Vägen till trygghet
”Jag är vägen och sanningen och livet.” — Joh. 14:6.
1. Vad förebildade fristäderna?
FÖR människorna i det forntida Israel måste föranstaltningen med fristäderna ofta ha varit livsfrälsande. Avsikten med dem var att bereda skydd och trygghet åt de ouppsåtliga mandråparna, eftersom de stod i fara att bli dödade av den laglige blodshämnaren. Dessa städer skulle inte erbjuda skydd åt brottslingar. Och eftersom föranstaltningen med dessa städer var en profetisk bild, såsom det var med så många andra av lagens ”skuggor” (Hebr. 10:1), ja, en bild som de kristna kan lära mycket av, kommer vi inte ifrån att den utgör en bild av den storslagna föranstaltning för frälsning som Gud, Jehova, har dragit försorg om till evigt gagn för människor av alla slag, för att de skall kunna bli befriade och räddade undan straffet för blodskuld. Hur så?
2. Nämn några orsaker till att Jesus Kristus kom hit till jorden.
2 Gud sände sin främste Son, Jesus Kristus, hit till jorden för att han här nere skulle kungöra de stora sanningarna om denna föranstaltning och även för att han skulle dö en offerdöd, för att frälsa dem som verkligen utövar tro på honom från en viss och evig död och ge dem liv utan slut. Därför läser vi i Efesierna 1:7 (NW): ”Förmedelst honom hava vi frigörelsen i kraft av lösen genom dennes blod, ja, förlåtelsen för våra försyndelser i enlighet med hans oförtjänta godhets rikedom.” — Matt. 20:28.
3. Vad innebär det förhållandet att israeliter såväl som bofasta utlänningar kunde få en tillflykt i fristaden?
3 Såsom det var med den förebildliga fristaden, så är det också med den motbildliga fristaden: Den är en barmhärtig föranstaltning som Gud har gjort för att förlåta dem som på grundval av Jesu Kristi offer ångrar sina överträdelser av Guds lag och för att ta emot dem och ge dem omvårdnad och beskydd. Så här skrev aposteln Paulus: ”Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra förbundet.” (Hebr. 9:15) I den bokstavliga fristaden kunde både israeliter och bofasta utlänningar finna en tillflykt. (4 Mos. 35:15) Detta utgör en bild av att den motbildliga fristaden erbjuder sitt kraftiga skydd inte bara åt andliga israeliter, dvs. åt dem som blir medlemmar av den himmelska klassen och regerar och tjänar som präster tillsammans med Kristus Jesus, utan också åt alla dem som har utsikt att vinna evigt liv på jorden och som kallas ”andra får”. — Joh. 10:16.
4. a) Vad får vi inte förbise när det gäller föranstaltningen för frälsning? b) För vad verkar Guds ande och hans änglar?
4 Den ouppsåtlige mandråparen i Israel flydde inte till någon utrikes ort och lämnade sitt land. Nej, han gav sig i väg till fristaden, som tillhörde de icke-prästerliga leviterna; staden Hebron tillhörde de aronitiska prästerna. Detta antyder att föranstaltningen för frälsning är intimt förbunden med Jehovas organisation. En kvarleva av den andliga prästerliga klassen befinner sig fortfarande här på jorden, och den utgör själva kärnan i Jehovas folks församling. Vi kan inte förbise den uppgift som Jehovas vittnens synliga församling har i förbindelse med denna föranstaltning för frälsning. I Apostlagärningarna 2:47 (NW) läser vi: ”Samtidigt fortfor Jehova att med dem dagligen förena dem som blevo frälsta.” Detta innebar att de som ”blevo frälsta” fogades till den synliga skara som utgjorde den första kristna församlingen. De fördes samman till en endräktig familj i tron. Guds folks synliga församling har alltså något att göra med föranstaltningen för frälsning i vår tid. Ja, den har en viktig uppgift i förbindelse med denna föranstaltning. Varje församling utgör en liten del av Guds folk. Vi kan inte hålla oss utanför Guds folks organisation, avskilda från den, om vi önskar få Jehovas beskydd. Jehovas ande och hans änglar verkar allesammans för att åstadkomma endräkt i tanke, uppsåt och handling. Det finns alltså ett väsentligt samband mellan Jehovas beskydd i den motbildliga fristaden och hans synliga församling av andliga israeliter, över vilken den ”trogne och omdömesgille slaven” övar tillsyn. — Ef. 4:3—6; Matt. 24:45—47, NW.
Den motbildlige ouppsåtlige mandråparen
5. Vem var den ouppsåtlige mandråparen en förebild till?
5 Men vem är då i själva verket framställd i bild genom den ouppsåtlige mandråparen, som fick skydd i fristaden? Han är en bild av alla dem som blir medvetna om det förhållandet att de på ett eller annat sätt och från Jehovas ståndpunkt har del i blodskuld. Detta blir sådana uppriktiga människor medvetna om då de kommer i kontakt med det upplysande budskapet i Guds ord, bibeln, som undervisar oss om människolivets helgd. Förhållandet är detsamma nu som det var i det forntida Israel: En människa kan ha vållat en olycka som fått dödlig utgång för en annan människa eller flera andra människor. Varje år är det tiotusentals människor som förlorar livet ute på gator och vägar i olika delar av världen genom trafikolyckor. Även om det inte föreligger något ont uppsåt, ådrar sig de som vållar olyckan ett visst mått av skuld, och i de olika nationernas lagar finns det i allmänhet straffbestämmelser som gäller sådana fall.
6. Hur har många personer ådragit sig blodskuld i vår tid?
6 I den nutida motbilden är emellertid innebörden av bilden med den ouppsåtlige mandråparen tillämplig i mycket större skala och gäller inte endast sådana fall som just har omnämnts. Det är nu i vår tid som de största krigen i människans historia har utkämpats. Tänk bara på första och andra världskriget. Millioner människor tvingades då att ta del i dessa blodiga förehavanden utan att egentligen vilja det. Tiotals millioner människor har sålunda dött sedan 1914 till följd av kampen om världsherraväldet såväl som i förbindelse med grymma ideologiska revolutioner. Ja, enbart sedan 1914 v.t. har mänsklighetens blodskuld ökat såsom aldrig tidigare i historien. Naturligtvis måste människans Skapare, som utfärdat bestämmelser för livets helgd, med stort missnöje ha gett akt på allt detta. — Hab. 1:13.
7. a) Hur har svår blodskuld kommit att vidlåda den falska religionen? b) Hur beskriver Uppenbarelseboken 17:5, 6 detta?
7 Att religiösa ledare i hela världen har givit sin välsignelse och sitt stöd åt denna organiserade massutgjutelse av människoblod har fått många människor att tro att detta verkligen var Guds vilja och dessutom förenligt med kristendomen. Vi får fördenskull anta att många har handlat orätt i den tron att deras handlingssätt var rätt. Att de otaliga kyrkorna och religionssamfunden inom och utanför kristenheten har understött den organiserade blodsutgjutelsen uppenbarar en sak mycket klart och tydligt: den oerhörda blodskuld som vidlåder den falska religionen utöver hela världen. Denna blodskuld har vuxit mer och mer, inte bara under de senast flydda decennierna utan även under de många flydda seklerna. Blodet har sannerligen flutit i strömmar i många religionskrig, i krig som religiösa ledare eggat till och som de understött, i korståg, under den s. k. inkvisitionen och under förföljelsen av trogna tjänare åt Gud både före och efter Kristi dagar. I Uppenbarelseboken, kapitel 17, betecknas eller beskrivs detta den falska religionens världsvälde symboliskt såsom en omoralisk kvinna kallad ”det stora Babylon”. Vi läser där: ”Och på hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse: ’Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.’ Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod.” — Upp. 17:5, 6.
8. Hur har kyrkorna vilselett folk?
8 I hur stor utsträckning kyrkosamfunden har förvrängt Guds uppsåt och rättfärdigat krigen framhävs av följande citat ur en tysk protestantisk söndagstidning under första världskriget: ”Våra soldater är inte bara kämpar för sitt hemland och sitt hem, för konung och fosterland, utan de är Guds armé, som strider i hans tjänst såsom hans redskap och förvaltare. Det är gott för våra kristna soldater att veta att de i själva verket står i en mycket upphöjd tjänst och har ett mycket högt ämbete, att de utför Guds sak och att Herren därför har varit så underbar mot oss ... att kriget må få ett lyckligt slut. Äran skall gå till Gud allena! Också det här kriget är ett steg framåt på vägen för att förverkliga Guds rike.” (Kirche, Krieg, Kriegsdienst [Kyrka, krig, krigstjänst] av Walter Dignath, sidan 51) Hur väl kan inte profeten Jeremias ord tillämpas på den blodskuld som vidlåder kristenhetens falska religionssystem! Så här säger profeten: ”Ja, på dina mantelflikar finner man blod av arma och oskyldiga som du har dödat.” (Jer. 2:34) Men blodskuld vidlåder också de hedniska religiösa organisationerna.
Den motbildlige blodshämnaren
9. a) När skall straffet drabba dem som bär på blodskuld? b) Vem är den motbildlige blodshämnaren?
9 Där det föreligger så stor blodskuld, där är straff att vänta; detta är oundvikligt. Straffet skall komma ofelbart, plötsligt, ja, i vår generations tid. På tal om detta straff från Gud skrev profeten Jesaja: ”Ty se, Jehova träder fram från sin plats för att låta landets inbyggare stå till svars för sin förseelse emot honom, och landet skall förvisso uppenbara det blod som där blivit utgjutet och skall icke längre betäcka dem som där dödats.” (Jes. 26:21, NW) I det forntida Israel var det den laglige blodshämnaren som utjämnade kontona och utkrävde straffet. Vem är det då som är blodshämnaren i motbilden? Det är Jesus Kristus, som har fått sig ”given all makt i himmelen och på jorden”. I Uppenbarelseboken, kapitel 19, beskrivs han som en ryttare på en vit häst, och det heter att han strider i rättfärdighet. Härskarorna i himmelen följer honom. För omkring nitton hundra år sedan föddes Jesus hit till jorden som en fullkomlig människa, och därför kallade han ofta sig själv för ”Människosonen”. (Matt. 28:18; 25:31) På det sättet blev han så att säga mänsklighetens närmaste släkting och är därför fullt berättigad att vara den motbildlige blodshämnaren.
10. Sedan när i synnerhet är bilden med fristaden tillämplig? Varför sedan den tiden?
10 År 1914 v.t. kom ”ändens tid” för den ordning som nu råder i det mänskliga samhället, och i synnerhet sedan den tiden har bilden med fristaden varit aktuell och tillämplig. Hur så? Därför att det är i vår tid, i den här generationens dagar, som Jesus Kristus kommer att ingripa såsom den store och mäktige blodshämnaren. Han skall göra fullständigt slut på denna av blodskuld tyngda samhällsordning. (Dan. 2:44) Blodshämnaren och hans stora här av heliga änglar skall komma över alla och envar som inte i tid har sökt tillflykt i den skyddande fristaden. Absolut ingenting kan hejda denna annalkande katastrof. Ingen nation skall undkomma. Men enskilda individer kan undkomma den. — Ords. 1:24—33.
Flykten till den trygga platsen
11. Hur kan en människa undgå blodshämnaren?
11 Men hur kan enskilda personer undgå att hinnas upp av den anstormande blodshämnaren, Jesus Kristus? Svaret lyder: genom att fly till den trygga och säkra platsen medan det ännu är tid. Det är verkligen möjligt att fly till tryggheten. I det forntida Israel fanns det sex fristäder, som var ganska jämnt fördelade över nationens landområde. Vägen till tillflyktsorten var därför inte för lång för någon som behövde ta sig dit. Tryggheten, säkerheten, var inom räckhåll. Så förhåller det sig också med denna profetiska bilds uppfyllelse. Ärliga och sanningsälskande människor som verkligen önskar finna denna sanna, trygga tillflykt kan finna den. Frälsningen är inom räckhåll. Vägen dit är inte för avlägsen. Den skyddande staden, Guds föranstaltning för frälsning, är nära. Men det krävs en viss ansträngning att ta sig dit. Vägen till trygghet är inte lik en munter vårpromenad. Den innebär hårt arbete, ja, en kamp, ”trons ... kamp”. — 1 Tim. 6:12.
12. Vems handlingssätt utgör ett utmärkt exempel på hur en människa med blodskuld bör handla?
12 Ett utmärkt exempel på detta har vi i aposteln Paulus. Också han hade del i den blodskuld som vilade på det judiska religiösa systemet, nämligen vid den tid då han kallades Saulus. Han gillade att man dödade sanna kristna. Om mordet på Stefanus läser vi till exempel: ”Jämväl Saulus hade gillat, att man dödade honom.” (Apg. 8:1) Men efter den händelsen hade Saulus blivit omvänd till kristendomen, och vilken förträfflig kamp kämpade han inte sedan för den sanna tron! Hur ansträngde han sig inte för att löpa vägen ända fram till slutet, för att förvissa sig om frälsning! Han predikade, han skrev ett stort antal brev till sina kristna bröder, han utstod alla slags svårigheter och blev slutligen dödad därför att han var en kristen. Paulus’ exempel och många andras visar oss att det krävs verklig ansträngning om man skall vinna evigt liv. — 2 Kor. 11:23—27; 2 Tim. 4:6—8.
Vägen till trygghet
13. a) Nämn några fordringar på den som skall företa denna flykt. b) Vad innebär tro i själva verket?
13 En grundförutsättning för att man skall börja denna flykt till tryggheten är medvetandet om att man har handlat orätt inför Jehova Gud och står med skuld inför honom. (Ps. 51:5—7) Detta leder en ärlig människa till ånger och bättring, som också innebär sinnesändring. Detta åtföljs av tro på bibeln, på Jehova Gud, på Jesus Kristus och på Guds rike. (Apg. 3:19; Hebr. 11:6; Apg. 16:31) Men att ha tro innebär mycket mera än att bara hålla för sant att Gud finns till och att Jesus Kristus har kommit för att frälsa syndare. Många människor har detta slag av tro, men det är fullständigt otillräckligt. Att ha tro i bibelns mening innebär mycket mera: det innebär att man har fullständig tillit till Jehova; det innebär fullständig lydnad för Gud, och det kräver handling. (Hebr. 11:1) Det innebär i själva verket att man överlämnar sig åt Jehova och blir en Kristi efterföljare, dvs. lärjunge till honom, en som lever i överensstämmelse med Guds vilja såsom den kommer till uttryck i bibeln. Inser du hur stor skillnaden är mellan den gängse uppfattningen av vad tro är och den sanna och djupa bibliska innebörden av ordet tro? Jesus Kristus sade: ”Sannerligen säger jag eder: Den som utövar tro på mig, han skall också göra de gärningar som jag gör.” (Joh. 14:12, NW) Vägen till trygghet till den motbildliga, livsfrälsande fristaden är i själva verket identisk med den smala väg som Jesus talade om: ”Den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få är de som finner den.” — Matt. 7:14, Hd.
14. Vad bör en människa ta avstånd ifrån, och varför?
14 Om vi skall följa denna smala väg, kan vi inte samtidigt följa den breda och rymliga väg som leder till tillintetgörelse. Detta innebär att vi måste avskilja oss från den nuvarande onda tingens ordning. (Rom. 12:2) En sann kristen håller sig borta från varje förehavande som skulle kunna dra blodskuld över honom. Han förhåller sig neutral till denna världens angelägenheter. (Joh. 18:36) Såsom vi redan har framhållit vilar en oerhörd blodskuld på den här världen, och i synnerhet på den religiösa delen av den. Om vi förblir inom dessa system, är vi en del av dem och följaktligen delaktiga i den blodskuld som kollektivt vilar på dessa system. Liksom aposteln Paulus tog avstånd från den blodskuldstyngda judaismen, kommer ärliga människor i våra dagar att ta avstånd från det stora Babylon. Det innebär att de bryter sina förbindelser med all falsk religion. Bibeln visar att detta är vars och ens plikt som inte vill bli delaktig i Babylons förintelsedom. ”Gå ut ur henne, mitt folk, om ni icke vilja vara delaktiga med henne i hennes synder och om ni icke vilja få del av hennes plågor. Ty hennes synder hava hopat sig ända upp till himmelen, och Gud har påmint sig hennes handlingar av orättvisa.” — Upp. 18:4, 5, NW.
15. Hur har man medgett att kristenhetens kyrkor är en del av det stora Babylon?
15 Att kristenhetens kyrkosamfund är en del av detta stora Babylon medges rentav av deras egna framträdande medlemmer. En av dem som sannerligen måste vara ganska förtrogen med den situation som kyrkosamfunden befinner sig i är förre generalsekreteraren i Kyrkornas världsråd, dr Visser’t Hooft. I en kommentar till ett tal som han höll för några år sedan hette det i ett religiöst pressmeddelande: ”Såsom ännu ett hinder på vägen till [religiös] enhet nämnde dr Visser’t Hooft kyrkans ’babyloniska fångenskap’. Varje kyrkosamfund har ingått ett förbund av något slag med de världsliga makterna, inte bara med stater och folk, utan också med raser och kulturer och nationella realiteter.” — Schweizisk evangelisk presstjänst för 30 september 1964.
16. Varför bör man inte dröja med att fly?
16 En klok och förståndig människa som sätter värde på livet och önskar göra det som är rätt i Guds ögon kommer inte att dröja med att ta avstånd från denna blodskuldstyngda värld, som vi nu lever i, vilken del av den hon än må ha tillhört, den politiska, sociala eller religiösa. Det är hög tid att fly, inte när det är för sent, när blodshämnaren börjar utkräva straff. Jesus Kristus, den motbildlige blodshämnaren, underströk behovet av att fly i tid, då han sade: ”Fortsätt med att bedja att eder flykt icke må försiggå om vintern, icke heller på sabbatsdagen; ty då skall det bliva en stor vedermöda, en sådan som icke har förekommit sedan världens begynnelse intill nu och icke heller skall förekomma mera.” (Matt. 24:20, 21, NW) Den tid kommer, då omständigheterna inte längre tillåter en lyckad flykt, nämligen vid tiden för det stora Babylons tillintetgörelse och det efterföljande Harmageddonkriget. — Upp. 16:14—17:18.
Att stanna kvar i ”fristaden”
17. Vem är översteprästen i våra dagars fristad?
17 Såsom vi har sett måste den ouppsåtlige mandråpare som funnit skydd i en fristad stanna kvar där till dess den man dog, som innehade ämbetet som överstepräst vid den tid då han flydde dit. Därefter stod det honom fritt att vända åter till sin tidigare boningsort. Blodshämnaren hade då inte längre någon rätt att bära hand på honom. I den profetiska bildens uppfyllelse fullgör Jesus Kristus också uppgiften som överstepräst, eftersom han i sanning är en sådan överstepräst, såsom vi läser i Hebréerna 3:1 (NW): ”Följaktligen, heliga bröder, ... betrakta den apostel och överstepräst som vi bekänna — Jesus.”
18. Vad innebär det att stanna kvar i fristaden till dess översteprästen dör a) för den himmelska klassen och b) för dem som överlever Harmageddon?
18 I den intressanta förebilden med fristaden har Kristus alltså en tvåfaldig roll, nämligen både blodshämnarens och översteprästens, vars död medförde frihet för dem som befann sig i den skyddande staden. Vad innebär det då att stanna kvar i den motbildliga fristaden till översteprästens död? Eftersom det är medlemmar av två klasser som söker tillflykt i denna stad — ”israeliter” och ”bofasta utlänningar” — dvs. medlemmar av den himmelska rikesklassen och medlemmar av den jordiska klassen, innebär det följande: När medlemmarna av den himmelska klassen, de andliga israeliterna, fullbordar sitt jordiska lopp som ofullkomliga människor och blir belönade med en himmelsk andlig uppståndelse, då ”dör” översteprästen i förhållande till dem så att säga, dvs. han upphör att fungera såsom en överstepräst till gagn för dem. Eftersom de inte längre är människor, behöver de inte längre hans syndaförsonande tjänster; de blir själva uppresta till odödligt liv, till att såsom konungar och präster regera med Kristus i tusen år. (Upp. 20:6) Vad de människor beträffar, som överlever Harmageddon, kommer Jesus Kristus att upphöra att fungera som överstepräst till gagn för dem när de tusen åren av hans konungsliga regering har gått till ända och alla människor har uppnått mänsklig fullkomlighet på jorden. För att tala med orden i bilden med fristaden kommer Jesus Kristus då att ”dö” i förhållande till dem, dvs. lämna skådeplatsen såsom en syndaförsonande överstepräst. Dessa tjänster kommer sedan inte längre att behövas. De kommer då att befinna sig direkt i Guds hand och få bevisa sin fullkomliga hängivenhet för rättfärdigheten, och detta för evigt. – 1 Kor. 15:24—28; Rom. 8:33; 6:7.
19. Vilken varning får vi nu?
19 Men om någon som i sin mänskliga ofullkomlighet har flytt till fristaden skulle lämna denna stad före översteprästens död, då skulle han utsätta sig för dödsfara, för faran att bli avrättad av den laglige blodshämnaren, eftersom han då inte längre skulle kunna tillgodoräkna sig gagnet av översteprästens, Jesu Kristi, lösenoffer. Detta utgör en varning för oss. Det visar att vi måste förbli i den motbildliga fristaden så länge Guds föranstaltning kräver detta. Om vi önskar tillförsäkra oss evig frälsning, måste vi stanna inom gränserna för Jehova Guds kärleksfulla föranstaltning, som har med hans synliga organisation att göra, över vilken hans överstepräst har tillsyn. Låt oss inte frestas att dra oss bort från den skyddande och mäktiga fristaden för att kunna njuta en kort tids bedräglig frihet som blottställer oss för den eviga döden. Det är riktigt att det betyder vissa inskränkningar för oss att stanna kvar i fristaden. Vi är inte fullständigt fria att göra och säga vad vi vill. Vi måste lyda Guds vilja, förbli underställda vår återlösare, översteprästen Jesus Kristus, och likväl innebär detta att vi har full frihet att göra det som är rätt och gott.
20. Vilket råd ger oss lärjungen Jakob?
20 Föranstaltningen med fristäderna i den gamla mosaiska lagen vittnar alltså om att det nu gäller liv eller död. Den förmedlar en allvarlig lärdom. Den är en aktuell lektion för oss som lever i detta av blodskuld tyngda mänskliga samhälle nu på 1900-talet. Den framhåller för oss hur vi som enskilda personer kan undkomma såväl världens kollektiva blodskuld som det annalkande gudomliga straffet som skall drabba denna onda tingens ordning. Lycklig den människa som inte bara läser om och hör på vilka Guds krav är utan som också omedelbart och omsorgsfullt söker uppfylla dem i sitt liv! Så här säger lärjungen Jakob: ”Men bliv ordets görare och icke endast hörare, eljest bedraga ni eder själva med ett falskt resonemang.” — Jak. 1:22, NW.