Upprörande religionsförföljelse i Malawi

FULLSTÄNDIGT oväntat har återigen en hängiven religiös minoritet utsatts för förföljelse. Förföljelsen har blossat upp med sådan intensitet och brutalitet som man hellre förknippar med den mörka medeltiden än med 1960-talet. Under 1967 fick tusentals åt Gud överlämnade kristna människor sina hem, visthusbodar och möteslokaler förstörda genom att förföljarna satte eld på dem eller åstadkom annan skadegörelse, därför att dessa kristna bemödat sig om att leva enligt bibeln. De har blivit bestulna, mer än tusen kvinnor har blivit våldtagna, många av männen har slagits medvetslösa, och några har blivit dödade. Var? I Malawi, en långsmal inlandsstat i sydöstra Centralafrika.

Ja, just i den här nya nationen, som tidigare hette Nyasaland, med dess omkring fyra millioner invånare har denna upprörande religionsförföljelse ägt rum. I Lilongwe, som ligger mitt i Malawi, brände man på tre nätter ned 170 hem som tillhörde dessa kristna. I Fort Johnston-området, som ligger något längre söderut, hade man mot slutet av oktober bränt ned 34 hem och 18 visthusbodar. I Mbalame brände man den 27 oktober ned hemmen för alla de kristna i två församlingar, samtidigt med att man slet av dem kläderna, också kvinnorna, och pryglade dem brutalt. På några av de här platserna använde förföljarna lastbilar, på vilka de fraktade bort dessa kristnas beslagtagna bohag, innan de förstörde husen.

En resande Ordets förkunnare i det här landet skrev: ”Den 27 oktober plundrade de mig på allt vad jag ägde. ... Min hustru och jag blev svårt misshandlade. Flera hundra av våra kristna bröder har fått sina hem förstörda. Många möteslokaler har vandaliserats.”

På en plats slog man några av dessa kristna medvetslösa. En av dem lade man på en vedhög, som man sedan satte eld på, allt på anstiftan av en medlem av Malawis parlament. Men så tycktes denne politiker ha kommit till besinning och lät snabbt dra ned den medvetslöse kristne från vedhögen.

På en annan ort väcktes en grupp av dessa kristna en natt av medlemmar av kongresspartiet. Männen blev illa pryglade med käppar och andra tillhyggen, och sedan tvingade man dem att se på medan tio av kvinnorna blev våldtagna. Två av dessa kvinnor var gravida, och för den ena av dem ledde detta övergrepp till missfall.

Mot slutet av oktober blev ett stort antal kristna kvinnor i trakten av Mlanje överfallna och våldtagna, och den 25 oktober 1967 blev en femtonårig flicka från byn Mkuwila fastbunden vid ett träd och våldtagen sex gånger, därför att hon vägrade att avsäga sig sin religiösa övertygelse. Hur sadistiska dessa förföljare var framgår av att de till och med drev in en träplugg i en kristen kvinna.

Som en följd av denna upprörande förföljelse har många av dessa kristna behövt sjukhusvård, och minst fem av dem hade dödats fram till slutet av november 1967. De har i hundratal flytt ut i buschen för att kunna känna sig trygga, och flera tusen andra har sökt tillflykt i den angränsande portugisiska besittningen Moçambique, där de har fått mat och tak över huvudet.

Tidningen The Times, som utges i Blantyre, Malawis största industristad, som ligger i landets sydliga del, meddelade i numret för 9 november att 3.000 av dessa kristna hade dragits inför domstol i Lilongwe och anklagats för att tillhöra en olaglig sammanslutning. Två missionärer begav sig till Lilongwe för att undersöka hur det förhöll sig. De fann då att 2.400 av dessa kristna satts i fängelse och att fem barn blivit födda där och att 800 kristna hölls kvar på polisstationen. Fastän flertalet av dessa hade måst tillbringa natten under bar himmel och det hade regnat, var de vid gott mod och fast beslutna att inte ge vika. En sådan tro är sannerligen berömvärd, men gör sig inte en regering som behandlar dem så omänskligt till en skamfläck inför världen?

Vilka är offren?

Dessa förföljda offer tillhör en religiös minoritet som kallas för Jehovas kristna vittnen, och de är världen utöver kända för sin starka på bibeln grundade tro. Du känner säkert några Jehovas vittnen på din ort och har lagt märke till att de sätter sin gudsdyrkan främst i livet, alldeles som Jesus uppmanade sina efterföljare att de skulle göra, då han sade: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet.” (Matt. 6:33, NW) Så förhåller det sig också med Jehovas vittnen i Malawi.

Det har funnits kristna av detta slag i Malawi alltsedan första världskriget, och de har av Sällskapet Vakttornet varit organiserade för att predika ”dessa goda nyheter om riket” alltsedan 1933. (Matt. 24:14, NW) I augusti 1967 fanns det 18.519 kristna vittnen för Jehova i Malawi, som tog aktiv del i undervisningsarbetet utan att i nämnvärd grad bli hindrade. När de höll sina områdessammankomster under temat ”Gör lärjungar” på sommaren 1967, var 25.830 personer, eller mer än 7.000 fler än det finns vittnen i landet, närvarande och lyssnade med intresse. Bland de närvarande fanns också observatörer som var ditskickade av myndigheterna och som inte kunde annat än häpna över den kärlek, enhet och fridfullhet som präglade vittnena, då många tusen människor från olika stammar kom tillsammans som en enda stor familj.

Vad orsakade förföljelsen?

Eftersom Jehovas vittnen uppträder på det här sättet, vad kunde det då vara som vållade all denna plötsliga våldsamma förföljelse av dem i Malawi? En av de främsta orsakerna är att vittnena vägrar att köpa medlemskort i Malawis kongressparti och även vägrar att köpa och bära märken eller bindlar försedda med bilder av Malawis president, dr H. Kamuzu Banda. Andra religiösa organisationer, katolska, protestantiska och muhammedanska, har alla fallit till föga inför påtryckningar av detta slag, men Jehovas vittnen har inte gjort det. Varför det? Därför att de håller orubbligt fast vid Guds ord.

Som kristna vittnen för Jehova följer de Guds Sons, Jesu Kristi, föredöme, och Jesus befattade sig inte på sin tid med politiken. Om sina efterföljare sade han: ”De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen.” (Joh. 17:16) Och inför den romerske politiske styresmannen i Judeen, Pontius Pilatus, vittnade han och sade: ”Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen.” (Joh. 18:36) När judarna dessförinnan hade velat gripa Jesus och göra honom till konung, drog han sig undan dem och gick ensam bort till ett berg. — Joh. 6:15.

Ja, Jesus predikade ”himmelriket”, ”Guds rike”, och gav sin undersåtliga tro och lydnad åt detta rike. Jehovas vittnen, som följer i Jesu fotspår såsom uppriktiga, åt Gud överlämnade kristna, har inget alternativ utan måste hålla sig avskilda och obefläckade av världen. Eftersom det bara är Jehova Gud och hans rike som de kan visa fullständig undersåtlig tro och lydnad, anser de sig pliktiga att avstå från att ta del i varje handling som innebär att man ägnar politiska ledare sådan hängivenhet. Därför håller de fast vid sin neutralitet i vad det gäller Malawis politiska angelägenheter, liksom de gör med de politiska angelägenheterna i alla andra länder där de bor. Det är för denna kristna neutralitets skull som de blir förföljda i Malawi. — Matt. 4:17; Mark. 1:15; Jak. 1:27.

Vilka förföljer dem?

Invånarna i Malawi är kända för att vara fridsälskande människor, och de vet att Jehovas kristna vittnen också älskar frid och fred. Vad är det då som har framkallat förföljelsen? Det är de nationalistiska strömningar som har hetsat upp så många människor i detta land, i synnerhet ungdomar som tillhör Ungdomsförbundet. De kan sägas påminna om nazistungdomarna, som gjorde sig skyldiga till så många övergrepp mot judarna då Hitler hade makten i Tyskland, och om rödgardisterna, som har terroriserat så många människor i Kommunistkina, vilka enligt deras mening inte varit tillräckligt nationalistiska. För att vara en god medborgare räcker det inte — enligt dessa gruppers mening — med att man betalar skatt och lyder landets lagar, vilket Jehovas vittnen har varit noggranna med att göra, utan alla måste nu bli medlemmar i Malawis kongressparti och bevisa detta genom att köpa ett medlemskort och bära ett märke försett med president H. Kamuzu Bandas bild.

Flera månader innan Malawi vann självständighet den 6 juli 1964 utsattes de kristna vittnena för Jehova, från januari till och med mars 1964, för omfattande brutalt våld och skoningslös förföljelse på grund av den hållning de intog i detta sammanhang. Vid den tiden brände man ned 1.081 av deras hem och mer än 100 av deras Rikets salar eller förstörde dem på annat sätt. Vidare ödelade man 588 fält med majs, hirs, bönor, kassava och bomull. Många vittnen måste föras till sjukhus, kvinnor blev våldtagna, och åtta vittnen dog av den prygel de fått eller blev dödade på fläcken. I flera veckor måste dessa förföljda kristna sova ute i buschen under bar himmel utan att just ha något att äta, och detta mitt under den svåra regnperioden, utsatta för faror från ormar och andra vilda djur.

Vid denna tid gjorde Jehovas vittnen i Malawi genom sina representanter sitt bästa för att söka uppnå samförstånd med ansvariga regeringsmedlemmar, för att de skulle kunna göra slut på denna våldsamma förföljelse av oskyldiga män, kvinnor och barn. Vid ett tillfälle fick de företräde hos dåvarande inrikesministern, Yatuta Chisiza (som senare revolterade mot presidenten, dr Banda, och för någon tid sedan sköts ned av Malawis militärpolis). Han förklarade att han var mycket missbelåten över att vittnena var de enda som vägrade att köpa Malawis kongresspartis medlemskort, och han underrättade vittnenas talesman om att denne, om han inte ändrade åsikt, skulle ”drabbas av en mycket sorglig olycka”. Också i detta fall visade det sig att vittnena blev förföljda därför att de inte vill ta del i inrikespolitiken.

Men fastän man vid detta sammanträffande med minister Chisiza, såväl som vid ett tidigare med president Banda, inte kunde uppnå något samförstånd, började förhållandena bli bättre för vittnena i Malawi. Flertalet kunde återvända till sina hembyar och bygga upp sina hus på nytt och sina Rikets salar. Många som tidigare förgått sig mot Jehovas vittnen kom och bad om förlåtelse, och några av dessa är nu själva Jehovas vittnen. Under denna tid skulle man kunna säga att vittnena i Malawi upplevde detsamma som de första kristna under liknande omständigheter, det heter nämligen om dem: ”Församlingen fick nu vara i fred ... blev uppbyggd.” — Apg. 9:31, Hd.

”Blixt från klar himmel”

Eftersom Jehovas kristna vittnen kunde utföra sin kristna förkunnargärning i Malawi under åren 1965 och 1966 under jämförelsevis gynnsamma förhållanden, kom angreppet mot dem sannerligen som ”en blixt från klar himmel”. När vittnena knäppte på radion den 23 april 1967 fick de fullständigt oväntat höra presidenten, H. Kamuzu Banda, göra häftiga utfall mot dem. I ett halvtimmestal, i vilket han redogjorde för olika problem som hans nation hade att brottas med, använde han en tredjedel av tiden till att angripa Jehovas vittnen. Bland annat sade han:

”Jag har blivit bestört över de rapporter som jag fått från nästan alla områden och som berättar om avsiktliga provokationer som mina anhängare, medlemmarna av Malawis kongressparti, i synnerhet medlemmarna av Ungdomsförbundet och Unga pionjärer, har blivit utsatta för av Jehovas vittnen. Dessa avsiktliga provokationer som medlemmarna av mitt parti utsatts för ... har varit av olika slag. Jehovas vittnen har till exempel vägrat att betala sin egen skatt. Men därtill har Jehovas vittnen inte bara vägrat att betala sin egen skatt, utan de har hindrat eller försökt hindra andra från att betala skatt. Och när partifunktionärer uppmanar dem att inte försöka få folket att vägra att betala skatt, smädar de avsiktligt partiledarna. ... I andra fall söker Jehovas vittnen hindra medlemmar av Malawis kongressparti att förnya sina medlemskort eller att köpa nya medlemskort i Malawis kongressparti. Och när då ledarna för Malawis kongressparti ... uppmanar dem att inte hindra folk från att förnya sina medlemskort i Malawis kongressparti eller köpa nya kort, säger Jehovas vittnen: ’Jag vill att ni skall slå mig; ni kan inte hindra mig från att hindra dem. Jag gör detta uppsåtligt, så att ni kan slå mig och jag kan ta er till polisen.’ ... Regeringen kommer att skydda alla laglydiga medborgare för att bli ofredade av vem det vara må ... men den kommer inte att ge Jehovas vittnen fria händer att provocera någon. ... Jag önskar att detta skall stå fullständigt klart för alla. Jehovas vittnen måste sluta upp med att provocera andra, provocera folk. Och om de inte slutar upp med detta utan fortsätter med det, då får de inte beklaga sig, om och när de får stryk.”

Kända för att betala skatt

Anklagelserna mot Jehovas kristna vittnen som går ut på att de inte skulle betala skatt och att de skulle försöka hindra andra från att betala skatt är osanna. Om och om igen framhålls det i deras publikationer att det är de kristnas skriftenliga plikt att betala de skatter som staterna i denna tingens ordning pålägger folket, eftersom Jesus påbjöd att man skall betala skatt, då han sade: ”Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.” (NW) Detsamma gjorde aposteln Paulus, då han skrev till de kristna i Rom: ”Uppfyll edra skyldigheter mot alla människor. Betala skatt till den som har rätt till skatt, tull till den som har rätt till tull.” — Matt. 22:15—22; Rom. 13:7, Hd.

Ja, Jehovas vittnen i Malawi har ett så gott rykte om sig såsom pålitliga skattebetalare att många människor, när de hörde dr Banda anklaga vittnena för att inte betala skatt, öppet visade att de inte höll med honom. Dessutom är det så att om ett kristet vittne avsiktligt skulle vägra att betala skatt eller skulle försöka hindra någon annan att betala skatt, då skulle han bli utesluten ur sin församling. I det här sammanhanget är det verkligen intressant att tänka på att en av de falska anklagelser som riktades mot Jesus Kristus, Guds Son, då han blev gripen formulerades så här: ”Vi har funnit, att denne man förvillar vårt folk, förbjuder att man ger kejsaren skatt.” (Luk. 23:2, Hd) Nu har Malawis regering valt att följa samma kurs som de män som vållade Jesu Kristi död.

De som känner väl till Jehovas vittnen i Malawi meddelar att dessa vittnen inte endast samvetsgrant betalar sina skatter utan också tar på sig sin del av bördorna i förbindelse med regeringens så kallade självhjälpsprojekt och hjälper till med att uppföra skolor, sjukhus osv. Ja, Jehovas vittnen i Malawi har varit så föredömliga i fråga om att ge sitt stöd åt dessa projekt att många hövdingar och andra ansvariga män i byarna öppet har berömt Jehovas vittnen för deras samvetsgranna strävanden i dessa sammanhang. De har också fått beröm av många statsämbetsmän och lägre, infödda, myndighetspersoner, som kallat dem för de bästa skattebetalarna i landet. Och när en portugisisk tjänsteman kontrollerade en stor grupp av dem som tvingats fly till Moçambique, fann han att varenda en kunde visa upp sitt skattekvitto, vilket klart och tydligt visar att anklagelsen mot dem för att de skulle ”vägra att betala skatt” är en medveten lögn.

Inga bevis för provokation

Anklagelsen att Jehovas vittnen avsiktligt provocerar andra till att angripa dem saknar likaså varje underlag. Tänk på att dessa nationalistiska ungdomar och andra inte nöjde sig med att prygla Jehovas vittnen utan körde i väg med hela billaster med bohag som tillhörde vittnena. De brände ned vittnenas hem och Rikets salar, våldtog kvinnor och dödade till och med några män. Man får inte vara så litet godtrogen, om man skall kunna förmås att tro att vittnena avsiktligt uppfordrade andra till att ofreda och misshandla dem på detta sätt. Själva det förhållandet att tusentals vittnen tog sin tillflykt till Moçambique brännmärker anklagelsen för provokation såsom falsk.

Dessutom finns det av domstol framlagda vittnesbörd om motsatsen, eftersom detta inte var första gången som en sådan anklagelse riktats mot vittnena. I ett domslut som gällde brottmål nr 46 år 1964, enligt vilket Dafter Biziweck och sju andra fälldes för mordet på Elton Mwachande, ett av Jehovas vittnen i Malawi, yttrade domaren, L. M. E. Emejulu:

”Jag finner inget bevis för provokation. Det är sant att Jehovas vittnen beslutsamt har propagerat för sin tro och sökt vinna anhängare, men de har varit mycket medvetna om sina samhälleliga plikter, och de har gjort allt som de uppmanats göra, också sådant som gällt samhällets utveckling. De har bara vägrat sluta sig till något politiskt parti. ... Det finns inga bevis för att de någonsin tvingat eller försökt tvinga någon att omfatta deras religion. Bevisen går i motsatt riktning. Konstitutionen garanterar dem rätten att tillhöra eller att inte tillhöra ett politiskt parti. Jag finner inga bevis för provokation.”

Om just denna mordrättegång hette det i den skotska tidningen The Glasgow Herald torsdagen den 29 oktober 1964:

”Åtta dömda till döden. Mord på ett Jehovas vittne. Blantyre, Malawi. Onsdag. — Åtta män, tre tjänstemän i Malawis kongressparti inräknade, dömdes till döden av Högsta domstolen den här veckan för mord på ett Jehovas vittne som hade vägrat ta del i de allmänna valen. Elton Barnett Mwachande blev ’nedhuggen och dödad’, enligt framlagda vittnesmål, i Mlanje sistlidna februari, då Jehovas vittnen sökte komma undan män som brände ned husen för dem som vägrade ta del i valen. — Reuter.”

Vittnena förbjudna

Fastän Jehovas vittnens ställning följaktligen hade blivit lagligen hävdad år 1964, kunde man den 18 september 1967 läsa följande fetstilsrubrik på första sidan i Blantyretidningen The Times: ”MALAWI PÅ VÄG ATT FÖRBJUDA JEHOVAS VITTNEN.” Tidningen meddelade att kongresspartiet vid sitt årsmöte i mitten av september (vid vilket president Banda och hela hans ministär var närvarande) hade antagit tolv resolutioner, och i den åttonde hette det: ”Anbefaller med skärpa att samfundet Jehovas vittnen förklaras olagligt här i landet, eftersom dess anhängares inställning inte bara är till förfång för framstegen i detta land utan därtill är så negativ i alla avseenden att den hotar den säkerhet och frid och ro som är väsentlig för att vår nation skall fungera obehindrat.”

The Times återgav också dr Bandas kommentarer till denna resolution, som upplästes för hela nationen i radio:

”De ställer till svårigheter överallt ... Regeringen kan komma att utfärda en lag som ger varje område eller distrikt möjlighet att bestämma om det vill ha några Jehovas vittnen där eller inte. Om folket i något område säger: ’Nej’, då får det inte finnas några Jehovas vittnen där. Varje område kan få rätt att självt avgöra saken, och om Jehovas vittnen inte ger sig av, kommer de att hamna i fängelse.”

”Ställer till svårigheter överallt” — hur påminner inte detta oss om en liknande anklagelse i apostlarnas dagar! Den kristne missionären och aposteln för nationerna, Paulus, anklagades också falskeligen för att uppväcka strid och oro överallt. — Apg. 24:2—9.

Den resolution, som Malawis kongressparti hade antagit vid sitt politiska konvent och som anbefallde att Jehovas vittnen skulle förbjudas, dryftades eller debatterades inte i Malawis parlament, som består av femtio medlemmar, av vilka 90 procent bekänner sig vara kristna. I stället för att låta varje område eller distrikt ta ställning till saken bestämde regeringen dessutom att Jehovas vittnen skulle förbjudas i hela landet, vilket tidningen The Times meddelade den 23 oktober 1967 i en artikel med fetstilsrubrik som löd: ”MALAWI FÖRBJUDER ’FARLIG SEKT’.” I artikeln hette det:

”Jehovas vittnens religiösa organisation har förklarats ’farlig för Malawis regering’ och är därför nu ett olagligt samfund. Detta tillkännagivande har gjorts i ett av regeringen utsänt särtryck som kommit ut under veckoskiftet. Denna kungörelse, nr 235, har personligen undertecknats av president Banda, och det heter där att åtgärden har vidtagits enligt Malawis strafflag, paragraf 70 (2) (ii). Kungörelsen innebär att Jehovas vittnen inte längre får hålla möten, sälja eller sprida tryckta publikationer eller samla penningbidrag. ... Den lag som gäller olagliga sammanslutningar föreskriver att vemhelst som sköter eller hjälper till med att sköta en olaglig sammanslutning gör sig skyldig till lagbrott och kan straffas med fängelse i 14 år. Andra lagparagrafer fastställer att ingen medlem kan tillåta att en sådan sammanslutning håller möte eller att några medlemmar av en sådan sammanslutning håller möte i ’något hus, någon byggnad eller på någon plats’ som tillhör honom eller bebos av honom. Straffet för brott av detta slag är fängelse i sju år. Strafflagen medger också polisen rättighet att undersöka varje fastighet som tillhör eller utnyttjas av sammanslutningen eller dess medlemmar. Ingen medlem får skylta med några symboler eller ’ropa eller uttala några slagord eller göra något tecken’ som har anknytning till sammanslutningen. Lagen stadgar också att en man tillsätts för att avveckla en olaglig sammanslutnings affärer.”

Två veckor senare, den 7 november, tillställdes de åtta europeiska och amerikanska vittnena som verkade i landet såsom missionärer och som i några fall hade vistats där så länge som i tio år följande ultimatum: ”Ni beordras härmed att lämna Malawi inom 24 timmar efter det att ni mottagit detta meddelande och denna föreskrift, såvida ni inte dessförinnan vädjar till en polisdomare.” Samtidigt satte sig myndigheterna i besittning av Jehovas vittnens moderna och välutrustade högkvarter i Malawi och ställde det under polisuppsikt. Alla publikationer från Sällskapet Vakttornet beslagtogs.

Men missionärerna, som visste att de inte hade gjort något orätt, vidtog inga åtgärder för att självmant lämna landet. Följande dag kom polisen och arresterade dem alla åtta. Fyra sattes omedelbart på olika flygplan under poliseskort. De återstående fyra kvarhölls i Chichirifängelset, varifrån de två dagar senare deporterades till Mauritius.

The Times för 9 november hade en väldig fetstilsrubrik på första sidan, som löd: ”3.000 INFÖR RÄTTA DÅ LEDARE FAR HÄRIFRÅN”, och där fanns även bilder och ingående redogörelser för utvisningen. Tidningen meddelade vidare att en medlem av Malawis parlament, J. D. Gunda, ”under veckoskiftet hade varnat tidigare medlemmar av Jehovas vittnens förbjudna religiösa sekt för de stränga straff, som skulle påläggas dem som avsiktligt bröt mot lagen genom att fortsätta med att vara medlemmar av den olagligförklarade organisationen”.

Anklagelser av annat slag

Jehovas vittnen hade visserligen tidigare anklagats för att vara en farlig organisation som är laglös och provocerar andra till laglöshet, men nu anklagar man dem rätt och slätt för att vara ”dåraktiga och dumma” — och det är sannerligen inte något större brott! Regeringsorganet The Malawi News ägnade hela övre tredjedelen av första sidan i numret för 24 november 1967 åt rubriker om Jehovas vittnen, sådana som: ”JEHOVAS VITTNEN ÄR DÅRAKTIGA OCH DUMMA.” ”DE ÄR INTE VÄRDA ATT NÅGON TAR NOTIS OM DEM.”

Bland annat meddelade tidningen: ”President Ngwazi [segraren] sade att de här människorna är dåraktiga och dumma, ty om de inte tror på regeringen utan menar sig tillhöra himmelen, varför sätter de då sina barn i skola, lägger in sig på sjukhus när de blir sjuka och begär skydd av polisen när de får ’en liten skråma’?” Men förlöjligande bör inte få ersätta logiken, och inte heller kan ett förlöjligande göra fakta om intet. Eftersom Jehovas vittnen betalar sina skatter, är de i sin fulla rätt att skicka sina barn till de allmänna skolorna, de har rätt att uppsöka statens sjukhus när de är sjuka och att kalla på polis för att få skydd när de blir angripna. Men man kan med fog fråga: Är det bara ”en liten skråma”, när husen plundras och bränns ned, när kvinnor våldtas och män blir slagna sanslösa och till och med dödade?

Varför förbjuder man Jehovas vittnen den ena månaden på den grunden att de är en farlig sekt, under det att man månaden därpå kallar dem rätt och slätt ”dåraktiga och dumma”? Om det dessutom verkligen är så att vittnena ”inte [är] värda att någon tar notis om dem”, varför har regeringen då vidtagit så drastiska åtgärder mot dem?

Det är uppenbart att regeringens ståndpunkt är ohållbar. Hur så? Därför att anklagelserna inte är sanna. Det pågår i själva verket nu en offentlig ärekränkningskampanj i ett desperat bemödande att rättfärdiga regeringens åtgärder inför allmänheten.

Malawis president

När det nu pågår sådan upprörande förföljelse i Malawi, kanske några av våra läsare är böjda för att tro att president Banda bara är en landsortsmässig hövding som vet mycket litet om demokratiska principer. Men så förhåller det sig inte. Dels har dr Banda åtnjutit alla de fördelar en västerländsk utbildning kan ge en människa — han har bedrivit studier vid tre högre läroanstalter i Förenta staterna och har i flera år verkat som läkare i London —, och dels har han haft en hel del med kristenhetens religionssamfund att göra. Vi har fått veta att det för det första var metodisterna som hjälpte honom att komma till Förenta staterna och såg till att han fick avsluta sina läroverksstudier. Han har också varit en äldste i skotska kyrkan, ett av de strängare protestantiska religionssamfunden. Han har sagt: ”Jag är en gudsman.”

Vid en privat lunch med USA:s president, Lyndon Johnson, den 8 juni 1967 framhöll han att han kände på samma sätt som den man som en gång sade: ”Jag vet inte vilket handlingssätt andra kan komma att följa, men vad mig beträffar, så ge mig frihet, eller ge mig döden.” Vidare sade han till president Johnson: ”Jag vill att ni skall veta, herr president, att vad det än kommer att kosta mig, så skall jag alltid göra vad jag anser vara rätt enligt mitt samvetes bud.” — United States Department of State Bulletin för 10 juli 1967.

Doktor Banda har fått en mängd lovord av européer. När Malawi blev självständigt, yttrade en bemärkt brittisk tjänsteman: ”Gud vare tack och lov för dr Banda; han är en oförvitlig och ostrafflig man, kanske den märkligaste av levande afrikaner.” (The Christian Century för 17 juni 1964) Europeiska tjänstemän som arbetar i Malawi och som är handelsväsendets och statsförvaltningens själva ryggrad har varit mycket belåtna med dr Banda. De har sagt: ”Man får vara vad som helst här utom kommunist. Vi bävar inför tanken på att något skulle hända Banda.” (Newsweek för 8 juli 1966) Men nu kan man inte lagligen få vara ett Jehovas vittne i Malawi!

Det var till den bildade presidenten för Malawi, dr Banda, som ett brev skickades den 4 november 1967 från Jehovas vittnens föreståndare i Malawi. I brevet riktades presidentens uppmärksamhet på den upprörande förföljelsen av Jehovas kristna vittnen, och en vördsam anhållan gjordes att han måtte göra bruk av sin makt för att få våldshandlingarna att upphöra. I brevet blev han vidare påmind om att han hade sagt att ”regeringen kommer att skydda alla laglydiga medborgare för att bli ofredade av vem det vara må”. Slutligen vädjade man i brevet till honom om att han måtte använda hela sin ”makt för att göra slut på sådana våldshandlingar mot oskyldiga människor”. Men han hörde inte på det örat.

Hur allmänheten reagerade för förbudet

Vad har folk i allmänhet i Malawi menat om det här förbudet? Också i det fallet kan vi göra en jämförelse med händelser som omtalas i bibeln. Styresmännen bland judarna i Jesu apostlars dagar förbjöd dem att predika, under det att vanligt folk gärna lyssnade till dem, och just så har det varit i Malawi. Vad de radikala nationalistiska ungdomsgrupperna beträffar, så är de inte alls omtyckta av folket, som snarare fruktar för dem. När en del av dessa enkla människor fick höra om förbudet mot Jehovas vittnen, utbrast de: ”Nu vet vi att världens ände måste vara nära, nu när Guds folk blir förbjudna i vårt land!” Och när en äldre polistjänsteman fick höra att Jehovas vittnens utländska missionärer hade blivit utvisade frågade han med stor upphetsning i stämman: ”Var skall allt detta sluta?” — Apg. 5:28; 6:7.

När de första underrättelserna hade kommit om att Jehovas vittnen skulle förbjudas, kom en framstående medlem av Malawis kongressparti till vittnena mitt i natten, alldeles som Nikodemus kom till Jesus i skydd av nattens mörker, och frågade: ”Vad skall jag göra för att bli ett Jehovas vittne? Jag vill hellre dö i fängelse med er än utanför fängelsemurarna utan att ha några Jehovas vittnen omkring mig.” (Joh. 3:1, 2) Sista dagen missionärerna var kvar i Malawi kom en ung man till dem vid deras högkvarter i Blantyre för att be om förlåtelse för den omilda behandling han hade gett vittnena. Han sade att han från och med nu skulle ändra sig och sade att han uppriktigt önskade att ett av Jehovas vittnen skulle studera bibeln med honom.

Strid mot Gud

Jehovas vittnen kommer inte att sluta upp med att tjäna Gud bara därför att president Banda inte gillar deras handlingssätt. De är lika det första århundradets kristna, som ansåg att man måste sätta lydnaden mot Gud framför lydnad mot människor. När de blev dragna inför styresmän som sade till dem: ”Vi bjödo eder bestämt att icke fortsätta att undervisa på grundval av detta namn, och se, ändå hava ni uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och ni äro beslutna att bringa denne mans [Jesu Kristi] blod över oss”, svarade apostlarna oförskräckt: ”VI MÅSTE LYDA GUD SÅSOM HÄRSKARE MER ÄN MÄNNISKOR.” — Apg. 5:28, 29, NW.

Å andra sidan kommer de aldrig att resa sig och göra uppror mot staten och vedergälla ont med ont. De vapen som dessa kristna använder är inte köttsliga utan andliga, i första hand Guds ord. De inser att det är deras plikt att efterlikna det föredöme som deras ledare, Jesus Kristus, har gett dem, och han har fått detta vittnesbörd om sig: ”Han vedergällde aldrig smädelse med smädelse. Han led, men han uttalade aldrig några hotelser.” De söker inte hämnas sig själva utan lämnar ”rum för vreden”, eftersom de vet att det är skrivet: ”Hämnden är min; jag skall vedergälla, säger Jehova.” — 1 Petr. 2:21, 23, Hd; Rom. 12:19, NW.

Det är alltså inte från Jehovas vittnen som president Banda och hans understödjare har någonting att frukta utan från Gud, den Allsmäktige, själv. De har trätt upp mot Jehova Gud och har befunnits strida mot Gud. (Apg. 5:38, 39) Men de behöver inte fortsätta på den inslagna vägen. De kan vända om. Kommer de att göra det? Det är en fråga som inte bara dr Banda måste ta ställning till utan alla medlemmarna i hans ministär, alla medlemmarna i Malawis parlament såväl som varje annan myndighetsperson i Malawi. Ja, denna fråga måste alla medlemmar av hans politiska parti som stöder honom ta ställning till.

Andra bryr sig om vad som händer

Malawis president menar kanske att vad han gör såsom Malawis president är hans ensak och att den övriga världen inte har med detta att göra. Men borde han inte förhjälpas att inse att den övriga världen ger akt på vad som sker, när rättvisan förtrampas och oskyldiga kristna blir förfördelade och misshandlade? Borde han inte med stor kraft få påpekat för sig att han inte har gjort sig mera omtyckt vare sig bland sitt eget folk eller bland rättsinniga människor i andra delar av världen genom det handlingssätt som han har följt?

Om du hör till dem som sätter värde på frihet, sanning och rättfärdighet, har du möjlighet att göra dig till tolk för dem som har blivit så grymt misshandlade på grund av sin tro på Gud. Protestskrivelser kan riktas till:

His Excellency

Dr. H. Kamuzu Banda

President of Malawi

P. O. Box 53

Zomba, Malawi

The Hon. J. D. Msonthi, M. P.

Minister of Transportation and Communication

Zomba, Malawi

The Hon. G. W. Kumtumanji, M. P.

Minister of Local Government

and Minister of Health

Zomba, Malawi

The Hon. M. Q. Y. Chibambe, M. P.

Regional Minister for the Northern Region

Zomba, Malawi

The Hon. A. M. Nyasulu, M. P.

Minister of State

in the Ministry of External Affairs

P. O. Box 943, Blantyre, Malawi

The Hon. G. Chakuamba, M. P.

Minister of Education

Zomba, Malawi

The Hon. Aleke Banda

Minister of Economic Affairs and of Works

Zomba, Malawi

The Hon. J. T. Kumbeweza, M. P.

Regional Minister for Central Region

Zomba, Malawi

The Hon. J. Z. U. Tembo, M. P.

Minister of Finance

Zomba, Malawi

The Hon. A. A. Muwalo

Minister of State in the Presidentˈs Office

Zomba, Malawi

The Hon. A. B. J. Chiwanda

Minister of Labor

Zomba, Malawi