Frågor från läsekretsen

● Är det rätt eller orätt av en åt Gud överlämnad kristen att resa sig när nationalsången spelas? Var god motivera svaret? — R. S., USA.

En nationalsång är i själva verket en bön till Gud å en nations vägnar, som tillhör Satans tingens ordning, och en sådan bön gäller undantagslöst materiell välgång och långt liv för denna nation. Såsom kristna, som följer Jesu Kristi föredöme, kan vi inte bedja för någon del av Satans värld eller för något som tillhör den. (Joh. 17:9) Tänk också på att profeten Jeremia, som befann sig i en liknande ställning som den vi befinner oss i nu, åtminstone tre gånger blev befalld att inte bedja för den nation och det folk han tillhörde. Se Jeremia 7:16; 11:14; 14:11.

Såsom kristna kan vi därför inte med rent samvete förena oss med andra i nationalsångens stämning av bön och välönskningar till förmån för en tingens ordning som Jehova Gud har dömt till förintelse. Inte heller kan vi med stöd i Skriften tala eller handla i överensstämmelse med en sådan sångs ord, som i somliga fall nedkallar Guds välsignelse över en världslig nations krig. Vi önskar inte berömma oss av några världsliga nationer utan av Jehova och hans konung och rike.

Enligt vad som är skick och bruk anger man helt enkelt genom att resa sig att man är i samklang med de tankar som kommer till uttryck i sången. Att det förhåller sig så framgick av det handlingssätt, som vissa allierade officerare följde, vilka vägrade att stå upp då den tyska nationalsången spelades någon tid efter andra världskriget. Eftersom de kristna inte är i samklang med någon enda av denna gamla världs nationalsånger, får de inte ge andra människor det intrycket att de är det, vilket de skulle göra om de reste sig när en nationalsång spelas eller sjungs. De kan inte med mera rent samvete handla så, när det lands nationalsång framförs, i vilket de vistas, än de tre hebréerna kunde begå den särskilda handling, som kung Nebukadnessar befallde dem att utföra inför bildstoden. — Dan. 3:1—23.

Låt oss emellertid få framhålla att det råder skillnad mellan seden att resa sig för nationalsången och det krav som på vissa håll ställs på skolbarn att de skall stå upp i samband med flagghälsningsceremonier. Det tycks inte finnas någon större orsak att invända mot att de står upp i sådana sammanhang än det skulle finnas orsak att invända mot att vuxna personer reser sig då en domare kommer in i en rättssal. Flagghälsningsceremonien inbegriper vissa handrörelser och avläggandet av ett löfte muntligen. Om barnet undviker detta, kan det alltså stå upp av respekt för flaggan och de rätta principer som den är ett uttryck för, utan att således delta i flagghälsningsceremonien.

● I Vakttornet för 15 juni 1959, där ämnet ”Paradiset” behandlades, hette det i sista paragrafen i första artikeln: ”När Enok blir uppväckt från de döda, kommer han att uppstå i det paradis, som då blivit återupprättat här på jorden.” Hur skall vi uppfatta detta, när vi har fått lära att Enok, jämte andra trogna människor från forntiden, skall få en tidig uppståndelse? — G. G., USA.

När Sällskapets publikationer talar om en tidig uppståndelse, syftar detta uttryck inte på tiden omedelbart efter Harmageddon. Nej, ett antal år kan förflyta. Vi måste tänka på att omedelbart efter det att striden vid Harmageddon har fullbordat bindandet av Satan och hans demoner, börjar Jesu Kristi tusenårsregering. Alltså kan ett avsevärt antal år av denna Kristi tusenårsregering förflyta, och det skulle likväl bli tidigt under denna tusenårsperiod. ”Tidigt” kan fördenskull syfta på en tidpunkt som infaller sedan de som överlevt Harmageddon har gjort jorden ren från alla ben och all bråte och har börjat förvandla den till ett paradis under Jehovas välsignelse genom Kristus.

Adam befann sig i ett paradis, även om detta inte omfattade hela jorden. Helt visst skall de trogna förkristna vittnena, då de kommer tillbaka i en tidig uppståndelse, få uppstå i de delar av jorden där det finns människor som har överlevt Harmageddon och som har förvandlat dessa delar till ett ”lokalt” paradis. Dessutom kommer det tillstånd, som beskrivs såsom ett andligt paradis, också att överleva Harmageddonstriden, och alla de som uppväcks tidigt kommer också in i detta tillstånd. Det bokstavliga paradiset behöver alltså inte omfatta hela jorden, dvs. täcka varje del av detta klot, innan de som får en tidig uppståndelse kan komma tillbaka i ett paradis. Utan tvivel kommer paradiset senare, då tiden är inne att uppväcka människosläktet i allmänhet, att ha hunnit långt på vägen hänemot att omfatta hela jorden. Men i vilken utsträckning dessa, som då kommer fram, skall få del i att utbreda paradiset, så att det omfattar varje del av jordens yta, vet vi inte.

● Vad hänsyftar aposteln på, då han i Romarna 8:38, 39 (NW) använder uttrycket ”varken ... höjd eller djup”? — F. G., USA.

Aposteln Paulus talar här om höjd och djup såsom något skapat och säger: ”Varken ... höjd eller djup eller något annat skapat.” Höjd och djup är skapade ting, som i relativ bemärkelse är höga eller djupa, dvs. vid jämförelse med något annat. Alltså framhåller aposteln Paulus här att varken en hög ställning eller en låg ställning, som Guds av anden pånyttfödda söner må inta, kan skilja dem från Guds kärlek.

Men ”höjd” och ”djup” behöver inte bara avse detta abstrakta begrepp och anspela på en ställning. Dessa uttryck kan också tagas mera bokstavligt och avse något som intar en hög ställning eller något som intar en låg ställning. Varken det som intar en låg ställning och har till syfte att dra ner en eller det som intar en hög ställning och har benägenhet för att utöva ett dominerande inflytande över en skall kunna skilja de av anden pånyttfödda sönerna, som är Guds arvingar och Jesu Kristi medarvingar, från Guds kärlek till dem, nej, inte heller från Kristi kärlek till dem. Samma sak gäller naturligtvis i denna tid med avseende på den ”stora skaran” av ”andra får”.

Lägg märke till att Paulus inte här talar om sitt fasta beslut att inte låta något förmå hans egen kärlek till Gud att svalna, utan talar om det omvända förhållandet. Han understryker det faktum att absolut ingenting i hela universum kan omintetgöra Guds kärlek till sina av anden pånyttfödda söner. Den orubbliga övertygelsen att det förhåller sig så är till tröst och uppmuntran för alla dessa.