Varför fortsätta med att predika?
I SITT arbete från hus till hus hör Jehovas vittnen då och då folk säga: ”Varför fortsätter ni med att komma hit? Vi är inte intresserade.” Och på somliga distrikt, där flertalet människor är uppenbart ointresserade, kan några vittnen, som har predikat i en del år, själva börja ställa samma fråga: ”Varför fortsätter jag med att predika? Vad nyttar det till? Människorna är ju inte intresserade.”
Det är viktigt att du får det rätta svaret på dessa frågor. Det betyder liv för dig själv och för dem som hör på dig. (1 Tim. 4:16) Det är Skaparen, Jehova Gud, som har förutsagt att detta predikoverk skulle utföras i vår tid, det är Jehova som har förutsagt att en växande skara män och kvinnor skulle ta del i det, och det är Jehova som har sörjt för uppsåtet, syftet, medlen och drivkraften och som har släppt till sin ande, på det att detta predikande skall kunna fullgöras nu i våra dagar.
Det är riktigt att ett av syftena med att de goda nyheterna predikas är att ärliga människor skall få hjälp att vinna frälsning, men det är inte det enda syftet. Om många människor på ett distrikt visar ifrån sig budskapet, så är detta fördenskull inte någon orsak att sluta upp med predikandet. Det är många syften som är förbundna med predikoverket i denna tid, ty 1) blir de som hör förhjälpta till att vinna frälsning, 2) får Jehovas tjänare på jorden möjlighet att ådagalägga sin kärlek och bevisa sin ostrafflighet, 3) utgör det ett varningsbudskap till alla människor om att Gud inom kort skall lata sin dom gå i verkställighet gentemot ogärningsmännen och 4) kungörs och hävdas Jehova Guds stora namn och uppsåt jorden utöver.
Att förhjälpa andra till frälsning
Att predikandet är ett medel till frälsning för dem som lyssnar framgår av såväl Joel 2:28—32 som Romarna 10:13—15, där det förutsägs att de som åkallar Jehovas namn kommer att bli frälsta, och om människor skall kunna göra detta, måste någon predika för dem. Den brinnande önskan att hjälpa andra människor att bli frälsta bör alltså vara en sporre för Jehovas vittnen att fortsätta med att predika. Och när ärliga och uppriktiga människor tar emot budskapet och söker lära känna Guds vilja, är detta all den uppmuntran vittnena behöver för att fortsätta. Men hur förhåller det sig då, om någon inte får sådana positiva resultat, inte kan få i gång fruktbringande samtal med folk? Först och främst bör ett sådant vittne tänka över sin egen undervisningsmetod och söka bättra på den. Han bör fråga sig om han är ordentligt förberedd på att hålla bra predikningar. Är han vänlig, entusiastisk vid dörren? Ger han den han besöker tillfälle att tala, och svarar han på det som den andre säger? Är hans ord alltid uppbyggande? Att det i hög grad beror på den som predikar, om han skall få goda resultat eller inte, framgår av rådet till Timoteus att göra bruk av ”undervisningskonst”. — 2 Tim. 4:2, NW; 2:24, 25.
Ett kristet vittne tänker också på att människor, som inte är intresserade eller som rentav motsätter sig att lyssna till budskapet i dag, kan reagera på annat sätt nästa gång de får besök. Att Jehovas vittnen gång på gång kommer på besök och talar och gör sådant som uppväcker tro kan undan för undan bygga upp en bild av Guds uppsåt i sinnet hos den som lyssnar, och så kan hans intresse väckas. Världsförhållandena ändras ju också, och under sitt liv upplever en människa ideliga förändringar, vilka kan ge upphov till en ny inställning till saker och ting, och allt detta kan medföra att hon reagerar gynnsamt för predikandet av de goda nyheterna. Men om Jehovas vittnen skulle sluta upp med att predika från hus till hus bara därför att flertalet är emot vittnandet, då skulle dessa människor inte ha någon möjlighet att få gagn av den sinnesändring som skett hos dem. Fördenskull måste vi fortsätta med att ta ”reda på vem ... som är förtjänt”. (Matt. 10:11, NW) Att ett stort antal människor varje år söker sig till Jehovas vittnen för första gången, vid deras sammankomster, offentliga föredrag och andra särskilda möten, visar att det ännu finns tusen och åter tusen att församla. Om man skulle sluta upp med att predika, därför att många nu visar ifrån sig budskapet, skulle detta i en bemärkelse innebära att man fällde en dom över alla dessa förtjänta och ansåg dem vara icke förtjänta. Må vi aldrig handla på det sättet.
Kärleken och ostraffligheten bevisad
En annan avsikt med vittnandet är att de kristna skall få möjlighet att ådagalägga sin kärlek till Jehova och till nästan, få möjlighet att bevisa sin ostrafflighet under provsättning. För att kunna vinna Guds godkännande måste man känna tacksamhet över livet och dess välsignelser. Tacksamheten framkallar kärlek till Gud, och kärleken driver den kristne till att dristigt tala ut om Guds godhet. ”Det är så kärleken har blivit fullkomnad hos oss, att vi må dristigt tala ut på domens dag.” (1 Joh. 4:17, NW) Utan tvekan är det denna egenskap, kärleken, som driver människor till att fullgöra befallningen: ”Sjung till Jehova, välsigna hans namn. Förtälj dag efter dag de goda nyheterna om frälsning genom honom. ... Tillerkänn Jehova den ära som tillkommer hans namn.” — Ps. 96:2—8, NW; 115:1.
Men vad kan man då säga om dem som är bekymrade, därför att de tycker att de brister i fråga om tacksamhet och kärlek? De bör ta för vana att tänka på de storslagna välsignelser som de har fått av Gud — medveten tillvaro, tankeförmåga, syn, hörsel och mycket annat. Om man tänker på detta, växer ens kärlek till Gud. Vidare kan ett fortsatt predikande, förbundet med självrannsakan och bistånd förmedelst Guds ande, hjälpa en människa att luttra sitt motiv och uppodla kärlek. Ett fortsatt predikande kan visserligen bli en prövning, men vi bör tänka på att prövningarna kan verka uthärdande, vilket kan göra oss ”fullständiga ... i alla avseenden”, så att vi ”icke brista i något”. (Jak. 1:3, 4, NW) ”Må vi jubla medan vi äro i bedrövelser, eftersom vi veta att bedrövelsen frambringar uthärdande, uthärdandet i sin tur ett godkänt tillstånd, det godkända tillståndet i sin tur hopp, och hoppet leder icke till missräkning; ty Guds kärlek har blivit utgjuten i våra hjärtan genom den heliga anden, som blev oss given.” (Rom. 5:3—5, NW) ”Faren efter kärleken”, heter det i Skriften. (1 Kor. 14:1; 1 Tim. 6:11, 12; 2 Tim. 2:22) Kärleken är en egenskap som vi kan odla genom att vi ”till gensvar bidraga med all allvarlig möda”. (2 Petr. 1:5—7, NW) Vi ådagalägger vår kärlek genom lydnad för sanningen. — 1 Joh. 5:3.
Ett varningsbudskap
Ett tredje skäl till att man bör fortsätta med att predika, även om man röner motstånd, är att en varning om den stundande domen skall frambäras till dem som inte vill ändra på sig. Även om dessa har fattat ståndpunkt, måste de oupphörligen bli varnade. Ett domsbudskap skulle predikas. Flertalet människor kanske inte vill höra. De vill stänga ute domsbudskapet och därmed bevara ”friden”; men de måste likväl få sitt ansvar framhållet för sig. De menar kanske att man ”stör deras privatliv”, såsom de israeliter menade, vilka var trötta på Jesajas predikan och om vilka det är skrivet: ”Det är ett gensträvigt folk, ... barn, som icke vilja höra HERRENS lag, utan säga till siarna: ’Upphören med edra syner’ och till profeterna: ’Profeteren icke för oss, vad sant är; talen till oss sådant som är oss välbehagligt, profeteren bedrägliga ting; viken av ifrån vägen, gån åt sidan från stigen, skaffen bort ur vår åsyn Israels Helige.’” (Jes. 30:9—11) Men predikandet om Guds stundande dom måste fortsätta, så att deras förakt för hans uppsåt och lagar blir så omfattande det bara kan bli.
Det räcker inte med att vi predikar ”glädjens budskap för de ödmjuka” och ”ett nådens år från HERREN”, Jehova, utan vi måste också predika ”en hämndens dag från vår Gud”. (Jes. 61:1, 2; Upp. 14:6—12) I likhet med Hesekiel måste Jehovas vittnen fortsätta med att predika för folk ”evad de höra därpå eller icke”, ja, om de så får röna häftigt motstånd. ”Israels hus vill icke höra på dig, ty de vilja icke höra på mig. ... Du skall icke frukta för dem och icke förfäras för dem.” (Hes. 2:5—7; 3:4, 7—9) Jesaja och Jeremia fick veta att de skulle möta samma slags liknöjdhet och motstånd. (Jes. 6:9, 10; Jer. 1:17—19) Men dessa tre profeter, som vi just talat om, fortsatte att predika, fastän de fick röna häftigt motstånd, och det i åtminstone 22, 43 och 67 år i nu nämnd ordning.
Jehovas namn och uppsåt kungörs
Och så har vi slutligen, i samband med dessa skäl, det fjärde syftet med vårt predikoverk, som vi här skall ta upp till begrundan, och det är det viktigaste av dem alla, nämligen att Jehovas namn och uppsåt skall kungöras. Detta syfte framhävs med orden: ”De skola förnimma att jag är HERREN”, Jehova, och snarlika uttryck som förekommer mer än sextio gånger i Hesekiels profetiska bok. Jehovas tillkännagivande i 2 Moseboken 9:16 måste förverkligas i ändens tid; hans namn skall ”bliva förkunnat på hela jorden”. Det är nödvändigt att man fortsätter med att predika, så att alla människor i fortsättningen kan få höra om Jehova, hans namn, hans kärleksfulla egenskaper och barmhärtiga föranstaltningar för människan såväl som om hans krav på rättfärdighet och rättvisa. Även om flertalet vill glömma Jehova, är det hans vittnens uppgift att se till att allmänheten hålls medveten om Skaparen. De goda nyheterna om Riket är ett vittnesbörd avsett för alla människor och utgör en grundval för deras dom, och därför måste dessa nyheter alltfort bli predikade av den världsvida skaran av Jehovas vittnen, som ådagalägger sin kärlek till Jehova och sin hängivenhet för rättfärdigheten genom att utföra detta verk. Orden ”ni äro mina vittnen” är tillämpliga på åt Gud överlämnade kristna, andliga israeliter, nu i denna ändens tid. (Jes. 43:10—12, NW) Må ingen av oss bli lik ett trolöst vittne, som vägrar att vittna för sanning och rättfärdighet vid ett kritiskt skede under en viktig rättegång och detta på grund av fruktan för motstånd. Detta betyder inte att vi kommer att framhärda i att tala vid dörrarna, när folk bestämt säger ifrån att de inte är intresserade, men det betyder sannerligen att vi kommer att fortsätta med att besöka dem, för att se om vi inte kan väcka deras intresse.
Genom vårt predikoverk i denna tid fullgör vi det som är syftet därmed. Tusentals människor blir varje år församlade ut ifrån den här världen och blir undervisade om hur de skall tjäna Jehova och vinna evigt liv, och det tycks alltjämt finnas ett stort antal människor att församla. Om andra människor vill höra på eller inte, förhåller det sig likväl så att närhelst Jehovas namn nämns, tänker människor automatiskt på ett folk som har för vana att gå från dörr till dörr och predika om evigt liv på en paradisisk jord, de yttersta dagarna, Jehovas tillintetgörelse av de onda och ogudaktiga i Harmageddonstriden, slutet på nationernas fastställda tider och Jesu Kristi andra närvaro, som började år 1914. De kommer att tänka på ett folk som håller fast vid bibelns moraliska måttstock i vad det gäller äktenskap och skilsmässa, familje- och affärslivet, ett folk som bevarar sin neutralitet i förhållande till denna världens politiska och militära angelägenheter, ett folk som visar kristen kärlek världen utöver, ett folk som vinnlägger sig om att vidmakthålla en ren, obesmittad gudsdyrkan och att hålla fast vid sin religion med risk att förlora sin frihet eller själva livet, ett folk som rättar sig efter Guds krav beträffande användning av blod. Detta visar att Jehovas vittnens uppförande såväl som deras predikande medför att människor kan ställas till ansvar för att äga kunskap om Guds vilja. Det förhåller sig alldeles som det gjorde med Noa, vars gudaktiga uppförande, trosgärningar och predikande ”blev ... världen till dom”. — Hebr. 11:7.
Men människor i våra dagar blir ideligen utsatta för propaganda av alla slag, politisk, kommersiell osv. Om de inte ideligen bleve påminda om Jehovas namn, skulle de snart glömma det för de välkända namnen på framträdande människor inom politiken, idrottsvärlden eller nöjesindustrien. Om predikoverket skulle upphöra, skulle budskapet om Guds rike snart bli glömt av de människor, som utsätts för den ena propagandavågen efter den andra av så vitt skilda slag som tomma politiska slagord, banala skådespel och tandkrämsreklam. Men låt predikandet fortsätta, och närhelst någon oväntat knackar på dörren, kommer folk att tänka att det kanske kan vara Jehovas vittnen. När de tänker på Jehovas namn, tänker de på hans uppsåt och annalkande dom, även om de gör det endast för att driva gäck.
En fortsatt, oupphörlig, predikokampanj utgör en del av Jehovas barmhärtiga föranställning för frälsning. Också de som inte tror måste få kännedom om att Guds domar inom kort skall verkställas. Och det är Jehovas vittnens privilegium att utföra detta predikande. Ja, detta är orsaken till att Jehovas vittnen måste fortsätta med att predika, till dess Jehova själv sätter stopp för detta verk i Harmageddonstriden. ”Hur länge, o Jehova?” Enligt vad vi läser i Jesaja 6:11, 12 (NW): ”Till dess städerna verkligen braka samman i ruiner, så att de bliva utan någon invånare, och husen bliva utan jordemänniskan och marken själv fördärvas och blir en ödemark.”