De bevarade ostraffligheten i det kommunistiska Polen
De fakta som läggs fram här är hämtade från två skrivelser som inlämnats till den polske riksåklagaren i Warszawa av den som förestår Jehovas vittnens verksamhet i Polen.
SOVJETISKA regler och normer känner varken frihet eller rättvisa. De är medvetet uppställda så att de omintetgör varje strävan hos den egna viljan och kräver absolut underkastelse. Men vi är herrarna. Undertryckandet har anförtrotts åt oss. Ytterlig hårdhet är vår plikt. Och när det gäller att fylla denna plikt betyder ytterlig grymhet högsta förtjänst.” — Lenin.
Något sådant skulle bara kunna sägas av den som drivs av själve djävulens ande. Lenin, ledaren för revolutionen i Ryssland år 1917, trodde förstås inte på några högre makter, varken goda eller onda. Han var ateist, vilket alla rättrogna kommunister är. För sådana män har Darwins lära om människans utveckling varit en mycket välkommen förklaring till livets och människans existens, och den är det alltjämt, ty när de omfattar den behöver de inte ge ära åt en allsmäktig och allvis Skapare. Att kommunisterna uppfattar människan som en produkt av ”utvecklingen” förklarar varför ett människoliv har så ringa värde för dem. För dem är människan bara ett djur, som har nått ett högre livsplan än de övriga djuren och som man kan handla hur som helst med för att tillgodose kommunistiska intressen.
Bevis härför finner vi i Sovjetunionens historia under de gångna fyrtio åren, i de millioner slavarbetare som sovjetsystemet har hållit fångna i hundratals slavläger och i det oräkneliga antal människor som ömkligen bragts om livet. Bevis finns också i det som hänt och alltjämt händer i Ungern och i den förföljelse som Jehovas vittnen har fått utstå under kommunistiskt styre sedan andra världskrigets slut i sådana länder som Polen.
Förföljelsen flammar upp
På hösten år 1905 flyttade en kristen Ordets förkunnare, en ”bibelforskare”, från Schweiz till Warszawa, där han blev föreståndare för en spetsfabrik. I likhet med alla andra sådana kristna Ordets förkunnare talade han med andra om det hopp han ägde beträffande Guds rike; den första tiden måste han göra detta genom tolk. Somliga lyssnade, kom till tro, överlämnade sig åt Gud Jehova till att tjäna honom och började i sin tur förtälja de goda nyheterna för andra. Från denna ringa begynnelse, för några och femtio år sedan, har Jehovas vittnens verksamhet i Polen vuxit ut och blivit lik ett skönt, starkt och imponerande träd, som kan rida ut alla stormar som piskar mot det; de har överlevt två världskrig samt de nazistiska och kommunistiska diktaturerna.
Vid slutet av andra världskriget fick Jehovas vittnen frihet att predika, men friheten varade inte länge. Undan för undan gjorde sig det kommunistiska motståndet gällande, och så år 1948 blev det omöjligt att hålla årliga och halvårliga sammankomster, så kallade områdes- och kretssammankomster. I ett av nazisternas koncentrationsläger hade några av Jehovas vittnen varit medfångar med Josef Cyrankiewicz, som sedan var premiärminister mellan 1947 och 1952 och nu åter bekläder denna post sedan den 19 mars 1954. De hade delat sin mat med honom, hjälpt honom på många andra sätt, och deras utomordentligt goda uppträdande hade varit en lisa för honom. Han sade dem då, att om han skulle komma att få en betydelsefull ställning i Polen under efterkrigstiden och vittnena komrne i svårigheter, skulle de hänvända sig till honom. När förhållandena år 1948 började se så mörka ut för vittnena, sände de några representanter till honom. Han tog villigt emot dessa, sade dem att han visste om hur saken låg till men att han var maktlös och inte kunde göra något åt den.
Tidigare, i februari 1946, hade emellertid säkerhetsmyndigheten för distriktet i Lodz arresterat några av de ledande männen vid Sällskapets expedition där. Till en av dem sade man: ”Ni måste simma med strömmen, i annat fall blir ni inte frigivna.” När han frågade vad det betydde, svarade en av männen:
”Ni samarbetar med oss. Ni undertecknar ett tillkännagivande som vi förvarar. Ni får ett ’täcknamn’, och de rapporter som undertecknats med det sänder ni till det här kontoret eller hem till mig eller också kan någon härifrån hämta rapporterna där ni bor. Ni organiserar Jehovas vittnen så, att de besöker alla romersk-katolska gudstjänster och uppmärksamt lyssnar till prästernas predikningar. De skall lägga märke till alla uttalanden som är riktade mot folkets styrelse eller som kan vara till förfång för staten.”
Vittnenas representant vägrade blankt och framhöll att vittnena strider mot sina fiender uteslutande med bibelns sanningar och att de älskar sin nästa. Dessa arresterade vittnen frigavs senare tack vare en protestskrivelse till polske ambassadören i Bern i Schweiz.
I juni 1946 kom en representant för säkerhetsmyndigheten i Lodz till Sällskapets expedition och krävde att vittnena skulle samarbeta med kommunisterna. Man varnade dem för de hemska följderna, om de vägrade, och lovade att Jehovas vittnen skulle få använda de bästa möteslokalerna i de olika städerna, om de ville samarbeta. ”Ingen kan hindra oss”, framhöll man för vittnenas talesman. Denne stod emellertid fast vid sin vägran, och kommunisten gav sig av, uppfylld av vrede. Följande dag förde man bort detta vittne på ett så listigt sätt, att ingen lade märke till hur det skedde. Sedan han fått stå till svars inför allmänne åklagaren blev han emellertid frigiven.
Den 21 april 1950 klockan 22.30 slog säkerhetsmyndighetens män ned på Sällskapets expedition och arresterade de ansvariga medarbetarna. Inga häktningsorder hade utfärdats, vilket visar att raiden företogs utan allmänne åklagarens vetskap. Kort härefter arresterades alla medarbetarna vid expeditionen, och vittnenas verksamhet blev förbjuden överallt i Polen.
I klorna på den polska säkerhetsmyndighetens representanter
Vilken behandling fick de arresterade vittnena? Några icke ovanliga exempel skall nämnas här. I detta sammanhang bör det framhållas att den nuvarande polska regeringen under Wladyslaw Gomulka har fördömt stalinisternas brott mot ”socialistisk lag och ordning” och har beslutat att låta det föregående säkerhetsdepartementets tjänstemän stå till ansvar för sina ogärningar.
Vittnena fördes till säkerhetsmyndighetens kontor för distriktet i Lodz, och de utsattes genast för ”tredje graden” eller inkvisitorisk behandling. Vittnet A korsförhördes och skymfades under åtta dagar och åtta nätter utan att få andrum. Vittnet B fick utstå liknande behandling under sex dagar.
Vittnet A blev pryglad gul och blå. Om och om igen fick han veta att behandlingen skulle upphöra om han bekände att han hade varit spion. Hans plågoandar begärde också att han skulle underteckna ett tillkännagivande att han hade givit order om att en radiostation skulle byggas, genom vilken underrättelser till skada för Polens intressen sändes ut. När han frågade hur han skulle kunna skriva under ett tillkännagivande som var idel nonsens, fick han detta svar: ”Det må vara nonsens eller inte; nu skriver ni under, i annat fall blir ni inte frigiven.”
När han blev medvetslös av de hårda slagen, hällde man kallt vatten över honom, till dess han kvicknade till och allt blod hade sköljts ur hans kläder. Vid ett tillfälle måste han ligga på knä ”i sjuttiotvå timmar. Därefter sändes han till säkerhetsdepartementet i Warszawa, utan att ha givit vika under tortyren i Lodz. Den misshandel han fått utstå ödelade fullständigt hans hälsa. Men kom ihåg, att hans ostrafflighet förblev okränkt; den framstod så mycket skönare!
Vittnet C fick ingen mat på tre dagar. Man slog honom med en knölpåk, därför att han vägrade underteckna en skrivelse som innehöll falska anklagelser mot hans medvittnen. Han blev hotad med hängning, men den bluffen gick inte! Man slog omkull honom, piskade honom, trampade på honom och hanterade hans fotsulor med en blyförstärkt gummibatong. Han fick trumhinnorna sprängda och flera revben brutna. Allt som allt genomled han sådan misshandel i trettiotvå dagar.
I Warszawa blev vittnet A naken förpassad till en liten mörk skrubb, där han varken kunde sitta, ligga ned eller stå upprätt. Här fick han stanna i tjugofyra dagar. Hans plågoandar försökte gång på gång få honom att ge vika, och slutligen hotade de med att göra av med hans hustru och dotter och göra köttfärs av honom själv. Han sade dem att han inte kunde vara otrogen mot Gud, vad de än kom att göra mot honom eller hans familj.
De satte hotelserna i verket, arresterade hustrun och dottern och misshandlade hustrun, så att hon led av blödningar under fem års tid. Dottern blev än värre behandlad, så att hennes sinne tog skada. I cellen närmast mannens satte man en flicka, som hade en röst som liknade hans dotters. Denna flicka grät, ropade och bad ideligen: ”Släpp dem, de är ju oskyldiga! Låt mig få komma till mor!” osv. Vittnet A trodde hela tiden att det var sin dotter han hörde.
Vid ett tillfälle sade man honom att hans eget lidande, och likaså hans hustrus och hans dotters, skulle upphöra om han ville arbeta för kommunisterna; han skulle få tre dagars betänketid. Han svarade genast: ”Jag har aldrig varit någon spion eller angivare, och aldrig kommer jag att bli det. Mitt svar blir likadant om tre dagar. Detta är mitt slutliga svar, även om det kommer att kosta mig själv, min hustru och min dotter livet.” Han överfördes då till Mokotow, som ansågs vara ett ännu värre fängelse.
Hur skulle det kunna vara ännu värre i fängelset i Mokotow? Tortyren kunde inte gärna ha varit hemskare, det är visst och sant, men vittnet A fick dock här sådana slag på bröstet, att han i flera år hade ont varje gång han andades djupt. På det här stället hade emellertid kommunisterna en särskild teknik, när det gällde att genom frågor snärja sina offer. De förvrängde det som deras offer sade, och när dessa ställdes inför domstol, fastställdes domen på grundval av dessa förvrängda vittnesmål.
Vittnet B fick röna en snarlik behandling. Förutom att man slog honom i huvudet och i mellangärdet, slet man sönder käkleden, så att han inte kunde äta på flera dagar. Man sade till honom: ”Även om ni har varit nästan fem år i ett tyskt koncentrationsläger, därför att ni motstod Hitler, så skall vi, om vi vill, göra en första klassens gestapoman av er.” Vittnet D fick utstå en behandling som inte skilde sig mycket från A:s. Han fick vistas i samma lilla mörka skrubb, blev dessutom piskad, och om och om igen hämtades han till förhör, varvid man krävde att han skulle erkänna sig skyldig till spioneri, vilket han ståndaktigt vägrade att göra.
Trogna martyrer
Dessa vittnen, vilkas öden vi skildrat, och många andra, som utsattes för liknande misshandel, överlevde och har kunnat berätta om de hemska prov de fick genomgå, men andra dukade under. En av dem var vittnet F, som anmodades inställa sig inför säkerhetsmyndigheten i Cieszyn den 2 augusti 1950. När han vägrade att tjäna kommunisternas sak och motarbeta sina medvittnen, sköt en av förhörsledarna två skott mot honom. Han fördes till sjukhus, där han dog inom en timme. Strax innan han dog sade han till en läkare, som tagit hand om honom: ”Jag har blivit skjuten av en representant för säkerhetsdepartementet därför att jag troget tjänar Jehova.” Denne var i sanning ett intill döden troget vittne.
Den 15 augusti 1950 arresterade säkerhetsmyndigheten i Kulbuszow vittnet G, en amerikansk medborgare. Man slog honom i huvudet och satte sedan klackarna i ryggraden på honom. Han blev sinnesrubbad och dog inom sex dagar.
Vittnet H arresterades den 12 januari 1953 av säkerhetsmyndigheten i Piczow. En av dem som kom för att hämta honom viskade till en annan: ”Säg åt honom att ta farväl av sin hustru, för han kommer inte tillbaka.” Åtta dagar senare hade man tagit död på honom.
Säkerhetsmyndigheten i Rybnik arresterade vittnet I den 10 augusti 1950. Den 12 september 1950 fick hans hustru meddelande om att han hade blivit avrättad såsom spion. Hennes anhållan att få se hans kropp blev inte beviljad, och inte heller hennes begäran att kistan skulle få öppnas vid begravningen. Liknande yrkanden från släktingar till vittnet M från Lublin, som dog efter omkring fyra månaders fängelsevistelse, möttes också av avslag. Man påstod att han hade hängt sig.
Den 20 juni 1950 arresterade säkerhetsmyndigheten i Bialystok vittnet J. Han blev så misshandlad, att han inte kunde gå. Han blev bokstavligen slagen till döds omkring fem veckor efter häktningen. Men först ett och ett halvt år senare, i februari 1952, blev hans mor underrättad om vad som hade hänt honom.
Natten till den 19 juni 1950 arresterade säkerhetsmyndigheten i Hrubieszow vittnet K. På tredje dagen av förhören med honom gav man honom en tryckt bibeltext och sade till honom att tala över denna, och medan han höll på härmed sköts han ihjäl. Hans kropp befanns vara blå och söndersargad av all den misshandel han utsatts för.
Samma dag arresterade säkerhetsmyndigheten i Sandomierz vittnet L och förde honom till kontoret i Kielce. Under förhöret slog man omkull honom, sparkade honom i huvudet och trampade på honom. Hans lungor och njurar lossnade genom misshandeln, och blod flöt ur munnen och stolgången till dess han dog.
Vittnet N arresterades i Staw nära Kalisz den 17 januari 1951. Sex dagars våld var nog för att ta död på honom. Han fick den säregna behandling som vittnena utsattes för på denna ort: Han tvingades sitta på en enbent pall med en tapp som trängde upp genom stolgången. Hans fötter och haka utsattes för elektriska stötar. När man låtit honom hänga så länge att han förlorade medvetandet, kastade man honom i ett kar med vatten, och när han kvicknade till återupptogs tortyren. Hans plågoandar yrkade på att han skulle erkänna sig skyldig till spioneri.
Den 25 januari utbad sig hans hustru att få se hans kropp, vilket man förvägrade henne. På kvällen fick hon emellertid telefonbud att hon kunde få hämta kroppen och begrava den. Statsadvokaten i orten gav henne tillstånd att komma in i bårhuset. Fastän vittnet N endast var tjugoåtta år gammal och hade varit frisk och stark bara sex dagar tidigare, tycktes det nu bara vara ett skelett kvar av honom. Från huvud till fot var hans kropp full av märken efter misshandeln och hade röda, svullna fläckar. Hans könsorgan hade också fått otäcka krossår och var mycket svullna osv.
Säkerhetsmyndigheten i Stettin arresterade vittnet O den 20 maj 1952 och förde honom till ett fängelse i Warszawa och sedan, efter några månader, till ett i Lodz. Omkring två år senare fick hans hustru höra att han vårdades på ett sjukhus och lyckades efter mycket om och men få tillåtelse att besöka honom. Han var så utmärglad, att hon inte kände igen honom. Hennes advokat rådde henne att begära att hennes man skulle fritagas från vidare ”prövning”. Detta blev slutligen beviljat, och hon kunde föra hem honom den 3 september 1954. Han fick glädjen att återse sitt hem och sitt barn, men dog efter åtta dagar. Två tusen människor kom till begravningen och uttryckte sin protest mot sådana sadistiska metoder från den kommunistiska polisens sida, vilka nu går under benämningen berianism.
Vittnena får andrum
Andra vittnen förlorade synen genom misshandeln, åter andra fick alla tänderna utslagna, och många har blivit krymplingar för livet och kan inte någonsin förtjäna sitt levebröd. Efter kommunisternas tjugonde partikongress i Moskva, som utmärkte början till ”avstaliniseringen”, slutade man upp med att framföra anklagelser för spioneri. Berianismen hör det förflutna till vad Polen angår, åtminstone tills vidare. Polska statsmän har tillkännagivit att deras rättsväsen skall göra allt som står i dess makt för att rätta till det onda som begåtts mot tusentals oskyldiga människor, bland dem Jehovas vittnen.
Av intresse i detta sammanhang är följande utdrag ur Jehovas vittnens årsbok för 1957: ”En mycket framstående statsämbetsman har yttrat: ’Jag är hänförd över ert fasta ståndpunktstagande.’ Han framhöll vidare, att det finns tre egentliga skäl till att Jehovas vittnen åter har blivit erkända av polska regeringen. De är: 1) Jehovas vittnens läror har inte förändrats, trots de sex årens förbud. 2) Trots häktningar och många andra svårigheter har de modigt och oförskräckt fortsatt att utöva sin religion. 3) Under den tid förbudet gällde blev vittnenas antal fyrfaldigat.”
Ja, Jehovas vittnen i Polen har sannerligen bevarat sin ostrafflighet, trots alla de ogärningar som kommunisthärskarna har begått. De har givit prov på att de har haft samma sinnesinställning som Job, när han sade: ”Även om han dräper mig, vill jag dock förtrösta på honom.” — Job 13:15, AV.
Jehovas vittnen såväl som alla de andra människor runt om i världen, som älskar rättfärdighet, kan glädjas över och hämta styrka och uppmuntran av den kurs som heter bevarad ostrafflighet och som vittnena i Polen har följt. De ser i dem en uppfyllelse av profetens ord: ”Och nu skall intet vapen, som smides mot dig, hava någon lycka; var tunga, som upphäver sig för att gå till rätta med dig, skall du få domfälld. Detta är HERRENS tjänares arvedel, den rätt de skola undfå av mig, säger HERREN.” — Jes. 54:17.