Mänsklighetens millennium under Guds rike — Varför bokstavligen tusen år?

1. Om vad används ordet millennium, och vilken fråga har uppstått om denna tidsperiod?

MILLENNIUM betyder en tidsperiod på tusen år. Detta ord är sammansatt av två latinska ord, som vi finner i den latinska översättningen av bibelns sista bok, i Uppenbarelseboken 20:2—7, nämligen: mille anni, som betyder ”tusen år”. Enligt dessa bibelverser måste Jesus Kristus regera i ett tusen år över mänskligheten. Eftersom han liknar den första människan på jorden, Adam, kallas han ”den siste Adam”. Men ”den första människan, Adam”, syndade mot Gud och levde mindre än tusen år, dvs. i 930 år. (1 Mos. 5:1—5; 1 Kor. 15:45—49) Uppenbarelseboken är ju en profetisk bok, som till största delen innehåller symboliskt språk, och därför har den frågan diskuterats mycket om Kristi tusenåriga regering som konung skulle omspänna tusen år i bokstavlig eller i figurlig, symbolisk, mening.

2. Vad får vi i Uppenbarelseboken 20:4—6 veta om millenniet?

² När vi nu här söker svaret på denna viktiga fråga, skall vi först läsa de profetiska verserna om Kristi regering, som vi finner i Uppenbarelseboken 20:4—6: ”Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de, åt vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar, som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds ords skull och som icke hade tillbett vilddjuret eller dess bild och icke hade tagit dess märke på sina pannor och sina händer; dessa blevo nu åter levande och fingo regera med Kristus i tusen år. (De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen; över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.”

3, 4. a) Varför har frågan uppstått om perioden på ”tusen år” är symbolisk eller inte? b) Hur länge menade Johannes att millenniet skulle räcka, och till vilken bland de första kristna vänder vi oss för att få upplysningar?

³ ”Vilddjuret” och ”dess bild”, som omnämns här, är symboler, bildliga uttryck. Skall orden ”tusen år” då också fattas symboliskt; innebär de en längre tidsperiod än bara ett tusen år? Vad menade skrivaren, den kristne aposteln Johannes, själv om detta? Det finns inte något direkt uttalande av Johannes själv, men det fanns en man på 100-talet vid namn Pa’pias, som kände några vänner till aposteln Johannes, och om Papias heter det i elfte bandet av det katolska uppslagsverket The Catholic Encyclopedia (1911 års upplaga), sidan 308, under rubriken ”Millennium”:

⁴ ”Pa’pias från Hiera’polis, en lärjunge till sankt Johannes, uppträdde som försvarare av tron på millenniet. Han påstod sig ha fått sin lära från apostlarnas samtida, och Irenaeus berättar att andra ’presbyteri’, som hade sett och hört lärjungen Johannes, av denne inhämtat tron på läran om millenniet som en del av Herrens förkunnelse. Enligt Eusebios’ kyrkohistoria (Historia ecclesiastica, III, 39) förfäktade Papias i sin bok att de dödas uppståndelse skulle följas av ett tusen år av Kristi synliga, härliga jordiska rike, ...”a

5, 6. a) Vad väntade Papias och andra kristna äldste på som en följd av aposteln Johannes’ syn? b) Före vilken ”dag” börjar inte Kristi tusenåriga regering?

⁵ Aposteln Johannes, som fick den profetiska synen av Jesu Kristi tusenårsregering och av hans församling om 144.000 återlösta efterföljare, godtog synen såsom en framställning av sanningen. Johannes trodde att millenniet var en tidsperiod om bokstavligen ett tusen år. Detta bevisas av vittnesbörd från martyren Papias och andra kristna äldste, ”’presbyteri’, som hade sett och hört lärjungen Johannes”. De såg fram emot uppståndelsen för Kristi återlösta församlings 144.000 medlemmar, då de skulle få leva och regera och tjäna såsom präster under Kristi regering i ett tusen år.

⁶ De väntade på den ”yttersta dagen”, då detta skulle inträffa, eftersom aposteln Johannes skrivit ned Jesu egna ord härom: ”Om ni icke äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni icke liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen.” (Joh. 6:53, 54, Hedegård) Och Marta, Jesu älskade vän Lasarus’ syster, sade till Jesus: ”Jag vet, att han skall stå upp vid uppståndelsen på den yttersta dagen.” (Joh. 11:24) Kristi tusenåriga regering skulle alltså inte börja före den ”yttersta dagen”.

När hans regering börjar

7. a) Hur visade Jesus att han var villig att invänta Guds fastställda tid, då han skulle härska? b) Vilken fråga uppstod beträffande Jesu efterföljare, och vilken uppfattning visade sig Paulus ha om den?

⁷ Jesus Kristus var villig att invänta Guds fastställda tid, då han skulle härska som konung i tusen år. När Satan, djävulen, sökte fresta honom i öknen och erbjöd honom alla världens riken, vägrade han att falla ned för Satan, djävulen, såsom en handling av tillbedjan för att på så sätt vinna dessa jordiska riken. (Luk. 4:1—8; Matt. 4:8—11) Men sedan uppstod frågan: Skulle Jesu efterföljare vara villiga att vänta till den av Gud fastställda tiden för dem att regera med hans Son, Jesus Kristus, och under tiden uthärda allt slags förföljelse och lidande? Den fängslade aposteln Paulus skrev så här till en medkristen: ”Därför uthärdar jag ståndaktigt allting för de utvaldas skull, på det att också de må vinna frälsningen i Kristus Jesus och därmed evig härlighet. Detta är ett fast ord; ty häva vi dött med honom, så skola vi ock leva med honom; äro vi ståndaktiga, så skola vi ock få regera med honom.” (2 Tim. 2:10—12) Ja, Paulus var villig att vänta, men till vissa ärelystna kristna i Korint skrev han:

8. Vad skrev Paulus till vissa ärelystna kristna i Korint om att vänta?

⁸ ”Ni har redan blivit mätta! Ni har redan blivit rika! Utan vår medverkan har ni redan blivit konungar! Ja, det vore väl, om ni verkligen hade blivit det. Då kunde vi få regera tillsammans med er. Men det förefaller mig, som om Gud hade anvisat oss apostlar den allra lägsta platsen. Vi liknar dödsdömda män, vi har blivit ett skådespel för världen.” — 1 Kor. 4:8, 9, Hedegård.

9. Vilka ord av Paulus visar om han dog såsom regerande konung?

⁹ Aposteln Paulus dog inte såsom en regerande konung här på jorden, utan från fängelset skrev han: ”Jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på ’den dagen’, och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse” eller ”manifesterande” (NW). — 2 Tim. 4:7, 8.

10. a) Vilka ord av aposteln Johannes visar om han var en maktutövande konung vid sin död eller inte? b) Vilken fråga uppstår då med avseende på vissa religiösa ledare i kristenheten?

¹⁰ Inte heller aposteln Johannes, som också älskade Herren Jesu Kristi framtida tillkommelse eller manifesterande, dog såsom en maktutövande jordisk konung. Mot slutet av sitt långa jordiska liv skrev han: ”Älsken icke världen, ej heller vad som är i världen. Om någon älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom. Ty allt som är i världen, köttets begärelse och ögonens begärelse och högfärd över detta livets goda, det är icke av Fadern, utan av världen.” (1 Joh. 2:15—17) Hur kommer det sig då att religiösa påvar och patriarker, ärkebiskopar och biskopar har härskat i kristenheten i många hundra år, i det att de suttit på praktfulla troner och visat sig under pomp och ståt med regalier avsedda för konungar? Ja, hur kommer det sig?

11. Vad har dessa män tydligen fått för sig, och vilken fråga uppstår med avseende på påven i Rom?

¹¹ Har dessa religiösa dignitärer i kristenheten fått för sig att Kristi tusenårsregering redan har börjat och att de fördenskull har rätt till att regera med honom här på jorden, fastän han befinner sig uppe i himmelen? Och har den osynlige Kristus regerat på jorden genom en synlig mänsklig representant, om vilken en katolsk årsbok, National Catholic Almanac, har sagt: ”Hans helighet påven är biskop i Rom, Jesu Kristi ställföreträdare, sankt Petrus’, apostlarnas furstes, efterträdare, ... ärkebiskop och primas över provinsen Roma, Vatikanstatens suverän”?

12. Hur länge har dessa religiösa dignitärer i kristenheten regerat, och har de personligen uppfyllt det som sägs i Uppenbarelseboken 20:4—6?

¹² Dessa religiösa dignitärer har alltså regerat i mer än ett tusen bokstavliga år, ända sedan den romerske kejsaren Konstantin den stores dagar eller kort därefterb, såsom också påven Leo I (440—461 v.t.) framhåller: ”Jag skall än en gång återupprätta herradömet här på jorden; inte genom att återinsätta kejsarna, utan genom att tillkännage en ny teokrati, genom att göra mig till Kristi ståthållare och ställföreträdare i kraft av det löfte som gavs åt Petrus, vars efterträdare jag är. ... Inte ett diadem utan en tiara skall jag bära, en symbol för universell suveränitet, inför vilken barbariet skall fly bort och lyckan än en gång återkomma.”c Och ändå har inte en enda av dessa förmenta ställföreträdare för Kristus eller ärkebiskopar eller biskopar för egen del regerat på sitt biskopssäte i tusen år, ingen av dem har regerat så länge som Jesus Kristus själv skall regera. Alltså har ingen enda av dem uppfyllt det som i Uppenbarelseboken 20:4—6 sägs om att regera med Kristus.

De har gått händelserna i förväg

13—15. a) Vilka frågor uppstår fördenskull om en förändring av uppfattningen om innebörden av Uppenbarelseboken 20:4—6? b) Hur kan det som ett katolskt uppslagsverk säger om Augustinus hjälpa oss att få svar på dessa frågor?

¹³ När kom man då att ändra uppfattning om innebörden av orden i Uppenbarelseboken 20:4—6, hur gick det till, och varför gjorde man det? När och varför började de religiösa ledarna ge en symbolisk tolkning åt orden om millenniet och förlägga det till en tid före Kristi återkomst och göra det till ett jordiskt välde, utövat av individer i köttet på av människor uppställda materiella troner? Det förut citerade katolska uppslagsverket, The Catholic Encyclopedia, hjälper oss att få svar på frågan. I band 10, 1911 års upplaga, sidan 309, heter det under rubriken ”Millennium”:

¹⁴ ”Sankt Augustinus kom slutligen till den övertygelsen att det inte skulle bli något millennium. Kampen mellan Kristus och hans helgon på den ena sidan och den onda världen och Satan på den andra utkämpas i kyrkan här på jorden; så beskriver denne store lärare det i sitt verk De civitate Dei [Om Guds stat]. I samma bok ger han oss en allegorisk förklaring av Uppenbarelseboken, kapitel 20. Han säger oss att den första uppståndelsen, som detta kapitel handlar om, har avseende på den andliga pånyttfödelsen vid dopet; den sabbat, som omfattar ett tusen år efter historiens sex tusen år, är hela det eviga livet; talet ett tusen är med andra ord avsett att ge uttryck åt fullkomlighet, och den sista perioden om ett tusen år måste uppfattas så att den har avseende på världens ände; under alla förhållanden kan Kristi rike, som Apokalypsen talar om, endast gälla kyrkan.d ...

¹⁵ Denne lysande lärares förklaring antogs av efterföljande västerländska teologer, och tron på millenniet i dess tidigare form fick inte längre något stöd. ... Därtill hade kyrkans inställning till den världsliga makten förändrats, så att den blivit intimare förbunden med romerska riket. Det råder inget tvivel om att denna händelseutveckling åstadkom mycket i vad det gällde att vänja de kristna av med den gamla tron på millenniet, som under förföljelsens tid hade varit uttryck för deras förhoppningar om att Kristus snart skulle framträda på nytt och tillintetgöra sina utvaldas fiender. ... Medeltiden var inte alls befläckad av tron på millenniet; den var främmande såväl för den tidens teologiska tänkesätt som för folkets religiösa uppfattningar. ... I och med protestantismen kom på 1500-talet en ny epok med läror om ett millennium.”

16. Varför blev det så att de religiösa ledarna inte kände något behov av en Kristi framtida tusenårsregering, och hur sökte de rättfärdiga sig för att de inte följde Kristi föredöme?

¹⁶ Här har vi svaret! När de religiösa ledarna på 300-talet blev öppet erkända av romerska riket och tog emot förordnanden att bekläda religiösa poster som medförde makt och myndighet och deras religion härigenom förbands med den politiska staten, vad var det då som hände? De religiösa ledarna menade sig inte behöva en framtida, bokstavlig tusenårsregering, utövad av Jesus Kristus tillsammans med hans förhärligade församling i himmelen. De regerade redan i framträdande religiös bemärkelse med romerska rikets stöd. För att rättfärdiga sitt handlingssätt, att inte följa Kristi föredöme utan ta emot herravälde före uppståndelsen från de döda och medan de ännu befann sig i köttet här på jorden tillsammans med politikerna, förfäktade de dessutom att Uppenbarelseboken 20:4—6 uppfylldes på dem själva. De intalade sina religiösa hjordar att liksom de själva ändra uppfattning beträffande Kristi tusenåriga regering över mänskligheten. Detta bekräftas av M’Clintock och Strongs religiösa uppslagsverk, Cyclopædia, band 6, sidan 265, spalt 2, där det heter:

17. Vad får vi veta i M’Clintock och Strongs Cyclopædia, som bekräftar det som här har sagts?

¹⁷ ”En viktig orsak till denna märkliga förändring beträffande uppfattningen finner man i kyrkans ändrade förhållanden och framtidsutsikter. De kristna längtade till en början efter Herrens framträdande på nytt. Dessutom var det omöjligt för dem att tänka så högt om sin tro och sina förhoppningar att de skulle förvänta att med korsets moraliska makt övervinna romerska riket, och detta oberoende av Kristi personliga och övernaturliga mellankomst. Men allteftersom evangeliet vann större spridning, fick den övertygelsen insteg hos goda människor att den kristna saken kanske möjligen skulle kunna vinna en fridsam seger över alla sina motståndare, förmedelst sanningens och Andens makt. Man har ansett att Origenes (född år 180, död år 254) var den förste av de forntida kyrkoskribenterna som bekräftade att en sådan triumf för evangeliet genom dess egen kraft och verkan skulle vara praktiskt möjlig.”

18, 19. a) Var menade kristenhetens kyrka att den befann sig på grund av sitt förhållande till den politiska staten? b) Vilken latinsk kyrkofader gav stöd åt ett sådant tänkesätt, och hur gjorde han det?

¹⁸ Eftersom kristenhetens religiösa organisation ägde den politiska statens skydd och eftersom den religiösa organisationen åtnjöt så goda relationer med den politiska staten, hade sådan makt och sådant inflytande över den, ja, rentav använde dess pansrade näve för att tvinga hedningarna att omvända sig till kristenhetens religion, påstod man nu att kristenhetens kyrka redan befann sig i det millennium, som aposteln Johannes hade förutsagt. Det sätt, på vilket Augustinus behandlade detta ämne, millenniet, gav människornas religiösa tänkesätt en kraftig puff i den riktningen. Så här heter det i det förut citerade uppslagsverket:

¹⁹ ”Med Augustinus’ behandling av ämnet börjar en ny epok. Han säger (De civitate Dei, XX, 7) att han en gång hade trott på en tusenårig sabbat; han anser inte heller läran anstötlig, förutsatt att de rättfärdigas glädje tänks vara av andligt slag. Men när han så griper sig an med att behandla ämnet, förfäktar han påståendet att Kristi jordiska rike är kyrkan, som redan då befann sig i millenniet och var på väg mot en härlig upphöjelse över alla sina fiender. Det förefaller som om denna jämkning av uttolkandet av profetiorna, som stöddes av den främste av de latinska fädernas [Augustinus’] myndighet, satte sin prägel på de medeltida spekulationerna i detta ämne.” — Cyclopædia, band 6, 1890 års upplaga, sidan 265.

20. a) Under vilken tid ansågs ett bokstavligt millennium över det romersk-katolska påvedömet bli fullbordat? b) Hur uppfattade man den nöd som följde, men varför kunde det inte förhålla sig så?

²⁰ Denne latinske kyrkofader, Aurelius Augustinus, som utbredde en sådan tolkning av Uppenbarelseboken 20:4—6, levde mellan åren 354 och 430 v.t. I överensstämmelse med hans uppfattning att Kristi tusenårsregering uppfylldes på romersk-katolska kyrkan här på jorden ansåg man längre fram att det romersk-katolska påvedömets tusenåriga regering i bokstavlig mening sträckte sig från år 800 v.t., då påven Leo III i Rom krönte Karl den store till konung av Heliga romerska riket, fram till år 1799 v.t., då påven Pius VI, som redan blivit avsatt av Napoleon Bonaparte, fördes som fånge från Vatikanen den 20 februari och förvisades till Valence i Frankrike, där han dog den 29 augusti 1799.e Den nöd som därefter drabbade romersk-katolska kyrkan ansågs utgöra den period, som kallas en ”liten tid”, under vilken Satan, djävulen, skulle komma lös vid tusenårsrikets slut. (Upp. 20:1—3, 7; Benelius) Men 168 år har nu förflutit sedan år 1799. Det är inte någon ”liten tid” för djävulen att vara lös; och likväl blir nöden och svårigheterna allt värre för romersk-katolska påvedömet. Och nu utgör tillintetgörelsen av det stora Babylon, som påvedömet är den mäktigaste medlemmen av, ett kraftigt hot mot detta religiösa välde i den nära framtiden.

Uppfattningen om ett symboliskt millennium bevisad vara felaktig

21. Hur bevisas det i våra dagar att Augustinus hade fel beträffande kristenhetens kyrkas härliga upphöjelse över sina fiender?

²¹ Hur fel det romersk-katolska ”helgonet” Augustinus hade kan man nu klart se. Kristenhetens kyrka har aldrig befunnit sig i något ”millennium” och har inte krossat sina fienders politiska välden. Ingen kan nu med rätta påstå att kristenhetens kyrka, för att tala med Augustinus, är ”på väg mot en härlig upphöjelse över alla sina fiender”. Den hedniska världen växer mycket snabbare än kristenhetens kyrkosystem. Vidare breder den ateistiska kommunismen ut sig också i romersk-katolska områden. Att Augustinus gav en symbolisk eller allegorisk innebörd åt orden i Uppenbarelseboken 20:4—6 om Kristi tusenårsregering har på ett iögonenfallande sätt visats vara felaktigt. Under kristenhetens kyrkosystem har mänskligheten aldrig någonsin fått del av det utlovade millenniets välsignelser.

22, 23. a) Hur förhåller det sig med dessa religiösa ledares förhoppningar om den kristna sakens fridsamma seger över sina fiender? b) Vilken invändning, som de framfört beträffande Kristi återkomst före millenniets början, visar sig nu vara grundlös?

²² Hur förhåller det sig då med dessa religiösa ledare, som har åsidosatt behovet av Kristi himmelska herradöme i bokstavliga tusen år? Krossade är deras förhoppningar om ”att den kristna saken ... skulle kunna vinna en fridsam seger över alla sina motståndare, förmedelst sanningens och Andens makt”. De menade att världen på ett fridsamt sätt skulle kunna omvändas genom kristenhetens missionärer och att den förhärligade Jesus Kristus inte skulle behöva ingripa med våld från himmelen för att införa millenniet. Denna uppfattning har visat sig vara en feltolkning av bibeln. Den invändning, som sådana religiösa ledare har gjort, mot att Kristus skulle behöva återvända i Rikets makt, innan hans bokstavliga tusenårsrike börjar, har nu visat sig vara ohållbar. Om denna invändning läser vi i M’Clintock och Strongs Cyclopædia (band 6, sidan 266):

²³ ”Den tendens, som åtföljde tron på millenniet, att slå ned förhoppningarna och därmed hejda de kristnas missionsarbete genom att uppenbara att världen håller på att förfalla och genom att framställa de kristnas bemödanden att omvända mänskligheten såsom fruktlösa, innan Kristus kommer, utgör inte den minst allvarliga invändningen mot sådana uppfattningar.” — 1890 års upplaga.

24. a) Vilka frågor ställs här om denna religiösa invändning med anledning av det som inträffat alltifrån år 1914? b) Hur framgår det av Sällskapet Vakttornets historia att ansträngningarna inte har hejdats eller förhoppningarna slagits ned?

²⁴ Det här sista uttalandet gjordes år 1890, dvs. för 77 år sedan; men hur förhåller det sig med världen nu, sedan år 1914? Är det så att den ”håller på att förfalla”? Har kristenhetens bemödanden att omvända hela världen före Kristi ankomst visat sig vara fruktlösa, fåfänga? Världsförhållandenas utveckling svarar: Ja! Men har det predikande och den missionsverksamhet, som kristna människor bedrivit, vilka väntar på att Kristus skall regera i bokstavliga tusen år till välsignelse för mänskligheten, hejdats och deras förhoppningar slagits ned? Historiens vittnesbörd under de förflutna 88 åren skallar fram ett: Nej! Tidskriften Zion’s Watch Tower började utkomma år 1879, och år 1884 började Sällskapet Vakttornets första lagligen inregistrerade organisation, Watch Tower Bible & Tract Society, utge en serie böcker kallad Studier i Skriften, som först hette ”Millennii Dagning”, del 1—6. Trots förföljelsen under två världskrig har Sällskapet Vakttornets Pennsylvanienorganisation nu 95 avdelningsexpeditioner jorden runt. Det förkunnar de goda nyheterna om Kristi annalkande tusenårsregering på 164 olika språk. Det har missionärer och andra Ordets förkunnare i 199 länder. Varje år ökar antalet Rikets förkunnare.

25. a) Vad kallade Augustinus en gång i tiden millenniet? b) Vad anger nutida kronologier om människans tillvaro på jorden?

²⁵ För femton hundra år sedan talade det romersk-katolska ”helgonet” Augustinus om sex tusen års historia och kallade millenniet för en ”sabbat”, den sjunde dagens viloperiod. Men han höll inte fast vid detta. I flera hundra år har nu såväl katoliker som protestanter följt den bibliska kronologi som utarbetades av ärkebiskop James Ussher. Denna kronologi utgår ifrån att den förste mannen, Adam, skapades år 4004 f. Kr., och sex tusen år av mänsklig tillvaro på jorden skulle alltså nå sitt slut innan 1900-talet lupit ut, dvs. år 1996 v.t. Enligt mer sentida beräkningar av bibelns ”tidtabell” kommer de sex tusen åren av människans tillvaro att utlöpa under senare delen av år 1975, som infaller ett gott stycke innan detta århundrade går ut. Bibelns millennium ligger alldeles framför oss, och enligt tidsberäkningarna och de världshistoriska händelserna är det inom räckhåll. Det närmar sig inte slutet, såsom romersk-katolska kommentarer till bibeln söker få oss att tro. I Murphyutgåvan av den engelska (katolska) Douayöversättningen av bibeln läser vi i Apokalypsen Upp. 20:1, 2:

26, 27. a) När började bindandet av Satan enligt fotnoter i Murphyutgåvan av bibeln? b) När infaller millenniet, enligt samma källa, och vad gör de helgon, som lidit martyrdöden, under det?

²⁶ ”Och jag såg en ängel komma ned från himmelen med nyckeln till den bottenlösa avgrunden och en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, som är djävulen och Satan, och band honom för tusen år.”

²⁷ En fotnot till orden ”band honom” lyder: ”Satans makt har varit mycket begränsad genom Kristi lidande.” Därpå heter det i en fotnot till orden ”för tusen år”: ”Det vill säga under hela Nya testamentets tid; men särskilt från den tid, då Babylon eller det hedniska Rom förstördes, till Gogs och Magogs nya angrepp mot kyrkan vid världens ände. Under denna tid lever och regerar martyrernas och helgonens själar med Kristus i himmelen, i den första uppståndelsen, som är själens uppståndelse till liv i härlighet; då däremot den andra uppståndelsen blir kroppens uppståndelse, på den allmänna uppståndelsens dag.” — Utgiven i Baltimore i Maryland i Förenta staterna.

28. Hur länge är det nu sedan det ”hedniska Rom” försvann, och vad anger historiska fakta om huruvida Satan befinner sig i avgrunden eller inte?

²⁸ Men det har nu gått mer än tusen år sedan det ”hedniska Rom” fick ge vika för det påvliga Rom på 400-talet. Dagens historiska fakta förnekar att Satan, djävulen, redan har bundits och kastats i avgrunden, såsom det förutsägs i Uppenbarelseboken 20:3 (Benelius), där vi läser: ”Och han [ängeln från himmelen] kastade honom i avgrunden och tillslöt och förseglade den över honom, på det att han icke mer skulle förföra folken, till dess de tusen åren voro till ända; därefter måste han lösgivas för en liten tid.”

29. När inträffar striden vid Harmageddon enligt upplysningarna i Uppenbarelseboken, och vad är det i detta sammanhang som visar om draken, Satan, djävulen, ännu har blivit bunden och förpassad till avgrunden?

²⁹ I Uppenbarelseboken anges det klart och tydligt att Harmageddonstriden skall äga rum innan Satan binds och kastas i den bottenlösa avgrunden. Bibelns skildring säger att Satan, djävulen, har omedelbar del i att församla nationerna till detta slagfält; den säger att ur drakens, Satans, djävulens, gap kommer det ut en oren ande, som gör gemensam sak med de orena andar som kommer ut ur vilddjurets och den falske profetens mun, och de går ut till konungarna på hela jorden och församlar dem till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag, till den strid som skall utkämpas vid Harmageddon. Det är nu som dessa tre djävulska andar från dessa tre källor går ut till de jordiska härskarna. Det är nu som dessa härskare och deras härar tågar fram mot Harmageddon, vilket framstående män så ofta framhållit till en varning. Det säger sig självt att draken, Satan, djävulen, i så fall inte nu kan vara bunden och befinna sig i avgrunden, oförmögen att mer förföra nationerna, om den orena anden ur hans gap hjälper till med att församla de jordiska styresmännen och deras härar till Harmageddon. — Upp. 16:13—16.

30. a) Vad är det i förbindelse med Satans jordiska politiska redskap som talar för att han ännu inte har blivit instängd i avgrunden? b) Vad kommer att hända dessa politiska redskap i Harmageddon, och när skall Satan förena sig med dem där?

³⁰ Nej, Satan, djävulen, har ännu inte blivit bunden och fängslad under ett insegel i avgrunden för tusen år. Det symboliska ”vilddjuret” och den symboliske ”falske profeten” befinner sig fortfarande här på jorden. Vidare befinner sig Satan, djävulen, i jordens närhet och använder ”vilddjuret” och den ”falske profeten” som sina redskap för att församla de jordiska styresmännen och deras härar till deras tillintetgörelse i kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. I Apokalypsen eller Uppenbarelseboken, kapitel 19, beskrivs Harmageddonstriden på Guds stora dag, och kapitlet anger att den skall inträffa omedelbart innan Satan blir bunden och kastad i avgrunden. I denna stundande strid kastas ”vilddjuret” och den ”falske profeten” i den symboliska sjön av eld och svavel, där de skall förgås; och Satan, djävulen, förenar sig med dem där först efter Kristi regering över mänskligheten i tusen år. — Upp. 19:11—20:3, 7—10.

31. Varför måste då Kristi tusenåriga regering ännu höra framtiden till, och vad är i denna tid ett storslaget faktum om den?

³¹ Liksom Harmageddonstriden ännu hör framtiden till, så hör den händelse också framtiden till, då Satan binds och kastas i avgrunden, eftersom den följer på Harmageddonstriden. Fördenskull måste Kristi tusenårsregering höra framtiden till, eftersom den följer på den händelse, då Satan kastas i avgrunden, och fortsätter under de tusen år, då Satan är fängslad i avgrunden. Alltså visar sig återigen Augustinus’ och andra av kristenhetens religiösa ledares läror, som är emot tron på ett millennium, vara felaktiga. Vi måste ännu få uppleva Kristi verkliga tusenårsregering. Det storslagna faktum är att den är mycket nära, till befrielse för oss.

[Fotnoter]

För den religiösa tvisten om millenniet, som präglade det föregående århundradet, 200-talet, redogör Mosheim i sitt verk Institutes of Ecclesiastical History, kapitel 3, med rubriken ”History of Theology”, del 12, och fotnot av teol. dr James Seaton Reid, 1848 års Londonutgåva.