Välkommen åter!
VARJE år samlas Jehovas vittnen och deras vänner i församlingar jorden runt för att fira ”Herrens nattvard” den 14 Nisan enligt den gamla judiska almanackan. I år högtidlighölls denna åminnelsemåltid på kvällen den 12 april. Du kanske var med då.
Många av Vakttornets läsare är med vid Åminnelsen varje år. År 1967 kom 2.195.612 personer tillsammans jorden runt till detta högtidsfirande. Rapporten för i år är ännu inte färdig, men vi har all anledning att tro att närvarosiffran återigen var stor. Det är likväl något som bekymrar oss: Under det gångna året har vi lagt märke till att omkring en million av dem som var med vid Åminnelsen inte har kommit till ett enda av de andra mötena i församlingen. De andra mötena är lika betydelsefulla i en kristens liv. Bibeln framhåller med lika stor kraft att vi bör vara med vid dessa möten som att man bör högtidlighålla ”Herrens nattvard”. (Hebr. 10:23—25) Varför är det då så många som kommer till ett enda möte men inte till de andra?
Ett förvånansvärt stort antal människor tror tydligen att det enda som fordras av dem såsom kristna och för att de skall vinna frälsning är att de är med en gång om året. Men dessa förbiser en viktig sak som framhävs vid Herrens aftonmåltid, och det är att de kristna behöver komma tillsammans regelbundet.
Att de behöver göra detta framgår tydligt av det som hände omedelbart efter det att man firat Herrens aftonmåltid första gången år 33 v.t. Vad skulle apostlarna inte ha gått miste om, ifall de hade gått ut ur den sal där de var samlade och lämnat Jerusalem samma kväll i avsikt att inte träffas igen förrän året därpå! De skulle inte ha fått vara med om det som hände i samband med Jesu uppståndelse, inte ha träffat honom i Galileen, sett honom fara upp till himmelen, varit med då den heliga anden utgöts vid pingsten och upplevt undret i förbindelse med tungomålstalandet. Men de som regelbundet träffades för att dyrka Gud gick inte miste om detta.
Efter Jesu uppståndelse var Kristi lärjungar av fruktan för judarna samlade inom stängda dörrar. De träffade samman trots den fara de utsatte sig för, eftersom de insåg hur nödvändigt och viktigt det var att de samlades med varandra. Vid ett sådant tillfälle stod den uppståndne Jesus plötsligt mitt ibland dem, och därmed visade han att han gillade vad de gjorde. Jesus kom genom en stängd dörr, vilket gjorde lärjungarna häpna. Aposteln Tomas försummade det här mötet. Eftersom han inte hade varit där, började bröderna tala med honom om vad han hade gått miste om. De sade: ”Vi har sett Herren.” Med misstro i rösten svarade då Tomas: Det tror jag inte på! ”Om jag icke får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka mitt finger i hålen efter spikarna och sticka min hand i hans sida, kommer jag icke att tro det.” Det är tydligt att Tomas’ tro var svag.
Åtta dagar senare var Jesu lärjungar åter samlade till ett möte. Den här gången var Tomas med bland dem. Den bibliska skildringen lyder: ”Då kom Jesus, när dörrarna var stängda, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid vare med er!’ Sedan sade han till Tomas: ’Räck hit ditt finger, se här är mina händer! Och räck hit din hand och stick den i min sida! Och tvivla icke, utan tro!’” (Joh. 20:24—27, Hd) Tomas återvann sin tro. Det är detta som mötena är till för, att återställa tron, att få oss att bevara tron. Vi kan fortfarande räkna med Kristi återställande förmåga att hjälpa oss att övervinna vårt tvivel. Han har ju gett oss detta löfte: ”Var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matt. 18:20) Han är mitt ibland oss, om vi kommer tillsammans i hans namn.
Avsikten med mötena
Att man regelbundet är med vid mötena och tar del i dem är en troshandling som syns utåt. Det är en viktig del av kravet på oss att vi skall offentligen förkunna om vår tro att Kristus är Herren. Aposteln Paulus säger att vi måste göra detta: ”Om du offentligen kungör detta ord i din egen mun, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bliva frälst. Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” (Rom. 10:9, 10, NW) Tomas förkunnade sannerligen offentligen, då han fick se den uppståndne Kristus. Han ropade: ”Min Herre och min Gud!” Men Jesus sade till Tomas: ”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som icke ser och ändå tror!” (Joh. 20:28, 29, Hd) Ja, saliga eller lyckliga är alla de i vår tid som i tro offentligen förkunnar att Jesus är Kristus, Herren.
Mötena kan liknas vid vattenkällor, som törstiga själar samlas till för att dricka. De kristna samlas regelbundet för att förnya sig själva andligen och för att få anvisningar och råd. Jesus lärde sina lärjungar mångt och mycket vid mötena. Vid ett möte efter sin uppståndelse gav han dem den här förmaningen: ”Drag eder icke tillbaka från Jerusalem, utan fortsätt att vänta på vad Fadern har utlovat, ... ni skola bliva döpta i helig ande icke många dagar härefter.” (Apg. 1:4, 5, NW) Vid ett annat möte gav Jesus dem föreskrifter om deras tjänst: ”Ni skall bli mina vittnen ... till jordens yttersta gränser.” (Apg. 1:8, Hd) Om de inte hade varit med vid dessa möten, skulle de ha gått miste om dyrbara privilegier.
Efter Jesu himmelsfärd fortsatte lärjungarna att regelbundet samlas med varandra. De träffades i en sal i övre våningen i ett hus, där de enträget höll ut i bön. Vid ett möte valdes Mattias till att fylla den plats som Judas Iskariot hade övergett. Den heliga anden blev också utgjuten över en församling om 120 personer, då dessa hade kommit tillsammans till ett möte. — Apg. 1:12—14, 24—26; 2:1—4, 46, 47; 4:31.
Uppfattningen att man kan gå hem på åminnelsekvällen och sedan inte visa sig på nytt bland kristna bröder förrän nästa Åminnelse är således inte alls i överensstämmelse med vad Kristus och apostlarna gjorde, eller hur?
Vilseledande missuppfattningar
Ta dig till vara för den farliga missuppfattningen att allt som fordras för att vinna Guds godkännande och liv är att man är närvarande vid Herrens aftonmåltid en gång om året. Så förhåller det sig naturligtvis inte. Ett enda möte kan lika litet fylla alla våra andliga behov som en enda måltid kan fylla alla våra fysiska behov. Jesus framhöll detta klart och tydligt då han sade: ”Människan skall leva icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår av Guds mun.” (Matt. 4:4) För evigt liv fordras att man regelbundet tillägnar sig kunskap om Gud och Kristus. (Joh. 17:3) Vid mötena kommer vi i kontakt med detta ständiga flöde.
En del människor säger: Vi har ju bibeln, och vi kan studera den i lugn och ro hemma utan att behöva gå till mötena! Det låter ju bra, men är det hela sanningen? Hur ofta händer det inte att flera veckor rinner i väg utan att människor en enda gång tar fram bibeln eller allvarligt begrundar dess budskap! Det är sällsynt i våra dagar att en människa avsätter tid till att studera bibeln enskilt och gör det regelbundet.
Att man studerar bibeln enskilt hemma är naturligtvis mycket lovvärt och bör inte motarbetas eller försummas, men det är en vilseledande missuppfattning att tro att man på så sätt kan fylla alla sina andliga behov, även om man strängt håller sig till ett uppgjort schema. Vissa behov kan vi endast få tillgodosedda genom gemenskap med andra. Orden i Johannes 5:37 hade till exempel förbryllat en ivrig bibelläsare i många år. Vid ett möte en dag blev den här versen läst och kommenterad, och med ens klarnade det för honom. Jesus riktade inte sina ord till alla människor, utan endast till dem som var samlade kring honom. Dessa hade inte hört Guds röst eller sett hans gestalt. Det var alltså vid ett möte som det gick upp ett ljus för honom, och det påminner oss om ordspråket: ”Järn giver skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.” (Ords. 27:17) Detta framhäver mötenas stora betydelse.
Mötesbesök ett krav
Aposteln Paulus framhöll ännu ett skäl till att vi bör önska komma tillsammans regelbundet med våra kristna bröder, då han sade: ”Var inte skyldiga någon människa någonting — men kom ihåg, att ni är skyldiga att älska varandra.” (Rom. 13:8, Hd) Vi är skyldiga att älska våra bröder, och denna skuld måste vi betala. Det kan vi göra allra bäst vid mötena. Paulus betonade detta med orden: ”Låt oss noga ge akt på varandra, alltid redo att sporra varandra till kärlek och goda gärningar. Och låt oss inte överge vår egen församlings sammankomster, som somliga har för vana att göra. I stället bör vi uppmuntra varandra, detta så mycket mer som vi ser, att den yttersta dagen närmar sig.” — Hebr. 10:24, 25, Hd.
Vår kärlek bör driva oss att träffa samman med våra kristna bröder regelbundet, om det alls är möjligt. Hur skulle det egentligen vara med kärleken mellan en man och en hustru som avsiktligt höll sig borta från varandra veckor, månader och år i taget? Kristi kärlek uppenbaras i de här orden: ”Jag är med eder alla dagar.” (Matt. 28:20) Vår kärlek måste återspegla samma önskan: att få vara där bröderna kommer tillsammans.
Genom Åminnelsen blir vi påminda om att inte vara själviska, att inte bara tänka på oss själva utan tillgodose andras behov. (Matt. 20:28) Om Kristus vore hungrig, törstig, husvill, naken, sjuk, nedstämd eller i fängelse, skulle du då inte ta dig an honom? Naturligtvis skulle du det! Detta kan en människa göra genom att tjäna hans minsta bröder och fylla dessa minstas behov, vilket Kristus räknar såsom hade det gjorts mot honom själv. Genom att vara med vid mötena, om man alls kan det, får man möjlighet att sörja för andras behov, och på så sätt visar man om man är ett ”får” eller en ”get”. — Matt. 25:34—46.
Oberoende av vår ställning i livet behöver vi fortsätta med att uppodla samma längtan efter bröderna, samma omsorg om dem, som Paulus hade då han sade: ”Jag längtar efter att lära känna er för att kunna meddela er någon andlig gåva till att styrka er, eller rättare: för att jag skall få uppmuntran tillsammans med er genom vår gemensamma tro, er och min.” (Rom. 1:11, 12, Hd) En sådan utmärkt inställning kommer att hindra dig att sluta dig inom dig själv, att bli kall eller likgiltig gentemot dem som är i behov av din kärlek. Den här kristna inställningen kommer att göra om dig till vad alla människor borde vara och vad alla som vinner Guds godkännande slutligen skall bli, nämligen verksamma vittnen till ära för Gud i en enda stor församling.
Vänta därför inte ett helt år med att gå till ett möte. Skjut inte upp det till nästa vecka. Välkommen åter till Jehovas vittnens möteslokal, Rikets sal, den här veckan!