Tungan — En kraft till gott eller till ont
”Jag säger eder att varje onyttigt yttrande, som människorna fälla, det skola de avlägga räkenskap för på domens dag; ty genom dina ord skall du bliva förklarad rättfärdig, och genom dina ord skall du bliva domfälld.” — Matt. 12:36, 37, NW.
1, 2. Vad kan vårt framtida liv komma att bero av, och hur kan vi göra något åt utgången?
NÄR Jesus yttrade de just citerade orden, kan han ha haft Salomos ord i Predikaren 12:14 i minnet: ”Den sanne Guden själv skall draga alla slags gärningar till doms, i förhållande till varje förborgat ting, för att utröna om det är gott eller ont.” (NW) De här orden bör få oss att hejda oss och tänka efter. Är talet så betydelsefullt att det kan avgöra en människas framtida liv? I så fall skulle det vara nyttigt för alla människor att ”inventera” sitt ordförråd. Är det mödan värt att öva sådan kontroll på livet från och med nu att vi kan hoppas på att få liv i Guds nya tingens ordning?
2 Om våra ansträngningar skall visa sig lönande måste vi ha en avsikt med det vi gör. Tänk på att aposteln Paulus sade att han hellre ville tukta sin kropp och kuva den såsom sin slav än ställas inför faktum att vara förkastad. Vi förstår att ”människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg”, och därför måste vi skaffa oss rätt vägledning. (Jer. 10:23) Sådan vägledning ges i bibeln, Guds inspirerade ord. ”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt eget förstånd. På alla dina vägar må du giva akt på honom, så skall han själv göra dina stigar räta.” (Ords. 3:5, 6, NW) Tack vare sådan gudomlig vägledning bör vi kunna tala rätt, behärska vårt tal med gott förstånd och ”taga varje tanke till fånga för att bringa den till lydnad för Kristus”. — 2 Kor. 10:5, NW.
3, 4. Vilket förhållande i församlingarna oroade Jakob, och vad menade han att det berodde på?
3 Låt oss, för att kunna förstå hur omfattande det här arbetet är, tänka på vad lärjungen Jakob hade att säga om det som han kallar ”ett oroligt och ont ting”. (Jak. 3:8) Han insåg att det fanns kraft i tungan, som kunde vara ett inflytande till gott eller till ont. Såsom tillsyningsman i församlingen i Jerusalem och medlem av den första kyrkans eller församlingens styrande krets kände han sig djupt oroad över församlingarnas inre svårigheter, alldeles som aposteln Paulus hade gjort med avseende på församlingen i Korint, där det rådde kiv, avund, vrede, genstridighet, förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning. (2 Kor. 12:20) Fördenskull uppmanade Jakob ”de tolv stammar, som bo kringspridda”, att allvarligt tänka på hur viktigt det var att skaffa bort all orenhet, moralisk ondska, klassmotsättningar och sådant som skulle vålla anstöt. — Jak. 1:1, 21; 2:4, 9.
4 Jakob uppmanade dem att erkänna sin ofullkomlighet och sin naturliga benägenhet för att fela. Han sade: ”Om någon icke felar i sitt tal, så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp. När vi lägga betsel i hästarnas mun, för att de skola lyda oss, då kunna vi därmed styra också hela deras övriga kropp. Ja, till och med skeppen, som äro så stora och som drivas av starka vindar, styras av ett helt litet roder åt det håll, dit styrmannen vill. Så är ock tungan en liten lem och kan likväl berömma sig av stora ting. ... Också tungan är en eld; såsom en värld av orättfärdighet framstår den bland våra lemmar, tungan, som befläckar hela kroppen och sätter ’tillvarons hjul’ i brand.” Därpå nämner Jakob hur inkonsekvent denna lilla lem, tungan, kan handla: ”Med den välsigna vi Herren och Fadern [Jehova, honom som är Fadern, NW], och med den förbanna vi människorna, som äro skapade till att vara Gud lika. Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse.” I tungan finns sannerligen kraft till gott eller till ont. — Jak. 3:2—6, 9, 10.
5, 6. a) Vilka frågor bör alla människor begrunda? b) Vilken ynnestställning kan vi få, om vi styr våra läppar?
5 Enbart genom att läsa dessa ord kommer du förmodligen att tänka på människor som just är så ”tvetungade”, som så att säga har en dubbel tunga. Men hejda dig; nödgar dig inte en mera ingående begrundan av Jakobs ord att tillämpa dem på dig själv? Är du ett undantag från regeln? Låter du någonsin din tunga löpa i väg utan att tygla den, såsom en skogsbrand, till skada för andra såväl som för dig själv? Glömmer du bort att använda tungan för att visa kärlek till nästan såväl som kärlek till Gud? Med andra ord sagt: prisar eller välsignar du Gud under en del av din tid, medan du vid andra tider och tillfällen läxar upp din nästa med samma tunga? Använder du rentav dina läppar till att förbanna Gud eller missbruka hans namn när du talar nedsättande om andra? Detta är rannsakande frågor, men tänk allvarligt på dem; förringa för all del inte deras betydelse!
6 Att en människa är ofullkomlig är ingen ursäkt för henne att ideligen begå samma fel. Om hon skulle göra det, har hennes arbetsgivare inte mycket gagn av hennes tjänster. Därför heter det: ”Där många ord äro, bliver överträdelse icke borta; men den som styr sina läppar, han är förståndig. Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, men de ogudaktigas förstånd [hjärta, Åk; NW] är föga värt. Den rättfärdiges läppar vederkvicka många, men de oförnuftiga dö genom brist på förstånd [eller: gott motiv, NW, fotnot (1957 års upplaga)].” Sluta alltså inte upp med att tala av fruktan för att du kan fela, men bestäm dig för att styra dina läppar, och detta är särskilt viktigt för dem i våra dagar som blivit så enastående hedrade av Gud att de får vara herdar som ”vederkvicka många”. — Ords. 10:19—21.
7. a) Vilken dålig vana har många lagt sig till med? b) Hur kan man undvika den?
7 Det är svårt för en syndig människa att styra sina läppar i denna tid, när hon finner att det på alla håll råder sådan vanvördnad för hälsosamma ord. Många är därför benägna att ”betala med samma mynt”, dvs. att använda samma slags språk när de svarar på vanvördigt tal. (Ords. 24:29) Utan att hejda sig och tänka på att de i själva verket sänker sig till en låg nivå som de föraktar förlorar de behärskningen och låter tungan få lösa tyglar. Dåligt humör får en människa att säga vad hon tänker när hon borde tänka på vad hon säger. David retades upprepade gånger till vrede. Men gav han luft åt sin vrede? Han sade: ”Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.” (Ps. 39:2) Han var medveten om människans syndiga läggning: ”I synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.” Därför bad han om hjälp: ”Jehová, sätt en vakt för min mun, vakta mina läppars dörr.” (Ps. 51:7; 141:3, Åk) Inte heller vi kan och bör nöja oss med att göra allt vi själva förmår för att få vår tunga att lyda. Eftersom vi inser att ”det ... icke [står] i vandrarens makt att rätt styra sina steg”, bör vi i stället bedja till Jehova om att han förmår oss att göra hans vilja. — Jer. 10:23.
Att lägga band på tungan
8. a) Vilken benägenhet kommer vi att söka undvika, och varför? b) Hur kan man brännmärka sig?
8 Att man på detta sätt lägger band på tungan hindrar den inte att tala. Men det bidrar till att göra talet rent. Somliga påstår att de tycker att det är svårt att efter så lång samvaro med världsmänniskor kunna samtala en aldrig så kort stund utan att använda svordomar. Den vanan har blivit lika svår att göra sig av med som vanan att använda sprit, narkotika eller tobak. När de nu inte får använda ord som för Gud eller Jesus in i samtalet på ett ”lättsinnigt” sätt eller använda råa och tarvliga ord som de har haft för vana att använda, då tycker de att de har fått ”tunghäfta”. Detta är en dålig vana som vanärar inte bara den som är hemfallen åt detta missbruk utan också Jehova Gud, tungans Skapare. Skall vi bara avfärda detta med en axelryckning och fortsätta att använda Guds namn på ett värdelöst sätt, när vi vet att detta skulle bedröva honom? Finns det något rimligt försvar för denna dåliga vana? Tänk på dessa ord: ”Ni skola icke hädiskt använda den Eviges, eder Guds, namn; ty den Evige skall aldrig frikänna den som använder hans namn hädiskt.” (2 Mos. 20:7, Mo) Sådant tal är inte alls berömvärt. En person som hämningslöst använder sådant tal brännmärker sig automatiskt och visar sig tillhöra en bestämd kategori människor, även om han inte inser detta själv. Det är inget att skryta med. ”De tala med full mun fräcka ord och brösta sig, alla ogärningsmän.” — Ps. 94:4, My.
9. Vilka skriftenliga skäl talar för att de kristna i denna tid måste strängt bevaka tungan?
9 De kristna är bemyndigade att vara ”sändebud i Kristi ställe”, att lysa ”såsom ljusbärare i världen”, att ”’vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”, att vara ”världens ljus”. (2 Kor. 5:20; Fil. 2:15; 1 Petr. 2:9; NW; Matt. 5:14) För att bevisa oss värda en så stor ära måste vi strängt bevaka det där betydelsefulla lilla instrumentet, vår tunga, så att själva syftet med det, att det skall användas i Guds tjänst, inte blir förfelat. Det som de kristna nu säger och gör återverkar på det budskap de bär såväl som på den som de representerar. Såsom ljusbärare av de goda nyheterna om Guds upprättade rike kan de ära och upphöja Gud, men endast om de är lämpliga ljusbärare. Låt alltså ”edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen”. — Matt. 5:16.
10. Varför är det viktigt att i denna tid välja vänner med omsorg?
10 Somliga låter nästan alltid ”munnen gå” utan att tyckas bry sig om vad följden blir, även om det går ut över nära vänner. Sådana människor har du lärt dig att söka undvika; du känner dig rentav besmittad genom samvaro med dem, eftersom du fruktar att deras hänsynslösa uppförande kan påverka dig. Ja, du vet att dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor, att onda sällskap fördärvar goda seder, att dåligt sällskap förstör en god moral. (1 Kor. 15:33, NW; Åk; RS) Välj därför vänner med omsorg. Varför inte välja vänner som har fattat detta beslut: Låt oss ”genom honom [Jesus] alltid till Gud ’frambära ett lovets offer’, det är ’en frukt ifrån läppar’, som prisa hans namn”? — Hebr. 13:15.
11. a) Till vad kan obetänksamt och obehärskat tal leda? b) Hur kan man söka råda bot på den skada man har vållat genom obetänksamma ord, och när skall man göra det?
11 Sådana ursäkter som: ”Förlåt mig”, ”jag borde inte ha sagt så”, ”det var bara tungan som slant”, ”jag talade utan att tänka mig för” kan i någon mån läka oavsiktliga sår som man tillfogat någon genom att inte hålla tand för tunga. Men hur mycket bättre är det inte att tänka innan man talar! Hur mycket bättre är det inte att låta sinnet dirigera talet, så att det blir uppbyggande! Vilken ohjälplig skada kan inte ett tanklöst tal åstadkomma! Otyglat tal är vanligen inte genomtänkt tal. Det kan vålla tvedräkt, splittring, hjärtesorg. Den som önskar hålla de två stora buden om kärlek till Gud och kärlek till nästan måste därför lägga band på sin tunga. Men den som oavsiktligt, genom tanklöst tal, sårar en annan bör vara ödmjuk nog att betvinga sin stolthet och be om ursäkt, be om förlåtelse. Han får inte låta rämnan vidgas. Han bör söka återställa det goda förhållandet vid första lägliga tillfälle. Han bör inte låta solen gå ned, medan han är i ett uppretat tillstånd. Det är lovvärt att man söker gottgöra sin lösmynthet. Följden blir att man inte bara kan läka något som kunde blivit till ett djupt sår, utan det egna samvetet kommer också att vara rent inför Gud och den som man har förorättat. — Ef. 4:26; Apg. 24:16; Ef. 4:31, 32; Matt. 5:22.
12, 13. a) Varför får en kristen inte ha ”hala läppar” eller vara tvetungad? b) Vilken fara är förbunden med att lyssna till ”inställsamma ord”?
12 Om de dagar vi lever i talade David profetiskt, i det han sade: ”Ty trogna människor hava försvunnit från människors söner. Osanning hålla de på med att tala, den ene till den andre; med hal läpp hålla de på med att tala och med dubbelt hjärta. Jehova skall utrota alla hala läppar, ... dem som hava sagt: ’Med vår tunga skola vi få överhand. Våra läppar äro med oss. Vem skall bliva husbonde över oss?’” (Ps. 12:2—5, NW) De som i denna tid har ett ”dubbelt hjärta” påminner om de otrogna präster och äldste som var kvar i Jerusalem sedan en del av folket såsom ett tecken till varning hade förts i fångenskap till Babylon år 617 f.v.t. Hesekiel beskriver deras skryt och försök att rättfärdiga sig för att de ägnade sig åt falsk, avskyvärd hednisk gudsdyrkan: ”Jehová ser oss icke.” (Åk) (Hesekiel, kapitel 8 och 9) Petrus varnar för ett sådant dubbelt hjärta och en dubbel tunga: ”Den som vill älska livet och se goda dagar, han avhålle sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek.” (1 Petr. 3:10) Hans ord gav genljud åt Salomos ord i Ordspråksboken 4:24: ”Skaffa bort ifrån dig munnens vrånghet och låt läpparnas falskhet vara fjärran ifrån dig.” Ett av kraven på biträdande tjänare i den kristna församlingen är att de inte får vara ”tvetaliga”, ”tvetungade”. Avsikten med inställsamma ord, smickrande tal och översvallande hälsningar är att bedra de sveklösas eller obetänksammas hjärtan eller vända dem bort. — 1 Tim. 3:8; Rom. 16:18; Matt. 23:6, 7; NW.
13 Alltför ofta vill folk i våra dagar höra sådant som kliar dem i öronen. De tycker om en ”följsam” religion. De tycker om att höra sådant som ger dem en trygghets- och trevnadskänsla, inte sådant som kan väcka upp dem för deras ansvar. Paulus sade att den tid skulle komma ”då de icke längre ... fördraga den sunda läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen, en tid, då de skola vända sina öron från sanningen”. (2 Tim. 4:3, 4) Skydda dig därför för dem som använder ett smickrande språk, som talar inställsamma, tvetungade ord, ty ”orden i hans mun äro hala såsom smör, men stridslust fyller hans hjärta; hans ord äro lenare än olja, dock äro de dragna svärd” som kan vålla oberäknelig skada. David kunde med rätta tala dessa ord, som vi finner i Psalm 55:22. I Jesu dagar (såväl som i Jesajas) förekom sådan tvetalighet som han fördömde, i det han citerade vad Gud hade sagt genom profeten Jesaja: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig; och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.” — Matt. 15:8; Jes. 29:13.
Positivt bruk till det som är gott
14. Vad är inbegripet i att tygla tungan?
14 Den som söker tygla sin tunga får inte låta sig nöja med att undvika att säga sådant som vanärar Gud och människor, lika litet som man kan vinna arbetsgivarens gillande genom att rätt och slätt undvika att göra misstag. Det finns en positiv sida. Att tygla tungan innebär att använda den för att ära Skaparen, en själv och ens medmänniskor. Vilket nyttigt bruk gör man inte av tungan då man använder den för att upphöja Jehova Guds namn, överhöghet och rike! Alla kristna bör i sitt hjärta besluta sig för att avsätta någon tid varje dag för att göra just detta, och ett sådant beslut måste man fatta nu. Det kommer inte att ges någon lägligare tid. — Kol. 4:5, 6.
15. På vilka olika sätt kan tungan användas till att läka och hela?
15 Man kan i våra dagar göra ett ädelt bruk av tungan i praktiskt taget varje förhållande i livet. ”Gyllene äpplen i silverskålar äro ord, som talas i rättan tid.” (Ords. 25:11) Visst är det så att ”mången talar i obetänksamhet ord, som stinga likasom svärd, men de visas tunga är en läkedom”. (Ords. 12:18) Vi kanske inte förmår tygla tungan fullkomligt nu i denna onda tingens ordning, men det är möjligt för de flesta människor att i större utsträckning än de nu gör använda sin tunga till att hela och läka. Vid många tillfällen kan ord från en helande, läkande, tunga komma till nytta i hemmet: när en familjemedlem är sjuk; om någon har blivit skadad; i tider av sorg och bedrövelse; när någon oroar sig över hälsan, känner sig osäker eller misslyckad; tröstande ord kan ges dem som fruktar att andra tycker illa om dem eller för att undanröja någons fruktan för ensamhet. En insiktsfull människa kan tala om sanna värden och kan hjälpa den orolige att komma till rätta med sina bekymmer. ”Bekymmer i mannens hjärta nedtrycker det; men ett gott ord gläder det.” — Ords. 12:25, Melin, fotnot.
16. Endast när kan man ge verklig tröst, och hur skall den då ges?
16 En läkare är inte till någon nytta, om han inte vet hur han skall kunna bota eller åtminstone lindra ett sjukdomstillstånd, och till lika liten nytta är den som inte vet hur han skall kunna ge ”ett gott ord” åt dem som är i behov av det, eftersom han då i själva verket lider av tunghäfta. Att tygla tungan innebär alltså att göra verkningsfullt bruk av den. Flitigt studium av Guds ord, bibeln, ger rik belöning. Bibeln är den enda källan till verklig tröst, eftersom den är det ord som utgått från all trösts Gud. Det är till Jehova Gud som vi skall vända oss för att vår tunga skall få den rätta vägledningen och för att vi skall kunna använda tungan till det som är gott. I Jesaja 50:4 säger profeten: ”Herren Jehova själv har givit mig de undervisades tunga, för att jag må förstå att svara den trötte med ett ord.” (NW) För att kunna trösta de trötta och modlösa behöver vi en sådan ”de undervisades tunga” och bör bedja Jehova om det. Han hör en rättfärdig människas bön, såsom Jakob försäkrar oss: ”En rättfärdig mans bön har mycken kraft, när den är i verksamhet.” Sådana böner, som ”är i verksamhet”, måste alltså åtföljas av gärningar. — Jak. 5:16, NW; 2:14—26.
17. Vad är det som garanterar att tungan blir vägledd rätt?
17 Ett upplyst sinne har ansvar för att tungan får den rätta vägledningen. Därför måste sinnet livnäras av sanning. Det måste ledas av Guds verksamma kraft, hans heliga ande, så att det kan vägleda tungan till att frambära ”Jehovas utsagor [som] äro rena utsagor, såsom silver, luttrat i en smältugn av lera, renat sju gånger”. (Ps. 12:7, NW) Det finns en skara människor i vår tid som har bett om att få sådan gudomlig vägledning och som har tagit emot den och har överlämnat livet till att tjäna Jehova. De har bett denna bön: ”Gör så att jag lär känna dina vägar, o Jehova; lär mig dina stigar. Gör så att jag vandrar i din sanning, och lär mig, ty du är min frälsnings Gud.” (Ps. 25:4, 5, NW) De använder följaktligen sin tid, sin kraft och sina medel för att göra det som behagar Gud. De är en organisation av talande människor. De strävar efter att hålla tungan i strama tyglar. De lider inte av tunghäfta. De skulle vara mycket bedrövade om de inte kunde använda tungan. Ja, de skulle därtill vara otrogna mot sitt uppdrag. (1 Kor. 9:16) Därför inser de att de måste frambära sin lovprisning med gott förstånd. Alltså studerar de bibeln.
18. Hur värdefulla är studierna i församlingen, men vad utgör dessutom en nödvändig del av vår gudsdyrkan?
18 Det är nödvändigt att studera bibeln om man skall kunna ägna Gud en godtagbar tillbedjan. Ingenting kan ersätta det personliga studiet, men detta är inte tillräckligt. Därför anordnar Jehovas vittnen jorden utöver (utom i länder där demonistiska, gudsfientliga politiska eller religiösa myndigheter lägger hinder genom totalitära lagar) fem studiemöten varje vecka, då de samlas för att studera Guds ord gemensamt och även för att dryfta hur de bäst skall kunna använda tungan till att lovprisa Gud. De förstår att det är mera som hör samman med tillbedjan av Gud än att komma tillsammans till möten; för att äga Guds godkännande måste de ”hörsamma budskapet” och inte ”bara lyssna till det”. Att vi tyglar vår tunga och att vi tillber Gud hör alltså ihop. Guds tjänare måste dagligen prisa Gud: hemma i familjen, i samvaro med vänner, på arbetsplatsen, i skolan och under lek. Han får aldrig ”skena över skaklarna” och tillfälligt underlåta att bruka sin tyglade tunga på ett passande sätt. Vi måste tänka på att vi har blivit ”ett skådespel ... för världen, för både änglar och människor”. — 1 Kor. 4:9; Jak. 1:22.
19, 20. a) Tala om hur vi kan använda tungan på ett särskilt glädjefyllt sätt. b) Vilket oundvikligt ansvar får de som blir hjälpta?
19 Vi får inte heller glömma den dagliga lovprisningen av Gud i förkunnarverksamheten från dörr till dörr. Vilket glädjande och lönsamt bruk av tungan är inte det arbetet! I denna tjänst är tungan, som sätts på prov, en verklig kraft till det som är gott. Rättsinnade människor söker få veta vad de kan göra för att få Guds ynnest, hur de kan göra sig skickade att bli ”människor av en god vilja” och vinna liv. Jehovas vittnen är glada över privilegiet att uppträda som ”livsfrälsare”, i det att de förmedlar ”livets ord” till dessa människor, slår sig ned tillsammans med dem i deras hem och studerar bibeln med dem och visar dem vad som krävs för att de skall kunna komma in på livets väg. Det är inte underligt att de då utropar såsom de där rättstjänarna gjorde, som hade sänts ut för att gripa Jesus: ”Aldrig har någon människa så talat, som den [här] mannen talar.” Hur annorlunda är det inte jämfört med vad de är vana att få höra!
20 Sådana människor, som uppriktigt söker efter rättfärdighet, inser att de nu har fått ansvar, sedan de har fått hjälp till att komma till en exakt kunskap om sanningen; de förstår att när de har fått ta emot, måste de nu ge ut, och de finner att det är ett glädjefyllt ansvar, alldeles som Jesus sade att de skulle göra. (Apg. 20:35) De här orden av Salomo är nu tillämpliga på dem: ”Neka icke den behövande din hjälp, när det står i din makt att giva den. Säg icke till din nästa: ’Gå din väg och kom igen; i morgon vill jag giva dig’, fastän du kunde strax.” (Ords. 3:27, 28) Om man håller inne med de livgivande upplysningarna genom att av någon orsak underlåta att öppna munnen, kan detta medföra att både den som håller inne med upplysningarna och den som blir nekad dem går miste om livet. Men ett rätt bruk av tungan kan medföra liv för dem båda. ”Det är skrivet: ’”Så sant jag lever”, säger Jehova, ”för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall öppet bekänna sig till Gud.”’ Så skall då var och en av oss avlägga räkenskap för sig själv inför Gud.” — Rom. 14:11, 12, NW.
21. Vilken ytterligare hjälp ges?
21 Man behöver inte känna sig bekymrad i denna tid, därför att man inte har förmåga att ur bibeln gräva fram de sanningar som man så väl behöver för att kunna lära sig hur man skall kunna behaga Gud. Jehova har nu sin ”trogne och omdömesgille slav”-organisation här på jorden, som sätter fram andlig mat i ”rätt tid”. (Matt. 24:45—47, NW) Till denna organisation är nu 24.900 församlingar anslutna, spridda över hela jorden. Det finns säkert en församling i den trakt där du bor. Ofta finns det en skylt som anger att detta är JEHOVAS VITTNENS RIKETS SAL. Den här organisationen tillhandahåller bibelstudieböcker på 166 olika språk till hjälp för människor oberoende av nationaliteten. Denna tidskrift, Vakttornet, trycks på 74 språk, och den samlade upplagan är nu 5.000.000 exemplar. Dessutom kan vi nämna att mer än en million ett hundra tusen personer är anslutna till denna organisation, och de är flitigt upptagna med att använda sina tungor till att lovprisa universums suveräne härskare, Jehova Gud, och visa kärlek till nästan. Denna kärlek visar de genom att ihärdigt gå hem till folk av alla raser, med skilda språk och varierande religiös övertygelse för att förhjälpa dem till en större uppskattning av den himmelske Fadern, så att de kan bli ”frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Tim. 2:4, NW) Hälsa dem välkomna, då de ringer på hos dig och erbjuder sig att ge dig sådan hjälp.
22. Vilket dödsbringande misstag begick Adam och Eva, och vad bör fördenskull alla skapelser nu besluta att göra?
22 Våra gemensamma föräldrar, Adam och Eva — som skapades till Guds avbild och honom lika, med obestridd förmåga att använda tungan på ett fullkomligt sätt till ära för sin Skapare — vanärade och förtalade Gud genom att ta ställning tillsammans med honom som missbrukade sin tunga, den ursprunglige lögnaren, djävulen. De förlorade rätten till framtida liv. Men privilegiet att använda detta gudagivna instrument, tungan, på rätt sätt står nu öppet för människan. Alla som söker sanningen bör erkänna Jehova såsom den som ger oss alla goda gåvor, talets gåva inbegripen, och överlämna allt de äger och har åt honom. Vi befinner oss på tröskeln till Guds nya ordning under hans eviga rättfärdiga rikes styrelse. I denna nya ordning skall ”allt vad anda har” lova Jehova. (Ps. 150:6) Å andra sidan skall den som underlåter att ägna honom sådan lovprisning inte finnas med bland dem som andas. ”Nu är den särskilt välbehagliga tiden” att använda rösten till att ära vår Skapare, och detta medför liv. (2 Kor. 6:2, NW) Alla bör vi göra denna bön till vår: ”Låt min muns tal och mitt hjärtas begrundan bliva välbehagliga inför dig, o Jehova, min klippa och min förlossare.” — Ps. 19:15, NW.