Det röda paradiset avslöjas
Förstahandsunderrättelser från de ryska slavarbetslägren visar hur ogrundade kommunismens anspråk är, när den ger sig ut för att vara vår tids materalistiska messias. Hur var det att vistas i dessa läger? Den här artikeln ger svar
MER än var tredje människa på jorden lever i kommunistbehärskade länder. Många underkuvades med militärmakt, under det att andra tydligen lät övertyga sig om att kommunismen skulle skänka bättre förhållanden än de system under vilket de tidigare hade levat.
Det är sant att många av de styrelseskick som kommunismen gjorde ände på behövde ersättas med något annat. Men de folk som antog kommunismen bytte bara bort ett slags förtryckarvälde mot ett annat. Det utlovade paradiset kom aldrig till synes. I stället utvecklades ett hemligt underrättelseväsen, en grym poliskår och ofantliga slavarbetsläger.
Hela den tingens ordning som sovjetisk styrelse byggt upp har bevisats vara ett misslyckande, när det gäller att ge folket frihet, i all synnerhet med tanke på den frihet som marxismen hade försäkrat att folket skulle få. Till och med de av kristenhetens religioner som varit verksamma inom det röda sovjetväldet har tvingats till underkastelse under det. Men tusentals människor som ägt kunskap om den sanna religionen och förkunnat det verkliga messianska hoppet har fängslats och torterats av de råa herrarna i detta ”folkets paradis”.
Budskapet når in i Ryssland
Man hade länge undrat hur de goda nyheterna om Guds upprättade rike skulle kunna tränga igenom järnridån, men det blev ryssarna själva som gjorde det möjligt.
Efter andra världskriget annekterade Sovjet Moldavien, västra Ukraina, Karpato-Ryssland, Vitryssland och de Baltiska staterna, och inom dessa områden fanns det flera tusen Jehovas vittnen. Dessa kristna började omedelbart sända ut strömmar av sanning över den väldiga kommunistiska öknen för att hjälpa till med det världsomfattande predikande som Jesus hade förutsagt för vår tid. (Matt. 24:14) Dessa strömmar av sanning flöt i alla riktningar inom det röda väldet — norrut, österut, söderut; till slavlägren i Vorkuta och till de hundratals andra arbetslägren över hela Sovjetunionen.
Enbart under 1951 blev mer än sju tusen av dessa kristna vittnen ”landsförvista för livstid till Sibirien”, där de fick försöka leva eller dö i det ogästvänliga landet.
Men dessa sju tusen var inte de enda som fick en sådan behandling. En av vittnena, som tillbragt längre tid än de flesta i slavarbetslägren, skriver om den tortyr han fick utstå, bara för sin religions skull. Han säger:
”Den 10 april 1940 började mitt vandringsliv genom det röda ’paradisets’ fängelser och arbetsläger, och det fortsatte i fjorton år. Under denna tid ställdes jag inför rätta fem gånger.” I en öppen järnvägsvagn sändes han i väg, tillsammans med hundratals andra, mot ett okänt mål. De fick ingenting att sitta på, ingenting att äta, dricka eller värma sig med. Kamrater som han samtalade med på kvällen var ofta ihjälfrusna morgonen därpå. Det är inte underligt att han sade: ”Inte många överlevde denna transport.”
När han, halvt ihjälfrusen, svag och uthungrad, nådde Wierchaturia i förvaltningsområdet Sverdlovsk, vidtog en fyradagarsmarsch för honom och hans kamrater. De tvingades röja skog, bygga baracker och sätta upp en såg. Hans berättelse lyder: ”Sängarna utgjordes av träplankor, våra byxor fick tjäna som halmmadrasser, våra mössor som kuddar och våra kavajer som filtar. Många dog. Jag har ofta sett någon av dessa halvt ihjälfrusna slavar, så utmattad att han kunde falla ned död, bära bort en planka med en av sina kamrater på, vilken frusit ihjäl eller dött under arbetet på grund av svält.”
Senare förflyttades detta vittne för Jehova till Syzran, där han skulle ta del i skogsavverkning. Dömd till uthungring, som han var, ägde han inte nog fysisk kraft att utföra det arbete som ålagts honom, och så kom han i klammeri med sovjetlagen. Härigenom fick han ett nytt straff, som löd på tio år.
Han skriver härom: ”Jag behövde inte gå långt, sedan jag fått min dom, ty lägren låg sida vid sida i detta område. En mycket lång dal, som kallas ’Gawrylovröjningen’, löper långsides med Volga på ungefär en kilometers avstånd från floden. Här låg lägren. Både fångarna och den fria befolkningen kallar detta område ’dödsdalen’. Det var sannerligen ett lägerområde som tjänade till massutrotning av människor genom uthungring. De dog som flugor.”
Bröt denna förföljelse ned hans tro? Han svarar själv: ”Ju mer jag led, desto mer predikade jag. Två gånger blev jag dömd till tioårigt straff, därför att jag hade predikat för medfångar. Samma ögonblick som man får en ny dom börjar man på ny räkning, oberoende av den förut avtjänade strafftiden. Sådana domar skrämde hundratals pingstvänner, ”evangeliska troende”, baptister och andra religionsanhängare som tillslöt sina öron för de goda nyheterna om Riket. Likväl har också de lidit svår förföljelse. En av baptisterna sjöng en av deras sånger och fick fem års fängelse för att han gjorde det.”
Dessa läger kallades ”undervisningsläger”. En av ”undervisnings”-metoderna som tjänstemännen brukade tillgripa var att spärra in vemhelst de ville göra sig kvitt i en barack där de sexuellt abnorma hystes och låta dessa fördärvade människor ta död på honom. Vittnet berättade: ”Mina ’herrar’ i slavlägret blev mycket förvånade, när jag kom ut levande från denna barack efter att ha tillbragt tre och en halv månad där. Medan jag var i denna barack kände jag mig som Daniel i lejonkulan. Genom det sätt på vilket jag bemötte dem gjorde jag om intet alla deras anslag mot min person. Jag kom ut därifrån vid liv och god hälsa.”
Pamparna i dessa ”undervisningsläger” slog fångarna gula och blå för blotta nöjet detta gav dem. ”Först år 1950”, säger denne kristne Ordets tjänare, ”kunde jag stryka gräs och fiskben från min matsedel. År 1955 hade förhållandena blivit nära nog drägliga. Jag är inte längre kvar där, men utan tvivel kommer det att bli lindrigare för dem som ännu är kvar än för dem som gav order om att dessa ’undervisningsläger’ skulle byggas, ty Gud har straff i beredskap åt dem.”
De erfarenheter som detta trogna vittne hade — han blev frigiven den 14 juni 1955 och åtnjuter nu sjukhusvård — brännmärker som lögn det falska anspråket att kommunismen har byggt upp ett arbetarens paradis.
Predikandet fortsätter
Skarorna av Guds folk har inte tunnats ut till följd av denna förföljelse utan har vuxit. Det är ingen överdrift att säga, att det nu inte finns något område i Sovjetunionen där det inte finns människor som känner till sanningen. Så vitt man kan bedöma har fyrtio procent av dem som har lärt känna sanningen fått kunskap om den i dessa fängelser och slavläger. Bland dessa finner man arméofficerare, poliser och fångvaktare, advokater, journalister och många andra.
Varför har sovjetmyndigheterna förföljt dessa präktiga människor så grymt? Ett av skälen är tydligen att styresmännen inte kan tillåta att någon annan än de själva betraktas som ”herre”, nej, inte ens Gud. I Radianska Ukraina, som utgavs den 30 november 1956 i Kiev i SSSR, riktade man kritik mot Jehovas vittnen, därför att de inte var tillfreds med att ”utöva religiösa riter och ceremonier”, vilket sades vara tillåtet, utan framhärdar i att utbreda sådan ”reaktionär propaganda” som att ”världen ’styrs av dess suveräne härskare, Jehova’, och att människor helt enkelt är ’hans tjänare på jorden som gör hans vilja’ ”.
I själva verket skulle sovjetregeringen inte förlora någonting alls på att ge Jehovas vittnen full frihet att utöva sin gudsdyrkan. Ingen regering skadar sig själv genom att garantera sådana väsentliga rättigheter åt dem som verkligen tjänar Gud. Om ryssarna nu, som det förefaller, tror att Jehovas vittnen aldrig har haft något med spionage att göra, då finns det sannerligen inget giltigt skäl till att de skulle förvägras full frihet att tillbedja Gud.
Men oberoende av om sovjetmyndigheterna medger Jehovas vittnen denna frihet eller inte, kommer de att fortsätta att predika de goda nyheterna om Guds rike trots allt motstånd.
Ett vittne, som vistas i Sibirien, skrev: ”Vi kan inte avhålla oss från att predika om Guds rike. Vi har vant oss vid det här distriktet, och vi känner oss lyckliga, och vi är fast beslutna att representera Herren på ett värdigt sätt och göra hans härlighet känd överallt. Vi känner oss manade att sända våra bröder utöver jorden våra varmaste hälsningar och ge uttryck åt den kärlek vi hyser för dem, och vi hoppas att det ännu skall bli tillfälle för oss att komma tillsammans med våra bröder från alla delar av jorden.”
Deras bröder jorden utöver delar detta hopp med dem.
Lättnad i förhållandena
I och med avstaliniseringen under 1956 har det blivit vissa förbättringar, och många av vittnena, som avtjänat långa fängelsestraff, återfick friheten och fick i samband härmed en skriftlig bekräftelse på att de ”frikändes från all skuld”.
Några av de sju tusen ”speciella nybyggarna”, som fördes till trakten av Irkutsk i Sibirien år 1951 är nu fria, men andra måste fortsätta att inställa sig varje månad hos myndigheterna på orten. Många av dessa som nu frigivits vill inte återvända hem på grund av att det nu börjar bli möjligt att utvidga verket med att vittna.
Nyheter har läckt ut, som säger att det nu åter finns några vittnen också i Moskva och att det finns många människor i Rysslands huvudstad som önskar höra Guds ord. Många baptister visar också intresse, till stor del därför att en del av deras egna ledare visat sig böjda för att kompromissa.
I Vorkutalägret norr om polcirkeln frambringar verket frukt månad efter månad. Utmed den långa vägen från Kotlas till Vorkuta, en sträcka om drygt 1.000 kilometer, har hundratals arbetsläger upplösts, och barackerna har bränts ned. Inom detta område finns nu bara lägren i själva Vorkuta och dess omgivningar. Många människor, som lärde känna sanningen i lägren, kan nu, som fria människor, predika budskapet om Riket i dessa trakter. Under föregående år började man arbeta från hus till hus här långt uppe i norr, ja, till och med i själva Vorkuta, och möten hålls regelbundet.
En intern i Vorkuta skrev: ”Här pågår nu såningsarbetet vida omkring. Fältet, som inte har bearbetats på en lång tid, är nu mera mottagligt för säden och ger löfte om skörd. Orter som i många år har varit, som en öken blomstrar nu. Klimatet har förändrats här, och vädret är mycket gynnsammare för arbetet på fältet.”
Ett brev från trakten av Tomsk i Sibirien lyder: ”Syftet med att vi förflyttades till dessa avlägsna nejder var till en början höljt i dunkel och oförståeligt för oss, men en outsäglig glädje fyller våra hjärtan, när vi nu hör folket här i trakten säga: ’Kom!’ Jag skickades att arbeta långt bort från vår boplats, och under mina ansträngningar att låta andra få del av den eld som brann i mig fann jag en familj på sex personer som nu älskar sanningen. Jag gav dem en bibel, och när jag hade arbetat tillsammans med dem under flera månader, började de också vittna och träffa på människor som visade intresse. På kvällarna går vi alltid ut på vägen i vår lilla by och sjunger högt och ljudligt våra sånger, så att det ekar i den sibiriska skogen.”
En repatrierad polsk fånge berättar: ”När den dag äntligen kom, då jag skulle få återvända till Polen, kom lägerchefen till mig och sade med djup rörelse i rösten: ’Jag inser att den store Jehovas hand är över er, ty om det inte hade varit så, skulle ni aldrig ha kunnat lämna Sibirien såsom ett orubbligt vittne för Jehova. Må er Gud välsigna er.
Många vittnen frigavs under 1956, men andra är ännu kvar. Många av dem som sändes till Sibirien år 1951 har ännu ingen möjlighet att få några biblar eller någon biblisk litteratur. Dessa vittnen — oskyldiga, fridsälskande människor — är förbjudna att upprätthålla kontakt med varandra eller att bilda församlingar. Hur kommer det sig då att den ryska ortodoxa kyrkan, baptisterna och andra religionssamfund åtnjuter relativ frihet. Det beror helt enkelt på att de förklarat sig villiga att lyda kejsaren mer än Gud. Jehovas vittnen vägrar att göra detta, ty att göra så skulle vara otrohet mot Gud.
I Polen och på andra håll
Förtryck av oskyldiga kristna har övats inte bara i Sovjetryssland utan också i alla satellitstaterna — i Ungern, Tjeckoslovakien, Polen och på andra håll.
I Polen hade folket lidit under ett av kyrkan understött feodalsystem, som gav de arma och fattiga denna enda tröst: ett avlägset löfte om belöning på andra sidan graven. Bönderna betalade med ett liv i nöd och elände för de privilegierades sorgfria liv och hade bara till namnet slutat vara trälar. Men under kommunismen, som omstörtade det hatade gamla systemet, led polackerna under samma terroranordning som man fått till stånd i Ryssland.
De ekonomiska förhållandena var synnerligen svåra. Moralen försämrades. Kommunisterna talade om att göra kvinnorna fria från ”slavgörat i köket”, så att de kunde arbeta i industrien, men den polska pressen läger nu skulden för moralens sammanbrott, familjelivets upplösning och den tilltagande kriminaliteten på bred front bland det uppväxande släktet på det förhållandet att kvinnorna lämnade sina hem för att arbeta i fabrikerna.
Men trots dessa svårigheter är det återigen religiös förföljelse som är ett av den totalitära statens framträdande drag. Den totala staten förklarade öppen strid mot Jehovas vittnens verksamhet. För första gången stötte de polska kommunisterna på ett helt folk som stod fast. De framhärdade i sin gudsdyrkan med sådan beslutsamhet, att myndigheterna blev förbryllade.
Tusentals ödmjuka, ärliga män, kvinnor och barn (kroppsarbetare, bönder, husmödrar), vilka alla meningslöst misstänktes eller anklagades för spionage, vittnade om sitt hopp om Riket för de råa lagens handhavare som arresterade dem. Alla sade de detsamma. De åstadkom att ett ofantligt vittnesbörd blev avgivet om Jehovas namn, om hans konung, Kristus Jesus, och om Guds nya, rättfärdiga värld. Till och med den mest fanatiske kommunisttjänsteman, som om och om igen fick höra detsamma, tvingades inse att hans anklagelser krympte samman till ingenting. De flesta av dem som arresterades frigavs efter några timmars förhör eller efter några dagar, men hundratals sådana oskyldiga människor kvarhölls i fängelse i detta råa ”paradis” av förtryck, våld och blodsdåd.
Många människor lärde känna sanningen både innanför och utanför fängelsemurarna. Hundratals, ja, tusentals människor tog emot vittnena och ville bli undervisade om Jehova. De hade sett att det var ärerörigt tal att säga att Jehovas vittnen var lierade med kommunisterna, vilket de katolska prästerna hade gjort, och likaså att det var lögn att säga att vittnena var spioner, vilket kommunisterna hade gjort.
Våld och tortyr fick dem inte att vackla. De förhör — enligt Berias metod — som Sällskapet Vakttornets landstjänare och andra ansvariga Ordets tjänare underkastades räckte i månader men de kom ifrån dem med obruten ande, även om de ofta blev våldsamt misshandlade kroppsligen. Ett antal av vittnena dog, i det att de valde martyrdöden framför att vittna falskt mot de män som utförde Guds verk i Polen.
Men vittnenas antal ökade månad efter månad utan avbrott. Under all denna förföljelse led de ingen andlig hunger. De samlades i små grupper och försummade således inte att komma tillsammans. Deras ”offentliga föredrag” var de begravningstal de höll. Varje begravningsprocession med flera hundra människor, som drog genom städer och samhällen, utan att någon präst var med, väckte alltid uppseende och utgjorde ett tydligt vittnesbörd om att Jehovas vittnen visst inte hade blivit ”likviderade”.
Några vittnen hade till och med arbetat från hus till hus på somliga orter, och efter avstaliniseringen har de i tiotusental börjat gå från dörr till dörr med det enda budskap som det verkligen är värt att predika i denna tid.
De inser — och hoppas att ni nu också skall inse — den stora, betydelsefulla skillnaden mellan människornas lösningar på denna världens problem, vilka alltid slår fel, och den enda rätta och sanna lösningen, som nu är nära. Denna rätta lösning är inte ett politiskt schackdrag, utan består i Guds rike. Nu är tiden inne då man bör taga emot Riket och bringa sig i överensstämmelse med det, om man skall få överleva slutet på Satans onda ordning och träda in i de rättfärdiga, nya förhållanden som Skaparen själv snart skall införa på jorden.