Sanningen gör en livdömd man lycklig

I VAKTTORNET för 1 maj 1957 (The Watchtower 15 augusti 1956) återgavs ett brev som handlade om hur ett av Jehovas vittnen predikat bland fångar i dödscell i det militära straffängelset i Fort Leavenworth i Kansas. Bibelstudier har här hållits innanför fängelsemurarna med tre livdömda män, och en av dessa blev döpt i fängelset. Sex månader efter det att artikeln varit införd i The Watchtower, fick Sällskapet ett brev från denne man, som blivit döpt. Ur brevet citerar vi följande:

”När ni får detta brev, har jag blivit avrättad. ... Jag symboliserade mitt överlämnande åt Jehova genom att bli döpt i vatten i december månad 1954, och fastän jag har varit fängslad, har jag levat ett lyckligare liv än någonsin förut, under det att jag strävat framåt steg för steg på vägen mot mogenhet. Jag kunde inte ha gjort detta utan Jehovas fortsatta ledning och välsignelse. Vakttornet har varit min största hjälp och har försett mig med den andliga föda som är nödvändig för allt Jehovas folk. Jag beder att Jehova alltfort må välsigna er, bröder, och leda er genom sin heliga ande, på det att ni dag efter dag må fortfara att förtälja de goda nyheterna om frälsning genom Honom. Jehova har, genom er, ingjutit en orubblig tro hos mig, och mitt hopp är att Jehova må finna mig värdig min kallelse och skänka mig liv tillsammans med er i den nya världen.” Strax efteråt kom ett brev från den förkunnare som hade undervisat denne dödsdömde broder. Bland annat sade han:

”Det här brevet ger er de senaste underrättelserna om broder Edwards. Hans dödsdom verkställdes av militärpersonal torsdagen den 14 februari 1957 strax efter kl.0.00. [Innan denne man blev ett vittne, hade han, i april 1953, blivit dömd till döden, därför att han hade dödat en tysk flicka medan han var med USA-trupperna i Europa.]

Jag fick inte besöka broder Edwards så ofta. Från oktober 1954 till 15 december 1956 hade jag tillåtelse att träffa denne broder en timme i månaden för att studera med honom. Under de två sista månaderna fick jag besöka honom en timme i veckan; det mesta av sin kunskap om sanningen inhämtade han därför genom självstudier.

Under sina sista veckor i livet tänkte broder Edwards ständigt: ’Hur skall jag kunna vinna Jehovas godkännande?’ Flera gånger, när jag kom på besök, fann jag honom därför bakom sitt järngaller i färd med att, med bibeln i hand, vittna för vakten utanför. Han sade mig att han hade många tillfällen att vittna för andra fångar och för vakterna, eftersom han och två andra under de två sista månaderna var direkt bevakade natt och dag. De tio sista dagarna av sin fängelsetid fick han tillbringa i en isolerad cell och kunde bara tala till vakterna. Under denna tid ledde jag våra samtal med järngallret emellan oss och med en vakt bredvid mig under studiet. (Dessförinnan hade jag fått gå in till brodern i cellen.) Vid mitt sista besök fick jag gå in till honom i cellen, sedan jag hade tagit av mig rocken och underkastat mig kroppsvisitation ’av säkerhetsskäl’.

De två sista månaderna utgjordes programmet vid mina besök av bibliska frågor och svar och studium med ledning av Vakttornet. På måndagskvällen den 11 februari hade jag med mig de senaste exemplaren av Vakttornet och Vakna! och likaså konventskildringen 1953 Report of the New World Society Assembly of Jehovah’s Witnesses. Han yttrade då: ’Broder Smith, jag får nog inte tid att studera allt detta, men jag skall läsa igenom det.’ Så vitt han visste, hade han aldrig träffat någon annan av Jehovas vittnen än mig. Han läste konventrapporten. När jag kom på mitt sista besök på onsdagskvällen, räckte han den till mig och sade: ’Det här var det bästa jag någonsin har läst, ja, jag grät, då jag läste det. ... Det finns helt enkelt ingen organisation som går upp emot den nya världens samhälle.’

Mitt sista besök räckte en timme, till klockan 22.30 på onsdagskvällen. Tack vare Jehovas ande förmärktes inget missmod, när vi talade om hoppet om en uppståndelse till liv. Ord kan inte uttrycka den glädje som syntes stråla från ansiktet på denne man, som bara hade en och en halv timme kvar att leva, då han bjöd mig god natt. ’Om bröderna frågar hur det står till med mig, så svara: bara bra.’”

Broder Edwards skrev följande till församlingen på orten:

”Jag är säker på att broder Smith har talat med er om min kris och då och då har berättat om mina framsteg i Jehovas tjänst, så vi är inte främlingar för varandra. Jag vill bara att ni skall få veta hur vår kärleksrike Gud, Jehova, har visat mig oförtjänt godhet och barmhärtighet genom att kalla mig till sin tjänst och uppenbara sitt sanningsord för mig. Men jag kunde inte ha gjort framsteg utan hjälpen från hans vittne, broder Smith, som kärleksfullt och tålmodigt har lett mig på vägen, då jag sökt förverkliga mitt uppsåt i livet och strävat framåt mot mogenhet.

Jag vet att jag talar som om jag kände var och en av er i församlingen personligen. Och det är just så jag känner det, ty broder Smith har då och då berättat för mig en del om den verksamhet ni utför, och detta har dragit mig till er i den kärlek som finns i Jehovas ’nya världens samhälle’ världen utöver. Det är denna kärlek till Jehova och till er som har drivit mig att skriva till er. Är det inte underbart, hur vår kärleksrike Skapares ande verkar?

Bröder, vår lycklige Gud, Jehova, önskar att vi skall vara lyckliga. Sörj inte över att jag lämnar detta livet som jag gör. Mitt hjärta är fast, det förtröstar på Jehova, och mitt hopp är att vi må träffas personligen i den nya världen och alltid gemensamt få lova och prisa Jehova. Fortsätt alltså med det goda verket och predika dag efter dag. Ge aldrig upp. Predika, predika, predika! Ty ni vet hur viktigt det är att det blir predikat. (Matt. 24:14) Må Jehovas ande vara med er och styrka er till att fortsätta i hans tjänst oförtrutet genom Harmageddonstriden in i hans nya rättfärdiga värld.

Er medarbetare i Jehovas tjänst

Thomas Edwards.”

Lägg märke till, att brevskrivaren inte när några sentimentala förhoppningar om att omedelbart få komma till himlen; inte heller tror han på vad man brukar kalla omvändelse på dödsbädden, utan hans exempel visar stadig växt till andlig mogenhet under mer än två års tid.

Fastän denne broders mor inte var särskilt välvilligt inställd gentemot Jehovas vittnen, samtyckte hon till sin sons begäran, att hans begravning skulle hållas av vittnena. Begravningstalet hölls i en samlingssal, och omkring 350 personer var närvarande. Ett utmärkt vittnesbörd om Jehova gavs av talaren, och det framlockade följande kommentar från begravningsentreprenören: ”Detta är första gången jag bevistar en begravning som Jehovas vittnen håller. Det var det mest begripliga och upplysande begravningstal jag någonsin hört. Det har gjort mig mera vidsynt i fråga om Jehovas vittnen.”

Broder Smith fortsätter med sina besök i fängelset varje torsdagskväll och studerar med två andra, som också de har tagit ståndpunkt för Jehova, medan de varit i fängelse.