Utdrag ur Jehovas vittnens årsbok för 1966

Årsberättelse för Sverige

Högsta antal förkunnare 10.446

Folkmängd 7.694.987

Proportion 1 på 737

Bröderna i Sverige satte mycket stort värde på tillfället att resa till Finland för att vara med vid sammankomsten där i juni 1965. Det var en synnerligen angenäm tid för dem, och de var särskilt belåtna med det sätt, varpå bröderna i Finland hade organiserat konventet och cafeterian. Sällskapet har eget tryckeri i Sverige, en fin anläggning, där tidskrifterna Vakttornet och Vakna! trycks på svenska och norska. Verksamheten i Sverige har gjort mycket goda framsteg, i synnerhet i fråga om spridningen av de nämnda tidskrifterna. Detta ökade tryckeriets produktion. De kunde väl utnyttja det utökade Betelhemmet. Landstjänaren har sänt in några intressanta erfarenheter av vad som tilldragit sig i landet.

Vi har fått del av många goda erfarenheter, som visar att det blir välsignat resultat när man följer Sällskapets råd och anvisningar. Så berättar t. ex. en broder beträffande att vittna för en släkting: ”En farbror till mig kom på besök i mitt hem, och vi passade på att tala med honom om sanningen, vilket med tiden ledde till ett bibelstudium. Han prenumererade på tidskrifterna, började komma på mötena, och det dröjde inte länge förrän han själv vittnade för sina barn och andra släktingar. Nu är han döpt och utgör ett stort glädjeämne för hela församlingen. I julas kom han hit till oss, dels för att slippa julfirandet och dels för att undgå födelsedagsuppvaktningar — på sin egen åttioårsdag.”

Att inte gå förbi någon dörr på grund av förutfattad mening är ett gott råd, vilket en syster fick erfara då hon arbetade tillsammans med kretstjänaren. Hon sade: ”Vi bryr oss aldrig om den här dörren; de som bor där är så mycket emot vår verksamhet att det inte lönar sig att försöka.” Kretstjänaren framhöll då att det var viktigt att göra besöket i alla fall och se vad som händer. Till deras överraskning bjöd frun i huset dem stiga in i ett rum där hennes man satt, och de båda lyssnade intresserat till predikan och prenumererade på Vakna! Vår studiemetod demonstrerades också med hjälp av småboken ”Dessa goda nyheter om riket”, och ett studium startades omedelbart. Vad hade åstadkommit en sådan förändring i deras inställning? De hade sett Sällskapets film kvällen förut! Vid ett annat tillfälle gick en kretstjänares hustru i tjänsten med en syster som sade vid en dörr: ”Det tjänar ingenting till, hon tar aldrig något.” ”Men jag har talat med den här damen i telefonen när vi arbetade med inkvarteringen, så låt oss försöka.” De erbjöd damen en prenumeration, som hon tecknade sig för, i det hon sade: ”Visst kan jag göra det. Men”, och så vände hon sig till systern som bodde på platsen, ”varför har ni aldrig bett mig prenumerera? Jag skulle ha gjort det, om ni hade talat med mig om det.”

Prästernas och frikyrkopastorernas okunnighet har blivit kraftigt ådagalagd inför allmänheten under en serie TV-program kallad ”Vad säger kyrkan?” Detta har kommit som ett slag i ansiktet för många ärliga människor som varit vana att mena att prästerna naturligtvis måste veta besked. Många människor talar ännu om den halvtimmesintervju i TV på sensommaren 1964, då två av Jehovas vittnen blev utfrågade, och vilken tydlig kontrast detta var till prästernas oförmåga att svara. En frisörmästare talade t. ex. vitt och brett om att det bästa han sett och hört i TV i hela sitt liv var när Jehovas vittnen blev intervjuade: ”De kunde då verkligen ge svar på alla frågor som ställdes till dem.”

Årsberättelse för Finland

Högsta antal förkunnare 9.868

Folkmängd 4.610.974

Proportion 1 på 467

Bröderna i Finland uppfylldes av stor glädje genom de många välsignelser som de alla fick vid den storslagna sammankomsten ”Sanningens ord”, som hölls i Helsingfors 23—27 juni 1965. Med dem förenade sig också flera tusen av deras svenska bröder, som for över från Sverige för att vara med vid konventet. Sammankomsten blev till ett av de största vittnesbörd som staden Helsingfors någonsin fått. Stadens myndigheter blev mera bekanta med dessa ordningsamma och fridsälskande människor. Tack vare denna sammankomst har många människor önskat få veta mer om Jehovas vittnens förkunnelse, och ett ganska stort antal bibelstudier har kunnat sättas i gång i de människors hem, vilka hade konventgäster. Ett utomordentligt vittnesbörd har avgivits i hela landet, och här följer några erfarenheter som landstjänaren sänt in.

För någon tid sedan underrättade en kvalificerad, mogen broder Sällskapet om att han önskade få tjäna där behovet var stort. Man gav honom då anvisning på en liten stad, där det hade arbetats en hel del i flera år utan att det hade blivit några resultat att tala om. Brodern och hans familj satte genast i gång med att ivrigt söka befrämja Rikets intressen på distriktet. Först samlade han tillhopa de få vänner som fanns där och började ge dem bistånd i överensstämmelse med Sällskapets instruktioner. Sedan han under någon tid bemödat sig härom, lyckades han i avsevärd grad sätta liv i församlingens verksamhet. Man ägnade uppmärksamhet åt verksamhetens alla grenar, och i den här församlingen på 14 förkunnare började siffrorna stiga, och församlingen började nå och rentav överskrida de mål, som Sällskapet har satt upp, ja, i tjänstens alla grenar. Kretstjänaren riktade uppmärksamheten på dessa framsteg och sade: ”Nu kan ni förvänta stor tillväxt i er församling, ty ni har nått målen så fint, och bröderna har vuxit till andlig mogenhet.” Fram till denna tidpunkt hade arbetet pågått utan att ge nämnvärt resultat, och bröderna undrade från vilket håll tillväxten nu skulle komma. De satte emellertid sina förhoppningar till Jehova, och församlingstjänaren beskriver vad som hände: ”Endast litet mer än en vecka hade gått, sedan kretstjänaren rest, då en ung kvinna ringde upp mig och frågade: ’Skulle någon kunna komma och studera med mig?’ En månad senare började den här damen ta del i tjänsten. Veckan därpå begav jag mig till en familj för att göra återbesök och förnya en Vakna!-prenumeration, och i detta hem fick jag ett meddelande från en annan familj som ville ha besök av Jehovas vittnen. Jag gick genast dit och kunde omedelbart sätta i gång ett studium. Detta hade pågått i två månader, då frun i huset frågade: ’När kan jag få följa med ut och predika?’ Förutom hon själv har två andra familjemedlemmar börjat ta del i tjänsten. Vid ungefär samma tid började en kvinna, som tidigare hade haft studium hemma hos sig men som velat göra uppehåll, komma till mötena, och hon bad nu om att studiet skulle återupptas med henne, ty ’jag har bestämt mig för att överlämna mig åt Jehova’, sade hon. På ett år växte församlingen från 14 till 24 förkunnare. Medeltalen för församlingsmedlemmarnas timmar och andra resultat i tjänsten gick inte ned som en följd av att dessa nya kom till, utan i stället har siffrorna blivit allt bättre, och med Jehovas hjälp förväntar vi ännu större tillväxt.”

Det finns anledning att ägna uppmärksamhet åt det allra minsta tecken till intresse, vilket framgår av innehållet i ett brev från en pionjär: ”I arbetet från dörr till dörr träffade jag en ung fru, som jag fick hålla predikan för. Av någon orsak ville hon inte skaffa sig Paradisboken, när jag erbjöd henne den, men eftersom jag tänkte att hon nog var en liten smula intresserad, erbjöd jag småskriften ’Se, jag gör allting nytt’, och den skaffade hon. Jag visade henne också på en gång hur hon kunde studera den lilla skriften och så få den allra största nyttan av den. Det här första besöket ägde rum i slutet av november. I början av december besökte jag henne på nytt, och då frågade hon: ’Kunde ni inte komma någon kväll, när min man är hemma, för han skulle också vilja samtala om religiösa spörsmål?’ När jag den avtalade kvällen kom tillbaka tillsammans med en kamrat, blev vi mycket hjärtligt mottagna, och mannen visade sig verkligen vara intresserad av religion och hade stor respekt för bibeln. Vårt samtal blev mycket livligt, och allteftersom mannen fick svar på sina frågor, sade han gång på gång: ’Det svaret är jag nöjd med.’ En kväll ringde mannen upp mig och frågade: ’Hur firar ni Jehovas vittnen jul?’ Först tänkte jag att de kanske inte skulle förstå vår inställning, men det var ett alldeles onödigt bekymmer, ty när jag hade förklarat saken, sade mannen att han förstod hur det hängde ihop och tillade: ’Då kan vi alltså spara in julgranspengarna.’ Både mannen och hans hustru började ta del i tjänsten samma månad, och mannen har dessutom tagit en fast ståndpunkt på sin arbetsplats och har lyckats få en arbetskamrat intresserad av sanningen.”

En broder skrev så här: ”Jag hade det så ställt att nästan allt mitt vittnande måste ske per brev. Jag fick en anvisning om en utlupen prenumeration, men prenumeranten bodde långt borta på ett distrikt som inte var utlämnat till någon församling. Jag började skriva till prenumeranten, en kvinna, och fick snart svar, i vilket hon bad mig förnya prenumerationen på tidskriften. Vi började ett bibelstudium per korrespondens med ledning av småskriften ’Se, jag gör allting nytt’. Jag skrev frågorna på ett pappersark och lämnade plats för svaren. Kvinnan sände regelbundet tillbaka arket med svaren ifyllda. Sedan rättade jag svaren, om det var något att rätta, och sände tillbaka arket tillsammans med nya frågor. På grund av en olyckshändelse i familjen började också en av hennes söner svara på frågorna jag sände, och så hade jag studium med två medlemmar av den här familjen. Jag försökte göra studiet intressant, och därför använde jag frågearken i teokratiska skolan såsom mönsterbild, när jag gjorde upp frågorna, och vi gladdes tillsammans över framstegen. Eftersom jag ansåg att ett personligt samtal skulle vara uppbyggande för dem, skrev jag till tillsyningsmannen för den församling som låg närmast till om saken, och han gjorde upp om att hälsa på hos den här familjen. Inom kort fick jag den glada underrättelsen att sonen hade låtit döpa sig, och modern gör goda framsteg i att förvärva kunskap om sanningen.”