Jehovas vittnens sammankomster ”Sanningens ord”

UNDER den gångna sommaren samlades mer än en halv million människor vid Jehovas vittnens sammankomster ”Sanningens ord” i Europa och Nordamerika. Där fick de ta del av övertygande bevis för att Guds sanningsord, bibeln, innehåller lösningen på de problem mänskligheten brottas med. Den smidighet, varmed dessa sammankomster förlöpte, och den förhärskande anda av kärlek och frid, som åtföljde dem, var ett kraftigt vittnesbörd om att man sannerligen kan uppnå underbara resultat när man tillämpar bibelns principer.

I Edinburgh i Skottland och i Dublin i Eire, där de båda första sammankomsterna i serien hölls samtidigt den 9—13 juni, blev myndigheterna och besökarna helt enkelt förbluffade över vad de såg: ”Om utomstående människor bara kunde se er i verksamhet”, konstaterade en reporter i Edinburgh, ”skulle en hel mängd fördomar, som de har mot er, försvinna.” Och i Dublin sade föreståndaren för fotbollsplanen, där sammankomsten hölls: ”Jag har aldrig sett något så välorganiserat. ... Ni har allting under kontroll.”

Den kärlek och frid som rådde bland deltagarna gjorde verkligt intryck på besökarna. En av dem som var med vid sammankomsten i Edinburgh sade: ”Jag har varit en Ordets förkunnare sedan 1920-talet och har varit med vid många religiösa konvent överallt på Brittiska öarna, men aldrig tidigare har jag funnit en sådan anda av glädje och broderskap, som den man kan förnimma här.” En familj från finska Lappland, som hade hört talas om denna anda av broderlig kärlek, företog en färd på 850 kilometer till Helsingforssammankomsten för att se med egna ögon. En av dem förklarade: ”Vi beslöt att vi skulle ta reda på huruvida sann kärlek verkligen råder bland Jehovas vittnen, eftersom detta var så viktigt för oss, då den ju är det särmärke, som Jesus nämnde. Nu vet vi verkligen att den råder bland dem, och vi kommer att fortsätta att studera för att bli i stånd till att försvara sanningens ord tillsammans med er.”

Under sammankomsten ”Sanningens ord” i Sacramento i Kalifornien instämde Sacramento Union i själva verket i att bibeln verkligen innehåller lösningen på våra dagars svårigheter. I en ledare den 9 juli med rubriken ”Gudaktighetens vittnen” skrev tidningen om Jehovas vittnen: ”I alla sina trossatser håller de sig nere på jorden och är fullständigt uppriktiga, helt och hållet fångna av tron på såväl Gamla som Nya testamentet. ... Det är tillräckligt att säga att om hela världen skulle leva i överensstämmelse med Jehovas vittnens [bibliska] tro, skulle det bli slut på blodsutgjutelsen och hatet, och kärleken skulle härska som konung.” Skulle man kunna tänka sig någon bättre rekommendation för bibeln?

Huvudanförandet, som vid flertalet sammankomster hölls redan första dagen, anslog direkt sammankomstens tema. Ämnet: ”Svar på frågan ’Vad är sanning?’” handlade just om denna fråga, som den romerske landshövdingen Pontius Pilatus ställde till Jesus Kristus. — Joh. 18:38.

Sammankomsttalaren, som vid många av sammankomsterna var endera Sällskapet Vakttornets president eller dess vicepresident, slog fast att ”på grund av de omständigheter, varunder frågan framställdes, måste det bibliska svaret bli: ’Sanningen’ är Guds rike med Jesus Kristus, ’Davids son’, såsom konung och präst på tronen.” Och sedan knöt han an till sammankomstens tema och fortsatte: ”Eftersom bibeln förser oss med alla detaljerna angående detta rike, kallas bibeln med rätta ’sanningens ord’.” — 2 Tim. 2:15; Joh. 17:17.

Ett annat huvudtal vid varje sammankomst, som framhävde bibelns sannfärdighet, hade rubriken ”Låt Gud befinnas sannfärdig”. I det betonade talaren att trots människornas opålitlighet ”kommer Gud alltid att genomföra vad han säger i sitt ord”. ”Därför”, avslutade sammankomsttalaren med eftertryck, ”förklarar vi otvetydigt att vår hållning är likadan som den som den kristne aposteln Paulus intog, när han skrev: ’Låt Gud befinnas sannfärdig, om också var människa befinnes vara en lögnare.’” (Rom. 3:4, NW) Vid slutet av detta tal presenterades den vackert illustrerade nya boken ”Things in Which It Is Impossible for God to Lie” (”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”).

Som ytterligare bevis för bibelns sannfärdighet framlades i programmet vid sammankomsterna vittnesbörd från världsliga källor. En av Sällskapets styrelseledamöter, Grant Suiter, talade till en uppmärksam åhörarskara på 35.210 personer, som var församlad på det ryktbara Yankee Stadium i New York, och anförde en överflödande mängd av arkeologiska vittnesbörd till stöd för olika bibliska redogörelsers äkthet. I ett annat tal vid sammankomsterna, ”Boken med tillförlitliga tidsuppgifter”, visades det att bibelns kronologiska uppgifter är korrekta.

Det var alltså på goda grunder som sammankomsttalarna pekade på Guds ord såsom det enda pålitliga rättesnöret i livet. I talet ”Bibelns plats i det nutida hemmet” manade den 60-årige i Tyskland födde talaren vid sammankomsten i Wien i Österrike: ”Må vi låta bibeln inta en hedrad ställning i vårt hem. ... Låt oss inte bara ha familjebiblar, utan låt oss vara bibelfamiljer! Låt oss göra det till en vana, en avkopplande glädje, ett nöje att tala om bibeln.” Och i programmet på lördagseftermiddagen betonades det i ett symposium av tre tal hur absolut nödvändigt det är i denna tid av grov omoraliskhet att de kristna lever i full överensstämmelse med de rättfärdiga principer som finns i Guds ord. I Edinburgh återgavs en god del av dessa sunda bibliska råd på första sidan av Scottish Sunday Express morgonen därpå.

En annan del av programmet, som framkallade många kommentarer, var de praktiska anvisningar man fick på söndagsförmiddagen i programpunkten ”Hur man tillämpar sanningens ord på livets problem”. Såsom ett exempel på den goda verkan det hade kan vi anföra vad som hände i Basel i Schweiz. Efter talet kom en av konventdeltagarna fram till talaren och förklarade att han hade blivit ganska oroad när en som handlat orätt inte hade blivit utesluten ur ortsförsamlingen. Men nu kunde han inse den bibliska grunden till att visa barmhärtighet mot den som handlar orätt men som uppriktigt ångrar sig. Han tackade talaren för att han hade hjälpt honom att inse och uppskatta Jehovas kärleksfulla, barmhärtiga tillvägagångssätt.

De som hade privilegiet att vara med vid sammankomsten i New York bjöds på någonting extra. Två hela dagar ägnades åt en demonstration av vad som händer i lektionsrummen i Sällskapet Vakttornets Gileadskola. Lektionerna är i vanliga fall en timme och femtio minuter långa, men de blev förkortade till trettio minuter, så att åhörarna kunde få vara med om sju olika lektioner. Hur mycket lärde sig inte alla bara genom detta tre och en halv timme långa ”besök” i Gileads lektionsrum!

Men inte nog därmed. De närvarande fick också privilegiet att höra två av de föreläsningar som regelbundet hålls i anslutning till skolkurserna. En dag fick de höra Sällskapets vicepresident, F. W. Franz, tala över ämnet ”Ruts bok”, och den andra dagen fick de höra Sällskapets president, N. H. Knorr, behandla ämnet ”Hur man bäst tar tillfällena i akt”, varefter han för de närvarande visade ett exemplar av en reviderad engelsk upplaga av småboken ”Dessa goda nyheter om riket”. Det var också spännande att lyssna till de olika språklektionerna och se vilka förvånansvärda framsteg eleverna har gjort i att lära sig de språk, som det ges undervisning i — franska, portugisiska, spanska, kinesiska och japanska.

Broder Knorr avslutade det särskilda tvådagarsprogrammet genom att rikta uppmärksamheten på den häpnadsväckande tillväxt vi fått uppleva under de tjugotvå år som gått sedan Gileadskolan öppnades i februari 1943. Året innan skolan kom till fanns det bara 106.000 förkunnare av Riket världen runt, påpekade han, men nu finns det gott och väl en million som förkunnar de goda nyheterna i 194 länder! Missionärerna har haft en mycket stor del i denna tillväxt, och broder Knorr betonade att det behövs fler missionärer.

Höjdpunkten vid varje sammankomst var givetvis det tal, som allmänheten särskilt inbjöds att komma och höra: ”Världsregeringen på Fridsfurstens skuldror”. Detta tal, i vilket det citerades från katolska bibelutgåvor, hade utarbetats särskilt med tanke på den katolska befolkningen i Dublin. Det var därför mycket glädjande att se att vid den första större sammankomst, som Jehovas vittnen hållit i detta land, var det 3.948 närvarande.

Vid serien om fyrtioen sammankomster i Europa och Nordamerika och på Hawaii- och Bermudaöarna, som annonserats tidigare i år i engelska upplagan av Vakttornet, var sammanlagda antalet närvarande vid det offentliga föredraget 506.950, och 8.595 nya Ordets förkunnare blev döpta. Men många andra sammankomster med temat ”Sanningens ord” har redan hållits, och många skall ännu hållas i andra delar av världen.

För de flesta av Jehovas vittnen är avslutningsorden vid en sammankomst det som de anser vara mest minnesvärt. I New York avgav broder Knorr en rapport om de tio europeiska sammankomster som han och broder Franz hade besökt. Hur stimulerande för tron var det inte att höra om det mod och den kärlek som bröderna i Europa ådagalägger! I Berlin kunde t. ex. bara omkring två hundra komma från östzonen för att vara med vid sammankomsten. Alla dessa var äldre bröder, och eftersom de var till åren komna, brydde sig myndigheterna i östzonen inte om huruvida de återvände eller inte. Men efter sammankomsten ”Sanningens ord” önskade dessa trogna vittnen inte stanna kvar i Västberlin ens för att njuta av en kort semester. En av dem uttryckte det så här: ”Vi är ivriga att komma tillbaka så snabbt som möjligt och ta med oss till våra bröder det som vi har fått lära oss.” Vilken föredömlig inställning! Vilken kärlek och tro!

Den nya boken gör deltagarna hänförda

I sina avslutningsord riktade broder Knorr återigen uppmärksamheten på den nya boken ”Things in Which It Is Impossible for God to Lie” (”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”), som presenterades vid alla sammankomsterna. Han uppmanade: ”Sprid den på edra distrikt, så att folk kan få läsa den och få veta att Jehovas vittnen hävdar sanningens ord.” Denna vackra, nya bok, sade han, finns inte bara utgiven på engelska och spanska, utan vi håller nu på att översätta den till över sextio språk med det målet för ögonen att kunna ge ut den på femton av de viktigare språken i världen före årets slut.

Denna bok är just vad folk behöver för att lära känna Guds sanningsord. Den vädjar till alla, inte bara till folks sinnen i kristenheten, utan också till människor i andra länder. I första kapitlet tar den itu med den tilltagande otron genom att dra fram kraftiga bevis för att Gud finns till. Den konstaterar sedan att olika folk har sina egna ”heliga” böcker, men visar därpå rakt på sak att bibeln är den enda som är inspirerad av den allsmäktige Guden. Kapitel tre utgör en sammanfattning av innehållet i hela bibeln och ger folk en bakgrund till den granskning av bibelns grundläror som följer. Boken bör sannerligen visa sig vara ett underbart hjälpmedel för människor av alla slag att komma till bättre kunskap om sanningens ord. Det var inte att undra på att den nya boken hänförde de många tusen sammankomstdeltagarna!

En annan hjälpreda vid bibelstudium, som utkom vid dessa sammankomster, var ”Make Sure of All Things; Hold Fast to What Is Fine” (”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting; håll fast vid det som är förträffligt”), en bok på 512 sidor, i vilken man samlat skriftställen i logisk ordning i 123 huvudämnen. Andra hjälpmedel vid bibelstudium utkom också på danska, tyska, finska, franska, italienska, portugisiska, norska och svenska.

De olika sammankomsternas särdrag

Fastän programmet i väsentliga drag var detsamma vid alla sammankomsterna, fanns det vissa drag som särskilde den ena sammankomsten från den andra. I Dublin t. ex. besökte man Chester Beatty-biblioteket för att få se några av de äldsta bibelhandskrifter som existerar. Deltagarnas stora intresse för Guds ord kom till synes däri att det var fler människor som besökte biblioteket under sammankomstdagarna än det brukar vara på ett helt år. Sedan en av funktionärerna vid biblioteket hade sett hundratals människor gå igenom det en dag, utbrast han: ”Jag har aldrig förut sett en sådan ordningsfull skara människor. En av [vittnenas] guider, som jag lyssnade på, kände till mera om biblioteket än jag själv gör. Vi kommer med glädje att öppna biblioteket när som helst för vem som helst av Jehovas vittnen som önskar komma hit.”

Veckan därefter blev osloborna häpna över den plötsliga omvandlingen av ett av stadens fotbollsstadion. På onsdagskvällen spelade Norge en match mot Jugoslavien, men klockan 13.40 följande eftermiddag hade fotbollsstadion förvandlats till en målerisk bild av en gammal norsk by. Här och där på planen låg små gammaldags hus med torvtak. Man hade också gärdsgårdar, en stor damm och mängder av blommor och stora klippblock gjorda av målad kanfas. Det gav sammankomsten en mycket vacker, realistisk inramning och framkallade många kommentarer från besökarna.

I en artikel med rubriken ”Underverk i natt — otrolig insats av Jehovas vittnen” skrev en av de större tidningarna i Oslo: ”Extas och jubelskrik på Ullevålstadion i går, men i dag: gräsmattan förvandlad till den renaste Säterjäntans söndagsidyll ...! Så är det, när Jehovas vittnen övertar lokaliteterna. ... Det är och förblir ofattligt att det går att göra något sådant på några timmar i stället för på 2—3 veckor.”

Veckan därpå fick Helsingfors uppleva vad resebyråerna kallade den största ”invasion” av utlänningar i fredstid som landet någonsin upplevat. Mer än 6.000 svenska deltagare företog den långa resan till Helsingfors, vilket bidrog till att antalet närvarande blev mer än dubbelt så stort som det var vid Jehovas vittnens dittills största sammankomst i Finland. Det offentliga föredraget besöktes av 17.088. Sammankomstens inkvarteringsavdelning utförde ett storslaget arbete med att inkvartera alla och skaffade logi åt mer än 11.000 deltagare.

Ett annat särdrag vid denna sammankomst var det av tretton vagnar bestående extratåg, som hade transporterat mer än 560 konventdeltagare från trakterna ovanför polcirkeln ned till Helsingfors. Bland dem som var ombord var vittnen från Sovjetunionen, som steg på tåget i finska Lappland. De flesta av dessa deltagare norrifrån bodde i sovvagnarna under sammankomsten. Järnvägsmyndigheterna hade ordnat med toalettrum i närheten för att göra detta möjligt.

Ett hjärtevärmande drag vid sammankomsten i Wien i Österrike var välkomnandet av mer än 1.200 grekisktalande deltagare, som anlände med ett extratåg från Aten. I Grekland får Jehovas vittnen inte hålla sammankomster, såsom de kan göra i de länder där det råder religionsfrihet. Därför gjorde dessa grekiska deltagare en verklig ansträngning för att kunna företa den fyrtio timmar långa järnvägsresan och så vara med vid denna andliga festmåltid i Wien. För de flesta av dem var det första gången de fritt kunde komma tillsammans med sina bröder vid en stor sammankomst. Vilken glädjande tilldragelse!

De österrikiska bröderna gladde sig också. De var glada över detta tillfälle att vara värdfolk åt dessa trogna kristna, och de visade det genom att ordna med tolv förhyrda bussar och mer än ett hundra privatägda bilar för att transportera dem från stationen till sina logier. När tåget rullade in, blev deltagarna hjärtligt välkomnade via järnvägsstationens högtalaranläggning. Vilket glatt sammanträffande blev det inte! Och hur njöt man inte av att få vara tillsammans under de följande dagarna! Många vänskapsband knöts.

Det var därför en gripande scen, då de grekiska bröderna klockan fem en morgon veckan därpå for hem igen. Det var rörande att se hur de där vid stationen till avsked omfamnade sina bröder av samma dyrbara tro. Via högtalaranläggningen fick de grekiska bröderna sedan de kommit ombord på tåget en försäkran om att de alltid skulle behålla en plats i sina vänners hjärtan där i Wien. När de hörde orden ”Auf Wiedersehen!”, lutade de sig ut ur vagnarna och klappade i händerna. Så länge tåget var synligt, stod bröderna där på järnvägsstationen och vinkade med näsdukarna som en sista avskedshälsning.

Samtidigt utspelades lika rörande scener i Basel i Schweiz, där deltagare från trettioen nationer hade samlats, däribland över 2.000 från Spanien och Portugal. En del bröder från dessa länder på pyreneiska halvön kunde emellertid inte komma, ty myndigheterna fick reda på att de planerade att vara med vid en kristen sammankomst och vägrade att ge dem pass. Men hur lyckliga var inte de som lyckades resa! Vilken glädje var det inte för dem att fritt få komma tillsammans utan fruktan för att bli fängslade för att de tillbad Gud! Men även här var dessa kristna noggranna med att bara använda förnamnen för att skydda sig för repressalier från myndigheterna i de pyreneiska länderna, om dessa skulle få reda på att de varit med vid en kristen sammankomst.

Sammankomsten i Basel var säregen också däri att mötena hölls på fem olika språk: spanska, portugisiska, italienska, tyska och franska. Det var sannerligen en internationell åhörarskara på 36.785 personer som hörde det offentliga föredraget! En annan höjdpunkt vid sammankomsten nåddes när en resolution, som de spanska bröderna hade formulerat, lästes upp för alla de närvarande. ”Vi uppskattar inte bara vad ni har gjort”, sade de, ”utan vi tänker också på vad det har kostat er i fråga om ansträngning, den tid ni har använt och den kärlek ni har visat.”

Bland annat hette det i resolutionen: Vi beslutar oss för ”att ta med oss tillbaka till bröderna i Spanien allt det storslagna vi har fått lära oss vid denna sammankomst. ... Att också förmedla till våra bröder där all den kärlek ni har visat. ... Och slutligen beslutar vi oss för att fortsätta med att tillsammans med er i första rummet sätta dyrkan av vår Gud, Jehova, och hävdandet och rättfärdigandet av hans namn och suveränitet.” Hur rörande var inte detta uttalande från dem som skulle återvända för att bedriva predikoverket under jorden! Vilken stimulans för Guds tjänst var inte sammankomsterna ”Sanningens ord”!

Bevis på att Jehovas ande var verksam

Att Guds ande verkade vid dessa kristna sammankomster var uppenbart på många sätt. När man t. ex. sökte finna en plats där dopet kunde ske vid sammankomsten i Seattle i Washington, fanns det absolut ingen att få. En simbassäng där var den sista kända möjligheten, men ägaren sade att också hans simbassäng var fulltecknad för sommaren. Sedan man hade förklarat för honom hur absolut nödvändigt det var att man fick tag i en bassäng för dopet, sade han: ”Jag vet att vi är fullbokade; men jag skall undersöka saken en gång till.” När han gjorde det, fann han att han bara hade två timmar på hela sommaren som ännu inte var upptagna. Det var från klockan 10 till klockan 12 den 25 juli, just den tid som var planerad för dopet!

I Dublin i Eire såg man också tydligt Jehovas vägledande hand. I detta katolska fäste rådde det stort motstånd mot att Jehovas vittnen skulle få hålla en sammankomst. Ansträngningar att hyra det ena stället efter det andra misslyckades. Men till sist öppnade sig en möjlighet, och man fick trots våldsamma protester hyra en fotbollsplan, Tolka Park. Så småningom uttalade sig många ärliga katoliker offentligen till förmån för trosfrihet, och en utmärkt sammankomst hölls med fina tidningsreportage. Det var sannerligen ett bevis på Jehovas ledning!

Den smidighet, varmed dessa sammankomster fungerade tack vare många frivilliga arbetares kärleksfulla insatser, var också ett bevis för att Jehovas ande var verksam. Tidningen Evening News i Edinburgh skrev: ”Om ni har problem som gäller organisation, lägg då bara märke till hur Jehovas vittnen går till väga. Till och med armén skulle få svårt att tävla med dem i precision.” Och i Brandon i Manitoba i Kanada konstaterade etablissemangets ägare: ”Såsom ni är organiserade skulle ni kunna styra hela staden, ja, ni skulle kunna styra hela landet eller rentav hela världen, och den skulle bli mycket bättre.”

Guds vägledning visade sig också genom de församlade skarornas lugn, ordning och hänsynsfullhet. Hur skilde de sig inte från världsliga sammankomster! I Rotterdam vände sig en av poliskonstaplarna till föreståndaren för sammankomstens ordningsmän och frågade honom hur de bar sig åt för att hålla området framför plattformen fritt från folk bara med hjälp av ett litet rep. Han sade att de alltid behövde en polisstyrka på tjugo man för att hålla folk tillbaka. I Luxemburg blev konventlokalens ägare stum av häpnad. ”Jag vet inte vad jag skall säga”, förklarade han. ”Barnen är så lugna och stilla. Hur bär ni er åt för att få dem att vara det?”

Svaret är ju att det sker genom att vi tillämpar principerna i Guds ord, sanningens ord. Jehovas vittnen tror på bibeln, de studerar den regelbundet, och de lever i överensstämmelse med den. Sammankomsterna ”Sanningens ord” gav ett ytterligare kraftigt vittnesbörd åt människor i många länder om den underbara atmosfär av fred och frid som råder när kristna människor tillämpar detta ord.

[Tabell på sidan 23]

SAMMANKOMSTSTAD — OFFENTLIGT FÖREDRAG — DOP

Dublin, Eire 3.948 65

Edinburgh, Skottland 31.501 576

Oslo 12.332 199

Helsingfors 17.088 426

Seattle, Washington 15.575 196

Rotterdam, Nederländerna 21.816 406

Hamilton, Bermuda 286 9

Monterey, Kalifornien 12.059 103

Victoria, British Columbia 5.654 105

Charleroi, Belgien 11.710 310

Luxemburg 3.835 80

Sacramento, Kalifornien 15.802 182

San Diego, Kalifornien 31.537 356

Vernon, British Columbia 4.865 46

Basel, Schweiz 36.785 1.086

Wien, Österrike 12.266 409

Albuquerque, New Mexico 10.186 165

Regina, Saskatchewan 4.266 40

Sudbury, Ontario 3.788 41

Berlin 8.916 137

Lubbock, Texas 5.011 88

Peterborough, Ontario 6.740 83

Wailuku, Maui, Hawaii 350 8

Brandon, Manitoba 3.737 46

Chattanooga, Tennessee 10.238 107

Corpus Christi, Texas 4.608 126

Fairbanks, Alaska 593 11

Honolulu, Oahu, Hawaii 2.380 47

Memphis, Tennessee 15.706 280

Odessa, Texas 6.187 70

Kitchener, Ontario 9.348 91

Buffalo, New York 24.044 255

Minneapolis, Minnesota 20.893 268

Nashville, Tennessee 11.547 153

Quebec, Kanada 2.028 60

Saint Petersburg, Florida 18.036 270

Calgary, Alberta 7.040 105

Saint John, New Brunswick 3.160 57

New York 74.649 1.361

London, Ontario 14.430 140

Sydney, Nova Scotia 2.010 32

506.950 8.595

[Bild på sidan 20]

N. H. Knorr håller huvudtalet i Dublin.