”Predika frigörelse för fångarna”

”Han har sänt ut mig till att predika frigörelse för fångarna och synens återfående för de blinda, till att sända ut de underkuvade till frihet, till att predika Jehovas godtagbara år.” — Luk. 4:18, 19, NW.

1. Vad blir följden för människorna i dag, om de inte väljer frigörelse, och vilket varnande exempel gavs oss för nitton hundra år sedan?

I DAG är det fråga om snar befrielse eller oundviklig undergång! Antingen kommer det en frigörelse, en befrielse, för människorna, eller också kommer de att bli tillintetgjorda tillsammans med det som håller dem fångna och förtrycker dem! Frågan är alltså mycket angelägen! Den situation, som vi alla står inför i dag, saknar inte ett varnande motstycke tidigare i historien. En grupp på tretton män stod för nitton hundra år sedan inför en liknande situation. De tog modigt befattning med den och gjorde stora ansträngningar att åstadkomma en frigörelse för sitt folk innan den fruktansvärda undergången kom. Ett antal eftertänksamma personer lyssnade till predikan om frigörelse och tog emot den erbjudna hjälpen och vann i rätta ögonblicket frigörelse från den organisation som höll dem fångna och förtryckte dem. De befann sig inte bland de mer än en million av det egna folket som dog under några månaders belägring eller bland de tiotusentals andra som fördes bort i landsförvisning och slaveri under hedniska herrar. Allt detta hade en profetisk innebörd, och den lärdom som ligger däri bör vi i dag tillägna oss. I dag håller historien på att upprepa sig genom en liknande händelseutveckling, fastän i världsvid skala. För människorna är det nu fråga om antingen frigörelse eller undergång!

2. Hurudan var den nationella situationen, i religiöst avseende, som Jesus och hans apostlar stod inför, och var Jesu nation ett fritt folk?

² Tänk på den nationella situation som Jesus Kristus och hans tolv apostlar stod inför för nitton hundra år sedan. Jesus måste sätta i gång helt på egen hand, frånsett att Gud naturligtvis var med honom. Han kom till sitt eget folk. De var djupt religiösa. De var svartsjukt fästa vid sin religion, som var helt och hållet annorlunda än hinduismen, buddismen, den persiska zoroastriska religionen, de grekiska och romerska religionerna och de gotiska och druidiska religionerna som blomstrade inom stora områden på jorden. Sådana hedniska religioner kännetecknades av avgudadyrkan. På grund av denna olikhet i fråga om religion borde Jesu folk ha varit ett fritt folk, åtminstone i religiöst avseende. De hade trettionio heliga böcker, och dessa var sammanförda till tre avdelningar, som kallades lagen eller Torah, profeterna och psalmerna. Dessa böcker hade de fått av Gud, Skaparen. Varför skulle de inte vara ett fritt folk? Men det var de inte!

3. Vad var det som förde Jesu folk in i ett slavtillstånd?

³ Det var inte lagen, profeterna och psalmerna som försatte detta folk i ett slavtillstånd i religiös bemärkelse. Det var inte romerska riket som förslavade dem i religiös måtto, även om det hade tagit deras land i besittning år 63 före den vanliga tideräkningens början. De hade förslavats av den stora samling traditioner och människopåbud, som längre fram sammanfördes i skriftlig form i den judiska Talmud.

4. Vilka var det som försatte dem i denna träldom, hur skedde det, och hur kom de fördenskull att handla mot Guds profeter?

⁴ Fastän dessa traditioner, stadgar och påbud, som härrörde från oinspirerade män, motsade och upphävde lagen och profeterna och psalmerna, satte de religiösa ledarna dem i stället för Guds inspirerade skrivna ord; och folket fogade sig tillitsfullt i det. På så sätt råkade folket in i ett träldomssystem, en träldom under religiösa ledare, som fäste större avseende vid vad flydda tiders människor hade lärt och gjort än vid Guds klart framställda, skrivna lag och föranstaltningar. Denna träldom förblindade dem. Den fick dem att blint följa sina blinda religiösa ledare och motstå inspirerade män som Gud själv sände till dem. Historiens ofrånkomliga fakta visar att träldomen fick dem att till det yttersta motstå den största profeten, som i allt bevisade sig vara Guds egen Son.

5. Hur ställde sig folket till det beskydd som Jesus erbjöd dem, och vad hände fördenskull med deras stad?

⁵ Tänk till exempel på den forntida, muromgivna staden Jerusalem år 33 enligt den vanliga tideräkningen, som var det nittonde året av kejsar Tiberius’ regering i Rom. Tre dagar före den judiska påsken det året gick Jesus Kristus till rätta med folkets religiösa slaveri och riktade därpå dessa ord till deras heliga stad: ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som blivit utsända till det! Hur ofta ville jag icke församla dina barn, så som en höna församlar sina kycklingar under sina vingar! Men ni ville det icke. Se, edert hus lämnas övergivet åt eder! Därför säger jag till eder: Ni skola härefter alls icke se mig, förrän ni säga: ’Välsignad är han som kommer i Jehovas namn!’” (Matt. 23:1—4, 15, 37—39, NW) Men folket, som följde sina traditionsbundna religiösa ledare, ville inte veta av det beskydd som Jesus Kristus erbjöd dem, såsom en höna skyddar kycklingarna under sina vingar. Jerusalem på den tiden sade aldrig till Jesus: ”Välsignad är han som kommer i Jehovas namn!” År 70 v.t. blev fördenskull denna judiska stad förstörd på ett ohyggligt sätt.

6. Hur belyste aposteln Paulus sitt folks slaveri med en hänsyftning på Abrahams hushåll, och hur länge blev Jerusalem kvar i detta slaveri?

⁶ Jesu Kristi apostlar insåg också att folket befann sig i religiös fångenskap. Omkring tjugo år före Jerusalems förstöring genom de romerska härarna skrev aposteln Paulus till några lärjungar i Galatien, som höll på att bli vilseledda och komma i fångenskap under religiösa traditioner: ”Abraham fick två söner, en med tjänsteflickan och en med den fria kvinnan. ... Denna [tjänsteflicka] Hagar ... svarar mot det nuvarande Jerusalem, ty det är i slaveri med sina barn. Därför, bröder, äro vi barn, icke av en tjänsteflicka [Hagar], utan av den fria kvinnan. För denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt eder icke åter bliva fångna i ett slaveriets ok.” (Gal. 4:21—25, 31; 5:1; NW) Dessa ord innebar att Jerusalem hade förblivit i sitt religiösa slaveri i sjutton år sedan Jesus Kristus dog utanför dess portar. Jerusalem blev kvar i slaveriet tills det blev tillintetgjort år 70 v.t. och tiotusental av dess religiöst förslavade barn släpades i väg till slaveri under de hedniska romarna.

Frigörelse predikas och erbjuds

7. Gällde det på Jesu tid antingen frigörelse eller undergång för folket? Vad uppenbarar de därpå följande händelserna i den judiska historien om detta?

⁷ Nåväl, när Jesus Kristus framställde sig för sitt folk för nitton hundra år sedan, var de då i behov av frigörelse? Gällde det antingen frigörelse eller undergång? Gick de sin lekamliga undergång till mötes för att de vägrade ta emot religiös frigörelse? Ja, det gjorde 1.100.000 av dem, enligt den judiske historieskrivaren Flavius Josephus. Att de hade ett prästadöme, ett ståtligt tempel och altare och en helig stad, att de ägde lagen, profeterna och psalmerna på originalspråken, hebreiska och arameiska, räddade dem inte. De hade förkastat den frigörelse som hade erbjudits dem på Guds sätt. Ingen frigörelse kom genom deras eget uppror mot Rom år 66 v.t. och deras hjältemodiga ansträngningar att befria sig från romarnas herravälde. Gud hade i sanning övergivit deras ”hus”, deras heliga tempel i Jerusalem. Han skyddade det inte från att förstöras år 70 v.t.

8. a) Hur lång tid rörde det sig om i Jerusalems fall, innan de dåliga resultaten av onda gärningar visade sig? b) I vilken egenskap återvände Jesus till Nasaret, och vad gjorde han där på sabbatsdagen, vilket var mycket passande?

⁸ Det tar tid ibland, innan de dåliga resultaten av ett felaktigt handlingssätt visar sig. Så var det med Jerusalem och dess tempel. Det rörde sig om åtminstone fyrtio år. Vid påsktiden på våren år 30 v.t. renade Jesus Kristus templet från växlare och köpmän som förvandlade det till ett ”marknadshus”. (Joh. 2:13—17) Några månader senare besökte han sin hemstad, Nasaret. Föregående år hade han lämnat Nasaret som snickare. Nu återvände han som predikare av Guds rike. Den judiska sabbatsdagen kom, och sin vana trogen gick han in i synagogan, inte enbart för att lyssna utan för att frambära sitt budskap om frigörelse eller befrielse. Han stod upp för att föreläsa en del av den Heliga skrift för de judiska tillbedjarna där. ”Då räckte man honom profeten Jesajas bokrulle, och han öppnade rullen och fann det ställe, där det var skrivet: ’Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga, han har sänt ut mig till att predika frigörelse för fångarna och synens återfående för de blinda, till att sända ut de underkuvade till frihet, till att predika Jehovas godtagbara år.’” — Luk. 4:16—19, NW.

9. Varifrån var den profetia hämtad, som Jesus läste upp, och vilkas frigivning ur fångenskap angav den, i dess första tillämpning?

⁹ Detta var profetian från Jesaja 61:1, 2 som skrevs åtminstone 732 år före den vanliga tideräkningens början. Den skrevs alltså åtminstone 125 år innan de babyloniska härarna förstörde Jerusalem och släpade de flesta av de överlevande judarna bort i fångenskap till Babylon, den falska religionens ”huvudstad”. Där led de stort förtryck, och deras Gud, Jehova, drev man gäck med, precis som profeten Jesaja hade förutsagt: ”’Just de som härskade över dem höllo i med att tjuta’, är Jehovas uttalande, ’och beständigt, hela dagen lång, behandlade man mitt namn med vanvördnad.’” (Jes. 52:5, NW) Babylon hade ingen tanke på att frige de fångna judarna. Det blev nödvändigt att omstörta det religiösa Babylon för att befria de fångna judarna. Det var därför som profeten Jesaja i sin förutsägelse om Babylons fall sade att folk skulle ställa denna fråga angående dess störtade kungliga dynasti: ”Är detta den man, som kom jorden att darra och riken att bäva, den som förvandlade jordkretsen till en öken och förstörde dess städer, den som aldrig frigav sina fångar, så att de fingo återvända hem?” (Jes. 14:16, 17) Jesajas profetia om en smord predikare angav emellertid att de judiska fångarna skulle bli frigivna. Utan att svika kom också frigivningen — år 537 f.v.t.

10. Hur blev frågan om vem som var den smorde predikaren, som Jesaja hade hänsyftat på, besvarad i Nasarets synagoga?

¹⁰ Vem var den smorde predikaren som Jesaja hänsyftade på? De profetiska orden i den hebreiska bibeln lyder så här: ”Herren Jehovas ande är över mig, därför att Jehova har smort mig till att förtälja goda nyheter för de ödmjuka. Han har sänt mig till att förbinda dem som hava ett förkrossat hjärta, till att förkunna frihet för dem som tagits till fånga och ett vitt upplåtande av ögonen till och med för fångarna; till att förkunna ett år av god vilja å Jehovas sida och en dag av hämnd å vår Guds sida; till att trösta alla de sörjande.” (Jes. 61:1, 2, NW) Frågan om vem som var denne smorde predikare väcktes och besvarades av Jesus Kristus där i Nasarets synagoga. När Jesus hade läst upp Jesajas profetia, gav han tillbaka rullen åt tjänaren och satte sig ned och sade till alla som var samlade i synagogan: ”I dag är detta skriftens ord fullbordat inför edra öron.” (Luk. 4:20, 21) Detta innebar att Jesus var den smorde predikaren.

11. a) I vilket avseende hade Jesus där talat rätt? b) Varför begav han sig bort från Nasaret för att leta efter judar som ville bli frigjorda ur fångenskapen?

¹¹ Jesus hade talat rätt. Föregående år hade han blivit döpt av Johannes döparen, och när han kom upp ur Jordanfloden, utgöt Gud den heliga anden över den döpte Jesus. Herren Jehova smorde honom med helig ande. Sålunda blev han smord att predika frigörelse för fångarna och synens återfående för dem som förblindats av sitt djupa religiösa fängelsemörker. (Matt. 3:13—17) Men till nasaréerna där i synagogan sade Jesus: ”Ingen profet bliver i sitt fädernesland väl mottagen.” Jesus hade rätt, ty när han hade slutat tala försökte de döda honom, fastän han verkligen var den Smorde, Messias, Kristus. Men det var inte på deras sätt som Jesus skulle dö. Med Guds hjälp undkom han dem därför och gick åt annat håll och predikade. (Luk. 4:22—30) Utanför sin hemtrakt letade han efter judar som ville bli frigjorda ur fångenskapen.

12. Nådde Jesajas profetia om den smorde predikaren sin fullbordan i och med Jesus, och vad utvisade de händelser som inträffade under den därpå följande pingsten?

¹² Nådde Jesajas profetia om den smorde predikaren sin fullbordan i och med Jesus Kristus? Nej! Predikandet om en frigörelse var inte avslutat när Jesus Kristus dog på den judiska påskdagen år 33 v.t. Vid hans död var huvudstaden Jerusalem fortfarande ”i slaveri med sina barn”. (Gal. 4:25, NW) Men Jesus hade samlat tolv män omkring sig till att vara tillsammans med honom större delen av tiden. Efter sin uppståndelse och före sin återfärd till himmelen sade han till sina trogna apostlar: ”Ni skola erhålla kraft, när den heliga anden kommer över eder, och ni skola vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” (NW) Tio dagar senare, på pingstdagen, kom den heliga anden över dem där i Jerusalem. (Apg. 1:1—9; 2:1—21) Alltså började Herren Jehova med anden smörja Jesu Kristi döpta efterföljare. (2 Kor. 1:21; 1 Joh. 2:20, 27) På så sätt blev Jesajas profetia tillämplig även på dem, och förpliktelsen kom över dem att ”predika frigörelse för fångarna”.

13. Hur framhöll aposteln Petrus på pingstdagen vilket stort behov folket hade av frigörelse?

¹³ Dessa judar och proselyter, som samlades i tusental för att höra Petrus och de övriga apostlarna predika under den heliga andens påverkan denna pingstdag, insåg kanske inte till fullo hur betydelsefull och läglig denna frigörelse från religiös fångenskap var. Men Petrus insåg det, och han sade till de spörjande människorna: ”Bliv frälsta från detta vrånga släkte.” I sitt tal till dem strax förut citerade Petrus också Joels profetia om utgjutandet av Jehovas ande i de yttersta dagarna och fortsatte sedan med att citera resten av Joels profetia, i det han sade: ”Och jag [Jehova] skall giva förebud uppe i himmelen och tecken nere på jorden, blod och eld och töcken av rök; solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Jehovas stora och frejdade dag kommer. Och var och en som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst.” (Apg. 2:16—21, 40, NW; Joel 2:28—32) Detta betydde att utgjutandet av helig ande och predikandet av frigörelse var förebud om en ovanlig tid av svårigheter med undergång för det ”vrånga släktet” och alla dem som inte åkallade Jehovas namn.

Vad som skulle följa på smörjandet med anden

14, 15. Vad skulle följa för nationen efter smörjelsen med anden, och hur förutsade Gabriel detta för Daniel?

¹⁴ Det drog ihop sig till svårigheter för det jordiska Jerusalem, som var ”i slaveri med sina barn”. En annan profetisk utsaga med hänsyftning på smörjandet angav detta. I denna profetia omtalade ängeln Gabriel för profeten Daniel det exakta året för Jesu smörjelse med helig ande, som skulle göra honom till ”Messias, ledaren”, och likaså smörjandet av hans efterföljare. Därefter skulle svårigheter och nöd följa, ty ängeln Gabriel sade bland annat:

¹⁵ ”Sjuttio veckor hava blivit bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att få slut på överträdelsen ... och för att smörja det allraheligaste. ... Messias [skall] avskäras, utan något för egen räkning. Och staden och den heliga platsen skall en kommande ledares folk låta drabbas av fördärv. Och dess ände skall komma genom floden. Och intill änden skall det vara krig; om ödeläggelser är det beslutat.”

16. Vad var det ”allraheligaste”, som skulle smörjas, och när och hur skedde det?

¹⁶ I dessa ord från Daniel 9:24—26 (NW) är det allraheligaste, som skulle smörjas, Guds andliga tempel eller helgedom. Det består av Jesus Kristus och hans 144.000 trogna efterföljare, som blir ”levande stenar” i det andliga templet. Genom sin ande bor Gud i detta tempel av levande stenar. (1 Petr. 2:5; Ef. 2:20—22; 1 Kor. 3:16, 17) Därför är detta smorda tempel något annat än den ”heliga platsen”, som skulle drabbas av fördärv genom den kommande ledarens folk. Den dömda ”heliga platsen” var tillbedjans hus, templet av bokstavliga, livlösa stenar, som Jesus sade att Gud hade lämnat övergivet åt de icke troende judarna. (Matt. 23:38) Det var inte smort med Guds heliga ande; men vid början av den sjuttionde veckan år 29 v.t. blev Jesus döpt med helig ande. Kort efter mitten av den sjuttionde veckan blev hans trogna apostlar och andra lärjungar smorda med ande i Jerusalem på pingstdagen; och vid slutet av den sjuttionde veckan blev de första hednatroende eller icke-judiska troende smorda med helig andea i Caesarea, omkring 80 kilometer nordväst om Jerusalem.

17. a) Vad drabbades ”staden och den heliga platsen” av, såsom Gud hade beslutat, men hur gick det med det ”allraheligaste”? b) För vilken dag varnade alltså Petrus judarna då på pingstdagen?

¹⁷ Detta smorda ”allraheligaste” överlevde, när den ”heliga staden” och ”den heliga platsen” drabbades av fördärv trettiofyra år efter det att den sjuttionde veckan utlupit. Alldeles som ängeln Gabriel hade sagt till Daniel var det krig intill änden för Jerusalem och dess tempel. Och den romerske ledaren, som kom med sina legioner, nämligen Titus, lät ”staden och den heliga platsen” drabbas av det som Jehova Gud hade beslutat, nämligen ”ödeläggelser”. Det var sannerligen en ”Jehovas dag” för Jerusalem och dess barn. Och i förbindelse med den dagen var det mycket ”blod och eld och töcken av rök”. Solen kunde inte jaga bort dysterheten i staden om dagen, och månen spred inte silverglittrande sitt sken över en fridfull scen om natten, utan påminde om utgjutet blod. Detta hände efter det att Jehova Gud hade utgjutit sin heliga ande över allt slags kött i uppfyllelse av Joels profetia, den som aposteln Petrus citerade för de tusentals judarna och proselyterna i Jerusalem på pingstdagen år 33 v.t. I synnerhet varnade Petrus dessa omskurna judar och proselyter för ”Jehovas stora och frejdade dag”, som skulle komma år 70 v.t.

18. Hur angav Jesu profetia om Jerusalem, då han red in i denna stad, att det fanns ett trängande behov av att de tog emot frigörelse?

¹⁸ Fanns det då något trängande behov av att de tog emot den frigörelse som predikades av Jesu lärjungar för de religiösa fångarna, och var det angeläget för dem att åkalla Jehovas namn genom Jesus Kristus för att bli räddade? Ja, utan tvivel! Endast två månader före pingsten stannade Jesus på sin kungliga ritt till Jerusalem och grät över staden och sade: ”O, att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid, då du var sökt.” — Luk. 19:41—44.

19, 20. a) Vilka profetiska ord om Jerusalems tempel uttalade Jesus då han såg sig omkring i det? b) Vilken profetia uttalade Jesus om Jerusalem till svar på apostlarnas fråga, och om vilken dag predikade Jesus då?

¹⁹ Två dagar senare och efter det att Jesus hade sagt judarna att deras tempel, deras tillbedjans hus, hade lämnats övergivet åt dem, såg han sig omkring i templet och sade till sina apostlar: ”Ja, I sen nu allt detta; men sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” (Matt. 23:38; 24:1, 2) När skulle detta ske? Jesu apostlar frågade honom om det senare.

²⁰ Då uttalade Jesus sin profetia om änden på tingens ordning, i vilken han sade: ”När ni se Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar, vet då att dess ödeläggelse har kommit nära. Må då de som äro i Judeen börja fly till bergen, och må de som äro där inne draga därifrån, och må de som äro i orter på landet icke gå dit in; ty detta är dagar då rättvisa skall utmätas, för att allt det som är skrivet må bliva uppfyllt. Ve de havande kvinnorna och dem som amma ett spädbarn i de dagarna! Ty det skall komma stor brist över landet och vrede över detta folk; och de skola falla för svärdsegg och föras i fångenskap till alla nationer; och Jerusalem skall bliva förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider äro fullbordade.” (Luk. 21:20—24, NW) Det var en ”dag av hämnd å vår Guds sida” som Jesus då predikade.

21. Hur förebådade Jesus — på sin väg till Golgata — nöd och svårigheter för Jerusalem och dess döttrar?

²¹ Tre dagar senare var Jesus på väg till Golgata följd av Simon från Cyrene, som bar tortyrpålen åt honom. ”Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor, som jämrade sig och gräto över honom. Då vände Jesus sig om till dem och sade: I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn. Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: ”Saliga äro de ofruktsamma, de moderliv, som icke hava fött barn, och de bröst, som icke hava givit di.” Då skall man begynna säga till bergen: ”Fallen över oss” och till höjderna: ”Skylen oss.” Ty om man gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!’” — Luk. 23:26—31.

22. Hur kunde det sägas att det symboliska trädet ännu var någorlunda friskt, och hur skulle det förtorka?

²² Det fanns fortfarande någon livssaft, en viss friskhet, i den judiska nationens träd, eftersom det ännu fanns en troende kvarleva bland judarna där. Men när denna kristnade kvarleva hade tagits bort, skulle det återstå ett andligen dött träd, en förtorkad nationell organisation. Hur skulle inte detta tillstånd då dra Guds vrede över judarna!

23. Vad sade Paulus några år senare om judarnas handlingssätt och om vad som skulle ”komma över dem, och kom detta verkligen?

²³ Omkring sjutton år efter det att Jesus talat så allvarligt om det förtorkade trädet, skrev aposteln Paulus, en omvänd jude, till den förföljda kristna församlingen i Tessalonika i Macedonien och sade: ”Ni, bröder, begynte efterlikna de Guds församlingar som äro i Judeen i förening med Kristus Jesus, emedan ni också fingo av edra egna landsmän lida detsamma som även de få lida av judarna, av dem som hava dödat till och med Herren Jesus och profeterna och förföljt oss. Vidare behaga de icke Gud, utan äro emot alla människors intressen, i det att de försöka hindra oss från att tala till människor av nationerna för att dessa må bliva frälsta, med den påföljd att de alltid uppfylla sina synders mått. Men hans vrede har slutligen kommit över dem.” (1 Tess. 2:14—16, NW) Hur sant var inte detta, ty tjugo år senare kom ”Jehovas stora och frejdade dag” över dem och hans vrede utgöts över dem genom de romerska härarna!

24. När de judekristna flydde, vad började då hållas tillbaka från dem som befann sig i Judeen och Jerusalem, och var detta ett tecken på någonting?

²⁴ De judiska kristna följde Jesu råd och flydde från Jerusalem och provinsen Judeen och lämnade de icke troende judarna åt sitt förutsagda förskräckliga öde. Då upphörde utgjutandet av Jehovas heliga ande över judarna i Jerusalem och Judeen. Detta tillbakahållande av hans ande var mycket olycksbådande, ett tecken på kommande svårigheter!

25. Vilken undergång drabbade judarna, därför att de förkastade den frigörelse som predikades av Jesu efterföljare?

²⁵ De icke troende judarna förkastade predikan om frigörelse som utfördes av Kristi efterföljare, som var smorda med helig ande. De föredrog att förbli fångar i det judiska väsendets traditionsbundna system. Deras eget religiösa bord blev rentav en undergångens snara för dem. (Ps. 69:23; Rom. 11:9) De förkastade Jesus Kristus som ”Guds lamm, som borttager världens synd” och fortsatte att fira sin årliga påsk i Jerusalem. I stället för att fly tillsammans med de kristna från Jerusalem och Judeen samlade de sig i Jerusalem i hundratusental på våren år 70 v.t. Då återvände de romerska legionerna under fältherren Titus och stängde in dem i Jerusalem genom att bygga en åtta kilometer lång befäst palissad omkring den till undergång dömda staden. Efter en gruvlig belägring föll Jerusalem för Titus den 8 september år 70 v.t. Enligt historieskrivaren Flavius Josephus uppgick antalet döda till 1.100.000, och 97.000 olyckliga överlevande fördes bort som slavar. För åtminstone 1.100.000 hade förkastandet av frigörelsen genom Jesus Kristus inneburit fruktansvärd undergång.

[Fotnot]

[Bild på sidan 201]

”Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.”