Hur andevärlden ledde Swedenborg
EMANUEL SWEDENBORG, som blev vida känd under 1700-talet för sin författarverksamhet på statsstyrelsens, undervisningens och vetenskapens områden, säger att han också hade obegränsat tillträde till andevärlden. Han beskriver hur Herren efter middagen en kväll uppenbarade sig för honom. Samma natt uppenbarade Han sig åter och sade till Swedenborg att han hade blivit utvald att förklara Skriftens andliga mening för människorna. Därpå öppnades andevärlden för hans syn, såväl himmel som helvete med alla som var i dem. Han lade inte all annan verksamhet åt sidan, men de religiösa intressena lät han därefter komma i första hand.
I inledningen till sitt verk Arcana Ccelestia säger han: ”Det ... är [mig] förlänat, att nu i några års tid städse och oavbrutet umgås med Andar och Änglar, höra dem tala [med varandra] och åter tala med dem.” Att han på något sätt verkligen såg och hörde saker och ting tycks inte kunna ifrågasättas. Men frågan inställer sig då: Vad var dessa andar, och vilket ursprung hade de? Guds ords goda råd lyder så: ”Pröva de inspirerade uttalandena, för att se huruvida de hava sitt ursprung hos Gud.” (1 Joh. 4:1, NW) Sådant som är övernaturligt behöver inte enbart tilltala vidskepliga människor; inte härstammar heller allt övernaturligt från Gud.
De uttalanden som Swedenborg blev inspirerad att göra berör ett stort område, och många av dem återfinns i det trettiotal bokverk som han skrev. En kortfattad redogörelse för de mest framträdande följer här. Han förkastar kristenhetens uppfattning av treenighetsläran. Han avvisar läran om jämlikhet mellan de tre personerna i gudomen och ersätter den med läran om Jesu Kristi oinskränkta gudom, som anses vara grundtonen i Swedenborgs teologi. Jämsides härmed lär han att Jehova Gud och Jesus Kristus inte är två Gudar eller två personer utan en Gud från olika synpunkter sett. När han talar om Jehova, avser han det oåtkomliga och allerhögsta ”Gudomliga Vara’t”. Kristus kallas det ”Gudomliga Mänskliga”. Boken Divine Providence (Den gudomliga försynen) förklarar det så här: ”Gud är en till väsen och till person. Denne Gud är Herren. Gudomen själv, som kallas Jehovah ’Fadern’, är Herren av evighet. Det Gudomliga Mänskliga är ’Sonen’, som är avlad av Hans Gudomliga från evighet och född till världen. Den utgående Gudomen är ’den Heliga Anden’.”
En annan synpunkt på försoningen än den gängse framläggs också, i det att Kristus inte sägs ha anskaffat en ”lösesumma”, som skulle överlämnas till Gud för att återlösa människosläktet, utan rätt och slätt anses ha varit en förkämpe eller ett föredöme, som visade människan hur hon skulle kunna övervinna de andliga fiender hon ställs öga mot öga med.
I en bok av George Trobridge, som är utgiven av Swedenborgstiftelsen i Amerika (men inte finns översatt till svenska), heter det: ”Bibeln är verkligen ’Guds ord’.”1 Swedenborg lär emellertid att Skriften har en inre eller andlig mening, som inte omedelbart kan skönjas på ytan. Eftersom det var hans uppgift att kungöra Skriftens inre mening, är det begripligt att han definierade ”Ordets böcker” med uttrycket ”de som hava en invärtes mening”. Härigenom berövar Swedenborg bibeln många av dess böcker, ty enligt förteckningen i hans verk Arcana Ccelestia omfattar bibeln bara c:a trettiofyra böcker, i stället för sextiosex som är det vanliga antalet.
Om dem som han räknar upp heter det bland annat: ”Han säger att de första kapitlen i 1 Moseboken är rent allegoriska till sin karaktär och inte beskriver universums skapelse och det första människoparets historia.”1 På denna grundval har han byggt upp en lära om ”motsvarigheter”. ”Den naturliga världen är en avbild eller spegel av den andliga världen; varje föremål, faktum och fenomen representerar eller ’motsvarar’ någon immateriell uppfattning, som är dess andliga motsvarighet.”1
Således sägs allting på jorden motsvara dessa ting i himmelen, och till och med de olika himlar, som han talar om, sägs motsvara varandra. På denna uppfattning bygger han nästan alla sina bibelkommentarer, och i dem lägger han fram det som han kallar Ordets inre eller invärtes mening. Att dessa ting uppenbarades genom Emanuel Swedenborg sägs ha utgjort Kristi ”Andra Ankomst”. Inte en personlig ankomst, utan en ankomst förmedelst uppenbarelse genom Swedenborg av Ordets invärtes mening.
Hans ”motsvarigheter” tillämpas även i andra sammanhang. Livet i himmelen sägs till exempel blott och bart utgöra en fortsättning av den naturliga mänskliga tillvaron. ”När kroppen icke vidare kan sköta sina i den naturliga världen [erforderliga] förrättningar, ... då säges människan dö. ... Men det oaktat dör icke människan, utan skiljes blott ifrån det kroppsliga, som varit henne till nytta i världen; ty människan själv lever. ... Därav är klart, att människan, när hon dör, blott övergår ifrån den ena världen till den andra.”2 Swedenborg var fullständigt övertygad om detta, ty han påstår sig ha talat med några av sina avlidna vänner.
I den andra världen sägs en människa fortsätta sitt liv i stort sett på samma sätt som hon levde det på jorden, men nu såsom en ande. Det sägs fördenskull att det finns äktenskap i himmelen — ett sinnenas äktenskap —, dvs. äktenskapet i himmelen kan utgöra en fortsättning av den äktenskapliga förening som ingåtts på jorden. Barnen, som alla anses bli automatiskt frälsta, fostras av ängla-kvinnor. Han talar om himmelska boningar med sovrum, vardagsrum, trädgårdar och gräsmattor. Till och med regelbundna gudstjänster sägs försiggå där.
Vad är då himmelen och helvetet enligt den swedenborgska läran? Inte blott och bart platser utan också invärtes tillstånd. Alla och envar har frihet att uppstiga till himmelen, men inte alla vill stanna där, ty efter döden går var och en den väg hans kärlek driver honom. De som älskar det goda finner sin plats i himmelens samfund; de som älskar det onda föredrar helvetets samfund. Därför säger Swedenborg: ”Himmelen är i människan, och de som hava himmelen i sig komma till himmelen.” Och vidare säger han: Alla änglar ”emottaga den himmel, som är utom dem, allt efter beskaffenheten av den himmel, som är inom dem”.2
Samma sak gäller för dem vilkas mål är helvetet, så att ”människan ... kastar sig själv i helvetet, och icke Herren [henne]”. Detta leder vidare till läran att det inte finns någon individ i helvetet som är djävulen och inte heller någon individuell ande någon annanstans som en gång var fullkomlig och som blev djävulen, ty, säger Swedenborg, ”det finns inte en enda ängel i den universella himmelen som från början skapades sådan och inte heller någon djävul i helvetet som skapades såsom en ljusets ängel och sedan kastades ned dit; utan alla, både i himmelen och i helvetet, är från människosläktet”.1
Bevisen granskas
En av Swedenborgs böcker heter Den sanna kristna religionen, och den religion som han förkunnade och påstod sig ha fått mottaga genom en uppenbarelse från Gud ifrån himmelen sägs göra skäl för en sådan benämning. Gör den verkligen det? I så fall måste den stämma överens med Kristi lära och med det föredöme han gav. Följer en organisation som upphöjer Sonen, Kristus Jesus, över Fadern, Jehova Gud, Kristi föredöme, hans som sade till sin Fader: ”Jag har förhärligat dig på jorden”? (Joh. 17:4) Den inspirerade psalmisten sade: ”På det att de må veta, att du allena, vilkens namn är Jehova, är den Högste över hela jorden.” (Ps. 83:19, AS) Jesus visade att han hade alldeles samma uppfattning som den som kom till uttryck i detta av Gud inspirerade yttrande, då han sade: ”Fadern är större än jag.” — Joh. 14:28.
När grundvalen vacklar, då störtar den byggnad som är uppförd på den. ”Grundvalen för hela systemet är läran om Jesu Kristi överlägsna gudom”, heter det i boken Swedenborg — Life and Teaching. Men den läran förkunnas inte i bibeln, som är sanningen. När nu grundvalen är dålig, bör det inte förvåna oss om vi finner ytterligare brister i ”byggnadens” konstruktion.
Kristus säger att ”Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många”. (Matt. 20:28) När han gav anvisning om att hans lärjungar skulle fira åminnelsen av hans död, sade han: ”Detta betyder mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.” (Matt. 26:28, NW) Aposteln Paulus understöder behovet av denna föranstaltning med sina ord: ”Utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” (Hebr. 9:22) Kan någon förneka allt detta och ändå påstå sig vara en kristen? Swedenborg gör det, då han påstår att frälsningen inte beror så mycket av ett offer av blod som av det goda som Gud har nedlagt hos människan.
Swedenborg förringar kravet på att man skall lyssna till Gud, då Han talar till oss genom sitt ord, genom detta påstående: ”Herren ombesörjer att det skall finnas religion överallt och i varje religion de två för frälsning oundgängliga faktorerna, som innebär: att erkänna Gud och att icke göra ont, ty det är emot Gud.”3 Han säger också: ”Hedningarna komma lättare in i himmelen än de kristna.”2 Varför skulle man då vara kristen?
Jesus lärde inte alls att all religion är av Gud. Till den falska religionens anhängare på hans tid sade han: ”I haven djävulen till eder fader.” (Joh. 8:44) Det är inte vilken religiös väg som helst som leder till livet, utan bara en trång, smal väg. ”Gå in genom den trånga porten, ty bred och rymlig är den väg, som leder till tillintetgörelse, och många äro de som gå in genom den; medan trång är den port och smal den väg, som leder till liv, och få äro de som finna den.” (Matt. 7:13, 14, NW) Den sanna kristendomen följer Kristi Jesu råd.
Bibeln talar om vad som var den allsmäktige Gudens uppsåt med att skapa mannen och kvinnan, då den säger: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.” (1 Mos. 1:28) Det var Guds uppsåt att människan skulle uppfylla jorden, men Swedenborgs inspirerade uttalande lyder: ”Skapelsens ändamål var en Änglahimmel av människosläktet.”4 Tydligtvis härrörde hans inspiration från en annan källa. Om någon kanske skulle vilja genmäla till detta, att en sådan slutsats ådagalägger grov okunnighet i fråga om ”Ordets invärtes mening” i 1 Moseboken, vill vi påpeka att även Swedenborg i boken Läran om den Heliga Skrift sade: ”Läran om det äkta sanna kan även fullt hämtas ur Ordets bokstavliga mening.”
Han förråder ytterligare sin inspirationskälla, när han påstår att ”människan har blivit skapad så att hon till sin invärtes varelse inte kan dö”.5 Guds ord säger rakt på sak att ”alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud”. (Rom. 3:23) Guds domslut lyder så: den människa som syndar, hon ”skall ... förvisso dö”. (1 Mos. 2:17, NW) ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” — Hes. 18:4, 1878.
De uppfattningar som Swedenborg har givit uttryck åt kanske förefaller fängslande för en del människor, men de erbjuder ingenting som kan intressera dem som älskar Gud. Den sammanslutning som omfattar den swedenborgska åskådningen kallas ”Det nya Jerusalem, som kommit ned från Gud ifrån himmelen”, men den har givit bevis för att den inte är av Gud, genom att den förnekar hans överhöghet och förkastar hans ord. (Upp. 22:18, 19) Fastän den har påstått sig utgöra den sanna, kristna religionen, har den bevisat sig falsk i förhållande till detta skrytsamma påstående genom att ignorera Kristi läror och förkasta hans lösenoffer. Swedenborg påstod att det inte finns någon djävul, men härigenom gjorde han sig blind för en stor fara och gick i fällan. Även om det kanske inte skedde med vett och vilja, så tjänade han motståndarens, Satans, djävulens, intressen genom att förkunna dennes lögn om människosjälens odödlighet, förvränga Guds uppsåt med människan och åsidosätta Guds ord.
Beträffande sådana människor som på detta sätt ger ett yttre sken av gudaktig hängivenhet men bevisar sig falska gentemot dess kraft säger Guds ord: ”Vänd dig bort ifrån sådana.” — 2 Tim. 3:5.
HÄNVISNINGAR
1 George Trobridge: Swedenborg — Life and Teaching (Swedenborg — hans liv och lära), sidorna 112, 129, 137, 179.
2 Swedenborg: Om himmelen och dess underbara ting och om helvetet, sidorna 311, 214, 33, 409, 219.
3 Divine Providence, sidan 328.
4 Den sanna kristna religionen, sidan 84.
5 Heavenly Doctrine (Den himmelska läran), sidan 223.