Regionen och kärnvapenåldern

”Men de ödmjuka själva skola besitta jorden, och de skola i sanning finna sin utsökta lust i överflödet av frid.” — Ps. 37:11, NW.

1. Vilka uppfordrande frågor står mänskligheten inför i våra dagar, men vad försäkrar oss Skaparen om?

HUR kommer det att se ut på jorden om hundra år? Detta är en uppfordrande fråga. Kommer kärnvapenåldern att ha gjort livet för våra barnbarn rätt och slätt till idel moment där det gäller att ”trycka på knappen”? Skall jorden och dess omgivningar alltjämt vara ett slagfält för kommunismen och kapitalismen eller deras efterträdare? Eller kommer jorden att ha brunnit upp och förvandlats till en radioaktiv slaggmassa? Ja, några har rentav profeterat att människosläktet kommer att dö ut inom de närmaste tio åren! Men en sak kan vi vara förvissade om: Att om tio år, ett hundra år och ett tusen år skall jorden och människan alltjämt finnas kvar. De sanna profetiornas författare, jordens Skapare själv, försäkrar oss om detta, då han säger att han ”icke har skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos”. — Jes. 45:18.

2. Vilka betydelsefulla förändringar har ägt rum under de sistförflutna hundra åren?

² Om jorden skall förbli människans boning, hur kan man då tänka sig att utvecklingen blir för den nuvarande kärnvapenåldern? Kommer förändringarna av människornas levnadsförhållanden att fortsätta i allt snabbare tempo, såsom de har gjort under de gångna hundra åren? På så kort tid har människan lämnat hästskjutsåldern bakom sig och nått fram till astronauternas dag. I synnerhet sedan 1914 har det försiggått världsskakande omvälvningar. Två stora världskrig har ödelagt jorden. Riken har fallit, och stora välden har krossats. Den kommuniststat, som framträdde under första världskriget, har brett ut sig, så att den rymmer en tredjedel av jordens inbyggare inom sina gränser, och den har tagit upp en stor maktkamp med kristenhetens kapitaliststater. Kristenheten å sin sida har gått i spetsen för att få till stånd först Nationernas förbund och senare Förenta nationerna, under det att man hoppfullt ropat: ”’Det är frid! Det är frid!’ då det icke är någon frid.” — Jer. 6:14, NW.

3. Vari har den världsliga religionen misslyckats?

³ Hur egendomligt det än kan låta för somliga, så finns lösningen till de synnerligen viktiga frågorna beträffande kärnvapenåldern i — RELIGIONEN. Några kanske frågar: Hur kan det komma sig, när religionen har misslyckats så gruvligt i sina ansträngningar att sätta stopp för kärnvapenrustningarna? Det är riktigt att den världsliga religionen har blivit söndrad och vanmäktig. Kristenheten har i stort sett vänt sig till mänskliga, materialistiska filosofiska spekulationer i stället för till Guds ord. (Jer. 2:13) Katolicismens, protestantismens och den så kallade hedendomens många sekter fortsätter att vara oense, och problemet blir allt trassligare som en följd av att det uppstår många nya religiösa samfund. Under det att kärnvapenlagren växer, vänder sig folk förgäves till den sekteriska religionens ledare, alldeles som Hesekiel profeterade: ”Förskräckelse skall komma, och när de söka räddning [frid, NW], skall ingen vara att finna. Den ena olyckan skall komma efter den andra, det ena sorgebudet skall följa det andra. Man skall få tigga profeterna om syner, prästerna skola komma till korta med sin undervisning och de äldste med sina råd.” — Hes. 7:25, 26.

4. Sitter den röda religionen inne med receptet på fred?

⁴ Men likväl säger vi att RELIGIONEN har lösningen på våra problem. Menar vi då kommunismens röda religion? Nej, inte alls! Det är sant att kommunismen på en stor del av jorden har plöjt ner de hävdvunna religionerna under jorden så att säga, och i deras ställe har den satt sin egen kult, stats- och hjältedyrkan. Offentliggjorda fotografier av stora skaror i Moskva församlade människor, som ägnade den vildaste hyllning åt väldiga bilder av astronauter (t. ex. de ”himmelska tvillingarna”, som företog sina rymdfärder i augusti 1962), visar hur djupt rotad kommunistreligionen är. Vidare har den övergivit de ädlare egenskaperna kärleksfull godhet, trohet, rättfärdighet och frid för att högljutt skryta med sin överlägsenhet på kärnvapnens område. (Ps. 85:11) En känd journalist antydde nyligen vad som skulle kunna hända denna religion, då han sade: ”Det faktum att både ryssarna och kineserna bekänner sig till den världsliga religionen kommunismen är inte någon garanti för att de inte skulle kunna råka i ödesdiger strid med varandra. Vi bör inte glömma hur grymma religionskrigen i kristenheten har varit. Vi som, enligt vad vi hoppas, slutgiltigt har överlevt sådana krig, behöver inte bli förvånade, om vi får se konflikter av detta slag bryta ut bland kommunisterna.”a Vare sig utvecklingen kommer att gå hänemot sådana ytterligheter eller inte, så är det visst och sant att den röda religionen inte sitter inne med receptet på fred.

5. Vilket öde väntar den världsliga religionen?

⁵ Om det är RELIGIONEN som sitter inne med lösningen på kärnvapenålderns problem, måste det vara en religion som är mycket annorlunda än de tusentals stridiga sekterna inom kristenheten, hednavärlden och kommunistlägret. Dessa världsliga religioner kommer inte alls att tillföra jorden frid och fred, utan det har förutsagts om dem att de skall förgås jämte de kärnvapenförsedda makter, med vilka de givit sig i lag. Profetian i Uppenbarelseboken 17 beskriver hur den otuktiga religionen lik en sköka rider på ”vilddjuret”, Förenta nationerna, och hur hon blir förödd av ”horn”, som uppstår inom just den organisation hon har ivrat för. Den seger som dessa radikala ”horn” kan komma att vinna kommer också att bli kortvarig, ty även de skall råka i stor förvirring, när de nås av Guds dom i Harmageddon. (Upp. 16:14, 16; Hagg. 2:21, 22) Detta betyder ve för dem som dyrkar människogjorda gudar eller krigets gud och förlitar sig på robotprojektiler, rymdraketer och asteroidbomber! — Ps. 20:8.

6. Vilken är den religion som skall få framgång, och vad utlovar den?

⁶ Den RELIGION som kommer att få framgång är ingen del av denna domfällda värld. Det är ingen ny religion. Den är mycket, mycket äldre än kommunismen, protestantismen, katolicismen, muhammedanismen och Österlandets ärevördiga religioner. Det är den ursprungliga religionen för människosläktet, den religion som utlovar något vida bättre för mänskligheten än utrotning genom kärnvapen, ty den sätter tro till den allsmäktige Guden, som säger: ”Och endast en liten tid ännu, så skall den som är ond icke vara mer. Och du skall förvisso giva akt på hans plats, och han skall icke finnas till. Men de ödmjuka själva skola besitta jorden, och de skola i sanning finna sin utsökta lust i överflödet av frid.” — Ps. 37:10, 11, NW.

7. Vad är det som utmärker den enda vägen till frälsning?

⁷ Tro på den sanna religionens Skapare och Gud är ett tvingande behov i denna kärnvapenålder, ty tron utmärker den enda vägen till frälsning. ”För övrigt är det utan tro omöjligt att behaga honom väl, ty den som nalkas Gud måste tro att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söka honom.” — Hebr. 11:6, NW.

Att ”tro att han är till”

8, 9. a) Genom vilka har Gud framställt en skildring beträffande sitt uppsåt? b) Vem var den profet som först blev inspirerad att skriva, och vilka kvalifikationer hade han?

⁸ Tro på den sanne Guden är grundförutsättningen för att man skall få överleva. Eftersom Gud förutsåg dessa kritiska tider, drog han försorg om en grundval för tron genom att låta framställa en förunderligt övertygande skildring beträffande hans gudomliga verk och uppsåt. Vi läser att ”Gud ... för länge sedan vid många tillfällen och på många sätt talade till våra förfäder genom profeterna”, och dessa Guds ord blev omsorgsfullt nedskrivna till gagn för oss i senare tid. (Hebr. 1:1, NW) Det är dessa ord som utgör bibeln. ”Ty allt det som fordom blev skrivet, det blev skrivet för vår undervisning, för att vi genom uthärdande och genom trösten från Skrifterna måtte hava hopp.” — Rom. 15:4, NW.

⁹ Den förste profet som Gud brukade till att framställa en inspirerad skriven redogörelse, sådan som den finns i bibeln, var Mose. Hur kunde Mose vara skickad för detta uppdrag? Var det tack vare den överlägsna undervisning han fått ”i all egyptiernas visdom”? Egyptierna ägde ju en av de mest framskridna kulturerna i forntiden. (Apg. 7:22) Utan tvivel gav denna undervisning honom en viss grundläggande kunskap, men det som verkligen betydde något var den gudaktiga uppfostran som hans egen hebreiska mor, Jokebed, gav honom i hans späda år. (2 Mos. 2:1—10) Och när han tvingades välja mellan att fortsätta att föra ett behagligt, materialistiskt liv omgiven av lyxen i Faraos hus och att förena sitt öde med Guds förföljda folk, valde han ”genom tron” att vandra den mindre behagliga vägen. — Hebr. 11:23—28.

10. Vad var det som Mose sammanförde, och vad var det som därvid ledde honom?

¹⁰ Mose trodde på Gud, och det som han skrev bör stärka vår tro. Under inspiration från Gud ”redigerade” han de tidigast skrivna mänskliga skildringarna, i det att han sammanförde dem till det som nu utgör den bibelbok som kallas Första Moseboken. Bland dessa skildringar kan nämnas ”historien om himmelen och jorden” och ”boken med Adams historia”, som hade nedskrivits av den första människan på jorden. (1 Mos. 2:4; 5:1; NW) Mose, som ”var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden”, lydde till punkt och pricka de föreskrifter som förmedlades till honom av Guds osynliga kraft, som försätter i verksamhet, då han åstadkom den bestående, tillförlitliga skildringen av Guds skaparverk. Han var en av de människor med tro, som ”talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande”. — 4 Mos. 12:3; 2 Petr. 1:21, NW.

11. Vilka fakta beträffande skildringen av skapelsen stärker tron på Gud?

¹¹ Den skildring av skapelsen, som Mose har nedskrivit, har stått sig mot angrepp från kritikerna under nära 3.500 år! Detta stärker vår tro på att Gud låtit sitt ord nedskrivas under inspiration. Dessutom fortsätter den bevisade vetenskapen i våra dagar att framlägga vittnesbörd efter vittnesbörd till stöd för Guds egen skildring av skapelsen. Det måste naturligtvis bli på det sättet, ty den store vetenskapsmannen och utformaren av de lagar, som skapelsen är beroende av, kan inte tänkas ha begått något fel, när han framställde en skildring av denna skapelse. Den exakthet och oföränderlighet som kännetecknar skildringen i Första Moseboken är sannerligen inspirerande för tron! — Mal. 3:6.

12. Hur har det som sägs i Första Moseboken 1:1 bevisats vara sant?

¹² Det är ett vetenskapligt axiom att den enklaste förklaringen till ett fenomen, vilket det vara må, vanligen visar sig vara den rätta. Hur underbart enkelt och okonstlat är inte det första påståendet i bibeln, och hur oerhört meningsfyllt är det inte! ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden.” (1 Mos. 1:1, NW) Ja, visst har somliga sökt förfäkta sina teorier om att universum aldrig har haft en begynnelse, att det är beständigt vad rymden och tiden angår, att himmelen är äldre än jorden osv. Men på senare år har 2,5 m teleskopet och sonderingar, som företagits förmedelst av människor konstruerade satelliter, tvingat kritikerna att återgå till den uppfattning som Mose hade för 3.500 år sedan. Forskningarna i himlarymden har nu uppenbarat att universum, som sägs vara fem eller sex milliarder år gammalt, alltjämt är i våldsam expansion till följd av en enda ursprunglig explosion, som utgjorde skapandets begynnelse! Denna första och mest häpnadsväckande av alla kärnexplosioner, om det nu var en sådan explosion som verkligen inträffade, ägde rum i den välbetänkta avsikten att ett oändligt materiellt universum skulle frambringas med all dess ordning och formfulländning. Hur futtiga och förödande ter sig inte de av människor frambragta explosionerna nu i den nyligen inträdda ”kärnvapenåldern” vid en jämförelse!

13. Vilka vetenskapliga upptäckter tycks stämma överens med Första Moseboken 1:2, 3?

¹³ ”Nu visade jorden sig vara formlös och öde, och det rådde mörker på vattendjupets yta; och Guds verksamma kraft rörde sig fram och åter över vattnens yta.” (1 Mos. 1:2, NW) Sådant var förhållandet några milliarder år efter det att den ursprungliga skaparhandlingen hade utförts, såsom Mose skildrat den. Nu har ateistiska vetenskapsmän inte nöjt sig med att ifrågasätta huruvida Gud gjorde bruk av sin verksamma kraft, utan de har också opponerat sig mot påståendet att ”det rådde mörker på vattendjupets yta”. Först och främst ställer vi frågan: Om det inte var Guds verksamma kraft, vilken annan förunderlig, kontrollerad kraft gav då upphov till all den ändamålsenlighet och avsiktlighet som man spårar överallt i skapelsen inom mineral-, växt- och djurriket här på jorden? Och vad det ”mörker” beträffar, som omnämns, så har de kraftiga teleskopen återigen tvingat kritikerna till tystnad. Dessa teleskop avslöjar nu att det finns stora stjärnsystem, som påminner om vårt eget, mörka, ”diffusa nebulosor” i rymden, i vilka de säger att det senare bildas en klar, lysande sol för att ge ljus åt närliggande kroppar. Detta stämmer överens med Mose ord: ”Och Gud begynte säga: ’Må det bliva ljus.’ Då blev det ljus.” — 1 Mos. 1:3, NW.

14, 15. Vilka andra fakta beträffande skapelsen vittnar om Skaparens enastående vishet?

¹⁴ Vi skulle kunna fortsätta med vers efter vers genom skildringen av hela den period som omfattar de sex skapelsedagarna, vilka alla — enligt vad andra avsnitt i bibeln anger — måste ha varit 7.000 år långa.b Vetenskapen har nu nått överensstämmelse med bibeln och bekräftar den ordning, i vilken saker och ting inträffade: torrt land blir synligt, jorden frambringar växtlighet, himlaljusen framträder, och fiskar, fåglar, fyrfotadjur och människosjälar frambringas. Den fortskridande vetenskapliga forskningen har tvingat vetenskapsmännen att ge Darwins teorier på båten till förmån för den verkligt store vetenskapsmannens uråldriga påstående att han skapade vart levande ting ”i enlighet med dess art”, så att det inte kunde förändras och endast kunde frambringa avkomlingar inom av Gud fastställda gränser. (1 Mos. 1:11, 12, 21, 24, 25, NW) Detta innebär inte någon mekanisk nyalstring vid ett sammansättningsband, utan det finns möjlighet till en förunderlig variation mellan de olika exemplaren eller individerna inom varje art.

¹⁵ Människan själv är kronan på hela denna jordiska skapelse, som vittnar om Guds förunderliga skaparförmåga. Människan skapades till att vara högre än djuren och fick sig vishet given från ovan, så att hon kunde uppskatta andliga värden och utveckla en stark moralisk känsla och kunde visa kärlek till sin Skapare och till nästan. Hon var förunderligt väl utrustad för att utföra det uppdrag som Gud gav henne: ”Var fruktsamma och bliv många och uppfyll jorden och lägg den under eder; och råd över fiskarna i havet och himmelens flygande varelser och varje levande varelse som rör sig på jorden.” (1 Mos. 1:26—28, NW) Människan danades för jorden, inte för månen eller den yttre rymden.

16. Varför kan Gud, Skaparen, inte vara upphovsman till den religiösa förvirringen på jorden?

¹⁶ All den samstämmighet och ändamålsenlighet som kännetecknar skapelsen vittnar i sanning om en ordningsälskande Gud. Många människor framlägger övertygande argument för att Gud finns till, varvid de bygger sina slutsatser på den ordning och reda de skönjer i Guds skaparverk. Med samma bevisföring borde de påvisa att det förvirrade sektväsen, som den stora mängden religionssamfund på jorden i våra dagar uppvisar, utgör ett klart och tydligt vittnesbörd om att dessa religionssamfund inte är av Gud. ”Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.” (1 Kor. 14:33) Således avsåg Gud att människosläktet på jorden endast skulle ha en enda religion, en verklighetspräglad, praktisk religion, som skulle förena alla människor såsom barn omkring deras himmelske Fader. Denna religion skulle de inte ge uttryck åt genom något mystiskt mässande eller formväsen, utan de skulle med tacksamhet ägna kärleksfull tjänst åt Gud, Skaparen, i överensstämmelse med hans gudomliga vilja. — 1 Joh. 2:17.

17. Hur uppkom den falska religionen, och vad utgör dess frukter?

¹⁷ Den första människan började sitt liv såsom en lydig son till Gud. Beklagligt nog övergav han längre fram uppsåtligt sin tro på Gud, förlorade den sanna religionen och slog in på en sekterisk upprorsväg. Som en följd härav har den falska religionen uppslukat största delen av mänskligheten, varigenom kännemärkena på den sanne Guden och hans religion blivit fördunklade. (2 Kor. 4:4) Den falska religionens allt ymnigare frukter kan spåras i vår tids kärnvapenåldersproblem. — Matt. 7:15—20.

18. I vilket avseende råder det allmän okunnighet om honom som är Skapare och Gud?

¹⁸ Många människor i våra dagar erkänner att det finns en Skapare och Gud. Men fråga dem efter hans namn, så kan de inte säga dig det. De svävar i ovisshet om vem han är. Några säger att det är Jesus Kristus som är Gud. Men bibeln säger att Jesus är ”det trogna och sanna vittnet, begynnelsen av Guds skapelse”. (Upp. 3:14, NW) Andra människor menar att Skaparen, Jesus och ”den Helige Ande” utgör en treenighet, dvs. är tre gudar i en, och att Jesus i själva verket var en gudamänniska, när han var på jorden. Bibeln säger emellertid att Jesus rätt och slätt var en människa, medan han var på jorden: ”Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus.” (1 Tim. 2:5) Idén om en ”gudamänniska” kommer i själva verket från ”hedendomen”. Denna idé var framträdande i den romerska religionen, som upphöjde kejsaren till en inkarnerad gud. Den påminner om den nyligen avskaffade kejsardyrkan i Japan, vilken grundade sig på att kejsaren sades vara ”arahito-Gami”, som betyder ”Gud i människogestalt”. Till följd av den världsomfattande förvirringen beträffande den sanne Gudens och Skaparens identitet är det viktigt för tron att hans identitet fastställs med hjälp av hans namn.

Att veta vem han är

19. Vad är Guds namn, och hur förhärligade Mose det?

¹⁹ Förutom att Mose skrev den trosstärkande skapelseskildringen skrev han också mycket om Skaparen och Guden och dennes namn, som inger vördnad och respekt. Vid ett tillfälle bjöd Gud Mose att ställa sig i en klyfta i berget, och i det att Gud gick förbi tillkännagav han sitt namn. Var det ”Herren, Herren”? Nej! Det var ”Jehova, Jehova”, och Jehova fortsatte med att förklara vilka härliga egenskaper som hans namn borgar för. (2 Mos. 33:21—34:7, NW) Sedan Mose hade haft en lång rad trosstärkande erfarenheter, hade han tvingande skäl att förhärliga Jehova och därvid kalla honom vid namn: ”Ty jag skall kungöra Jehovas namn. Må ni tillskriva vår Gud storhet! Klippan — fullkomlig är hans verksamhet, ty alla hans vägar äro rättvisans vägar. En Gud av trofasthet, hos vilken ingen orättvisa finnes; rättfärdig och rättrådig är han.” — 5 Mos. 32:3, 4, NW.

20. Varför är namnet av stor betydelse?

²⁰ Såsom denna inspirerade skildring av Mose visar har Gud ett härligt namn. På hebreiska språket skrivs det så här: יהוה, och man anser att det har uttalats Jahvé. På engelska skrivs det Jehovah, och betoningen läggs på mittstavelsen, på spanska skrivs det Jehová (tonvikten, liksom i svenskan, på sista stavelsen) och på japanska Ehoba. Även om betoningen eller uttalet varierar, så är det lätt att känna igen namnet i vart och ett av språken, och det tjänar till att särskilja universums Herre och hela skapelsens Gud från alla de underlägsna herrar och gudar, som den bibliska såväl som den världsliga historien känner. Namnet har sin speciella innebörd: ”Jag skall bevisa mig vara vad jag skall bevisa mig vara.” (2 Mos. 3:14, NW) Jehova förhärligade sitt namn i förebildlig måtto, då han befriade Israel ur Egypten såsom ett folk för sitt namn och slog Egypten med förödande plågor och slutligen tillintetgjorde själva blomman av dess krigsmakt i Röda havet. Det var inte att undra på att ”folket började frukta Jehova och sätta tro till Jehova och till hans tjänare Mose”. — 2 Mos. 14:28—31, NW; Apg. 15:14.

21. Hur visar man inom många nutida religionssamfund vanvördnad för Guds namn?

²¹ Det finns emellertid många religionssamfund i våra dagar, i synnerhet i kristenheten, inom vilka man påstår sig tro bibeln men likväl undviker att sätta tro till Jehova, som enligt bibeln är Skapare och Gud. Man säger att man tror på Gud, men man vill inte ha Jehova till sin Gud. Man håller med om det som Mose skrev om skapelsen men håller inte med om det som han skrev om Gud. Man föredrar att tillbedja en mystisk treenighet av gudar, en inkarnerad Gud eller en namnlös ”Herre”. Dessa religionsanhängare anser namnet ”Jehova” vara ett så ömtåligt ämne, att de till och med i ”renhetsiver” stryker det ur sina nutida bibelöversättningar. Att de i stället använder ”Herren” eller ”Gud” för ”Jehova” är inte översättning. Det är en tolkning, dvs. de gör sig skyldiga till att ”taga något därifrån [ifrån Guds ord]” i direkt strid mot Jehovas befallning genom Mose i 5 Moseboken 4:2.

22. Vilket skäl ger en översättningskommitté till att de förkastat namnet, men är detta skäl giltigt?

²² Sålunda har det tiomannautskott, som utvalts av en kommitté som representerar flera olika kyrkliga samfund i Storbritannien, genom sin ordförande, professor Godfrey R. Driver, tillkännagivit att namnet ”Jehova” inte kommer att finnas med i dess nya översättning av Gamla testamentet av bibeln. Varför det? Därför att ”ordet ’Jehova’ (är) bara ett språkfel [en solecism], som åstadkoms år 1502”, säger Driver.c Om ordet ”Jehova” är en ”solecism” (som enligt Websters engelska ordbok betyder: en förvrängning eller avvikelse från originalet), vore det inte då ärligare av översättarna att återge namnet i dess ursprungliga form? Den svenska namnformen ”Jehova” och dess motsvarigheter på andra språk har blivit erkända på grund av att man använt dem mycket länge. Hur löjligt är det då inte att nu säga att namnet bör tas bort, därför att det utgör en avvikelse från det rätta uttalet! Om man följer ett sådant resonemang, borde namnet ”Jesus” också tas bort, ty ordet ”Jesus” är en solecism grundad på den grekiska motsvarigheten till det hebreiska ”Jehoschua”. Om vi skulle följa ett sådant resonemang, borde vi sätta orden ”han” och ”hon” eller andra pronomen eller något appellativ, som skymmer bort identiteten, i stället för många andra namn, vilkas ursprungliga uttal inte har bibehållits i översättningarna. Med tiden skulle rentav några av dessa översättare framställa en bibel som uteslöte alla namn, ledda av fruktan för att de skulle komma att uttalas fel!

23. Vilket är det egentliga skälet till att man förkastar Guds namn?

²³ Varav kommer sig denna vittutbredda ovilja att använda Guds namn? Det finns ett kraftigt skäl. Inom de stora religionssystemen i kristenheten har man upphört med att sätta sin lit till Skaparen och Guden, Jehova. I stället sätter man sitt hopp om att få överleva till Västerlandets politiska nationer med deras kärnvapenförråd. Människorna i kristenheten har valt den ”religion som passar dem bäst”, så att de kan känna sig fria från ansvar gentemot Jehova, bibelns Gud. På så sätt har de ställt sig på samma sida som en motståndargud, på hans sida, som är upphovsmannen till jordens stora mängd av religiösa sekter och som Jehovas främsta vittne, Kristus Jesus, kallade ”lögnens fader”. (Joh. 8:44) Alltså visar de sig inte förtjänta av den välsignelse som Mose profetiskt uttalade över den kristna nationen av det andliga Israel: ”Lycklig är du, o Israel! Vem finnes som är lik dig, ett folk som åtnjuter frälsning i Jehova, din hjälps sköld och han som är ditt stora och upphöjda svärd?” — 5 Mos. 33:29, NW.

24. Varför kan ”Guds Israel” kallas lyckligt?

²⁴ Lyckligt är i denna tid detta ”Guds Israel”, som består av kristna vittnen för Jehova. Det kan verkligen sägas om dem att de ”åtnjuter frälsning i Jehova”, och de ser med tillförsikt framåt mot den tid då deras ”stora och upphöjda svärd” skall lösa alla kärnvapenålderns problem genom att i Harmageddonstriden göra ände på de krigslystna nationerna och deras djävulska förintelsevapen. I tro tar de upp segersången, såsom Mose gjorde i samband med Jehovas förunderliga seger vid Röda havet. ”Min styrka och min makt är Jah, ty han tjänar mig till frälsning. Detta är min Gud, och jag skall lova honom, min faders Gud, och jag skall högt upphöja honom. Vem ibland gudarna är lik dig, o Jehova? Vem är lik dig, du som bevisar dig mäktig i helighet? Du, som bör fruktas med lovsånger, du, som gör under. Jehova skall härska som konung till obestämd tid, ja, för evigt.” — 2 Mos. 15:2, 11, 18, NW.

25. Vad är huvudinnehållet i ”Mose ... och Lammets sång”?

²⁵ Ja, Jehova skall härska som konung för evigt. Redan år 1914 upprättade han sitt himmelska rike och anförtrodde styrelsen åt sin Son, Kristus Jesus, Guds lamm. Kristi efterföljare, av vilka många har blivit uppväckta ur döden för att med Kristus dela hans rikes härlighet, är nu inbegripna i att ”sjunga Mose, Guds slavs, sång och Lammets sång och säga: ’Stora och underbara äro dina gärningar, Jehova Gud, den Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, evighetens Konung. Vem skall icke verkligen frukta dig, Jehova, och förhärliga ditt namn, ty endast du är lojal? Ty alla nationer skola komma och tillbedja inför dig, emedan dina rättfärdiga påbud hava gjorts uppenbara.’” — Upp. 15:3, 4, NW.

26. Vilka trosuppfattningar har nu människor av en god vilja?

²⁶ I våra dagar omfattar också människor av en god vilja ur alla nationer den sanna religionen, tillbedjan av Jehova, och är flitigt sysselsatta med att vittna om hans rättfärdiga påbud. Också de tror att Guds lamms offer skall medföra evigt liv för dem. De skall få njuta av ett lyckligt, fruktbringande liv på jorden, där de skall vara Guds medarbetare och utföra Guds vilja genom att omvandla vårt jordklot till en ljuvlig park eller lustgård. Den sanna religionen, tillbedjan och tjänst som ägnas Jehova, skall alltså medföra evig glädje för dem som överlever Harmageddon, för deras barn och deras barnbarn. Den skall också medföra glädje och fröjd för deras fäder och deras fäders fäder och för alla andra som har gått ned i mänsklighetens gemensamma grav under de årtusenden människor levat och dött och som Jehova ämnar föra fram till liv genom en uppståndelse. (Joh. 5:28, 29) Alla människor som väljer att omfatta den sanna religionen på jorden skall i evighet få leva ett liv till lov och pris för det största av alla namn — JEHOVA. — 2 Mos. 3:15.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 560]

Vetenskapen har nu nått överensstämmelse med bibelns skapelseberättelse