Äktenskap i paradiset

”Och Herren Gud tog mannen och satte honom i det ljuvliga paradiset till att bruka och bevara det. Och Herren Gud byggde revbenet, som han tog från Adam, till en kvinna och förde henne till Adam.” — 1 Mos. 2:15, 22, Dy.

1. Var började det mänskliga äktenskapet, och var kommer syftet därmed att uppnås?

ÄKTENSKAPET mellan man och kvinna började i paradiset. När paradiset blir återställt här på jorden under Herren Guds rike, kommer det att bli äktenskap mellan man och kvinna, till dess det gudomliga syftet med denna förening har uppnåtts.

2. a) Hur bör äktenskapet behandlas, och varför? b) Vilken fråga uppstod, när Gud tillkännagav sitt beslut att skapa människan, och varför?

² Med all rätt bör äktenskapet hållas i ära och behandlas med respekt. Äktenskapet var ett av mannens och kvinnans privilegier i paradiset. Det förhöjde ytterligare skönheten och glädjen i det jordiska paradiset. Det mänskliga äktenskapet härrörde från den mest hedervärda och aktningsvärda källa. Dess upphovsman var himmelsk, Gud, den Högste, som aldrig gör något orätt, som aldrig syndar. Han var människans egen Skapare. Mot slutet av den sjätte skapelse-”dagen” vidtog denne helige och över allt upphöjde Skapare åtgärder för att ge tillvaro åt sin högsta jordiska skapelse. ”Och Gud sade vidare [i himmelen]: ’Låt oss göra människan till vår avbild, enligt vår likhet; och må de råda över fiskarna i havet och himlarnas flygande varelser och husdjuren och hela jorden och varje krälande djur som krälar på jorden.’” (1 Mos. 1:26, NW) Genom att säga till sitt skapande redskap, sin himmelske Son: ”Må de råda”, angav Gud för honom att det skulle komma att finnas två eller flera eller många människor på jorden, som skulle råda över lägre stående djurskapelser. Hur skulle dessa människor frambringas? Gud visade sin Son, som tjänade som hans verktyg vid skapelsen, hur det skulle gå till.

3. Vart vände sig Gud för att hämta byggmaterial att skapa människan av, och hur bestyrker Paulus Första Mosebokens berättelse om detta?

³ Vart vände sig Gud för att hämta byggmaterial, om man så får säga? I sin bok, bibeln, talar han om det för oss: ”Därpå begynte Jehova Gud dana mannen av stoft från marken och i hans näsborrar blåsa in livets andedräkt, och mannen blev en levande själ. Vidare planterade Jehova Gud en lustgård [en park, ett paradis, fotnot] i Eden österut, och där satte han mannen som han hade danat.” (1 Mos. 2:7, 8, NW) Den kristne aposteln Paulus bestyrker den inspirerade tillförlitligheten hos denna bibelns berättelse i Första Mosebokens andra kapitel, när han säger: ”Det är ju så skrivet: ’Den första människan, Adam, blev en levande själ.’ ... Den första människan är av jorden och danad av stoft.” — 1 Kor. 15:45—47, NW.

4. Varför har människan mentala, moraliska och känslomässiga egenskaper, som apor inte har, och varför var det tillbörligt för mannen att vara sin mänskliga kamrats huvud och ledare?

⁴ Till att börja med gjorde Jehova Gud bara en enda mänsklig varelse, men inte som ett experiment. Till vems avbild gjorde han människan — kanske till avbild av en apa? Nej, utan som Gud sade till sitt skapande verktyg, sin Son: ”till vår avbild, enligt vår likhet”. (1 Mos. 1:26, NW) ”Och Gud begynte skapa människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” (1 Mos. 1:27, NW) Därför hade den förste mannen, som var en fullkomlig man och en ”son av Gud”, mentala, moraliska och känslomässiga egenskaper, som inte ens det högsta av djuren äger. (Luk. 3:38) Samme apostel Paulus bestyrkte den inspirerade tillförlitligheten hos Första Mosebokens första kapitel, som vi här citerat ifrån, i dessa ord: ”En man bör icke hava sitt huvud beslöjat, eftersom han är Guds avbild och ära.” (1 Kor. 11:7, NW) Den förste mannen, Adam, var den mänskliga familjens eller människosläktets huvud. Därför hade han prioriteten eller var den förste i ordningen framför nästa människoskapelse, som skulle framträda på jorden. Gud, hans Skapare och himmelske Fader, var intresserad av att hans son Adam skulle få en mänsklig följeslagare och kamrat, som var passande för honom. Hur skaffade Gud honom en sådan kamrat?

5. Varför sammanparade inte Gud mannen med en apa, och hur har alltså icke troende naturvetenskapsmän gjort sig löjliga?

⁵ Gud valde inte ut en stor aphona som maka åt den fullkomlige mannen, Adam. Det skulle ha kommit Adam att bli djurisk och att begå det slags otukt som kallas tidelag. Den förnämste biologen, Jehova Gud, visste att Adam inte kunde para sig med en aphona och så uppfylla jorden med bastardavkomlingar. Därför har icke troende naturvetenskapsmän gjort sig löjliga och misslyckats i sina experimentella bemödanden att korsa en man eller en kvinna med en apa för att frambringa avkomma, varigenom de hoppats bevisa sin teori att människan är befryndad med apsläktet eller med människoliknande apor. — 2 Mos. 22:19; 3 Mos. 18:23—25.

6. Vad blev resultatet av Adams biologiska studium i Eden, och hur sattes alltså Guds förmåga såsom skapande Fader på prov?

⁶ I sin egenskap av Fader önskade Gud glädja sin jordiske son, Adam. Han gjorde Adam bekant med djuren och fåglarna och gav sin son Adam i uppgift att ge namn åt alla djuren och fåglarna, eftersom denne var fullt kompetent därtill. Adam kände emellertid inte den ringaste önskan att para sig med ett vilt djur eller ett husdjur eller ens med en apa och begå tidelag med en sådan varelse som var lägre än människan. Inget av dessa djur var likt den fullkomlige mannen, Adam, som var ”son av Gud”. Resultatet av Adams biologiska studium av djuren och fåglarna sammanfattades i det som sägs i 1 Moseboken 2:20 (NW): ”Men för mannen fanns det ingen hjälpare såsom ett komplement till honom.” Vad skulle Gud göra nu, då han ju hade sagt: ”Det är icke gott för mannen att förbliva ensam. Jag skall göra en hjälpare åt honom, såsom ett komplement till honom”? Skulle Gud kunna frambringa en varelse, som skulle behaga Adam och vara åtråvärd för denne såsom man, fastän Adam aldrig hade sett denna varelse förut? Som en vis Fader visste Gud hur han skulle kunna tillfredsställa sin son med en verklig maka. — 1 Mos. 2:18, NW.

7, 8. a) Hur tillfredsställde Jehova Gud sin jordiske son med en verklig maka? b) Hur reagerade Adam, när Gud presenterade för honom den som i framtiden skulle vara hans kamrat i Eden? Varför?

⁷ Föreställ dig själv som en normal man, som väcks upp ur en djup, drömlös sömn och presenteras för en fullkomligt skön jungfrulig kvinnlig varelse av samma mänskliga släkte som du själv, den första du någonsin sett! Detta var vad Adam upplevde. ”Därför lät Jehova Gud en djup sömn falla på mannen, och medan denne sov tog han ett av hans revben och slöt därpå till köttet över dess plats. Och Jehova Gud grep sig an med att bygga revbenet, som han hade tagit från mannen, till en kvinna och att föra henne till mannen.” — 1 Mos. 2:21, 22, NW.

⁸ Jehova Gud gör inga misstag. Såsom utövare av exakt vetenskap begår han inga omdömesfel. Han är inte någon misslyckad giftermålsarrangör. Hur reagerade då hans mänsklige son för denna presentation? Gud förklarade för Adam vem denna kvinnliga varelse var och hur hon hade kommit till. På så sätt fick Adam veta att det hos henne inte fanns något samband eller någon släktskap med djuren och fåglarna, som han förut hade inspekterat och givit namn. Han insåg att det var hans himmelske Faders vilja att han skulle ta emot denna kvinna som äktenskapspartner. Han kunde inte och ville inte visa ifrån sig en som var av hans eget kött och ben. Han var gränslöst glad över att få ta emot henne som sin hustru och föra henne in i sitt hem till att vara hans medhjälperska och hans kamrat, som utgjorde ett komplement till honom. Han var fullständigt tillfredsställd med henne, vilket beredde hans himmelske Fader stor glädje. ”Då sade mannen [isch]: ’Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Denna skall kallas maninna [ischscha’], ty från man [isch] blev denna tagen.’” — 1 Mos. 2:23, NW.

9. Av vad för slags familjegrupper skulle Eden bli bebott, och hur bekräftade Jesus Kristus den inspirerade överensstämmelsen mellan första och andra kapitlet i Första Moseboken?

⁹ Därför sägs det i 1 Moseboken 1:27: ”Till man och kvinna skapade han dem.” För att tillkännage den teokratiska regel som skulle gälla där i Edens paradis gav Gud därför en fortsättning åt Adams poetiska utbrott och sade, som vi läser i 1 Moseboken 2:24 (NW): ”Det är därför en man skall lämna sin fader och sin moder och han måste hålla sig till sin hustru, och de måste bliva ett kött.” Mer än fyra tusen år senare bekräftade Jesus Kristus, Guds himmelske Son, den inspirerade äktheten hos det första och andra kapitlet i Första Moseboken. Han ådagalade att de inte var motsägande sinsemellan, utan stämde överens med varandra, genom det som han sade till religiösa män, som gjorde Guds ord ogiltigt genom sina traditioner. Jesus citerade från båda kapitlen och sade: ”Hava ni icke läst, att den som skapade dem i begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: ’Fördenskull skall en man lämna sin fader och sin moder och skall hålla sig till sin hustru, och de två skola vara ett kött’? ... Därför, vad Gud har sammanokat må ingen människa skilja åt.” (Matt. 19:4—6, NW) Följaktligen skulle det i paradiset i Eden finnas självständiga, ehuru besläktade, familjegrupper.

Äktenskapets första kostnad

10. a) Hur förklarar Paulus förhållandet mellan man och kvinna, vad deras ära eller härlighet beträffar? b) Varför var den fullkomliga kvinnan något gott för den fullkomlige mannen?

¹⁰ Att få en hustru kostade Adam ett av hans revben. Emedan denna första kvinna skapades av material från den förste mannen, Adam, som själv skapades till Guds avbild, enligt Guds likhet, så blev denna kvinna mannens ära. Den inspirerade aposteln Paulus lägger denna innebörd i mannens och kvinnans förhållande till varandra, när han säger: ”Han är Guds avbild och ära; men kvinnan är mannens ära. Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan är av mannen; och vad mera är, mannen blev icke skapad för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull.” (1 Kor. 11:7—9, NW) Då ju mannen var Guds jordiska avbild och honom lik, hade kvinnan — hustrun — orsak att visa djup respekt för sin make, mannen. På det sättet kunde hon bäst återspegla mannens ära och härlighet, hennes makes ära och härlighet. Hon skulle på det sättet vara något gott för mannen, Adam. ”Har någon funnit en god hustru? Han har då funnit något gott och röner god vilja från Jehova”, säger Ordspråksboken 18:22 (NW). Kvinnan var något gott från den himmelske Fadern, ty det är skrivet: ”Varje god gåva och varje fullkomlig skänk är från ovan, ty den kommer ned från himlaljusens Fader.” — Jak. 1:17, NW.

11. Hurudant var det äktenskap som ingicks i Eden, och varför är äktenskapet heligt?

¹¹ Av denna orsak var det äktenskap som ingicks i Edens paradis det fullkomliga äktenskapet, mellan den fullkomlige mannen, som var skapad till Guds avbild och likhet, och den fullkomliga kvinnan, som troget kunde återspegla mannens fullkomliga ära och härlighet, till Guds pris. Då äktenskapet har helighetens Gud till sitt upphov, är det heligt. Det är inte syndfullt i sig självt, men man kan synda emot det.

12, 13. Varför kunde Gud välsigna det mänskliga äkta paret, och varför hörde äktenskapet till det som Gud såg och som var gott?

¹² Det var Guds, Skaparens, uppsåt att äktenskapet skulle vara till välsignelse för mannen och kvinnan, att de skulle leva tillsammans i frid och båda bidra till uppfyllelsen av Jehova Guds fullkomliga uppsåt. Sedan mannen, Adam, hade tagit emot kvinnan som sin hustru, kunde därför deras Skapare och himmelske Fader välsigna dem.

¹³ Hans välsignelse och hans vilja med avseende på dem är uttryckt i dessa ord: ”Till man och kvinna skapade han dem. Vidare välsignade Gud dem och sade Gud till dem: ’Var fruktsamma och bliv många och uppfyll jorden och lägg den under eder; och råd över fiskarna i havet och himlarnas flygande varelser och varje levande varelse som krälar på jorden.’” (1 Mos. 1:27, 28, NW) Lika litet som Gud kunde välsigna något som var dåligt eller ont, lika litet kunde han skapa något syndigt och otillbörligt. Att han skapade en fullkomlig kvinna var något gott, ty det var inte gott för den ende mannen på jorden att vara ensam i sin art, och ensam kunde han inte fortplanta sitt eget släkte. Äktenskapet mellan den fullkomlige mannen och den fullkomliga kvinnan i paradiset var likaså något gott, ty det skulle tjäna den himmelske Faderns välsignade uppsåt genom att i tillräcklig utsträckning uppfylla jorden med fullkomliga människor och göra hela jorden till ett paradis, som skulle bli ett fullkomligt människosläktes eviga hem. Bibelns berättelse inbegriper det fullkomliga äktenskapet i paradiset på den sjätte skapelse-”dagen”, när den säger: ”Därefter såg Gud på allting som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton, och det blev morgon, en sjätte dag.” — 1 Mos. 1:31, NW.

14. Gjorde Gud någon anordning för att detta par skulle kunna skiljas någon gång i framtiden, och vilken inställning till skilsmässa hade Adam i Eden?

¹⁴ Detta var den tidigaste formen av äktenskap på jorden, och vårt århundrades ledande etnologer, som inte har någon tro, söker förgäves finna någon tidigare eller av annat slag. När Jehova Gud i äktenskap förenade den fullkomlige mannen och den fullkomliga kvinnan i paradiset, gjorde Gud då någon anordning för att detta unga par skulle kunna skiljas någon gång i framtiden? Nej, varför skulle han göra det? Han förelade dem framtidsutsikten att evigt vara förenade i frid och harmoni och att ha en fullkomlig, lycklig familj av avkomlingar, som skulle uppfylla ett hela jorden omfattande paradis. På sin lyckliga bröllopsdag hade Adam ingen tanke på skilsmässa; han hade inget begrepp om någonting sådant. Varför skulle han vilja skilja ifrån sig en som var ben av hans ben och kött av hans kött, en som var ”ett kött” med honom, en som Gud hade sammanokat med honom? Både han och hans hustru var beslutna att fullgöra det underbara syftet med detta fullkomliga äktenskap.

15. Varav var detta mänskliga äktenskap en illustration, och vad illustrerades alltså därigenom att Gud tog ett revben från Adam för att därav göra en hustru åt honom?

¹⁵ Deras oupplösliga äktenskap var en mänsklig illustration av det större äktenskapet, det vari deras himmelske Fader med sig har förenat sin himmelska hustrulika följeslagerska, dvs. sin himmelska organisation av heliga andesöner. Långt innan Gud skapade mannen och kvinnan, hade han skapat en himmelsk organisation av söner. Från sin osynliga, himmelska utsiktspunkt hade de givit akt på hur jorden skapats. Jehova Gud häntydde på dessa organiserade söner, när han sade till den gudfruktige mannen Job i landet Us: ”Var var du, när jag lade jordens grund ... medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?” (Job 38:4, 7) Ja, det var till den förnämste i denna himmelska organisation av söner som Jehova Gud talade, när han sade: ”Låt oss göra människan till vår avbild, enligt vår likhet.” (1 Mos. 1:26, NW) Hela denna organisation av änglasöner utgick från Jehova Gud, i det att han har skapat dem förmedelst sin verksamma kraft eller ande. Detta illustrerade han genom att ta ett revben från Adams sida och bygga upp det till en hustru åt Adam.

16. a) Hur hänsyftade Gud på sin himmelska organisation i Eden, och varför? b) Varför jämfördes den med Sara, i Jesaja 54:1—6?

¹⁶ Denna himmelska änglaorganisation förenade Gud med sig med oupplösliga band, liknande äktenskapsbanden, så att han talar om denna universella himmelska organisation av heliga änglar som sin hustru. Han hänsyftade på denna symboliska himmelska kvinna, när han sade till den store ormen, som införde synden i Edens paradis: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han skall krossa ditt huvud, och du skall krossa hans häl.” (1 Mos. 3:15, NW) Efter detta löfte dröjde det en lång tid, innan den himmelska änglaorganisationen frambragte denna utlovade säd, Kristus eller Messias. Därför liknades denna organisation vid den länge ofruktsamma Sara, patriarken Abrahams hustru, som vid nittio års ålder födde åt Abraham deras förste och ende son, Isak. Jehova Gud talade till denna himmelska organisation under bilden av Sara och försäkrade profetiskt sin ”kvinna” eller ”hustru” att hon i sinom tid skulle föda den utlovade säden eller Kristus. Gud sade: ”Jubla, du ofruktsamma, du som icke har fött barn. Ty den som har skapat dig är din man, han vilkens namn är HERREN [Jehova] Sebaot; och Israels Helige är din förlossare, han som kallas hela jordens Gud. Ty såsom en övergiven kvinna i hjärtesorg kallades du av HERREN. Sin ungdomsbrud, vill någon förskjuta henne? säger din Gud.” — Jes. 54:1, 5, 6.

17. Vad visas i bild genom att Abraham aldrig skilde sig från Sara, och för vad är detta ett mönster?

¹⁷ Abraham skilde sig aldrig från sin hustru Sara. Hon var alltjämt hans hustru, när hon dog, trettiosju år efter deras ende sons, Isaks, födelse. (1 Mos. 23:1, 2) Jehova Gud kommer aldrig att skilja sig från sin trogna himmelska organisation, sin ”hustru” eller ”kvinna”, som på jorden framställdes i bild genom Sara. Detta är det rätta himmelska mönstret för alla mänskliga äktenskap, av vilka Adams och Evas i det jordiska paradiset var det första. — Gal. 4:26—28.

18. Varför och hur skulle äktenskapen i Edens lustgård ha varit monogama genom fortsatt trohet?

¹⁸ Adams äktenskap var monogamt, ty Gud gav honom endast en hustru. Hade Adam och Eva förblivit trogna i paradiset, och hade de fött fullkomliga söner och döttrar i denna park i Eden, så skulle de ha följt det gudomliga mönstret. De skulle åt var och en av sina söner ha givit endast en av sina döttrar till hustru, och var och en av döttrarna skulle ha varit jungfru. Dessa äktenskap skulle ha varit oupplösliga. När alla dessa gifta människor förblev trogna mot sin Gud, skulle ingen ha lidit straffet för synd, som är döden. Ingen skulle ha dött, och ingen av dem skulle ha fått sitt äktenskap upplöst genom döden. Det skulle inte ha funnits några änklingar och änkor, som kunde gifta sig.

19. Vad för slags upplevelse skulle barnafödandet ha varit i Eden, och i vilken utsträckning skulle det ha fortgått?

¹⁹ Alla äktenskap skulle ha varit fruktsamma, så att många barn skulle ha fötts i fullkomlighet. För hustrurna skulle barnafödandet ha varit en underbar, glädjefylld upplevelse att se fram emot med välbehag och inte alls med fruktan. Allt detta skulle ha till syfte att förverkliga Guds uppsåt att låta vår jord uppfyllas med fullkomliga mänskliga inbyggare, som skulle odla och sköta om det hela jorden omfattande paradiset, deras eviga hem. När detta syfte hade blivit fullbordat, skulle de fullkomliga äkta paren ha utövat fullkomlig självbehärskning och avhållit sig från att föda fler barn. Enligt Guds vilja och föranstaltning skulle deras fortplantningsförmåga också nå sin gräns och skulle upphöra att fungera. I paradiset skulle äktenskapet inte ha betytt några ”lekamliga vedermödor” för de äkta paren, såsom aposteln Paulus förutsade att det skulle göra för dem som nu är gifta. — 1 Kor. 7:28.

20. Vad är alltjämt Guds uppsåt, trots det tillstånd det mänskliga äktenskapet befinner sig i och trots det att så många, som det har frambragt, är döda, och vad säger han till detta uppsåts ärkefiende?

²⁰ Guds uppsåt att ha en paradisisk jord uppfylld med fullkomliga, gudaktiga män och kvinnor, som prisar den store Skaparen, bidar ännu sin fullbordan, som skall komma på hans bestämda tid, oavsett det mänskliga äktenskapets nuvarande tillstånd. Ja, oavsett det förhållandet att milliarder barn som fötts i tidigare äktenskap, vilka nu är upplösta, ligger döda i jordens mull. Det sköna uppsåt med avseende på vår jord, som Gud uppenbarade för Adam och Eva i paradiset, står ännu fast i vår tid och är inte omöjligt för honom att utföra. För ärkefienden till detta uppsåt kungör Gud: ”HERREN [Jehova] Sebaot har svurit och sagt: Sannerligen, såsom jag har tänkt, så skall det ske, och vad jag har beslutit, det skall fullbordas. ... Ty HERREN Sebaot har beslutit det; vem kan då göra det om intet? Hans hand är det, som är uträckt; vem kan avvända den?” — Jes. 14:24—27.

21. Hur många äktenskap ingicks i paradiset, och vad skulle ha besparats människosläktet, om alla äktenskap hade ingåtts där?

²¹ Men hur mycken olycka och hur många felslagna förhoppningar inom äktenskapet, hur mycket mänskligt lidande, hur många smädliga uttalanden om Guds heliga namn och ord skulle inte ha besparats människosläktet, om alla giftermål mellan män och kvinnor hade ägt rum i paradiset, inte endast i det begränsade paradiset där borta i Mellersta Östern, utan i ett paradis som utvidgats till att omfatta hela jorden, vilken lydiga, rättfärdiga, fullkomliga gifta par och deras heliga barn hade lagt under sig! Gud hade öppnat möjligheten för att alla mänskliga äktenskap skulle kunna äga rum i den utvidgade Edens lustgård. Såsom förhållandena utvecklade sig, blev det endast ett äktenskap i det jordiska paradiset för nära sex tusen år sedan.

22. a) Varför förde detta äktenskap i paradiset med sig sådan huslig missämja och olycka? b) För vad hade Eva visat tillbörlig aktning, och varför med rätta?

²² Denna välsignade förening mellan Adam och Eva i deras fullkomlighet började i deras fullkomliga hem under Guds välsignelse. Varför förde den då med sig sådan huslig missämja och olycka? Det var därför att mannen och kvinnan, fastän de var fullkomliga, underlät att uppfylla sina äktenskapliga förpliktelser och hålla fast vid sitt rätta förhållande till varandra, när deras första prov kom. En som blandade sig i deras enskilda angelägenheter, en äktenskapsfördärvare och hemupplösare, framträdde, en person som umgicks med tanken att vända hela denna gudomliga anordning till sin egen själviska fördel. Detta var en ärelysten, egennyttig, upprorisk andeson av Gud, som gjorde sig förtjänt av namnet Satan, djävulen. Han överlade inte med båda makarna tillsammans. Nej, han började tala förmedelst en orm, när Eva var ensam, borta från sitt äktenskapliga huvud och förstyre, sin man, Adam. Fullt riktigt talade Eva om för ormen vad hennes äkta man hade sagt henne, att Gud hade förbjudit dem att äta av trädet för kunskap om gott och ont. Hon följde sin mans ord och exempel i att inte äta av detta träd. Hennes man intog gentemot henne ställningen som en Jehova Guds profet, och han var då en sann profet. Hon visade därför aktning för Guds ord såväl som för den ställning såsom huvud som intogs av hennes man, genom vilken Guds ord förmedlades till henne.

Mannens ställning som huvud i äktenskapet lämnas utan avseende

23. Vad sade ormen nu, och vad beskyllde den således Adam och Gud för att vara?

²³ Nu sade emellertid ormen (eller den som osynlig befann sig bakom ormen) till Eva att hennes man var en falsk profet. Den kom med det äreröriga påståendet att Jehova Gud var en lögnare, inte allsmäktig, inte i stånd till att låta straffet för brott mot hans lag drabba lagbrytaren. ”Därvid sade ormen till kvinnan: ’Ni [både du och din man] skola förvisso icke dö. Ty Gud vet att på själva den dag då ni äta av det [det förbjudna trädet] måste edra ögon nödvändigtvis öppnas och måste ni nödvändigtvis bliva lika Gud, i det ni veta vad som är gott och vad som är ont.’” — 1 Mos. 3:4, 5, NW.

24. Vilket brott mot sitt äktenskapsförhållande begick Eva nu, och hur ämnade hon använda sin förmenta visdom?

²⁴ Eva kände sig lockad av tanken att bli lik sin himmelske Fader, och därför åt hon av den förbjudna frukten. Men vilken idé, att hon skulle bli lik sin Fader genom att vara olydig mot honom! I detta begick hon ett brott mot sitt teokratiska äktenskapsförhållande; hon rådförde sig inte med sin man i dennes egenskap av Guds profet. Det blev med henne som det blev med hennes efterkommande, israeliterna, i deras kris långt senare: ”De hava förkastat Jehovás ord; och vad är då deras visdom?” (Jer. 8:9, Åk) Och vad värre var — nu skulle hon utöva sitt inflytande över sin man för att få honom att följa den visdom som hon menade sig äga!

25. a) Hur kom Adam att stå inför sitt första äktenskapliga problem? b) Kunde Adam skilja sig från Eva, och vad avgjorde den saken?

²⁵ Senare kom Adam tillbaka till Eva. Han träffade nu inte samma kvinna som han hade känt förut. Han träffade en kvinna som hade högre tankar om sig själv än hon borde ha. Han träffade en överträderska, en kvinna som var olydig mot deras Gud och Fader. Hon erbjöd honom den förbjudna frukten och bekräftade därigenom att hon själv hade syndat. Då stod Adam inför sitt första äktenskapliga problem! Gud var inte där, så att Adam kunde fråga honom. Likväl visste Adam att hans hustru hade begått en allvarlig synd och hade kommit in under dödsstraffet, som Gud hade kungjort: ”På den dag du äter därav skall du förvisso dö.” (1 Mos. 2:17, NW) Detta dödsstraff kunde komma att upplösa Adams äktenskap med den sköna Eva. Adam hade inget bemyndigande att skilja sig från Eva; hon var ben av hans ben och kött av hans kött. Hon var ”ett kött” med honom, sammanokad med honom av Jehova Gud själv.

26, 27. a) Hur kunde Adam ha skilt sig från Evas överträdelse, och vilken förpliktelse hade han då fullgjort? b) Hur var mannens ställning som huvud och den därmed förenade makten framställd i Israels lag, och hur kunde Adam ha fortsatt att vara Guds profet?

²⁶ Men Adam kunde ofördröjligen ha skilt sig från Evas överträdelse genom att vägra att ta emot den förbjudna frukten ur hennes hand, under hennes övertalning. Visserligen hade deras Gud och himmelske Fader sagt: ”Det är därför en man skall lämna sin fader och sin moder och han måste hålla sig till sin hustru.” Men han får inte lämna sin Gud. Vem älskade Adam mest, sin hustru eller sin Gud och livgivare? För att kunna handla på rätt sätt mot sin hustru behövde inte Adam vänta till nästa gång han hörde ”Jehova Guds röst, då han vandrade i lustgården [paradiset] vid den tid på dagen då det fläktade svalt”. Han kunde visa teokratiskt ledarskap inom äktenskapsförbundet, likt en israelitisk äkta man i Guds utvalda nation långt senare. Israeliterna kom i ett släktskapsförhållande till Gud i kraft av ett formellt förbund genom profeten Mose som medlare, då däremot Adam och Eva stod i direkt släktskapsförhållande till Gud såsom hans egna fullkomliga barn och därför inte behövde någon medlare. — 1 Mos. 2:24; 3:8; NW.

²⁷ I fråga om en israelitisk kvinna tillkännagav Guds lag genom Mose: ”En änkas eller en förskjuten hustrus löfte skall hava gällande kraft för henne, vartill hon [utan någon äkta man såsom sitt huvud] än må hava förbundit sig. Och om en kvinna i sin mans hus gör ett löfte eller med ed förbinder sig till återhållsamhet i något stycke, och hennes man hör det, men icke säger något till henne därom — icke säger nej till henne — så skola alla hennes löften hava gällande kraft, och alla hennes förbindelser till återhållsamhet skola hava gällande kraft. Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då skall allt som hennes läppar hava talat vara utan gällande kraft, det må nu vara löften eller någon förbindelse till återhållsamhet; hennes man har upphävt dem, därför skall HERREN [Jehova] förlåta henne. Åt alla hennes löften och åt alla hennes edliga förbindelser till att späka sig kan hennes man giva gällande kraft, och hennes man kan ock upphäva dem. Men om han upphäver dem först någon tid efter det han har hört dem, då kommer han att bära på hennes missgärning.” (4 Mos. 30:10—14, 16) Hade Adam tagit avstånd från sin hustrus överträdelse genom att inte ta emot frukten ur hennes sköna hand, så skulle han ha fortsatt att vara Jehovas profet för människosläktet. Han skulle inte behövt ha ett skuldmedvetet samvete och gå och gömma sig med skylda länder, när Jehova Gud närmade sig dem vid den tid på dagen då det fläktade svalt.

28. Varför kunde inte Adam med gott samvete äta den frukt som Eva bjöd honom?

²⁸ I det här fallet var det inte fråga om att en hustru hade gjort i ordning en måltid och att hennes man åt vad som sattes fram för honom utan att för samvetets skull göra några frågor. Inom Adam började samvetet göra sig påmint, därför att han visste vad för slags frukt han blev uppmanad att äta — den frukt som var förbjuden av deras Gud och Skapare, paradisets ägare.

29. a) Hur misslyckades Adam i fråga om sitt ledarskap? b) Hur visar Paulus vem som var den mest ansvarige i överträdelsen?

²⁹ Det var ett tillfälle då Adam borde ha utövat teokratiskt ledarskap inom äktenskapsförbundet. I stället lät han snärja sig, därför att han blev rädd vid tanken på att förlora sin hustru, när Gud skulle genomföra dödsstraffet. Han lät sin hustru lära honom olydnad för Guds högsta och allenarådande lag. Han följde det exempel som gavs honom av hans syndfulla hustru, sedan hon blivit vilseledd av ormens listiga, falska argument. Han gav bekräftelse åt hennes synd genom att själv äta av den förbjudna frukten. Han handlade inte enligt sin äktenskapsförpliktelse såsom husets herre till skydd för det släkte, varmed han blivit bemyndigad att uppfylla jorden. Av det nu syndfulla äkta paret hade följaktligen han såsom huvudet det största ansvaret. I överensstämmelse därmed skrev aposteln Paulus: ”Jag tillåter icke en kvinna att undervisa eller utöva myndighet över en man, utan hon bör vara i stillhet. Ty Adam danades först, sedan Eva. Vidare blev Adam icke bedragen, men kvinnan blev i grund bedragen och kom att vara i överträdelse.” — 1 Tim. 2:12-14, NW.

30. På vem lade Gud det förnämsta ansvaret för att detta äktenskap blev fördärvat, och vilken straffdom avkunnade Gud?

³⁰ När Gud fällde domen över de båda syndarna, lade han det förnämsta ansvaret för att detta äktenskap i paradiset blev fördärvat på den osynlige, andlige upprorsmakaren som stod bakom ormen. Gud sade till ormen: ”Du har gjort detta.” Därpå dömde han Satan, djävulen, till framtida tillintetgörelse under dens häl, som skulle vara Guds himmelska ”kvinnas” eller ”hustrus” säd. — 1 Mos. 3:14, 15.

31, 32. a) Hur visas det på vem Gud lade det största ansvaret, vad det äkta paret beträffar? b) Hur hade Eva underlåtit att lysa såsom ”mannens ära”, och vilket straff kungjorde Gud att han skulle pålägga henne?

³¹ Vad det mänskliga äkta paret angår, lade Jehova Gud emellertid det största ansvaret på den äkta mannen. Det var mannen, Adam, som Gud dömde till att äta frukten från den förbannade marken utanför paradiset, till dess han dog och upplöstes till samma stoft som den förbannade marken bestod av.

³² Guds dom över hustrun, Eva, förutsade endast de smärtor hon skulle få utstå när hon födde barn och även hennes underordnade ställning. Hon hade inte lyst såsom ”mannens ära”, hennes fullkomlige äkta mans ära och härlighet. Hon hade ringaktat hans ledarställning såsom profet och äkta man och hade lämnat hans varning från Gud utan avseende och varit den första att synda till följd av den falska lockelsen från en främling, som förtalat både Gud och Guds profet. Därför måste hon nu tvingas att förnimma sin mans ställning som överhuvud. I sin dom sade Gud till hustrun, Eva: ”Din längtan skall stå till din man, och han skall behärska dig.” (1 Mos. 3:16, NW) Från och med då fick hon finna sig i att behärskas av en uppsåtligt syndig, ofullkomlig äkta man, som inte stod i något släktskapsförhållande till Gud, till dess hon dog, dvs. om Adam överlevde henne, eftersom han ju dog först vid 930 års ålder.

33. Genom vilka åtgärder från Gud tog det äktenskapliga livet i paradiset slut, och alltsammans av vilken orsak?

³³ Så slutade alltså det äktenskapliga livet i detta fridfulla paradis i Eden. Det berodde alltsammans på synden, som ju innebär att man bryter Guds heliga lag. Nu ville Gud inte att Adam och Eva, som nu var behäftade med synd, skulle äta ytterligare av frukten i Eden, som de inte hade någon rätt till och som Adam, möjligen under sin hustrus inflytande och på hennes förslag, kunde försöka äta av. ”Och Jehova Gud sade vidare: ’Här har mannen blivit lik en av oss i att veta vad som är gott och vad som är ont, och nu, på det att han icke må räcka ut sin hand och verkligen taga frukten också av livets träd och äta och leva för evigt, —’ Därmed förde Jehova Gud ut honom ur Edens lustgård [paradis] till att odla jorden, från vilken han hade blivit tagen. Och så drev han ut mannen och posterade öster om Edens lustgård keruberna och den flammande klingan av ett svärd, som beständigt svängde runt för att bevaka vägen till livets träd.” — 1 Mos. 3:22—24, NW.

34. Hur kommer äktenskap i paradiset snart att bli en verklighet, och vilket privilegium kommer äkta par då att ha gentemot äktenskapets store upphovsman?

³⁴ Det äktenskapliga livet i paradiset upphörde alltså på ett sådant olyckligt sätt, därför att mannen och hustrun inte upprätthöll det förhållande som Gud hade förordnat skulle råda dem emellan. Likväl kommer det idealiska förhållande som äktenskap i paradiset innebär snart att på ett förunderligt sätt bli människors lott till ära och pris för äktenskapets store upphovsman. Detta kommer inte att gå till så, att de som älskar varandra dör och kommer till himmelen för att vara tillsammans i ett himmelskt äktenskap. Nej, det sker därigenom att de får överleva Harmageddonkriget, som inte är långt borta. Sedan detta universella krig har tillintetgjort alla dem som nu fördärvar jorden, kommer Guds rike med Kristus, Guds ”kvinnas” säd, som regent att återställa paradiset här på jorden och utsträcka det runt hela vår planet. Trogna par, som överlever, kommer att fortsätta sitt äktenskapliga liv efter Harmageddon direkt in i det återställda paradiset. Ogifta personer, som överlever, kommer att få förmånen att träda in i ett äktenskapligt samliv med teokratiska kontrahenter och kommer att få lyckan att fostra barn under paradisiska förhållanden, under det att Satan, djävulen, är bunden. Alla dessa kommer att få privilegiet att upphöja och förhärliga Jehova Gud genom att bevisa att äktenskapligt samliv i paradiset kan bli en välsignad framgång.