Utdrag ur Jehovas vittnens årsbok för 1963
Årsberättelse för Sverige
Folkmängd 7.542.459
Högsta antal förkunnare 9.388
Proportion 1 på 803
Det är alltid en glädje att gå igenom erfarenheterna från det gångna året, säger landstjänaren, och sända några av dem till Sällskapet. I Sverige har man gjort många fina erfarenheter i förbindelse med att man utfört Jehovas vilja under de gångna tolv månaderna, och dessa visar hur underbart Jehova Gud använder sina ödmjuka tjänare här på jorden till att låta hans lov ljuda högt eller, som aposteln uttryckte det, ”bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud”. Jehovas vittnen i Sverige hade glädjen se en ny ökning av förkunnarantalet och i antalet använda timmar i tjänsten, så att de kunde avge det bästa vittnesbördet hittills för landets folk.
Om man söker ihärdigt, får man belöning, enligt vad en förkunnare berättat, som gått till ett hus många gånger men inte träffat någon. En söndag, då han arbetade där i trakten, sökte han finna någon i det huset fyra gånger, och sista gången träffade han en äldre man som kände något till sanningen sedan han bott i Kanada. Han kom till det offentliga mötet, och ett studium påbörjades. Nästa söndag kom han till samlingen för tjänst på fältet och har regelbundet tagit del i tjänsten och mötena alltsedan dess. Första gången han var med vid samlingen till tjänst på fältet, sade han: ”Jag förstår att det nu är hög tid att leta efter ’fåren’, och jag önskar hjälpa till så mycket jag kan.”
Hur en förlorad börs kan leda till en placering har berättats av en pionjärsyster. Då hon kom på återbesök till en prenumerant för att hålla bibelstudium, hälsades hon med dessa ord: ”Jag vill tacka er så hjärtligt för prenumerationskvittot.” ”Hur så?” ”Jo, en dag kom en polis och frågade om jag hade förlorat något. Jag svarade att det visste jag inte, för jag hade just kommit hem efter att ha varit ute och handlat. ’Är ni prenumerant på tidskriften Vakna!?’ ’Ja, det är jag.’ ’Jo, jag fann en börs här utanför, och i den låg det här kvittot, så jag visste var jag skulle söka ägaren.’ Tänk bara! Om jag inte hade haft kvittot i min börs, skulle jag aldrig fått den tillbaka.” Systern sade då att hon hade just tänkt föreslå henne att prenumerera också på vår andra tidskrift, Vakttornet, vartill damen svarade: ”Ja, jag skall ta den för ett år, och det skall bli mig en glädje att få bära också det här prenumerationskvittot i min börs.”
Vi var tacksamma för privilegiet att få ha del i att sprida kännedom om den religiösa förföljelsen i Spanien. Åtskilliga rapporter meddelar hur folk, som först vägrade att skaffa sig av tidskrifterna, ändrade sig när vittnet framhöll artikeln om Spanien.
På tal om Spanien är det roligt att kunna meddela att ett avsevärt antal böcker och andra publikationer placerats under tidens gång hos sjöfolk från länder där mörkret råder. En dag fick en pionjärsyster lämna allt vad hon hade med sig, fjorton exemplar av Paradisboken på spanska, bland de sexton spanjorerna ombord på ett svenskt fartyg.
Ibland hjälper predikanter från andra religiösa grupper oavsiktligt till med att sprida sanningen, rentav bokstavligen talat. I en stad fick bröderna under sitt gatuarbete syn på hur en statskyrkopräst sålde böcker, som lämnats som gåva till en välgörenhetsförsäljning, som Lions Club hade anordnat. Bland böckerna fanns åtskilliga av Sällskapets publikationer, alltifrån Guds Harpa. Det dröjde inte länge förrän alla böckerna hade gått åt.
En före detta predikant kom i förbindelse med sanningen så här: Han hade varit presbyteriansk predikant i Amerika i trettio år. Men han såg att en del av deras läror var obibliska. Sedan han kommit tillbaka till det gamla landet hade han fått sin bostad i ett pensionärshem (han är åttiotre år gammal), och där hade han funnit några av våra böcker i pannrummet. Det fattades en del blad, men han kunde läsa tillräckligt för att förstå att det var sanningen, och när det kom bröder dit gav han sig till känna och sade att han ”hörde till vår tro”. Han begärde att det skulle avges ett vittnesbörd vid hans begravning, men först och främst önskade han bli döpt och få vara med om att vittna, fastän han är mycket döv.
Årsberättelse för Finland
Folkmängd 4.514.920
Högsta antal förkunnare 8.939
Proportion 1 på 505
Jehovas vittnen i Finland är fyllda av tacksamhet gentemot givaren av ”varje god gåva och varje fullkomlig skänk”. En av de storslagna gåvor de fick motta under året var det nya Betelhemmet och tryckeriet som byggdes i en mycket naturskön omgivning strax utanför Helsingfors. I januari 1962 var Betelhemmet tillräckligt iordningställt för att kunna tas i bruk, och Betelfamiljen flyttade in där. Skolan i Rikets tjänst sattes i verksamhet, och vid slutet av tjänsteåret hade 157 församlingstjänare och pionjärer med särskilt uppdrag fått del av en mycket fin utbildning. Många av grannarna runt Betelhemmet har blivit mycket intresserade av arbetet som utförs på detta ställe, och när allting var färdigställt, gjorde landstjänaren anordningar för överlämnandet av både hemmet och tryckeriet den 9 och 10 juni, och han inbjöd såväl alla grannarna som bröderna från de närliggande församlingarna. Det var fler än femtio av grannarna som hörsammade inbjudan och kom för att bese hemmet och tryckeriet, och de var mycket imponerade av vad de såg. Arbetet fortsätter att gå framåt i Finland, och här följer några erfarenheter som landstjänaren rapporterat.
Tjänsten för Riket är alltid glädjefylld, och de många erfarenheter som bröderna sänt in ger uttryck åt den glädje förkunnarna erfar i tjänsten. En broder skriver: ”Jag hade just fått en ny arbetskamrat på min arbetsplats, och jag beslöt omedelbart att utnyttja denna möjlighet till tillfälligt vittnande. Jag väntade hela morgonen på lunchtimmen, så att jag kunde få tillfälle till att tala med honom om sanningen. Jag var litet nervös i början av lunchtimmen, då jag ju inte visste hur han skulle reagera. Det råkade vara så att han tillhörde vänstern i politiskt avseende, men han var dock ödmjuk och sökte någonting bättre. Han gjorde många frågor redan från början och accepterade de givna svaren. Följande dag tog jag med mig boken ’Låt Gud vara sannfärdig’ till honom, och vi kom överens om att träffas i hans hem. Ett studium påbörjades vid första besöket, och hans hustru och åtta barn tog också del i studiet. Efter tredje studiet omtalade mannen att han hade slutat röka, fastän jag endast i förbigående nämnt varför jag inte rökte. Vid fjärde studiet hade han ett annat meddelande att göra: ’Jag har lämnat tillbaka mitt medlemskort i partiet.’ Han fortsatte att göra snabba framsteg. Sedan studiet hållit på i två månader, började han i tjänsten, och han är nu en regelbunden förkunnare. Kretssammankomsten, som hölls i denna stad, gav honom ytterligare mod, och han tog nitiskt del i den frivilliga verksamheten vid sammankomsten. Sedan sammankomsten har även hans hustru börjat i tjänsten, och alla barnen gör utmärkta framsteg i bibelstudiet som fortsätter i deras hem. Jag kanske aldrig hade fått någon kontakt med denna person, om jag inte hade gjort bruk av möjligheten att utföra tillfälligt vittnande, och jag är glad över att jag gjorde det den allra första dagen, eftersom han arbetade med mig endast under tre dagar.”
Även ovilja från grannarnas sida kan bli till välsignelse för den som har en rätt andlig inställning. En broder har sänt oss ett brev som visar att även en ond handling kan leda till något gott. ”Vår församling fick en telefonpåringning med begäran att Jehovas vittnen måtte besöka en viss adress. Den som ringde gav adressen och sade att damen i fråga var intresserad av vårt arbete, och det gjordes naturligtvis genast anordningar för ett besök. När vi presenterade oss som Jehovas vittnen och talade om att vi blivit anmodade att komma, blev vi bjudna att stiga in, men sedan fick vi veta att ingen där hade bett Jehovas vittnen komma. Värdinnan i huset förklarade att hon inte var det minsta intresserad av Jehovas vittnen, men att hon hade bett oss komma in därför att hon önskade få veta vad som låg bakom besöket. Det visade sig att en av grannarna hade velat vålla den här damen förtret och fördenskull hade givit Jehovas vittnen hennes adress. Men eftersom vi hade fått tillträde till detta hem på ett så ovanligt sätt och fastän personen i fråga inte var intresserad av vårt budskap, höll vi emellertid den aktuella predikan. Den väckte några frågor och tillräckligt intresse för att vi skulle kunna avtala om återbesök. Efter några besök påbörjade vi ett studium, och nu är denna dam, som grannen önskade göra missnöjd, mycket lycklig över den kunskap hon vunnit, och hon tar nu själv del i tjänsten. Hon har även inbjudit en av sina bekanta att vara med vid studiet.”
Några pionjärer skriver att de vid ett offentligt föredrag lade märke till en främling som lyssnade mycket uppmärksamt. När församlingstjänaren senare gjorde förfrågningar angående vem denne man var, tycktes ingen känna till honom. Före nästa föredrag annonserade förkunnarna talet över ett stort område och väntade ivrigt för att se om han kom tillbaka. Ingen träffade honom på distriktet, men när talet började, var han där igen. Den här gången beslöt församlingstjänaren att mannen inte skulle få försvinna obemärkt en gång till, och så snart föredraget var slut, gick han fram till den intresserade främlingen för att tala med honom. Mannen bodde ganska långt därifrån och hade inte blivit personligen inbjuden till något av föredragen, men han hade kommit därför att han på väg till sitt arbete i samhället, där föredraget skulle hållas, sett affischer om föredraget. Hans adress antecknades, och det gjordes anordningar för att besöka honom. Ett studium påbörjades vid första besöket. Hans hustru visade sig också vara av en god vilja, och de gjorde båda goda framsteg. Efter fyra månader kom så det speciella föredraget i april, och båda två var närvarande. Och när de närvarande vid slutet av talet inbjöds att ta med sig några specialnummer för att ge till vänner och grannar, tog paret med sig trettiofem exemplar. Bröderna var litet bekymrade över hur det skulle gå för dem, när de försökte placera alla dessa lösnummer, men efter ett par dagar fick församlingstjänaren en telefonpåringning: ”Har ni fortfarande kvar av dessa specialnummer? Våra exemplar är slut!” De fick flera lösnummer, och under den första månaden i tjänsten placerade mannen sjuttio exemplar och hans hustru trettiofem. Från denna tid har de varit regelbundna i tjänsten på fältet, och båda symboliserade sitt överlämnande vid områdessammankomsten.