning som med rätta tillkom Kus’ äldre söner. Nimrods förakt för den patriarkaliska anordningen framgår av att han kränkte och kuvade närboende familjer och stammar och av att han föste samman människor i fasta och lätt övervakade städer. — 1 Mos. 10:7—12.

8. Hur kan vi av förhållandena i Assyrien och Babylon se att man där tog Nimrod till föredöme?

⁸ I strid med Guds uppsåt beträffande människan införde Nimrod ett av religion och politik präglat diktaturvälde med sig själv som statschef. Om hur han och hans efterträdare sökte förverkliga sina ärelystna planer heter det i en historisk redogörelse: ”I Babylonien och Assyrien höll man mycket strängt på uppfattningen att ’konungar härskar med Guds nåde’. När monarkerna talar om att den här eller den där guden gjort dem till landets härskare, var inte detta en tom fras. Konungen var gudens ställföreträdare på jorden, hans representant, som åtnjöt gudomlig ynnest och som gudarna hade till sin förtrogne. I forntiden var de prästerliga sysslorna oupplösligen förbundna med konungamakten. Assyriens äldsta konungar kallade sig ’Assurs präster’.”a

9. Hur framgår det av Egyptens historia att man inte hade en tillbörlig patriarkalisk styrelse där i landet?

⁹ Ärelystna människor i alla de familjer, som längre fram drog bort i alla riktningar från Babylon, då Jehova förbistrade tornbyggarnas tungomål, tog Nimrods handlingssätt till förebild. (1 Mos. 11:5—8) Om faraonerna heter det: ”Konungen förblev i Egypten den ende medlaren mellan gudar och människor. Även när prästadömet utvecklades och offer ständigt frambars till gudarna för människornas räkning, var det inte prästerna som var medlare, ty de företrädde bara konungen. ... Prästerna frambar offer, nalkades gudarna, medlade mellan människan och guden uteslutande i konungens namn.”b

10, 11. Har Nimrods exempel gjort sig gällande i andra länder?

¹⁰ Vad det forntida inkariket beträffar, som låg i det land som vi nu kallar Peru, har forskarna riktat uppmärksamheten på vittnesbörd om att dess härskande dynasti gjorde slut på en tidigare trosuppfattning som inbegrep tanken på ett högsta Väsen, alltings Skapare. Det nya systemet ”grundades i den kungliga familjens särskilda intresse, och avsikten med det var främst att hävda kungahusets anspråk och myndighet. Genom det beklädde sig detta hus med en makt som var orubbligare och vidsträcktare än den som utövades av flertalet mäktiga aristokratier i Österlandet.”c ”Prästerskapet utgjorde en invecklad hierarki, som inkarikets kejsare stod i spetsen för, och denne ansågs vara så gudomlig att bara hans syster var tillräckligt helig att bli hans hustru. Framträdande poster under kejsaren innehades av medlemmar av inkarikets kungliga familj.”d

¹¹ Indiens historia uppvisar samma urartning genom avsteg från de patriarkaliska anordningarna. I sin beskrivning av den styrande kasten uppger nämligen en historiker att ”enbart de är kvalificerade att övervaka religiösa ceremonier, och utan dem kan inte förbindelsen mellan människan och gudarna upprätthållas. Från födelsen är bramanen en varelse med överlägsen helighet; han är bestämd till något högre än andra människor, och skillnaden mellan honom och dem måste komma till uttryck i alla hans handlingar och vanor under hela livet. Han är alla klassernas självskrivne herre.”e

12. Till vad gjorde sig själviska styresmän?

¹² Vi ser alltså att själviska mänskliga skapelser jorden utöver har upprest sig själva och blivit till hinder mellan Gud och människan, i stället för att vara medlare mellan Gud och människan, och har förkunnat att enbart genom deras medling och efter deras behag skulle människor någonsin kunna bli föremål för himmelens ynnest. Genom att utöva mystisk religiös makt har de kunnat upprätta och bevara ett förtryckande välde över sina medmänniskor. Historieböckerna överflödar av berättelser om grymheter och elände som dessa självhärskare har utsatt sina förslavade undersåtar för, under det att de uppträtt som rättfärdighetens tjänare.

Trogna patriarker

13. Förklara om Noa fyllde Guds krav på patriarkaliska präster eller inte.

¹³ Hur upplivande är inte den kontrast man lägger märke till, då man undersöker hur de trogna patriarkerna handlade, som avbördade sig sitt ansvar till ära för Gud och välsignelse för människor! Tänk på Noa till exempel. Då han föddes profeterades det om honom att han skulle trösta sin familj, och de händelser som inträffade längre fram bevisade att profetian var sann. Noa sökte Gud, ja, så mycket att han vann stor ynnest i Jehovas ögon. Han visade sig angelägen att vinna Guds rättfärdighet, han var klanderfri i sitt handlingssätt mot sina medmänniskor i motsats till Nimrods onda tillvägagångssätt, och han vandrade med Gud i all ödmjukhet. Han var en rättfärdighetens förkunnare för sina samtida, och på så sätt gav han bevis för att han verkligen brydde sig om mänsklighetens välfärd. Han blev visserligen sedd över axeln och hånad av flertalet, men han blev välsignad genom att han fick se sin egen familj ge gensvar till den undervisning han gav och så med honom överleva den världsomfattande katastrofen. När Noa kom ut ur arken, som bevarat dem alla vid liv, utövade han troget sina prästerliga åligganden genom att ta ledningen i gudsdyrkan och frambära tackoffer till Jehova för sin egen och sin familjs räkning. — 2 Petr. 2:5; 1 Mos. 8:20.

14. Nämn några fakta om Abraham som visar att han var angelägen att fullgöra Jehovas vilja för familjeöverhuvuden.

¹⁴ Abrahams historia uppenbarar att han var ett framträdande familjeöverhuvud med stark känsla för sitt religiösa ansvar, fastän han inte var den förstfödde sonen, i synnerhet från den tid då han efter sin fars, Teras, död förde sin familj in i det land som Gud hade talat med honom om. När Jehova för Abraham bekräftade det förbund, genom vilket hans avkomlingar skulle få det land till besittning, där han bodde som främling, uppmanades Abraham att utföra prästerliga åligganden, att lägga i ordning de dödade offerdjuren. (1 Mos. 15:9—18) Längre fram, då han hade fostrat upp en lovande son och arvinge på sin ålderdom, tack vare Guds mirakulösa ingripande, och därpå blev befalld att offra denne ende son, ser vi honom på nytt handla som familjepräst. På alla sina färder byggde han altaren för att där tillbedja Jehova och åkallade offentligen sin Guds heliga namn, så att de folk som då bodde i Kanaan fick höra talas om den sanne Guden. Han undervisade också troget sin familj om att vörda och älska den suveräne Guden. Tänk också på hur han fullgjorde sin uppgift som medlare, då han inför Jehova lade sig ut för de invånare i den onda staden Sodom nära Gomorra som kunde tänkas vara rättfärdiga. — 1 Mos. 12:8; 13:18; 18:19, 22—32.

15. Vad slags präst var Melkisedek?

¹⁵ Så träffar vi på berättelsen om Melkisedek. Bibeln innehåller inga uppgifter om hans släkt, talar inte heller om hur länge han levde eller när han dog. Men han är den förste i bibeln som kallas ”präst” eller mera bestämt: ”präst åt Gud den Högste”, av vilket vi kan dra den slutsatsen att han lojalt i Salems rike upprätthöll tillbedjan av den sanne Guden, i det att han tog avstånd från de kringboende hedniska kananéernas orena, förnedrande religiösa sedvänjor. Melkisedek gick ut för att möta och välsigna den segerrike Abraham, då han återvände från att ha räddat Lot. Det råder inget tvivel om att han blev ledd av Jehova till att göra detta, och Abraham uppfattade tydligen situationen så, vilket framgår av att denne patriark gav Salems präst och konung riklig del, en tiondel, av allt det byte han hade tagit från de besegrade konungarna, som gemensamt ryckt in i landet norrifrån. — 1 Mos. 14:18—20.

16, 17. Vad var det i Isaks och Jakobs handlingssätt som behagade Jehova?

¹⁶ Isak och Jakob höll båda orubbligt fast vid Abrahams undervisning, i det var och en i sin generation visade sig lojal mot den ”smörjelse” han fått från Gud, dvs. hans uppdrag att ha en viss del i förberedelsen och uppbyggandet av en säd eller helig nation som slutligen skulle få ärva det utlovade landet. De var ständigt föremål för Jehovas ledning och beskydd såsom hans speciella representanter. Bibeln skildrar hur Jehova höll ögonen på dem till deras bästa: ”Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull: ’Kommen icke vid mina smorda och gören ej mina profeter något ont.’” (Ps. 105:14, 15) Vad dem själva beträffar, så höll de strängt fast vid Jehovas vilja för dem, dvs. att de skulle stanna i landet såsom främlingar, i motsats till de lystna, materialistiska människor som på eget bevåg slagit sig ned i Kanaan. De tog hand om sina familjer och främjade den sanna gudsdyrkan bland medlemmarna. Varhelst de drog fram uppträdde de på ett sådant sätt att de var en rekommendation för den Gud de dyrkade.

¹⁷ Tidigt i sitt vuxna liv beskrivs Jakob som ”en oförvitlig man, som bodde i tält”. (1 Mos. 25:27, NW) Att han, fastän han inte var den förstfödde sonen, hade höga tankar om Jehovas välsignelse och ynnest och samtidigt lade märke till hur fullständigt likgiltig hans bror Esau var för sådana ting framgår av att han köpslog med honom för att få förstfödslorätten. Han var inte så upptagen av att tänka på de materiella fördelar han kunde vinna som på de storartade privilegier och förpliktelser som med rätta skulle tillfalla den trogne Isaks arvinge. Den djupa tacksamhet Jakob kände för att Jehova på allt sätt hade skyddat honom i all hans nöd drev honom till att avge ett löfte om att regelbundet ge en tiondel av sin inkomst till främjande av den sanna gudsdyrkan. (1 Mos. 28:22) Bland Guds särskilda uttalanden genom sina trogna representanter är de välsignelser, som Jakob uttalade över sina söner kort före sin död, inte de minst betydelsefulla. — 1 Mos. 49:1—28.

18. Hur diskvalificerade sig Ruben, så att han inte kunde få förstfödslorättens privilegier, och vad blev följden?

¹⁸ Enligt patriarkalisk sed skulle Jakobs förstfödde son, Ruben, ha varit den som hade ärvt förstfödslorätten i Israel. Men Ruben diskvalificerade sig, då han begick otukt med sin fars bihustru, som var mor till några av hans bröder. Han visade alltså ytterligt förakt för de heliga förhållandena i sin fars familj. Därför var han olämplig att ta ledningen såsom den som ägde förstfödslorätten. (1 Mos. 49:4) Längre fram tillföll fördenskull den förstföddes dubbla andel Josef, härskarmakten tillföll Juda och prästadömet Levi hus. När några av Rubens avkomlingar, Datan och Abiram, på Mose tid försökte hävda sin förverkade rätt till härskarmakten, ingrep dessutom Jehova snabbt till försvar för sitt ord genom Jakob. De där rubeniterna fick plikta med livet för att de dristade sig att ifrågasätta Jehovas rätt att förödmjuka dem som misshagar honom och att upphöja dem som behagar honom. — 4 Moseboken 16.

19. Vilken slutsats kommer vi till beträffande Job, då vi läser om vad han fick uppleva?

¹⁹ Job, vars tålamod och gudaktighet sannerligen blev satta på prov genom en rad motgångar, som bestod i att han blev berövad sina barn och vänner och själv drabbades av en mycket plågsam sjukdom, framstår klart och tydligt som en annan sann tillbedjare av Gud. Han anbefallde sin Guds alla förträffliga egenskaper åt sin familj och sin bekantskapskrets, och han anklagade aldrig Gud för att ha handlat dåraktigt, då han tillät att Job utsattes för de fruktansvärda slag som drabbade honom. I motsats till trolösa präster i forna dagar och i nutiden anklagade han inte Gud för att handla fel, därför att han tillåter det onda. Också under sitt tidigare liv, då det gick honom väl, tänkte han ständigt på sina barns förhållande till Gud och frambar flitigt offer på deras vägnar, för den händelse, såsom han sade, ”mina barn [hava] syndat och i sina hjärtan talat förgripligt om Gud”. (Job 1:5) När Job blev baktalad av sina motståndare, hävdade han Jehovas rättvisa och Jehovas namn. När Job slutligen tillfrisknade och blev befriad från all sin nöd, visade det sig att hans fräcka kritikers liv var beroende av att han bad om att de offer, som de frambar till tecken på sin ånger inför Gud, skulle bli godtagna. Slutet av Jobs levnad vittnar sannerligen om att han hade behagat Jehova, då han fullgjorde sina åligganden som präst och familjeöverhuvud. — Job 42:8, 12.

20. Redogör för en del förhållanden i Mose liv som bevisar att han troget sökte främja Guds syften.

²⁰ Vid den höga åldern av åttio år fick Mose av Jehovas ängel uppdraget att vara profet, befriare, styresman, medlare och präst för Israels nation. (Ps. 99:6) Hans första uppdrag var att föra denna förebildliga nation ut ur träldomen i Egypten. Som medlare mellan sina halsstarriga israelitiska bröder och Jehova måste han om och om igen ingripa för att avvärja de förödande slag som Jehova tänkte utdela mot ett olydigt och otacksamt folk. (2 Mos. 32:10—14; 4 Mos. 14:11—19) I denna egenskap var han också medlare för Guds förbund med nationen, eftersom det ännu inte hade gjorts någon anordning för ett nationellt prästadöme. Som en pålitlig budbärare underrättade han folket om allt Guds rådslut och yrkade bestämt på att de skulle rätta sig efter Guds fordringar. Han gav villigt ut sig själv för att skipa rättvisa i det mycket stora lägret. Han nitälskade för att den rätta tillbedjan skulle hållas vid makt och ingrep snabbt mot dem som sökte skada den. Trots det stora ansvar Mose hade och de gudagivna privilegier han åtnjöt kan man inte finna någon antydan om självisk ärelystnad i berättelsen om honom. Han kunde hela tiden kallas ”mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden”. — 2 Mos. 18:17, 18; 32:32; 4 Mos. 12:3.

21. Vilket val måste Mose göra, och vilket rätt val gjorde han?

²¹ Tänk på att Mose hade blivit uppfostrad vid Faraos hov i all Egyptens visdom. Han hade haft tillfälle att iaktta detta lands prästklasser med alla deras påfund för att behärska folket och göra sig själva rika, samtidigt som de ständigt gav den förtryckande härskaren sitt stöd såsom den av gudarna särskilt gynnade. Den själviska ärelystnadens väg kunde ha medfört rikedom och makt i Egypten för Mose, men likväl valde han att ställa sig på Jehovas folks sida och utstå de smädelser som måste ha kommit över ett folk, vars Gud inte ens hade gett det ett land som var dess eget. Föga anade de egyptiska bespottarna vad som väntade dem och deras stolta land. — Hebr. 11:24—26.

22. Även om Jehova fortsatte att genom änglar meddela sig med dem som älskade rättfärdighet, vilka frågor behövde likväl bli besvarade, och vilka förhoppningar om att kunna nalkas Gud fanns det?

²² Fram till Mose tid hade endast några få gudaktiga familjer gynnats med möjlighet att meddela sig med Gud genom änglabudbärares bistånd. Detta tjänade till att hålla tron på en stor och barmhärtig Gud levande, men det fanns likväl så många obesvarade frågor. Hur skulle ofullkomliga människor kunna bli försonade med sin rene Skapare? Skulle barriären mellan dem och Gud, som fullkomliga änglar och lojala men ofullkomliga patriarker inte hade kunnat avlägsna, någonsin röjas ur vägen? Hur skulle träldomen under synd och död kunna avlägsnas? Skulle människorna, generation efter generation, bara fortsätta att växa upp, leva kvar en kort tid och sedan dö, i likhet med växtligheten? De trogna familjeöverhuvudena själva hade säkert ofta begrundat sådana frågor då de blickade upp mot natthimlen och i någon mån blev medvetna om Guds skaparverks oändlighet. De hade bara att tåligt vänta till dess Jehova skulle uppenbara sitt uppsåt för dem steg för steg. Han hade på förhand gett sina tjänare underrättelser om den stora vattenfloden, om förintelsen över Sodoms land och om den säkra och vissa befrielsen ur Egyptens land. De hade en Gud som kunde och skulle stå vid sitt ord. Det var sannerligen en tillräcklig grundval för hoppet om att han i sinom tid skulle uppenbara vilken väg som leder till liv och frid med honom!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 437]

I en dröm fick Jakob se att änglar har del i att upprätthålla Guds förbindelse med människan

[Bild på sidan 440]

Noa tog ledningen i sin familjs gudsdyrkan