Rapport från länder under kommunistiskt styre
Östtyskland
Hur sant är det inte i fråga om våra bröder bakom järnridån att ”bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda. Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom!” (Pred. 4:9, 10) Med styrka från Jehova och sina bröders bistånd har Jehovas vittnen i Östtyskland alltså energiskt strävat framåt. Många bröder i Berlin, som ju ligger i Östtyskland, även om delar av staden tillhör Västern, kunde resa till den internationella sammankomsten, ja, 130 delegater gladdes åt den andliga festmåltid och varma teokratiska gemenskap, som de fick dela med sina bröder i den nya världens samhälle från alla delar av världen.
Trycket gentemot våra bröder i Östtyskland har hårdnat; ett 80-tal fängslades under året mot 50 året förut. I skrivande stund finns det 440 i östtyska fängelser. När Jehovas vittnen förs inför domstol, dras samma gamla lögner upp, för att man skall få dem dömda till fängelse. Stående fraser upprepas ideligen. Man säger t. ex. att dessa människor bär ”den lumpnaste religiösa förklädnad”, är ”upphov till hat, bojkott och krig”, ”agenter för amerikansk kapitalism sysselsatta med spionage”; de ”propagerar emot socialistländerna”, för att den ”amerikanska imperialismen lättare skall kunna förverkliga sina planer på atomkrig”. Alla dessa anklagelser är rent löjliga, ty kommunisterna såväl som världen i övrigt vet att alla Jehovas vittnen håller sig fullständigt neutrala, när det gäller politiska och militära kontroverser.
Trots motstånd och förföljelse skingras inte fåren och inte heller de människor, som suckar och jämrar sig över de styggelser som bedrivs. Församlandet fortsätter. Fastän det inte finns någon synlig organisation, slår sanningens säd verkligen rot hos alltfler människor dag efter dag. En ung pojke, som gick i en högre läroanstalt, hade bibelstudium med en förkunnare. Innan han tog examen, uppmanades han att anmäla sig till tjänst inom det kommunistiska Östtysklands krigsmakt. Hela klassen gjorde detta, men inte han. När man ansatte honom, stod han likväl fast och förklarade att han var ett Jehovas vittne, fastän han ännu inte var döpt. För detta handlingssätt avstängdes han från vidare utbildning vid östtyska skolor och måste slutligen lämna landet som flykting. ...
För en del år sedan skilde kommunisterna alla vittnen, som de fängslade, ifrån varandra, så att deras tro skulle bli försvagad. Men fångkonstaplarna fann snart att detta var ett misstag. Vittnena tycktes bli starkare i stället för svagare, ty de predikade ständigt för medfångar och omvände en del av dem. Taktiken ändrades. Kommunisterna, som inte tror att några människor kan leva i frid med varandra, menade nu att det bästa vore att sammanföra alla vittnena, så skulle de snart råka i luven på varandra. Men till deras bestörtning började inte bröderna bekämpa varandra utan uppmuntrade varandra att bli starkare i andlig insikt. De nyligen arresterade bröderna välkomnas alltid av dem som redan är i fängelse, ty de för med sig underrättelser om de senaste numren av Vakttornet, om konvent och andra teokratiska nyheter och låter dem få höra om den stora välgång som Jehova Gud har givit sitt folk runt om i världen. Kommunisterna begriper sig inte på ett sådant tänkesätt.
Jehovas vittnen tar naturligtvis varje tillfälle i akt för att predika för andra bakom fängelsemurarna, och fångarna flockar sig ofta kring Jehovas vittnen, ty de ser i dem ett folk som äger lycka och förnöjsamhet, och de vill gärna ha litet av detta. När de lyssnar till sanningen, får de det. Den ena familjemedlemmen efter den andra kommer i fängelse därför att de tror bibeln och lär andra den. En syster som hade dömts till fyra års fängelse skrev bland annat på tal om rättegången: ”Visserligen klappade våra hjärtan hårt av spänning, men vi litade på att vår himmelske Fader skulle lägga de rätta orden i munnen på oss.” Och å andra sidan anmärkte en av konstaplarna: ”Vilket konstigt gäng, de uppför sig ju som om de skulle på bröllop.” Sade inte Jesus så: ”Lyckliga äro de som hava blivit förföljda för rättfärdighetens skull, ty himmelriket tillhör dem. Lyckliga äro ni, när människor smäda eder och förfölja eder och lögnaktigt säga allt slags ont mot eder för min skull. Fröjda eder och hoppa av glädje, eftersom eder belöning är stor i himlarna; ty på det sättet förföljde de profeterna före eder”? (Matt. 5:10—12 NW) Här ser vi hur Guds heliga ande verkar på hans tjänare bakom järnridån, ger dem kraft liksom apostlarna fick det och förmår dem att fröjdas under förföljelse och lidande. Dessa bröder bakom järnridån i Östtyskland sänder hjärtliga hälsningar till sina bröder på den andra sidan. — Ur Sällskapet Vakttornets årsbok för 1959.