Är du villig till samarbete bara på dina egna villkor?

DET är naturligt för människan att älska friheten. Men det är inte klokt och förståndigt att handla alltför självständigt. Vi måste både ”ge och ta”, ty vi behöver varandra. Livsförhållandena i sig själva kräver samarbete av oss alla.

Ett exempel på behovet av samarbete finner vi i ett meddelande i New York Times för 12 oktober 1965. Rubriken löd: ”Schweizarna utvisar USA-medborgare som bråkat om sitt hus”. Han utvisades därför att han bråkat med de lokala myndigheterna om småsaker. Han hade t. ex. envisats med att vilja bygga sitt hus drygt tjugo centimeter högre än lagen medgav. Den schweiziska staten ansåg honom vara en bråkmakare, som antingen inte kunde eller inte ville rätta sig efter förhållandena på orten. När han utvisades, lämnade han hustru och fyra små barn efter sig.

Hur dåraktigt är det inte att göra bagateller till stridsfrågor, varigenom man ställer till trassel för både sig själv och andra! Vad var det som fick den här mannen att handla på detta sätt? En alltför självständig inställning. Det är uppenbart att han saknade empati; han kunde inte i sina tankar försätta sig i sina schweiziska värdars ställe. Han önskade att allting skulle vara såsom han ville, och så blev han utvisad därför att han inte kunde anpassa sig utan vägrade att samarbeta med myndigheterna på orten. Detta var ett ytterlighetsfall som framhäver en vanlig mänsklig svaghet.

Vi kommer inte ifrån detta: Den som samarbetar följer vishetens kurs. Såsom en vis konung för länge sedan sade: ”Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda. Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. ... Och en tretvinnad tråd brister icke så snart.” — Pred. 4:9—12.

Djuren kan rentav sägas lära oss denna vishetens kurs — även om de inte bör få någon ära för detta, ty de drivs ju av instinkt och inte av någon fri vilja. En välkänd biolog, William A. Wheeler, påpekar till exempel i sin bok Philosophical Biology att man kan spåra vissa grundläggande sociala drag hos allt levande och att ”detta måste vara ett kännetecken på allt liv, eftersom alla organismer åtminstone tillfälligt är förbundna med andra organismer”. Han skriver att det förhåller sig så också ”med så förment asociala djur som lejon, örnar, hajar, sandjägare och spindlar. Det finns egentligen inte några verkliga enstöringar till organismer.” Enligt en av Amerikas ledande antropologer, Ashley-Montague, är samarbetet mellan de lägre animala skapelserna långt mera framträdande och mycket betydelsefullare än striden om vem som skall överleva; och fastän han själv är hängiven anhängare av utvecklingsläran, kallar han Darwins teori om att det är de bäst utrustade som överlever för ”Darwins villfarelse”.a

Under det att djuren samarbetar instinktmässigt, är det människans ära att hon kan samarbeta av egen fri vilja, därför att hon väljer att göra detta. Samarbete har förklarats innebära ”samverkan med en annan eller med andra för att nå ett gemensamt mål”. Samarbetet förutsätter alltså ett mål som är värt att sträva hän emot, och det kräver av oss att vi är villiga att foga oss eller att ”ge efter” för att detta mål skall kunna uppnås. Det innebär med andra ord att man måste avstå från en del ringa ting till förmån för de större tingen.

Låt oss ta ett exempel. En man och en kvinna gifter sig för att skapa ett lyckligt familjeliv. Men om de skall nå det målet, måste var och en vara villig att göra uppoffringar av hänsyn till den andre. Om någon av dem styvt skulle hålla på att få sin egen vilja fram eller skulle vara ovillig till samarbete, om det inte fick ske på hans eller hennes egna villkor, då skulle de inte uppnå sitt syfte och skulle stänga ute familjelyckan. Men hur ofta märker man inte att gifta människor gör just så, varigenom de berövar sig själva och sin äkta hälft den lycka de kunde finna, och detta helt enkelt genom att vägra att samarbeta, om det inte får ske på deras egna villkor!

En hustru kanske till exempel övertalar sin man att följa med för att hälsa på hennes släktingar, men om han inte tycker särskilt mycket om dem, kanske han gör ytterst litet, om alls något, för att besöket skall bli riktigt trevligt. Å andra sidan kanske en äkta man vill bjuda hem några vänner på en bit mat, eller också kan han ha sagt sig längta efter en viss rätt. Men om hans hustru inte tycker särskilt mycket om de där vännerna eller den där maträtten, kanske hon lagar till maten på ett likgiltigt, rutinmässigt sätt och vägrar att samarbeta helhjärtat för att därmed understryka vad hon anser om det hela. Hur gruvligt misslyckas inte båda två i att följa rådet att göra mot andra vad man vill att andra skall göra mot en själv! Och hur dåraktigt är inte ett sådant handlingssätt! Ty lika fullt som vi inte kan göra andra lyckliga utan att göra oss själva lyckliga, så kan vi inte göra andra olyckliga genom att vägra att samarbeta utan att också göra oss själva olyckliga. — Luk. 6:31.

Kanske det är på din arbetsplats som frågan om samarbete uppstår. Det sätt, på vilket en viss sak utförs, kanske inte förefaller dig förnuftigt, men detta är ingen giltig orsak till att du inte skulle göra vad på dig ankommer, och detta enligt din allra bästa förmåga. Om handlingssättet i fråga inte är förnuftigt, kommer förmodligen tiden att utvisa detta, men ge det under tiden tillfälle att få framgång genom att du gör allt som står i din makt för att det skall ha framgång. Ja, handla enligt aposteln Paulus’ råd till de första kristna: ”Vadhelst ni göra, arbeta på det av hela eder själ, såsom för Jehova och icke för människor.” — Kol. 3:23, NW.

Samarbete är en sak av särskilt stor betydelse när det gäller frivilligt arbete. I de fall, där det görs gemensamma ansträngningar för det allmänna bästa och var och en frivilligt bidrar med sina tjänster eller sina tillgångar, händer det ofta att folk har benägenhet för att ta sig själva för allvarligt, man känner sig fri att säga nej till samarbete, om saker och ting inte utförs så som man skulle vilja se dem utföras eller om man inte får en ställning som är tillräckligt framskjuten i ens egna ögon. I ett sådant fall sätts lojaliteten mot saken, gruppen eller organisationen på prov.

Ja, om du är ovillig till samarbete, såvida detta inte sker på dina egna villkor, kan du därigenom gå miste om många välsignelser. I de fall, då rättfärdighetsprinciper inte blir kränkta, är det egentligen alltid till välsignelse, om man av hänsyn till andra eller till det allmänna bästa är villig att avstå från det som man skulle föredra. Det är en ära för människan att hon kan samarbeta av egen fri vilja, därför att hon låter sig ledas av visheten, låter samvetet och kärleken driva henne till sådant samarbete. Det är i själva verket fråga om ett slags givande, om vilket Jesus Kristus, Guds Son, sade att ”det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot”. Inskränk därför inte ditt samarbete till sådant som sker bara på dina egna villkor. Var villig att avstå från att följa din egen vilja för den gemensamma välfärdens och lyckans skull. — Apg. 20:35, NW.

[Fotnot]