Att gifta sig med heder och ära

1. Vilken fråga har nyligen väckts med avseende på föranstaltning om giftermål och i betraktande av vilka fakta i samband med äktenskap?

FÖLJANDE fråga har nyligen väckts: Lyckas äktenskapet bättre, när föräldrarna föranstaltar om sina barns giftermål, som det sker i Indien i vår tid och som det skedde i det forntida Israel, än när söner och döttrar själva väljer sin äktenskapspartner? I Indien till exempel är ju skilsmässor så gott som okända. I Amerikas Förenta stater, där den skälmske lille kärleksguden Amor, Venus’ son, sägs vara den som arrangerar giftermålen, slutar en fjärdedel av alla äktenskap med laglig skilsmässa, för att inte tala om alla de fall där folk flyttar ifrån varandra med eller utan domstolsbeslut.

2. Vad måste sägas, i ljuset av bibliska exempel, om frågan huruvida det som är brukligt i ett land, när det gäller att föranstalta om äktenskap, bör såsom norm påtvingas kristna i andra länder?

² Vad kan vi säga om åt Gud överlämnade kristna? Vi kan inte säga att de normer för föranstaltning om äktenskap, som gäller i Förenta staterna och i europeiska länder, måste påtvingas de åt Gud överlämnade kristna som bor i andra länder, där andra äktenskapsseder härskar. Ingenting i de kristna grekiska skrifterna vare sig upphäver eller förbjuder de sedvänjor som rådde bland judarna, från vilka Jesus Kristus och de första kristna kom, sedvänjor enligt vilka föräldrarna skulle besluta om att gifta bort sina omyndiga barn. Ja, Isak var faktiskt fyrtio år gammal, när hans far, Abraham, som Isak alltjämt bodde hos, skaffade en gudfruktig brud åt Isak. Jakob, Isaks son, var sjuttiosju år, när hans blinde far sade honom vart han skulle bege sig för att få en hustru, medan däremot Jakobs tvillingbror, Esau, vid fyrtio års ålder själv bestämde om sitt giftermål och ingick tvegifte med hedniska kvinnor. Den lydige Jakob fick emellertid den abrahamitiska välsignelsen genom Isak.

3. Vad rådde Paulus inte barn att göra, vad föräldrar beträffar, och vilken rätt förvägrade han inte kristna föräldrar, vad deras barns giftermål angår?

³ När aposteln Paulus gav råd om äktenskapet, uppmanade han inte barn att inte fästa något avseende vid sina föräldrar. Vad han sade var detta: ”Nu säger jag till de ogifta och änkorna: Det är väl för dem, att de förbliva alldeles såsom jag är. Men om de icke hava självbehärskning, må de då gifta sig.” (1 Kor. 7:8, 9, NW) Vi kommer ihåg att änkorna var självständiga, vad beträffar ingående av giftermål. För deras skull tillade Paulus: ”Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av passion” och så störta sig i otukt. Om ”yngre änkor” i den kristna församlingen sade han därför: ”När deras sexuella drifter hava kommit emellan dem och Kristus, vilja de gifta sig; och de äro under en dom, emedan de hava ringaktat sitt första uttryck för tro [genom att låta sexuella drifter behärska dem och komma emellan dem och Kristus]. Samtidigt lära de sig också att vara sysslolösa, i det de löpa omkring i husen, ja, icke endast sysslolösa, utan också skvalleraktiga och begivna på att lägga sig i andra människors angelägenheter, i det att de tala om sådant som de icke böra tala om. Därför önskar jag, att de yngre änkorna skola gifta sig, föda barn, sköta ett hushåll, icke giva motståndaren någon anledning att smäda. Redan hava ju några vänts bort till att följa Satan.” (1 Tim. 5:11—15, NW) Frånsett dessa ord angående änkorna, som inte stod under föräldramyndighet, sade Paulus ingenting om att föräldrarna, vare sig de var judar eller greker, såsom kristna inte längre hade rätt att välja äktenskapspartner åt sina omyndiga barn eller bestämma om deras giftermål.

4. Av vilka principer bör emellertid kristna föräldrar låta sig ledas, när de utövar sin rätt, och vad skyddas därigenom?

⁴ Icke desto mindre bör föräldrar som är överlämnade åt Gud genom Kristus låta sig ledas av kristna principer, när de gör bruk av sin rätt enligt seden och lagen i deras land att välja äktenskapspartner åt sina söner och döttrar. De bör böja sig för Guds föreskrift, liksom Abraham gjorde. Han tryggade den andliga välfärden för sin son, som var arvinge till det abrahamitiska löftet, genom att välja ut en kvinna som tillbad Jehova Gud till hustru åt Isak. Alltså lade han inte på Isak något ojämnt ok.

5. a) Varför bröt inte Simson mot Guds regler för äktenskap, när han yrkade på att hans far skulle ge honom en filisteisk kvinna till hustru? b) Hur kan en kristen far genom att felaktigt utöva sin rätt bevisa sig inte vara kvalificerad att ha tillsyn över en församling?

⁵ Isak i sin tur varnade sin gudfruktige son Jakob för att gifta sig med en icke troende hednisk kvinna och sände honom till hans morfars, Betuels, hem för att där hämta en brud. Den starke Simson yrkade på att hans far, Manoa, trots dennes invändningar, skulle ge honom en hednisk filisteisk kvinna till hustru, ty Simson önskade tränga direkt in i den filisteiska organisationen för att kunna verkställa Guds hämnd på dessa förtryckare, varför ”detta kom från HERREN [Jehova]”. (Dom. 14:1—4) Det var därför inte sexuell åtrå som behärskade Simson, utan Guds tillkännagivna uppsåt, att ”det är han som skall taga ledningen i att frälsa Israel ur filistéernas hand”. (Dom. 13:5, NW) Kristna föräldrar, som håller fast vid den rätt som landets sed ger dem att bestämma om barnens giftermål, är därför förpliktade att gifta bort sina barn endast med överlämnade kristna inom Jehovas teokratiska organisation och alltså sätta dem under ett jämnt ok, ett teokratiskt äktenskapligt ok. Hur skulle fäder annars kunna avhålla sig från att irritera sina barn och städse kunna ”fostra dem ... i Jehovas tuktan och auktoritativa råd”? (Ef. 6:4, NW) En kristen far, som ojämnt sammanokar sin troende son eller dotter med någon som inte är överlämnad, en icke troende, visar i sanning att han är mycket omogen i fråga om kristna principer, en man som söker någon självisk, materialistisk vinning, en man som inte kan väl förestå sitt eget hus och inte är lämplig att betros med tillsynen över en kristen församling. — 1 Tim. 3:2—5; 2 Kor. 6:14—16; 7:1.

6. Hur kan denna föräldrarätt vålla ett åt Gud överlämnat barn ett allvarligt problem, och hur kan ett åt Gud överlämnat barn i denna förbindelse lida förföljelse från ett söndrat hushåll?

⁶ Att föräldrarna utövar sin rätt att bestämma om sina barns giftermål kan vålla somliga barn ett allvarligt problem. Det sker så i de fall där fadern eller den laglige förmyndaren inte är överlämnad åt Jehova såsom hans vittne, medan däremot sonen eller dottern är överlämnad åt Jehova. Om fadern eller förmyndaren inte respekterar barnets överlämnande åt Jehova och har för avsikt att gifta bort ynglingen eller flickan med någon som inte är en åt Gud överlämnad medlem av den nya världens samhälle av Jehovas vittnen, då kan den överlämnade sonen eller dottern göra invändningar. Han eller hon kan förklara att det är emot Jehova Guds lag och vilja att ett överlämnat Jehovas vittne gifter sig med någon som inte är överlämnad, en icke troende. I varje fall kan det respektfulla barnet allvarligt be om att fadern eller modern skall söka dess äktenskapspartner inom den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. Om barnet av samvetsskäl vägrar att låta sig bortgiftas med en icke överlämnad, icke troende, kan det bli utsatt för förföljelse från familjens sida. Men den trogne kristne skulle i så fall lida denna förföljelse från ett söndrat hushåll för samvetets skull. — Matt. 10:34—37; 1 Petr. 2:19.

7. Där frihet att välja äktenskapspartner medges ett kristet barn, hur långt sträcker sig då friheten, och hur blir det en trygg frihet?

⁷ Där föräldrarna tillåter en son eller dotter att själv välja sin äktenskapspartner, gäller det för de söner eller döttrar som är åt Gud överlämnade kristna att följa apostelns föreskrifter om att gifta sig med den de önskar, ”blott det sker i Herren”, dvs. blott de väljer någon som är i förening med Herren, liksom vederbörande själv. (1 Kor. 7:39, NW, fotnot) Ett åt Jehova överlämnat vittnes frihet att välja make eller maka är alltså en relativ frihet. Detta är en trygg frihet, den befrämjar frid och lycka, eftersom den befrämjar jämlikhet i religiöst avseende mellan de båda parterna under äktenskapsoket.

8. Vad visar ett barn för sina kristna föräldrar genom att endast gifta sig ”i Herren”, och vad undviker han eller hon på det sättet att vålla?

⁸ Om föräldrarna själva är överlämnade kristna, skulle ett barn följa apostelns föreskrift om att man skall hedra sin fader och sin moder, som är i förening med Herren, genom att respektera deras teokratiska önskan att deras barn endast skall gifta sig ”i Herren”, inom den anordning som är godkänd av Herren. (Ef. 6:1—3) Det barn som gifter sig i Herren undviker på det sättet att vålla sina anhöriga ”hjärtesorg” eller göra någon av dem ”led vid livet”, såsom fallet var med Esau gentemot hans föräldrar, Isak och Rebecka, därför att han visade en vanvördig brist på uppskattning av ”heliga ting”. — 1 Mos. 26:34, 35; 27:46; 28:1; Hebr. 12:16, 17, NW.

9. Om äktenskapet hålls i ära bland de kristna, vilken inre reaktion bör den som är gift då inte känna, och var bör en anteckning om giftermålet då med rätta göras och förvaras?

⁹ Aposteln Paulus skrev till de hebreiska kristna och sade: ”Må äktenskapet hållas i ära bland alla.” (Hebr. 13:4, NW) Om ens äktenskap är ärbart och hålls i ära bland hebreiska kristna och bland alla andra överlämnade vittnen för Jehova, hur kan det då vara någonting att skämmas för att man är gift? Det kan det inte vara, och det bör det inte vara. Ens äkta stånd bör därför antecknas och anteckningen därom bör förvaras bland den församlings officiella handlingar, som den gifte personen är förbunden med såsom dess medlem.

10. a) Vad är samvetsäktenskap, och kan det — i de länder där det ofta förekommer — registreras hos församlingen såsom en laglig samlevnad? b) Vad kallar bibeln det?

¹⁰ Kan alla par, som lever tillsammans såsom äkta makar gör, få sitt samliv på detta sätt registrerat hos församlingen? Nej, det kan de inte om de lever tillsammans i vad som inte är ett lagligt, kristligt äktenskap. I somliga länder kommer en man och en kvinna överens om att leva tillsammans i den intimaste gemenskap liksom man och hustru, men utan att detta blir lagligen bemyndigat eller registrerat. Detta är ungefär vad man brukar kalla samvetsäktenskap. Detta kanske tolereras på den plats där de bor och vinner kanske erkännande i grannskapet, men Guds ord kallar det helt enkelt för otukt eller för äktenskapsbrott om någon av parterna i en sådan förening redan är gift och inte skild på tillbörliga grunder.

11. Varför är ett s. k. sedvaneäktenskap inte det rätta förhållandet för en kristen att befinna sig i?

¹¹ I andra länder förekommer vad som kallas för ”sedvaneäktenskap”. Det är ett äktenskap som ingås genom överenskommelse av ett par, utan att en officiell vigselceremoni utförs av någon statens bemyndigade tjänare, men som kan bevisas genom de båda kontrahenternas skriftliga eller muntliga uttalanden eller kända uppförande. I några stater eller provinser av ett land är ett sådant sedvaneäktenskap lagligt, men i andra stater i samma land är det kanske inte lagligt. Om ett par flyttade från en stat, där deras sedvaneäktenskap är lagligt, till en annan stat, där det inte är lagligt, så kunde några i den sistnämnda staten betrakta de båda parterna som skyldiga till otukt eller äktenskapsbrott, till och med när de tillfälligt vore närvarande vid ett konvent. Det kunde alltså hända att paret inte fick röna samma aktning och erkännande på alla platser i samma land. Lagliga svårigheter kan uppstå beträffande testamentering av egendom åt barn, som är födda i sedvaneäktenskap, och så vidare. Det är förvisso inte något klanderfritt förhållande för en kristen att befinna sig i.

Behov av att legalisera ett äktenskap

12. Varför kan inte den kristna församlingen ta emot dem som lever i samvets- och sedvaneäktenskap, och vad krävs, innan de som lever i ett sådant äktenskap kan få lov att bli döpta?

¹² Eftersom Guds ord fördömer otukt och äktenskapsbrott, kan hans församling av åt honom överlämnade människor på jorden inte erkänna par som lever i samvetsäktenskap. Den kan inte ta emot dem som medlemmar med gott anseende och som representanter för församlingen. Vad återigen sedvaneäktenskap beträffar, har ett sådant en så osäker ställning, därför att det inte erkänns och godkänns överallt, att den nya världens samhälle inte kan betrakta par som lever i sedvaneäktenskap såsom godtagbara för dop till en symbol av ett sant, giltigt överlämnande åt Gud genom Kristus. Innan de som lever tillsammans i sedvaneäktenskap kan betraktas vara på ett godtagbart sätt överlämnade åt Gud och värda att bli döpta i vatten, krävs det att de legaliserar sitt förhållande genom en officiell vigselceremoni, som utförs av någon erkänd eller auktoriserad representant för staten, inför de erforderliga vittnena. För dem som lever i samvetsäktenskap blir samma krav på legalisering nödvändigt, om de skall komma ut ur sitt tillstånd av otukt eller äktenskapsbrott från Guds ords ståndpunkt. De bestämmelser som avhandlas i paragraf 20, sidan 116, i Vakttornet för 1 mars 1957 innebär ett barmhärtigt medgivande, och vi går fortfarande med på denna anordning.

13. Vad kan de som förut har levat i samvets- eller sedvaneäktenskap åstadkomma för det allmänna bästa genom en laglig vigsel, och var kan deras giftermål registreras?

¹³ Vid en laglig vigsel, inför vittnen, uttalar paret högtidligt sina löften till varandra och ikläder sig alla de bindande förpliktelser som följer med äktenskapet. De sörjer därigenom också för att deras barn får en rätt ställning och lagliga förmåner och rättigheter enligt Guds lag och statens lag. När de båda parterna således har givit sin förening en hederlig och ärbar ställning och renat sig moraliskt, kan de överlämna sig åt Gud och förvärva en plats i hans nya världs samhälle, vari äktenskapet måste hållas i ära och äkta säng måste vara obefläckad, eftersom ”Gud skall döma otuktiga människor och äktenskapsbrytare”. Under sådana hederliga omständigheter kan deras äktenskap registreras av de statliga myndigheterna och även av församlingen, till vars möten de kommer och som de predikar tillsammans med.

14. Varför behövde Jesus i detta sammanhang inte blygas för sina jordiska föräldrar och för sina förfäder, och varför kunde änglarna vittna om hans födelse utan att blygas?

¹⁴ Jesu jordiska föräldrars giftermål och hans förfäders giftermål registrerades hos myndigheterna i byn eller staden. Därför vet vi att efter köttet var Jesus verkligen Messias, Abrahams son och kung Davids son, och att han därför var lagligen berättigad till att vara deras arvinge till löftet, som Jehova Gud gav åt Abraham, och även arvinge till det förbund om ett evigt konungadöme, som Gud ingick med kung David. Han var detta både indirekt genom sin styvfar, Josef, och direkt genom sin jordiska mor, Maria. Därför kunde aposteln Matteus få reda på Josefs stamträd eller släktregister, och Lukas kunde få reda på Marias. Jesu jordiska stamfäders giftermål var hedervärda och ärbara och gjordes till en angelägenhet som skulle offentligen registreras och lagligen bekräftas. Jesus hade ingenting att blygas för i detta avseende. Himmelens änglar blygdes inte för att vittna om hans födelse i Betlehem. Såsom Jesu Kristi efterföljare och efterliknare och såsom förbundna med den församling, vars huvud han är, bör vi vara lika ärbara i fråga om äktenskap som hans förfäder var.

15. Vad måste sägas angående Josefs sexuella förbindelse med Maria, och vad trodde han en tid att hon var skyldig till, som gjorde henne förtjänt av att bli förskjuten?

¹⁵ Maria hade blivit lovad till hustru åt timmermannen Josef, som skulle bli styvfar eller fosterfar åt hennes son. Men under den tid då de var förlovade hade Josef inget sexuellt umgänge med sin trolovade, Maria. Han hade det inte ens sedan han hade lytt ängelns befallning och tagit till sig Maria, som var havande. Han väntade tills hon hade fött Jesus. (Matt. 1:18—25) Därför att Marias havandeskap var mirakulöst, trodde Josef först att hon hade kränkt deras förlovnings heder och ära. ”Därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne”, eftersom han inte ville ”utsätta henne för vanära” genom att hon bleve stenad till döds för moralisk otrohet.

16. Hur nalkades Jakob och Rakel sitt äktenskap med heder och ära?

¹⁶ En av Josefs förfäder, patriarken Jakob, hade varit trolovad med den sköna Rakel i sju år. Likväl hade han under all denna tid, då han arbetade av sitt brudpris, inget sexuellt umgänge med henne. Först vid trolovningstidens slut bad han hennes far, Laban, om att få henne, så att de kunde bli vederbörligen gifta och han i ärbarhet kunde ha umgänge med henne. Således nalkades Jakob och Rakel sitt äktenskap med heder och ära. — 1 Mos. 29:20—30.

17. Om ett par har sexuellt umgänge under förlovningstiden, vad utgör då detta enligt Skriften, och hur kan en församling belägga dem med straff för detta?

¹⁷ När Jehovas vittnen i våra dagar förlovar sig, får de inte ha något sexuellt umgänge med varandra, förrän de blivit vederbörligen vigda inför vittnen och på rätt sätt registrerade såsom gifta. Om de inte utövar självbehärskning, utan hetsar upp sig när de är ensamma och ingen ser dem, och de så ger efter för passionen och förenar sig sexuellt, begår de otukt. Att de är förlovade ursäktar inte handlingen eller höjer den över det som går under benämningen omoraliskhet, otukt. För denna orenhet kan de bli utdrivna ur den kristna församlingen. En kristen förkunnare har rätt att för sitt samvetes skull vägra att viga dem, varefter endast den möjligheten står dem öppen att anlita en av statens civilämbetsmän som vigselförrättare, om de väljer att gå vidare och gifta sig, sedan de har blivit uteslutna och innan de har blivit återinsatta i församlingen.

18. Vad bör ett par som ämnar gifta sig rättframt skaffa sig upplysning om beträffande varandra, innan de ingår äktenskapet och för att detta skall bli lyckligt?

¹⁸ För att vara säkra på att äktenskapet skall bli lyckligt, bör de båda kontrahenterna lära känna varandra väl. Var och en av dem bör veta om den andre är enligt Skriften fri att gifta sig eller gifta om sig. Var och en av dem bör också veta om den andre är i fysiskt avseende lämpad för att gifta sig och uppfylla de äktenskapliga plikterna utan fara och med glädje och med vissa önskade resultat. Om parets föräldrar inte vidtar anordningarna för äktenskapet eller gör de tillbörliga efterforskningarna, så måste fästfolket själva göra detta, öppet, utan blygsel, med allvar. Det är endast tillbörligt att man underkastar sig blodprov och annan läkarundersökning, som behövs innan giftermålet skall ske och man fördenskull tar ut lysning.

19. Varför bör de som planerar att gifta sig ta reda på fakta beträffande varandra, innan de beslutar sig för giftermålet, och vilket verkligt exempel ur livet visar hur nödvändigt det är att göra så?

¹⁹ Man bör inte ta någonting för givet utan ta reda på de verkliga förhållandena. Då riskerar man inte att fyllas av fasa i stället för av hänryckning på bröllopsnatten eller efteråt, såsom när en latinamerikansk flicka, som var överlämnad åt Gud, gifte sig, därtill uppmuntrad av en vän till brudgummen, som kände till dennes förhållanden. För sent kom den chockartade upptäckten, att hon hade gift sig med en spetälsk, vars sjukdom aldrig hade blivit anmäld. Den spetälske mannen visade inte kristlig kärlek, när han dolde sin vedervärdiga sjukdom. Brudgummens vän visade inte broderlig kärlek, när han såg genom fingrarna med giftermålet och lämnade den oskyldiga flickan i okunnighet. När saken framlades för Sällskapet Vakttornet å den olyckligt gifta flickans vägnar, fanns det ingenting som Sällskapet kunde göra för att befria henne från de förfärliga följderna av hennes underlåtenhet att göra efterforskningar före giftermålet och sedan fatta ett på verklig insikt grundat beslut. Detta var mycket olyckligt, då ju sjukdom av olika slag inte är någon skriftenlig orsak till en skilsmässa, som gör en fri till att gifta om sig utan att göra sig skyldig till äktenskapsbrott! Att man på ett så blint, okunnigt vis nalkas äktenskapet befrämjar inte friden i äktenskapet.

20. Under vilka omständigheter medför giftermålet en belöning i form av välsignelser, och vad är den bästa vägvisaren för gifta par?

²⁰ När en kristen nalkas äktenskapet tillbörligt underrättad och upplyst och med ett ärbart uppförande och han sedan ingår det på ett hederligt och ärbart sätt, då medför äktenskapet också en belöning i form av fröjder, privilegier och välsignelser. Det blir till ära för Gud, äktenskapets himmelske grundare. Men vi skall vidare dryfta detta och de tungt vägande, upphöjda förpliktelser som följer med ett ärbart äktenskap. Vi skall göra detta i ett par kommande artiklar med ledning av bibeln, som är den bästa vägvisaren för gifta människor.