En värld utan främlingar
Hur skulle en värld utan främlingar vara möjlig i en värld som ständigt förändras? Varför är hoppet om en sådan värld inte någon inbillning utan en kommande verklighet?
DEN värld vi lever i är så full av folk, att den är nära att brista i sina fogar. Det förefaller kanske inte att vara så, då man färdas mil efter mil över stora grässlätter eller flyger över skogar, öknar och djungler i Asien, Afrika och andra kontinenter i världen. Men likväl är det så. Människor i ansvariga ställningar brottas redan med problemet hur den nuvarande befolkningen skall kunna livnära sig. Och detta är bara början, ty människorna måste leva tillsammans och i frid, om de skall leva över huvud taget.
För närvarande finns det 2.900.000.000 människor på jorden, och befolkningssiffran ökar varje år med 49.000.000 personer. Efter bara ett trettiotal år, alltså då vi nått 1990, räknar Förenta nationernas experter med att det skall ha skett en ytterligare ökning med 2.700.000.000 människor. När vi når sekelskiftet, säger de, kommer världens folkmängd troligen att uppgå till närmare 7.000.000.000.
Sätt dig in i vad detta kommer att betyda: människorna kommer att arbeta, roa sig, utöva sin gudsdyrkan, ja, över huvud taget bo och leva tillsammans i större antal och mera inpå varandra. Att de alltså komme varandra närmare in på livet kunde mycket lätt ge upphov åt större påfrestningar, åt revolutioner och krig. Å andra sidan skulle ett sådant sakernas tillstånd kunna bereda möjlighet för bättre förhållanden människor emellan genom att de skulle lära känna varandra bättre, och detta skulle kunna bli nyckeln till samarbete i större skala och kunna bereda större lycka åt alla. Mycket skulle emellertid bero av människornas sinnesininställning och av den undervisning och fostran de skulle få.
Människorna äger i grund och botten en allmän, enande faktor, däri att de är besläktade med varandra genom den förste mannen, Adam. Men detta är i sig självt inte nog för att säkra freden och tryggheten, ge föda åt hela släktet och välsigna människorna med lycka, ty den kraft som härrör från ett sådant allmänt släktskapsband mellan ”bröder och systrar” är inte tillräckligt stark i sig själv för att kunna ta bort anledningen till splittring och söndring människor emellan.
För det första är det stora flertalet av människorna fullständiga främlingar för varandra trots deras gemensamma ursprung. Vad menas med ”främlingar”? Är det inte rätt och slätt män och kvinnor som vi inte har träffat eller folk som vi inte känner? Hur många av jordens 2.900.000.000 invånare känner du egentligen? Sanningen är den att vi lever i en värld av främlingar. Detta främlingskap är en söndrande faktor, en kraft som ger näring åt misstro och misstänksamhet. Och detta förhållande kommer att råda till dess folk lär känna varandra och lär sig att älska varandra.
Men hur kan det råda vänskap och kärlek, om människor inte förstår varandra? Hur kan det råda förtroende människor emellan, om de saknar kunskap, och hur kan de vinna kunskap, om de inte är villiga att lära?
Forna dagars främlingar
I det forntida Israel infördes lagar som slog vakt om främlingens rättigheter, och härigenom uppstod ett relativt gott förhållande mellan främlingarna och israeliterna.
Enligt en religiös uppslagsbok, New Schaff-Herzog Twentieth Century Encyclopedia of Religious Knowledge, svarar ordet ”främling” mot det hebreiska ger, som i synnerhet syftar på ”en utlänning som bor i ett främmande land”. En främling kan, i ordets tekniska hebreiska bemärkelse, sägas vara en person av främmande eller icke-israelitisk härkomst. Han var bosatt inom det utlovade landets gränser. Det var en viss skillnad på honom och ”utlänningen”, ty den senare tillhörde fortfarande ett annat land och var endast på besök i Palestina såsom resenär. Dessa ”utlänningar” hade aldrig någon verklig gemenskap med Guds folk. Judarna kallade dem hedningar.
På Salomos tid fanns det ett mycket stort antal främlingar i det utlovade landet. Det är ingen orsak till förvåning att de fanns där ibland israeliterna, ty bibeln säger att ”en väldig blandad hop” drog ut ur Egypten tillsammans med israeliterna vid tiden för uttåget därifrån. Det fanns också en hel del andra främlingar bland judarna: den kananeiska befolkning som aldrig drevs bort, fångar som man tagit i krig, flyktingar, tjänstefolk, handelsmän osv. Hela antalet främlingar var mycket stort. Den räkning av dem, som företogs på Salomos tid, visade att de var 153.600, och det är möjligt att det sammanlagda antalet främlingar uppgick till omkring en tiondel av Israels befolkning. — 2 Mos. 12:38, NW; 2 Krön. 2:17.
Därför var det förnuftigt och barmhärtigt att lagar utfärdades, genom vilka den bofaste främlingens rättigheter reglerades och skyddades. Dessa lagar stiftades i en anda av stor frikostighet och fördomsfrihet. Med undantag av moabiterna och ammoniterna, som stred mot Israel, kunde människor av alla nationer tillåtas att på vissa villkor vinna medborgarrätt i Israel. Utlänningen, som bara färdades igenom landet eller som tillfälligt slog sig ned i det, åtnjöt inga rättigheter utom den gästfrihet som vanligen bevisades främlingar. Den rätten ansågs helig i Österlandet. Såsom gäst var en främling i trygghet till och med i sin fiendes tält.
Med avseende på religionen fick främlingen på inga villkor kränka någon enda av Israels grundlagar. Han var förbjuden att häda Jehovas namn, att arbeta på sabbaten, att äta syrat bröd vid påsktiden, att bryta mot äktenskapslagarna, att tillbedja falska gudar eller att förtära blod.
En icke omskuren främling betraktades inte helt och hållet som medborgare. Om främlingen lät omskära sig, rådde det inte längre någon skillnad med avseende på juridiska rättigheter mellan denne främling och israeliten. ”En lag” för båda kategorierna, så löd den fastställda principen i fråga om religiösa sedvänjor och rättsliga förfaringssätt. Domarna förmanades strängt att inte vara partiska i sina domslut. Israeliten befalldes att behandla främlingen som en broder. Dessa lagar behövdes för att motverka den naturliga böjelsen att behandla de människor, som var främlingar, med hårdhet och stränghet. — 4 Mos. 15:16, Åk.
Under den kristna eran
Den mosaiska lagens frikostighet och fördomsfrihet med avseende på främlingar utgör en skarp kontrast till judarnas stränga avskildhet vid den kristna tideräkningens början. Att de tog sådant bestämt avstånd från främlingar kan delvis ha framkallats av de våldsgärningar som utlänningar begick mot judarna, när dessa återvände till Palestina från den babyloniska fångenskapen år 537 f. Kr., och delvis av den fruktan de hyste för att deras ras skulle blandas upp genom giftermål med främlingar.
Men Jesus Kristus var ingen förespråkare för en sådan sträng avskildhet utan fördömde den i stället i sin liknelse om den barmhärtige samariten. I den förklarade han innebörden i ordet ”nästa” på ett sätt som var fullständigt nytt för hans åhörare. — Luk. 10:36.
De proselyter, som omnämns i Apostlagärningarna 2:11, omtalas såsom sanna representanter för de hebreiska skrifternas främlingar. De första kristna visade sig hysa varma känslor för dessa proselyter såväl som för andra. Ja, aposteln Paulus ger rådet att envar som skall bli tillsyningsman i den kristna församlingen måste vara ”en som älskar främlingar”. Dessa främlingar var naturligtvis nykomlingar i den kristna församlingen. Nykomlingarna skulle behandlas med den största kärleksfullhet. Genom att de studerade bibeln och regelbundet kom tillsammans med den kristna församlingen skulle de inte längre betraktas som ”främlingar” utan som sannskyldiga vänner till dem som utgjorde församlingen. Likväl skulle de alltjämt vara föremål för den gästfrihet som tillkom främlingar. — 1 Tim. 3:2, NW.
Nutida främlingar
Ordet ”främling” har givetvis i våra dagar en helt annan innebörd än det hade i det forntida Israels dagar. Numera används detta ord vanligen om någon som är okänd, obekant på en viss ort. En utlänning å andra sidan är en person som tillhör en annan nation.
Det är främst denna nutida innebörd i ordet ”främling” som skall försvinna från jorden, ty de som i bibelns profetiska skildring framställdes i bild genom gudfruktiga ”främlingar” skall få bebo jorden för alltid. De utgjorde en förebild till en skara människor i våra dagar som hoppas få leva på jorden för evigt. I likhet med de främlingar eller utlänningar, som drogs till det forntida Israel på grund av Israels tillbedjan av den sanne Guden och på grund av Guds ynnest över Israel, sluter sig dessa nu till kvarlevan av det andliga Israel i våra dagar. De har gjort detta i synnerhet sedan 1931. Eftersom de inte är andliga israeliter, utan är följeslagare till dem, kallas de profetiskt för ”främlingar” (zarim). — Jes. 61:5.
Den andliga kvarlevan och främlingens klass har förts samman i endräkt, likt en fårhjord i fållan. Ett utmärkt exempel på den endräkt och frid, som råder ibland dem, utgjorde Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja”, som hölls år 1958. Från 123 länder kom människor som dyrkar och tillbeder Jehova till New York för en sammankomst som varade i åtta dagar. Närmare 5.000 delegater kom från Europa, 106 från Asien, 263 från Afrika, 898 från Mellan- och Sydamerika, 1.341 från öarna i världshaven, och dessutom kom det deltagare i många tusental från USA och Kanada, varför högsta antalet närvarande uppgick till 253.922 personer.
Här, mitt i en söndrad värld, församlades de andliga israeliterna och de motbildliga främlingarna, såsom det aldrig skett tidigare i historien. Men genom mycken takt, kärlek och självförnekelse kunde de arbeta och ”bo” tillsammans i nära beröring med varandra under mer än en veckas tid utan att behöva pröva på tvedräkt, våldshandlingar eller blodsutgjutelse. Allt detta bevisar att en fridfull, endräktig värld under den sanne Gudens, Jehovas, styrelse är möjlig. Han har utlovat en sådan värld.
Världen utan främlingar
Genom sin profet Daniel förutsäger Jehova upprättandet av ”ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall”, säger han, ”krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” (Dan. 2:44) Att detta rike upprättades i himlarna år 1914 e. Kr. markerade början till slutet för denna söndrade värld. Tiden är nu inne, då människorna bör göra sig redo för den nya rättfärdiga världen, som vi står på tröskeln till. Att ”främlingarnas” klass nu håller på att församlas utgör ett övertygande bevis för att vi lever i övergångsperioden.
Hur skall Rikets styrelse lyckas åstadkomma det som jordens nationer inte har mäktat utföra? För det första skall Riket härska över hela jorden. Motståndarnationer skall försvinna. För det andra kommer det bara att tillåta en enda religion — dyrkan av den sanne Guden, Jehova. Fördenskull skall alla nationalistiska och religiösa skrankor rivas ned. ”Alla dina söner skola vara personer som bliva lärda av Jehova, och dina söners frid skall vara överflödande.” ”Jorden skall vara full av Jehovás kunskap, såsom vattnen överhölja havets botten”, profeterade Jesaja. — Jes. 54:13, NW; 11:9, Åk.
Jehovas kunskap skall åstadkomma skillnaden mellan nu och då. Den skall draga människorna samman i en sådan enhet som släktet aldrig tidigare erfarit. Den har redan med kärlekens och tillgivenhetens band fast förenat de motbildliga ”främlingarna” med kvarlevan av det andliga Israel. Den har drivit dem till att ”smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar”. Såsom ett folk har de högtidligen lovat att inte gripa till svärd, nation mot nation, och att ”icke mer lära sig att strida” eller kriga. Fördenskull kommer den frid de skall få åtnjuta att vara överflödande. — Jes. 2:3, 4.
En annan faktor, som skall bidra till att det kommer att saknas något som svarar mot den nutida innebörden i ordet främling, består i förverkligandet av löftet ”döden skall icke vara mer”. (Upp. 21:4, NW) När döden då är borta, blir det rikliga tillfällen för människorna att lära känna varandra. ”Ty Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son, på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord, utan hava evigt liv.” — Joh. 3:16, NW; 10:28.
Men om ingen skall dö, blir jorden då inte överbefolkad på kort tid? Nej. Guds krig, Harmageddonstriden, som skall göra slut på denna onda värld, kommer att avsevärt reducera jordens befolkning. Bibeln säger att ”få människor” skall överleva denna strid. (Jes. 24:6, Åk; Upp. 16:14, 16) Men de få som överlever skall gifta sig och föda barn. Det skall också bli en uppståndelse för ”både rättfärdiga och orättfärdiga”. (Apg. 24:15) När jorden blivit lagom uppfylld, är det rimligt att anta att barnafödandet skall upphöra. Jordens inbyggare skall vara flitigt upptagna av den fridfulla verksamhet som består i att göra vår jord till ett paradis för eviga tider.
På den nya jorden, som profeterna och apostlarna har förutsagt, skall människorna vinna fullkomlighet till sinne och kropp. Tack vare sitt fullkomliga sinne skall var och en i den mänskliga familjen vara i stånd till att minnas namnen på alla sina bröder och systrar som han blir bekant med. Envar kommer att intressera sig för den andre. Med tiden kommer den som bor allra längst bort att bli bekant. Han skall inte längre vara en främling. Den mänskliga familjen skall under sin ”Evige faders” ledning röna stor välgång i fråga om friden och lyckan, ty detta är Guds oföränderliga uppsåt beträffande vår jord. — Jes. 9:6; Ps. 72:1—8.
Tiden är därför inne för en förändring på jorden. Det råder inte minsta tvivel om att denna förändring skall komma. Den beror inte av människors framsynthet och osjälviskhet utan av Guds vishet och kraft. Då människorna blir allt fler och fler på den nya jorden, som Gud danar, kommer det att stå mycket klart att Gud, inte människan, är människosläktets beskyddare och väktare. ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem”, lyder det inspirerade löftet. Den enda fråga som nu återstår är denna: Kommer vi att vara med då och få glädjas åt detta? Om vi skall få vara med eller inte beror på vårt förhållande till Gud, som har lovat att göra ”allting nytt”. — Upp. 21:3—5.