Visa godhet och vänlighet mot alla människor
1. Vilken verkan har bristen på kärleksfull godhet på denna världen och på människorna?
DEN värld vi lever i är kall och ogästvänlig, därför att så många människor saknar kärleksfull godhet. Det är en värld, där främlingar ofta betraktas med iskall misstänksamhet. Fruktan har haft en avkylande verkan på vänlighet och godhet, och hos många har penningkärleken förkvävt det som fanns kvar av deras kärleksfulla godhet. Godheten betraktas som ett hinder för ekonomisk vinning, och därför får hänsynslöshet ofta träda i dess ställe, och att någon har ett lysande intellekt är alltså ingen garanti för att han är god. Sir Robert Watson-Watt, den man som gjort den största insatsen vid uppfinnandet av radar, sade med tanke på detta förhållande: ”Vid handhavandet av mina uppgifter har jag haft större olägenhet av folk som är lysande och skarpsinniga i sitt eget fack, men som inte har blivit fostrade till att vara människor.” En lysande begåvning utan kärleksfull godhet kommer inte sin ägare att likna Jehova Gud, som är ”överflödande i kärleksfull godhet”, utan snarare den som ”går omkring som ett rytande lejon och söker uppsluka någon”, dvs. Satan, djävulen. Det är verkligen sant att ”i de yttersta dagarna skola kritiska tider, svåra att komma till rätta med, vara här. Ty människorna skola älska sig själva, älska pengar, vara ... i avsaknad av kärleksfull godhet.” — Jon. 4:2, AS; 1 Petr. 5:8; 2 Tim. 3:1, 2; NW.
2. a) Framhåll skillnaden mellan ”Guds barn” och ”djävulens barn”, i det du påvisar vilken frukt de bär. b) Kan ”Guds barn” med rätta använda ovänlighet för att försöka befrämja personliga eller kristna intressen?
2 Då ju den kristne måste bevisa sig vara en son till den Högste och inte en ”djävulens son”, hur bör han då leva i en värld som är ”i avsaknad av kärleksfull godhet”? Kan han tillåta sig att falla ned i den dy av ovänlighet och bristande godhet, vari den onda världen vältrar sig? Kan han någonsin tillåta sig att använda ovänlighet för att komma fram i affärslivet eller i fråga om personliga eller kristna intressen? Nej, inte om han önskar bevisa sig vara den Högstes son, såsom aposteln Johannes visar: ”Guds barn och djävulens barn urskiljas genom detta förhållande: Var och en som icke utövar rättfärdighet har icke sitt ursprung hos Gud, och det har icke heller den som icke älskar sin broder.” ”Guds barn” kan inte lägga sig till med det ovänliga handlingssättet hos ”djävulens barn”. Guds barn kan inte i likhet med ”olydnadens söner” frambringa rutten frukt, utan de måste fortfara ”att vandra såsom ljusets barn, ty ljusets frukt består av varje slag av godhet och rättfärdighet och sanning”. Förvisso kan inte ”ljusets barn” uppträda på ett ovänligt sätt för att försöka befrämja personliga intressen eller Jehovas intressen; i stället brukar de ”varje slag av godhet”. Godhet eller brist på godhet ger alltså till känna vems söner vi är. — Apg. 13:10; 1 Joh. 3:10; Ef. 5:6, 8, 9; NW.
3, 4. Hur kan de kristna anbefalla sig såsom Guds tjänare?
3 Att vi visar vänlighet eller ovänlighet upplyser andra om huruvida vi efterliknar Gud eller inte; godheten och vänligheten har förmågan att tjäna till rekommendation för oss. Detta erkänner till och med världen, såsom fallet var när en bemärkt man gjorde sig omaket att bära en resväska åt en äldre dam på en järnvägsstation och en person som såg detta yttrade: ”Det här är första gången som jag någonsin har sett en vandrande predikan.” Mer än alla andra måste de kristna vara vandrande predikningar, i det att deras dagliga tal och uppförande anbefaller dem såsom Guds tjänare. ”På intet sätt giva vi någon anledning till anstöt”, skrev aposteln Paulus, ”på det att vårt ämbete icke må klandras; utan vi anbefalla oss på alla sätt såsom Guds tjänare, genom att vi uthärda mycket, .. . genom renhet, genom kunskap, genom långmodighet, genom vänlighet.” — 2 Kor. 6:3—6, NW.
4 Att visa vänlighet och godhet är alltså en del av de ”alla sätt”, på vilka Guds sanna tjänare alltid anbefaller sig, varigenom de bevisar för andra att de är ”ljusets barn”. Detta betyder att de måste vara ”Guds barn utan vank bland ett vrångt och förvänt släkte, inom vilket ni lysa såsom ljusbärare i världen”. De kristna måste lysa både vad beträffar ljuset från bibelns sanningar och genom sitt moraliska uppförande; på tvåfaldigt sätt lyser de med ett strålande sken såsom ljusbärare i en vrång värld, som är ”i avsaknad av kärleksfull godhet”. — Fil. 2:15, NW.
5. Hur betonade Jesus vikten av att visa godhet och vänlighet mot alla människor?
5 Om den kristne skall anbefalla sig såsom Guds tjänare, måste han således vara villig att visa godhet och vänlighet mot alla människor. Detta inbegriper hans kristna bröder, främlingar, ”de otacksamma och onda”, ja, till och med hans fiender. Herren Jesus sade: ”Fortsätt att älska edra fiender och att bedja för dem som förfölja eder; på det att ni må bevisa eder vara söner till eder Fader som är i himlarna, ty han låter ju sin sol gå upp över både onda människor och goda och låter det regna över både rättfärdiga människor och orättfärdiga. Ty om ni älska dem som älska eder, vilken belöning få ni då? Göra icke också skatteindrivarna detsamma? Och om ni hälsa endast edra bröder, vad för något utomordentligt göra ni då? Göra icke också människorna i nationerna detsamma? Ni måste följaktligen vara fullständiga, såsom eder himmelske Fader är fullständig.” — Luk. 6:35; Matt. 5:44—48; NW.
Godhet och vänlighet mot främlingar är en förpliktelse
6. Hur betonade Paulus att man bör visa godhet och vänlighet mot alla människor?
6 Godhet och vänlighet mot alla människor är en kristen förpliktelse, såsom Guds Son så eftertryckligt förklarade. Jesu Kristi apostel förmanar oss att alltid komma ihåg denna förpliktelse. Paulus skrev: ”Må eder broderliga kärlek fortfara. Glöm icke godhet mot främlingar, ty genom den hava några, utan att själva veta det, tagit emot änglar som gäster.” Vilka belöningar kom inte Abraham, Lot och Manoa till del, därför att de var goda och vänliga mot alla människor! De fick ta emot änglar som gäster och erhöll välsignelser från den Högste, därför att de aldrig glömde ”godhet mot främlingar”. — Hebr. 13:1, 2, NW; 1 Mos. 18:1—10; 19:1—29; Dom. 13:8—20.
7. Hur visar de kristna i våra dagar godhet mot främlingar, och varför är de lyckliga när de gör detta?
7 Hur kan de kristna i våra dagar visa godhet mot främlingar? Genom att följa Jesu Kristi exempel. Han visade godhet mot alla, och det viktigaste sättet, varpå han gjorde detta, bestod i att han inbjöd andra att hålla festmåltid på andlig föda, sanningarna om ”himmelriket”. För att främja Guds rikes intressen visade Jesus godhet och vänlighet på alla sätt. Alltifrån början av sin förkunnargärning visade han gästfrihet mot främlingar för att hjälpa dem i andligt avseende. När Johannes döparen presenterade Jesus för två av sina lärjungar, följde de Jesus och frågade honom: ”Var bor du?” Jesus svarade: ”Kommen och sen.” ”Då gingo de med honom och sågo, var han bodde; och de stannade den dagen hos honom.” Jesu bostad var alltså ett gästvänligt ställe; han använde den som ett medel att hjälpa andra att få kännedom om Guds rike. Men först och främst gick Jesus till andras hem, inte för att be om någonting, utan för att ge. Han visade godhet mot främlingar genom att gå till deras hem för att undervisa dem om himmelriket. De kristna i våra dagar gör därför inte endast sina hem till gästvänliga platser, utan är också villiga att gå till främlingars hem för att ha del i det stora predikoarbete som Herren Jesus förutsade: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer.” I våra dagar utförs detta stora prediko- och undervisningsarbete världen runt av Jehovas vittnen, och lyckliga är de som har del i det! Godhet mot främlingar medför alltså nu den belöning som består i glädje och lycka. Aposteln Paulus sade: ”Ni [måste] bistå dem som äro svaga och måste komma ihåg Herren Jesu ord, när han själv sade: ’Det ligger mera lycka i att giva än. i att taga emot.’” — Joh. 1:35—39; Matt. 24:14 och Apg. 20:35, NW.
8. Varför kan somliga känna sig ohågade att visa godhet och vänlighet mot främlingar, men vad är den rätta inställningen?
8 Därför att i våra dagar många människor, som man träffar vid dörrarna, är i avsaknad av kärleksfull godhet, känner sig kanske somliga kristna ohågade att såsom Jesus och apostlarna gjorde gå till främmande personers hem med budskapet om Riket. De menar kanske att otacksamheten och ovänligheten hos folk i allmänhet gör det alltför svårt att komma med andliga ting till dem. Men om den kristne har verklig godhet och vänlighet i sitt hjärta, avhåller han sig inte från att dela med sig av sitt andliga goda åt främlingar, även om många av dem kanske är otacksamma. Är inte Jehova Gud god också mot de otacksamma och onda? Jehova Gud har visat sin kärleksfulla godhet mot alla människor genom att sända sin Son i världen, ”på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord, utan hava evigt liv”. Detta är oförtjänt godhet å Guds sida. Fastän den kristne predikar Guds rike och gör andra goda gärningar, är han inte fullkomlig; han kan inte göra sig förtjänt av frälsning. Därför behandlar Jehova oss med godhet. Hur bör inte Guds godhet inspirera oss till att bli lika honom! ”När godheten och kärleken till människan å vår Frälsares, Guds, sida lades i dagen, frälste han oss — icke på grund av några handlingar i rättfärdighet, som vi hade utfört, utan enligt sin barmhärtighet.” Då Jehova har givit ett så kärleksfullt exempel som detta, hur kan då någon kristen, som längtar efter att vara den Högstes son, avhålla sig från att visa godhet mot främlingar? — Joh. 3:16; Tit. 3:4, 5; NW.
9. Varför är det viktigt att dela med sig av de goda nyheterna om Riket åt främlingar, och blir Guds tjänare nedslagen till följd av ogästvänligheten hos människor, som han träffar vid dörrarna?
9 Om någon tar emot Guds godhet och inte är villig att i sin tur visa godhet mot främlingar genom att delge dem de goda nyheterna om Riket, så visar han sig inte lik Fadern i himmelen, utan han låter djävulen göra honom sådan som Jehova inte vill att han skall vara, nämligen ovänlig och kärlekslös mot främlingar. Det är Guds vilja att de kristna skall visa godhet mot främlingar. Guds tjänare gör alltså med glädje besök hos främlingar för att tala om för dem om Guds rike, även om han ibland kanske måste tala till dem genom en dörrspringa. Bristen på gästfrihet hos dem som bor innanför dörrarna gör inte Guds tjänare nedslagen; han upphör inte med att göra vad som är gott och vänligt. ”Låt oss icke upphöra med att göra vad som är rätt.” — Gal. 6:9, NW.
10. Hur visar den kristne godhet och vänlighet mot sina fiender och förföljare, och vilka gagneliga resultat får detta handlingssätt?
10 Den kristnes godhet mot främlingar och kärlek till dem bevisas av det sätt varpå han reagerar för ovänlighet. När han blir ovänligt behandlad, ”behöver [han] icke strida, utan behöver vara taktfull mot alla, kvalificerad att undervisa, i stånd till att lägga band på sig under onda förhållanden; han bör med mildhet visa dem till rätta, som icke äro gynnsamt inställda, då ju Gud kanske kommer att giva dem bättring, som leder till exakt kunskap om sanningen.” (2 Tim. 2:24, 25, NW) Den kristne förkunnaren får genom vänlighet fientligheten att smälta bort: ”Fortsätt att välsigna dem som förfölja, välsigna och förbanna icke. Men ’om din fiende är hungrig, så giv honom att äta, om han är törstig, så giv honom något att dricka; ty genom att göra det kommer du att samla glödande kol på hans huvud’. Låt dig icke besegras av det onda, utan fortsätt med att besegra det onda med det goda.” (Rom. 12:14, 20, 21, NW) Återigen läser vi: ”När vi bliva skymfade, välsigna vi; när vi bliva förföljda, hålla vi stånd; när vi bliva förtalade, bönfalla vi.” (1 Kor. 4:12, 13, NW) När den kristne blir skymfad, återgäldar han inte detta med ont, utan han välsignar. När han blir förföljd, håller han stånd under ovänlighet som möter honom och blir inte förkrossad i anden. Fångvaktare och andra fängelsefunktionärer har kommit till kunskap om sanningen, därför att de kristna fortsätter att ”välsigna dem som förfölja”. — Apg. 16:25—34.
Godhet och vänlighet mot bröderna
11. Vilket exempel gav Gajus i fråga om att visa vänlighet och godhet?
11 Den kristne har det privilegiet att visa godhet och vänlighet inte endast mot främlingar och förföljare, utan också mot kristna bröder som han inte personligen känner. Aposteln Johannes skrev till sin älskade vän Gajus: ”Min älskade, du utför ett troget arbete i allt det du gör för bröderna, och till på köpet sådana som äro främlingar, vilka hava burit vittnesbörd om din kärlek inför församlingen. Dessa torde du vara god och sända vidare på deras väg på ett sätt som är värdigt Gud. Ty det var för hans namns skull som de begåvo sig åstad och icke togo emot några pengar av nationernas folk. Vi äro därför förpliktade att mottaga sådana personer gästfritt, för att vi må bliva arbetare tillsammans med dem i sanningen. Min älskade, var en efterliknare, icke av det som är ont, utan av det som är gott. Den som gör det goda har sitt ursprung hos Gud.” Godhet och vänlighet visar man alltså inte endast genom att predika och undervisa andra i Guds sanningar, utan också genom att visa gästfrihet och godhet såsom Gajus gjorde. Han utförde ”ett troget arbete”, och Johannes lovordade honom mycket, ty de som fick röna hans godhet var ”till på köpet ... främlingar”. Det kan ibland vara ekonomiskt påfrestande att visa sådan vänlighet och godhet, men Gajus var inte njugg i sin gästfrihet. Gajus’ godhet och vänlighet medförde många välsignelser åt honom. Förutom att han fick detta hjärtevärmande brev från aposteln Johannes välsignades han med privilegiet att få bruka sitt hem som mötesplats för församlingen i Korint och att där få ta emot aposteln Paulus som gäst: ”Gajus, min och hela församlingens värd.” Rik på godhet och kärlek fick Gajus outsägliga välsignelser, och vittnesbördet om hans godhet har vi i Guds ord, som förblir evinnerligen. — 3 Joh. v. 5—8, 11, NW; Rom. 16:23.
12, 13. Vad sägs om den godhet som Filemon och Onesiforus visade?
12 En som också gav ett gott exempel i fråga om att visa godhet mot sina kristna bröder var Filemon. Paulus skrev till honom och sade: ”Jag tackar min Gud alltid, när jag tänker på dig i mina böner, ty jag har hört om den kärlek och den tro, som du har till Herren Jesus och som du bevisar mot alla de heliga. Ty jag har fått mycken glädje och hugnad av den kärlek, varmed du, min broder, har vederkvickt de heligas hjärtan.” Vi vet inte vad Filemon gjorde för att vederkvicka de heligas hjärtan, men det måste ha varit något uttryck för vänlighet och godhet. Paulus tackade i sina böner Jehova för dessa bevis på Filemons kärlek. — Filem. v. 4, 5, 7.
13 Onesiforus kom också genom omtänksam godhet apostelns hjärta att öppna sig på vid gavel. I Rom letade han efter Paulus och fann honom och hade tydligtvis med sig någonting till apostelns vederkvickelse. Paulus hade ofta orsak att tacka Jehova för Onesiforus’ godhet: ”Herren give, att han må finna barmhärtighet hos Herren [Jehova, NW] på ’den dagen’. Till huru stor tjänst han var i Efesus, det vet du själv bäst.” — 2 Tim. 1:16—18.
14, 15. Varför är Onesiforus, Filemon och Gajus goda föredömen för de kristna, och hur visade också filipperna den kristna anden?
14 Onesiforus, Filemon och Gajus var kristna som var påpassligt omtänksamma, när det gällde godhet och vänlighet. De lät inte tillfällen gå sig ur händerna, de var inte så upptagna av sina personliga intressen, att de inte tänkte på andras behov. I detta hänseende blir vi påminda om filipperna. I det kärleksfulla brevet till filipperna lär vi känna det band av sympati och förståelse, som så nära förenade Paulus med församlingen. Ja, ett av Paulus’ skäl till att han skrev brevet var att han ville uttala sin tacksamhet för filippernas godhet. Vid ett antal olika tillfällen hade de givit praktiska bevis för den sympati och välvilja de hyste för Paulus genom att ge honom materiellt bistånd plus ord av tröst och uppmuntran. Två gånger sände de gåvor till Paulus, medan han var i Tessalonika, och när aposteln var fånge i Rom, sände de Epafroditus till honom med ett tecken på deras kärlek. Paulus sände Epafroditus tillbaka med detta brev, som visar att Paulus ofta tänkte på filipperna i sina böner:
15 ”Jag tackar min Gud alltid var gång jag kommer ihåg eder i alla mina böner för eder alla. Jag gör alldeles rätt i att tänka så angående eder alla, på grund av att jag har eder i mitt hjärta.” ”Ni filipper veta också, att när de goda nyheterna började förkunnas och jag reste från Macedonien, var det ingen enda församling som tog del med mig i fråga om att giva och taga emot utom ni allena, ty till och med i Tessalonika sände ni mig både en och två gånger någonting för mitt behov. Jag har fullt upp, nu sedan jag av Epafroditus har mottagit det som ni sände, en ljuv vällukt, ett godtagbart offer, som behagar Gud väl. Till gengäld skall min Gud till fullo sörja för allt edert behov efter måttet av sin rikedom i härlighet genom Kristus Jesus.” — Fil. 1:3, 4, 7; 4:15, 16, 18, 19; NW.
16. Vem ikläder sig förpliktelsen att vedergälla oss för den godhet och vänlighet som vi visar mot alla människor?
16 Filipperna skulle inte bli utan belöning för denna godhet, det visar Paulus. Gud skulle ”till fullo sörja” för allt deras behov. Jehova Gud ikläder sig ansvaret för att vedergälla godheten och vänligheten, vare sig vi visar den mot främlingar eller mot kristna bröder. Jehovas ord försäkrar oss om detta: ”Den, som ömmar för den arme [den ringe, NW], lånar åt Jehova, och han betalar honom gott igen.” ”Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka.” ”I veten ju, att vad gott var och en gör, det skall han få igen av Herren [Jehova, NW].” — Ords. 19:17, Åk; Pred. 11:1; Ef. 6:8.
Belöningar för att man visar godhet och vänlighet
17, 18. Vilka oväntade välsignelser blev följden av den godhet som Dorkas hade visat?
17 Vadhelst vi sår ut kommer alltså tillbaka till oss. Om vi sår ut godhet, får vi godhet igen; ”i tidens längd får du det tillbaka”. Oväntade välsignelser kommer de kristna till del för att de visar godhet och vänlighet mot alla människor. Tänk till exempel på Dorkas. ”Hon överflödade i goda gärningar och gav allmosor rikligen. Men just i de dagarna hände sig, att hon blev sjuk och dog.” Lärjungarna i Joppe, där Dorkas hade dött, hörde att aposteln Petrus var i en närbelägen stad, Lydda. De sände två män till Petrus för att be honom ”att utan dröjsmål komma till dem”. När Petrus kom till Joppe, ”förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar, som Dorkas hade gjort, medan hon ännu levde ibland dem”. Vi kan väl föreställa oss scenen: En grupp änkor som grät och var sorgsna över förlusten av en kär vän och syster. Vi kan se hur de visar fram bevisen på Dorkas’ kärlek och godhet, i det var och en berättar för aposteln om den godhet som hon själv hade fått röna. Vi vet vad som hände: Petrus tillsade allesammans att gå ut och bad till Jehova. ”Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp. Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade sedan in de heliga jämte änkorna och ställde henne levande fram för dem.” — Apg. 9:36—41.
18 Vilken oväntad välsignelse! Uppväckt från de döda! Detta är det första fall där det berättas om att en av apostlarna genom ett underverk uppväckte en död, och omständigheterna som ledde därtill hade sin grund i godhet. Vem kan säga att detta underverk skulle ha skett, om Dorkas inte hade överflödat i kärleksfull godhet? Inte endast Dorkas och änkorna blev välsignade, utan tillfället tjänade också, till ett vittnesbörd för sanningen, och ”många kommo till tro på Herren”. — Apg. 9:42.
19. Vad är den gudomliga regeln beträffande den som är barsk och grym, och hur är detta illustrerat?
19 De som försummar att visa godhet och vänlighet mot alla människor går miste om många välsignelser. Liksom det är sant att ”en människa av kärleksfull godhet handlar mot sin egen själ på ett sätt som medför belöning”, så är det också sant att ”den grymme drager ofärd över sin egen organism”. (Ords. 11:17, NW) Detta är den gudomliga regeln. En god illustration av den finner vi i Abigail och Nabal. Abigail ”hade ett gott förstånd och ett skönt utseende; men mannen var hård och ondskefull”. David hade visat godhet mot Nabal, och en dag sände han sina män till Nabal för att be om litet mat. ”Giv därför åt dina tjänare och åt din son David, vad du kan hava till hands.” Den grymme, snåle Nabal ”for häftigt ut mot dem”. Detta förtörnade David; han omgjordade sig med sitt svärd, och han och hans män beslöt att vedergälla Nabal för hans ovänlighet. Nabals hustru, Abigail, hejdade David på vägen och överlämnade åt honom ”två hundra bröd, två vinläglar, fem tillredda får, fem seamått rostade ax, ett hundra russinkakor och två hundra fikonkakor”. I en lidelsefull vädjan, som återspeglade hennes godhet och hennes förstånd, övertalade Abigail David att inte ådraga sig blodskuld. Vad Nabal angår, ”slog HERREN Nabal, så att han dog”. David insåg att det som drabbade Nabal hade kommit från Jehova: ”Då David hörde, att Nabal var död, sade han: ’Lovad vare Jehova, som har utfört min försmädelsesak .. ., och Jehova har vänt Nabals ondska tillbaka på hans eget huvud!’” Vad den goda, kloka Abigail beträffar, så erhöll hon en oväntad välsignelse: ”David sände bud och lät tala med Abigail för att taga henne till hustru.” — 1 Sam. 25:3, 8, 14, 18, 38, 39; v. 14 och 39 enl. Åk.
20. Varför kommer den som är gemen och grym med säkerhet att röna den vedergällning han förtjänar?
20 Det är från Jehova vi får det som drabbar oss eller kommer oss till del. Ovänlighet och bristande godhet kommer tillbaka till en lika säkert som vänlighet och godhet gör det. Den som är gemen och grym går miste om de välsignelser, som kommer av att man visar godhet, och skördar — till och med på flera olika sätt — endast ”ofärd över sin egen organism”. Om den som är grym undgår vedergällning från människor eller inte tycks lida av några för kroppen skadliga sinnesrörelser, så kan han i alla fall inte undgå vedergällning från Jehova, den noggranne räkenskapsföraren. ”Den som gör orätt”, försäkrar Paulus, ”han skall få igen den orätt han har gjort, utan anseende till personen.” Å andra sidan är det så, att ”den som far efter rättfärdighet och godhet, han finner liv, rättfärdighet och ära”. — Kol. 3:25; Ords. 21:21.
21. Vad är Gud motståndare till, men hurudan är den kristna anden?
21 Vilket överflöd av vittnesbörd har vi inte för att Gud är emot sådant som utgör ovänlighet och bristande godhet — gemenhet, barskhet, snålhet, inskränkthet och själviskhet! Den kristna anden är i överensstämmelse med mildhet, medlidande, långmodighet, gästvänlighet och frikostighet. Det mått, varmed den kristne mäter, är aldrig knappt, men däremot kan det vara överflödande. Jesus sade: ”Var givmilda, så skola människor giva åt eder. De skola i edert sköte hälla ett gott mått, välpackat, sammanskakat och Överflödande. Ty med det mått varmed ni mäta upp skola de mäta upp åt eder i gengäld.” — Luk. 6:38, NW.
22. Hur bör de kristna mäta upp av sin godhet och vänlighet, och vad blir följden?
22 Må vi alltså frikostigt mäta upp och ge ut av vår godhet och vänlighet. När de kristna visar godhet mot främlingar genom att undervisa dem om Rikets sanningar, har de tillfälle att visa frikostighet genom att ge av sin tid i rikt mått. Om vi mäter upp ett snålt och njuggt mått av vår tid i den dyrbara tjänsten för Guds rike, när vi kunde mäta upp den frikostigt, så blir vi därigenom berövade välsignelser: ”Den som sår sparsamt kommer också att skörda sparsamt, och den som sår rikligt kommer också att skörda rikligt.” Frikostighet i fråga om godhet och vänlighet mot alla människor kommer att medföra rika belöningar och oväntade välsignelser — ja, och ni skall ”bevisa eder vara söner till eder Fader som är i himlarna”. — 2 Kor. 9:6; Matt. 5:45; NW.
(The Watchtower, 15 juni 1960)