Skillanden mellan Guds församling och Guds rike
VAD är Guds församling? Vad är Guds rike? Hur skiljer bibeln mellan dessa båda begrepp? Låt oss inte vända oss till de katolska och de protestantiska teologernas många motstridiga uppfattningar för att få svar, utan till Guds eget ord, och lyda apostelns råd: ”Låt Gud befinnas sannfärdig, om också var människa befinnes vara en lögnare.” — Rom. 3:4, NW.
När de som skrev de kristna grekiska skrifterna talade om Guds församling, använde de ordet ekklesía, från vilket sådana ord som vårt svenska ecklesiastik är hämtade. Ordet ekklesía är i sin tur sammansatt av två grekiska ord: ek, ”ut”, och kalein, ”att kalla”. Det syftar på en skara människor, en menighet eller en församling, som kallats ut eller kallats tillhopa officiellt eller icke officiellt.
Om ordet ekklesía säger bibelordboken Imperial Bible Dictionary: ”Ordet ekklesía avser aldrig, i Nya testamentet, själva den byggnad, där de kristna kom tillsammans till offentlig gudsdyrkan; det första omnämnandet av regelrätta byggnader av detta slag gjordes först lång tid efter apostlarnas dagar.” När det förhåller sig på detta sätt, är det bättre att återge ordet med ”församling” eller ”menighet”, som 1917 års svenska översättning och Nya Världens översättning gör, än med ”kyrka”, som de flesta andra engelska översättningar gör. Flertalet människor kommer, då de hör ordet ”kyrka”, i första hand att tänka på byggnaden, där den religiösa tillbedjan försiggår, och inte på församlingen som utövar tillbedjan.
Ordet ekklesía har inte i sig själv någon religiös innebörd, även om det har kommit att få religiösa anknytningar. Vi har ett exempel på att det brukas om en församlad världslig menighet, i Apostlagärningarna 19:29—41, där vi läser om en församlad skara av efesier, som kallats ut eller kommit tillsammans för att protestera mot den verkan som aposteln Paulus’ och hans kamraters predikande hade på tillverkningen av hedniska miniatyrtempel.
Man skulle kunna säga att Noa och hans familj utgjorde Guds första ekklesía eller församling, ty de hade sannerligen kallats ut eller blivit avskilda från sina samtida, de onda människorna före syndafloden, både genom sin rena tillbedjan av Gud och genom sitt arbete med att bygga arken.
Men de första som Skriften uttryckligt kallade en ekklesía eller församling var Israels barn. På många ställen använder den grekiska Septuagintaöversättningen av de hebreiska skrifterna ordet ekklesía om denna församling, alltifrån Mose dagar och framåt i tiden. (5 Mos. 9:10) Således skrev också psalmisten David: ”Mitt i församlingen skall jag prisa dig.” Lukas använde just detta ord, då han återgav Stefanus’ omnämnande av Israels nation i öknen: ”Det var han [Mose] som var bland församlingen i öknen.” — Ps. 22:23; Apg. 7:38, NW.
Israels nation utgjorde sannerligen en ekklesía eller församling, ty genom Mose kallade Gud dem ut ur Egypten, alldeles såsom han senare sade genom sin profet: ”När Israel var ung, fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.” I Septuagintan har man för ordet ”kallade” valt ett ord med samma härstamning som ekklesía. — Hos. 11:1.
Guds kristna församling
Israels nation fortfor att vara Guds menighet, ekklesia eller församling intill pingsten år 33 e. Kr. Därefter började Gud kalla ut en annan församling, den kristna församlingen. De som ursprungligen utgjorde den kallades ut ur den förkastade judiska församlingen, som blivit förkastad till följd av sin trolöshet, då den förkastade Guds Son och deras Messias. I och med Kornelius började också denna kristna församlings medlemmar kallas ut från hednanationerna. Med rätta kallas den för den kristna församlingen, ty Jesus Kristus talade om den såsom ”min församling”. Och det var mycket passande att han gjorde så, ty ”Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne”. Men i ännu högre grad är den ”Guds församling”, ty den omfattar både Jesus och hans kropp av trogna efterföljare. — Matt. 16:18; Ef. 5:25; Apg. 20:28; Gal. 1:13.
Även om ordet ekklesía eller församling inte någonsin används om en byggnad, brukade nedskrivarna av de kristna grekiska skrifterna det om åtminstone fyra olika företeelser. Först och främst används det om hela församlingen av ”förstfödda söner, som äro uppskrivna i himmelen” och vilkas antal enligt andra skriftställen är begränsat till 144.000. Uttrycket används också om alla dem som kallats ut och som lever vid en viss tid. Paulus förmanar således de kristna att inte bli ”för någon till en stötesten, varken för judar eller för greker”, dvs. för dem som stod utanför, ”eller för Guds församling”. — Hebr. 12:23; 1 Kor. 10:32; Upp. 7:4; 14:1, 3.
Alla som kallats ut eller församlats såsom kristna på en viss geografisk plats benämns också en församling: ”församlingen i Jerusalem”, ”Guds församling, som finnes i Korint”, församlingen i Efesus, i Smyrna, i Pergamus, i Tyatira, i Sardes, i Filadelfia och i Laodicea osv. (Apg. 8:1; 1 Kor. 1:2; Upp. 1:11) Dessa församlingar fungerade visserligen inte oberoende av varandra. Alla erkände de den myndighet som utövades av den styrande kretsen i Jerusalem, vilken bestod av apostlarna och andra äldre män där. I apostlarnas dagar fanns inte något sådant som rivalitet mellan stift eller mellan innehavare av biskopsämbeten, vilket kom till synes senare och utmynnade i att påven i Rom vann företräde framför de andra religiösa ledarna. — Apg. 15:22—41; 16:4, 5.
Och slutligen användes ordet ekklesía om en skara av dem som hade kallats ut och som regelbundet brukade komma tillsammans i ett visst hem. Också dessa kallades en församling: ”Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus. ... Hälsen ock den församling, som kommer tillhopa i deras hus.” Paulus’ brev till Filemon riktade sig bland annat till ”den församling, som kommer tillhopa i ditt hus”. — Rom. 16:3—5; Filem. v. 2.
I våra dagar finns det bara en liten kvarleva om något mer än 13.000 av dem som bekänner sig höra till ”Guds församling”. Dessa är spridda bland de 21.000 församlingarna i 179 länder och är förenade med över 800.000 andra verksamma kristna, som inte gör anspråk på att tillhöra dem ”som äro uppskrivna i himmelen”. Jesus kallade dessa för sina ”andra får”, som inte skulle höra till hans himmelska hjord och som beskrivs såsom ”en stor skara, som ingen människa var i stånd till att räkna, ... stående inför tronen [dvs. Guds tron] och inför Lammet”. Eftersom dessa har ådagalagt samma tro och gärningar som de vilka tillhör den himmelska hjorden, har de kommit att bli förenade med den nuvarande ”kristna församlingen” på jorden. — Joh. 10:16; Upp. 7:9, NW.
Guds rike
Vad är Guds rike? Enligt populära protestantiska teologer är det ”mänskligheten styrd och ledd genom kärlek”. Dessa religiösa ledare påstår att det är den kristna församlingens plikt att öva inflytande på de lagstiftande myndigheterna till gagn för arbetarna och de förtryckta raserna. De predikar vad de kallar ”ett socialevangelium” och önskar på detta sätt få till stånd ett Guds rike i människors sinnen och hjärtan. Men dessa religiösa ledare far vilse både när det gäller den kristna församlingens uppsåt och uppdrag och när det blir fråga om vad Guds rike är.
Det uppdrag som Gud haft åt den kristna församlingen alltsedan pingsten är inte att införa Guds rike utan att först och främst ”bära vittnesbörd om sanningen”, såsom Jesus Kristus gjorde. Varför vände Gud ”sin uppmärksamhet till nationerna”? ”För att från dem taga ut ett folk för sitt namn.” Ja, dessa har blivit ”kallade ... ut ur mörkret” in i Guds ”underbara ljus” för det tydligt uttryckta syftet att de skall ”vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna” hos Gud. Och för det andra är Guds uppsåt med dem att de skall bli helgade, att de skall förbereda sig för en plats i himmelriket genom trohet mot sitt uppdrag att predika och genom att följa en rättskaffens kurs och på så sätt övervinna den värld som behärskas av Satan. Jesus sade: ”Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron.” — Joh. 18:37; Apg. 15:14; 1 Petr. 2:9; NW; Upp. 3:21.
Men Guds rike är ett verkligt herradöme. Basileia är det ord som undantagslöst har återgivits med ”rike” i de kristna grekiska skrifterna. Detta ord sägs betyda ”ett rike, ett konungarike, det område eller land som styrs av en konung; konungslig makt, myndighet, herravälde, styrelse; konungslig värdighet, en konungs titel och ära”.
Det är riktigt att Jesus sade: ”Guds rike är invärtes i eder.” (Luk. 17:21) Men detta sade han till fariséerna, som han beskrev såsom skrymtare och utgångna från sin fader, djävulen. Inte kunde väl Guds rike vara i dem? En bättre lydelse är denna: ”Guds rike är mitt ibland eder.” Han kunde säga så, ty basileia används också om en konungs ”konungsliga värdighet”. — Luk. 17:21, fotnot; se också Åk.
Jesus Kristus bjöd sina efterföljare att bedja om att Guds rike skulle komma och förband denna bön med den om att Guds vilja måtte ske på jorden. Om Guds rikes ankomst skulle vara beroende av den till bekännelsen kristna församlingens framgång i att få Guds vilja att ske på jorden, då kommer detta rike aldrig, ty det förekommer flera brott mot Guds vilja på jorden i våra dagar än någonsin förr. De onda makterna är alltför starkt befästa, och själviskheten är alltför starkt inrotad i människohjärtana för att ofullkomliga människor någonsin skall lyckas införa Guds rike.
Om de onda och förtryckande nationerna på jorden säger Gud till sin Son: ”Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.” Guds rike skall ”krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen”. När jorden väl har befriats från allt ont, skall alla dess inbyggare som lämnats kvar lära sig rättfärdighet, bland dem de som kommer att födas och de som får uppstå från de döda. Vidare skall Guds rike omdana hela jorden till ett paradis, och Kristus skall fortsätta att regera, till dess alla hans fiender, döden inbegripen, blivit tillintetgjorda. Därefter blir det inga fler tårar, ty ”döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget”. — Ps. 2:9; Dan. 2:44; Upp. 21:4.
Hur vi skiljer mellan de båda begreppen
Även om Skriften ibland tycks använda uttrycken ”församling” och ”rike” utan egentlig åtskillnad, finns det ett antal skiljaktigheter mellan de båda begreppen, som vi gör väl i att lägga märke till. Således kallas den kristna församlingen för ”rikets barn”. ”Riket” är alltså ett ord som innefattar mycket mera än ordet ”församling”. Ja, Jehova Gud själv är Rikets källa eller ursprung, eftersom det också heter om honom att han ”giver” Riket. Vidare finns det i ett rike inte bara en kunglig familj utan också undersåtar, och det har dessutom ett område att styra över. — Matt. 13:38; Upp. 11:17; Dan. 4:14, 22.
Ytterligare kan påpekas att under det att Guds församling började vid pingsten, visar uppfyllelsen av bibelns profetior att Guds rike började år 1914, sedan Jesus, som liknas vid ”en man av förnämlig släkt”, hade fått sitt rike givet åt sig och kommit tillbaka. Under nitton hundra år har därför den kristna församlingen, som hela tiden funnits här på jorden, hållit i med att bedja om att Guds rike måtte komma. De som har blivit otåliga och har önskat regera innan Guds fastställda tid kom har farit allvarligt vilse och har gått miste om sitt himmelska hopp. Det fanns sådana på Paulus’ tid, i Korint, och de fick en skarp tillrättavisning av denne apostel. När vi läser att Gud har ”försatt oss [dem som tillhör den kristna församlingen] i sin älskade Sons rike”, kan detta alltså endast innebära att deras undersåtliga trohet har överflyttats från ett objekt till ett annat, inte att de skall regera medan de är på jorden. — Luk. 19:12; 1 Kor. 4:8; Kol. 1:13.
Vi har också framhållit att det fanns många kristna församlingar i den första kristna tiden, liksom det finns nu; men Riket är ständigt bara ett enda. Vid vilken tid det vara må sedan pingsten har de som kallats ut till att bli lemmar i Kristi kropp utgjort den kristna församlingen, men dessa har inte kunnat kallas för ett rike. Vidare består denna kristna församling eller ekklesía av sådana som kallats ut från jorden och i förbindelse med jorden, och de utgör fördenskull i första hand den kristna församlingen medan de är på jorden. Riket däremot är i första hand himmelskt, och det skall styra från himmelen, fastän dess välsignelser kommer att utsträckas till jorden.
Vi bör inte förbise att medlemskap i den kristna församlingen kommer före medlemskap i Guds rike. Man blir medlem av Guds församling genom att ta vissa steg: genom att tillägna sig kunskap och tro, ådagalägga ånger och göra bättring, omvända sig och överlämna sig åt Gud, varefter Gud inviger en och pånyttföder en förmedelst sin heliga ande till att äga ett himmelskt hopp. Men medlemskap i Guds rike kommer först sedan man bevisat sig trogen: ”Det är genom mycken bedrövelse, som vi måste ingå i Guds rike.” Och slutligen skall den kristna församlingen på jorden en dag upphöra att finnas till, då dess sista medlemmar har dött och fått uppstå i den första uppståndelsen. Men Guds rike skall aldrig få något slut. — Apg. 14:22; Jes. 9:7; Luk. 1:33.
Vi har nu fått tydligt och klart påvisat för oss vad det är som utgör Guds församling eller ekklesía, dvs. de av honom utkallade, och vad det är som utgör Guds rike eller basileia, och vi har sett att även om dessa båda begrepp tangerar varandra, måste vi i många avseenden skilja mellan dem.