”Guds ord är levande och utvecklar kraft”

”PENNAN är mäktigare än svärdet.” Med en eller annan varierande formulering har flera välkända historiska personer, bland dem Napoleon och Benjamin Franklin, gett uttryck åt denna uppfattning. Den här återgivna formuleringen är hämtad från Bulwer Lyttons skådespel om kardinal Richelieu, som var en skarpsinnig och förslagen fransk statsman och romersk kyrkofurste under första hälften av 1600-talet.

Men vår tids totalitära makter har vinnlagt sig om att bevisa att förföljelsens svärd i händerna på dem är mäktigare än pennan. Genom att undertrycka yttrandefriheten, tryckfriheten och religionsfriheten har de nära nog lyckats bevisa detta. Nära nog, men inte helt, eftersom det alltid har funnits minst ett anmärkningsvärt undantag. Och vad är det? Den inspirerade ”pennan”, bibeln, Guds ord.

Ja, totalitära makter har kunnat klavbinda människor, slå dem i bojor, men Guds inspirerade ord har de inte kunnat lägga band på eller slå i bojor. (2 Tim. 2:9) Den inspirerade nedskrivaren av bibelboken Hebréerna har klart framställt det sanna förhållandet: ”Guds ord är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom ända därhän att det åtskiljer själ och ande ... och är i stånd till att uppdaga hjärtats tankar och avsikter.” — Hebr. 4:12, NW.

Varför är detta Guds ord så levande, så kraftfullt? Därför att det är sanningen själv och därför att de som skrev ned det var uppfyllda av Skaparens, Jehova Guds, den Allsmäktiges, ande eller verksamma kraft. Dess ord är sannerligen ande och liv, alldeles som Guds Son, Jesus Kristus, sade. (Joh. 6:63) De som insuper sanningsorden i bibeln med öppet sinne och ärligt hjärta kommer med nödvändighet att få ta emot en del av Guds mäktiga verksamma kraft eller ande. Detta Guds ord uppväcker också tro hos dem som tar emot det i goda och ärliga hjärtan; en tro som förmår dem att utföra många tappra och väldiga bedrifter. (Hebréerna, kapitel 11) Dessutom ger Guds ord kraft åt sanningshungriga och frimodiga läsare genom själva sin ärlighet och öppenhjärtighet såväl som genom sitt eftertryck på rättfärdiga principer. Det förlänar också kraft till rättfärdighet genom att det uppenbarar den allvise, allsmäktige och fullkomligt rättvise Skaparen, honom som, framför alla andra, bör vara föremål för vår tillbörliga fruktan.

Ett av de många sätten, på vilka Guds ord har visat sig vara levande och utveckla kraft, är att det har givit människor styrka och nitälskan till att utföra tjänst åt Jehova Gud, nämligen att ”predika ordet”. Och det har förmått dem att göra detta trots hätskt motstånd, eftersom det har givit dem kraft att fortsätta i trohet intill döden. — 2 Tim. 4:2, 7, 8.

Ett enastående exempel på dess kraft och makt gavs för 2.500 år sedan i förbindelse med den trogne hebreiske profeten Jeremia. Han skulle avge ett synnerligen impopulärt budskap, och eftersom han fick känna på motstånd, hån och förföljelse, blev han modlös vid ett tillfälle och beslutade sig för att han inte vidare skulle bära vittnesbörd om sin Gud. Men kunde han avstå från detta? Vad får vi veta av skildringen? ”Då blev det i mitt hjärta, såsom brunne där en eld, instängd i mitt innersta; jag mödade mig med att uthärda den, men jag kunde det icke.” Han måste helt enkelt fortsätta med att predika. Det ord som Jehova Gud hade givit honom var så kraftfullt. — Jer. 20:9.

De första kristnas exempel

På samma sätt förhöll det sig med dem av Jehova Guds tjänare som blev kristna, Kristi efterföljare. Guds ord drev dem till att bli verksamma arbetare, nitiska predikare av evangelium, dvs. de goda nyheterna, och de bevisade att detta ”ord” var kraftfullare än förföljelsens svärd. När apostlarna till exempel blev gripna och ställda inför domstol och befallda att inte vidare predika om Jesus Kristus, svarade de oförskräckt: ”Om det är rätt inför Gud, att vi hörsamma eder mer än Gud, därom mån I själva döma; vi för vår del kunna icke underlåta att tala, vad vi hava sett och hört.” — Apg. 4:19, 20.

Kort därefter blev apostlarna gripna på nytt, och denna gång blev de pryglade, förutom att de blev tillsagda att sluta upp med att predika. Fick detta dem att höra upp? Vad visar skildringen? ”Dessa gingo därför ut från Sanhedrin och fröjdade sig, emedan de hade räknats värdiga att bliva skymfligt behandlade för hans namns skull. Och varje dag fortforo de att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna om Kristus, Jesus.” (Apg. 5:40—42, NW) Ja, fastän de hade blivit pryglade och befallda att sluta upp med att predika, fortsatte de ”utan uppehåll” att predika.

Förföljelsens svärd visade sig inte heller vara mäktigare än den inspirerade ”pennan”, Guds ord, när de kristna i Jerusalem litet längre fram utsattes för grym förföljelse och blev kringspridda. Nej, ty ”de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade evangelii ord”, dvs. ”ordets goda nyheter” (NW). — Apg. 8:4.

På samma sätt förhöll det sig med aposteln Paulus och den kristna församling han hade grundat i Tessalonika. Paulus avger själv detta vittnesbörd: ”De goda nyheter vi predika gåvo sig icke till känna ibland eder endast genom tal, utan också med kraft och med helig ande och stark övertygelse. ... Det förhåller sig faktiskt så, att ... överallt har eder tro till Gud spritt sig, så att vi icke behöva säga någonting.” Vi behöver sannerligen inte tvivla på att Guds ord såsom det predikades av Paulus var levande och utvecklade kraft. — 1 Tess. 1:5—9, NW.

Mänskliga traditioner ger ingen kraft

En slående kontrast till Guds inspirerade och kraftfulla ord utgör människors traditioner som strider mot bibeln. De ingjuter inte sådan kraft, de är inte grundade på sanningen, de är inte uppfyllda av Guds heliga ande. Om dem sade Jesus Kristus en gång: Ni ”göra ... Guds ord ogiltigt genom eder tradition, som ni hava förmedlat”. (Mark. 7:13, NW) Detta får till följd att de som matas med tradition i stället för med Guds ord saknar den kraft och nitälskan som Guds ord ger.

Just de som håller sig till människors traditioner har nu i våra dagar givit bevis för detta. En av dem är den produktive och populäre romersk-katolske skribenten William J. Whalen. I en av sina publikationer, Jehovah’s Witnesses (1965), med imprimatur av jur. dr C. F. O’Donnell, som intar en hög post i Chicagos ärkestift, säger han bland annat: ”Fr. Omer Degrijse, C.I.C.M., ordensgeneral för Marias obefläckade hjärtas missionärer, framhöll att kyrkans stora problem överallt är lekmännens passiva inställning. ’Endast 5 procent av katolska kyrkans medlemmar ägnar sig aktivt åt apostolisk verksamhet’, sade han. ’Dessa är prästerna, de religiösa [munkarna och nunnorna] och Katolsk aktions ringa antal lekmannaapostlar.’ Föreståndaren för de sheutska fäderna sade att kyrkans verkliga problem i varje land och varje socken består i hur man skall kunna väcka upp de 95 procenten till medvetenhet om sitt ansvar att sprida Guds ord i de kretsar där de kan öva inflytande. De inser inte nu att de har detta ansvar. Det har lett till att ... kyrkan har blivit en armé bestående av enbart officerare utan soldater.” Sedan Whalen talat om Jehovas vittnens nit, säger han vidare: ”Om andra katoliker känner såsom jag, bävar de för tanken att använda ens några få timmar med några års mellanrum till att söka upp andra katoliker i förbindelse med någon penninginsamling.”

Men detta är inte häpnadsväckande, när vi tänker på att samma brist på kraft, nit, mod och övertygelse råder ända uppe i toppen på denna religiösa organisation. Vi har t. ex. också den romersk-katolske skribenten Nerin E. Gun, som kallar sig ”en god katolik, uppfostrad av brödraskapet och delvis utbildad vid det katolska universitetet i Paris”. I sin bok, The Day of the Americans (1966), som handlar om hans upplevelser i det tyska koncentrationslägret Dachau, har han följande att säga om påven Pius XII:s förhållande till Hitler och nazisterna: ”Vad kunde påven ha gjort? Han kunde åtminstone ha tagit avstånd. Han kunde ha vägrat att underteckna konkordaten med fascistregimen i Italien och hitlerväldet i Tyskland. Han kunde ha bannlyst båda systemens diktatorer liksom han i gamla tider hade bannlyst kejsaren (tänk på Canossa).a

Det har påståtts att de katolska prästerna fick lida fruktansvärt. Det är sant — men exakt hur många av dem? Hur många präster som samarbetade med regimen och tolererade den gick det på varje antinazistisk präst? ... Det har sagts att översteprästen, påven, genom att otvetydigt ha satt sig emot Hitler bara skulle ha framkallat ännu grymmare förföljelse. Detta har inte alls bevisats. Det skulle ha varit svårt för Hitler att vara mera obarmhärtig än han var. Vad skulle han ha kunnat göra? Bränna judarnas kroppar en andra gång? Fruktan för repressalier har dessutom aldrig ansetts vara giltig orsak att inte göra sin plikt. Om vi allesammans hade suttit med armarna i kors [Gun förklarade sig vara neutral och hamnade i koncentrationslägret i Dachau för sin ärliga och oförskräckta journalistiks skull] för att inte blottställa våra familjer, våra vänner och vår egendom, skulle det, när allt kommer omkring, inte ha funnits någon motståndsrörelse, några partisaner, någon motaktion av något som helst slag.” Och detta är uttalanden av en katolsk skribent som är ytterligt lojal mot sin kyrka, vilket framgår av andra uttalanden i boken.

Av det föregående framgår det tydligt att religiösa traditioner inte kan göra män och kvinnor, präster och lekmän, till starka, nitiska och oförskräckta Guds tjänare. Traditioner är inte kraftfullare än förföljelsens svärd.

Guds ord är fortfarande kraftfullt

Att Guds ord är lika levande och kraftfullt i dag som det var i den apostoliska tiden har bevisats av Jehovas kristna vittnen. De litar helt och fullt på bibeln, och Whalen påpekar rätt och riktigt att vittnena ”avsätter tid till att läsa bibeln”, såväl som till att läsa ”tidskrifterna Vakttornet och Vakna!, traktater och böcker”, vilket allt är grundat på bibeln. Han bär ytterligare vittnesbörd och säger: ”Inte ens de som är ytterst kritiska mot vittnena kan förneka att ett vittne vanligen visar ett fullständigt engagemang, när det gäller hans religion; detta är en sak som jag tycker om hos Jehovas vittnen. De är vittnen som är läkare och lantbrukare, husmödrar och arkitekter, dagsverkare och lärare; men om de är överlämnade vittnen, vet de att de i första hand är skyldiga Jehova tro och lydnad.” ”Jag kan försäkra dig att flertalet vittnen måste kämpa för att övervinna samma skygghet, känslighet och tröghet som var och en av oss skulle ha att övervinna, om vi uppmanades att gå från dörr till dörr och söka intressera grannar och främlingar för vår religion. Att flertalet vittnen framhärdar i detta ansträngande arbete år efter år är något som jag måste beundra.” ”Varje vittne — man eller kvinna, vuxen eller barn — vet att han måste bli en verksam missionär.” Ja, Guds ord är levande och utvecklar kraft i vår tid liksom det gjorde då bibeln skrevs.

Och dessa bibelorienterade kristna visar detta nit trots häftigt motstånd och svår förföljelse, alldeles som de första kristna gjorde. Nerin E. Gun, som vi förut citerade, säger till exempel om sina erfarenheter i koncentrationslägret i Dachau: ”Jag skulle önska att jag kunde säga att det inte fanns annat än hjältar i lägret, men tyvärr var det inte så. Vi var en brokig samling människor. Bland oss fanns det folk av alla slag: Kommunister, medlemmar av den undre världen, brottslingar, anarkister ... och de beundransvärda Jehovas vittnen. ... Det måste framhållas att medlemmarna av Jehovas vittnen visade sådant mod, sådan dristighet, dygd och självbehärskning i motgången att de gjorde sig förtjänta av ett särskilt erkännande. De var klippor i ett gyttjehav.”

”Klippor i ett gyttjehav”? ”Förtjänta av ett särskilt erkännande”? Varför det? Tack vare Guds kraftfulla ord som fanns i deras hjärtan.

Och nu, omkring tjugo år senare, finner vi att Jehovas vittnen gör sig kända på samma sätt i andra länder. Av Jehovas vittnens årsbok för 1967 framgår det att de under det gångna året har fått lida förföljelse i ett tjugotal länder, och förföljelsen av dem har varit särskilt hätsk i Portugal och på Cuba.

Vad gör då dessa vittnen, när man behandlar dem på detta sätt? Alldeles vad apostlarna gjorde i forna dagar. I den nämnda årsboken återges några uttalanden av dem som befinner sig i koncentrationslägren på Cuba: ”Vi är inte missmodiga. Vi svarar med Paulus’ ord: ’Ingenting kan skilja oss från Jesu kärlek.’ Bed för oss såsom vi ber för er.” Och så här skrev en intern till sin hustru: ”De påstår att vi inte kommer att sändas till fängelse, att vi får välja mellan att bli soldater och att hamna på kyrkogården. Var fördenskull trogen och bed för oss.”

Ja, Guds ord är verkligen levande och utvecklar kraft. Det bevisar sig vara mäktigare än förföljelsens svärd. Det är nyttigt, gagneligt, till många ting, särskilt till att upplysa en människa om rättfärdighetens väg och sedan ge henne kraft att följa den. (2 Tim. 3:16, 17) Läs därför bibeln dagligen, läs den i tro, bed Gud att han hjälper dig att förstå den och att i ditt dagliga liv tillämpa det som du läser. Och om du skulle önska få ytterligare hjälp i dina bemödanden att förstå den, är Jehovas vittnen, som har fått så stort gagn genom den, redo att bistå dig.

[Fotnot]