Hur viktiga bibelhandskrifter upptäcktes
Förbluffande upptäckter har bragt i dagen en begripligare bibel. Hur skall du själv kunna upptäcka denna bibel?
”I SANNING (goda kristna läsare), vi tänkte oss aldrig från början att vi skulle behöva göra en ny översättning” — så uttalade sig en grupp bibelöversättare i det nära nog förgätna företalet till Konung Jakobs översättning av bibeln. Detta var år 1611, då denna engelska översättning gavs ut. Nu, på 1900-talet, då det utkommer flera nya översättningar av bibeln än någonsin tidigare, är det likväl inte så många människor som har insett hur stort behovet är av översättningar på nu gängse språk. För inte så värst många år sedan insåg inte ens bibelforskare och bibelöversättare helt och fullt hur trängande behovet var. Vad är det då som har revolutionerat tänkandet? Upptäckter som möjliggjort en mera begriplig bibel; upptäckter vilkas historia i många fall är underbarare än dikten.
En av de mest spännande upptäckterna av bibelhandskrifter gjordes av den tyske bibelforskaren Constantin von Tischendorf, som var på forskningsfärd i Palestina år 1844. Han sökte efter gamla exemplar av bibeln skrivna på dess originalspråk. Tischendorf hade hela sitt liv sökt efter sådana handskrivna exemplar av bibeln. På sina färder kom han ofta till mycket avsides belägna trakter. Det var därför inte något säreget för honom att en dag befinna sig i Katarinaklostret vid foten av Sinai berg. I klostrets förrum såg Tischendorf ”en stor, vid korg” som väckte hans nyfikenhet. Den innehöll gamla, trasiga pergamentskrifter. Munkarna använde innehållet i korgen till att göra upp eld med.
Det som munkarna här använde till att göra upp eld med var just det som Tischendorf ägnat sitt liv åt att finna! I korgen fanns mer än ett hundra blad av en bok — sidorna i en bibel skriven med mycket gamla grekiska bokstäver. Eftersom skriften bestod av idel stora bokstäver och det inte fanns några mellanrum mellan orden, förstod Tischendorf att han hade funnit vad bibelforskare kallar en majuskel- eller uncialhandskrift, en verklig raritet! Han kunde inte dölja sin stormande glädje. Munkarna, som blev mycket förvånade, förstod då att de hade använt något mycket värdefullt som bränsle, och de tog skyndsamt bort korgen. Men fyrtiotre av bladen tillät de dock Tischendorf att ta med sig.
Teschendorf tog sitt byte med till Tyskland. Hans fynd väckte sensation, ty pergamentbladen ansågs härstamma från 300-talet e. Kr. Fyndet lockade fram upptäckarivern hos andra forskare; också de ville få tag på återstoden av denna bibelskatt. Eftersom Tischendorf inte ville att några andra skulle komma före honom till klostret, teg han stilla med var han hade gjort sitt fynd.
Tischendorf var inte rik, och därför var det aldrig lätt för honom att få pengar till sina resor. Men år 1853 lyckades han ta sig tillbaka till klostret. Munkarna var emellertid inte alls samarbetsvilliga. Tischendorf måste vända utan att ha fått mer än några fattiga pergamentbitar med några verser av Första Moseboken.
Resan år 1859
Ytterligare sex år förgick innan han kunde färdas till klostret igen. Denna gång var han försiktig och talade inte öppet om vad hans besök gällde. Och fastän han denna gång hade fullmakt från ryske tsaren, talade han om allt upptänkligt utom om bibelhandskrifter. Sedan han tillbringat flera dagar i ett dåligt uppvärmt, mörkt bibliotek, gjorde han sig redo att lämna klostret, ty han kunde inte finna något spår av den skatt han en gång räddat undan elden. Hade man bränt den trots allt? Tischendorf sade till om att kamelerna skulle ledas fram till porten morgonen därpå.
Sista kvällen, när han talade med klosterhushållsföreståndaren, ledde han, liksom av en händelse, samtalet in på bibelhandskrifter. Föreståndaren bjöd Tischendorf in i sin cell på någon förfriskning, och fylld av iver över att få visa vad han själv visste sade han: ”Och jag har också en Septuaginta”, dvs. ett exemplar av en gammal grekisk översättning av bibelns hebreiska skrifter. Från en hylla över dörren till cellen tog munken ned ett otympligt bylte inlindat i ett rött skynke. Inför Tischendorfs förundrade blickar tog han inte bara fram de blad som denne räddat undan lågorna femton år tidigare utan också andra delar av de hebreiska skrifterna såväl som de kristna grekiska skrifterna. Tischendorf, som sökte dölja sin Översvallande glädje, bad att få låna boken över natten. ”Där i min ensamhet”, sade Tischendorf, ”gav jag fritt utlopp åt min hänförelse och oändliga glädje. Jag visste att det jag höll i handen var en av de dyrbaraste bibelskatter som finns till, ett dokument, äldre och betydelsefullare än något liknande som jag hade sett under alla de tjugo år som jag ägnat åt dessa studier.”
Tischendorfs problem var nu hur han skulle kunna förmå munkarna att lämna ifrån sig denna skatt. Han löste det genom att föreslå att de skulle ge den som gåva till den ryske tsaren, Österns ortodoxa kyrkors erkände förkämpe. Förhandlingarna pågick länge och väl, men slutligen överlämnades Codex Sinaiticus, som handskriften blev kallad, till tsaren. Till gengäld fick munkarna 9.000 rubel. År 1933 sålde sovjetregeringen handskriften till Brittiska museet i London för 100.000 engelska pund. Den förvaras alltjämt i detta museum och utgör en ovärderlig skatt, ty den är en av de betydelsefullaste forntida bibelhandskrifter som blivit bevarade till vår tid.
Innan Tischendorfs dagar hade emellertid en lång rad av forntida handskrifter börjat bli funna. Vi får gå tillbaka i tankarna många år, till en dag år 1628, flera år efter det att Konung Jakobs bibel hade givits ut. Ett paket från Orienten lossades i en engelsk hamn. Det hade sänts av patriarken i Konstantinopel till kung Karl I. När kungen tog upp gåvan, fann han ett mycket gammalt handskrivet exemplar av bibeln på grekiska. Den bestod av närmare åtta hundra blad mycket fint pergament. Kungen lämnade boken till dem som förstod sig på sådant. Den visade sig vara en grekisk handskrift från 400-talet. Man kallade den Codex Alexandrinus. Denna skatt väckte nytt intresse för forntida handskrifter. Över hela Europa sökte lärda män igenom gamla bibliotek. Inom kort drogs andra bibelskatter fram i ljuset.
Ett av de fynd man gjorde var Codex Vaticanus, som också kallas Vatikanhandskriften nr 1209. Liksom den alexandrinska handskriften har den, anser man, kommit till i Alexandria i Egypten, men den skrevs många år tidigare. De lärda menar att den härstammar från tiden före år 350 e. Kr. Ingen tycks känna till dess långa historia eller veta hur den kom att få sin plats i Vatikanbiblioteket. Även om ingen fängslande historia är förbunden med upptäckten av den, så är den historia nog så intressant, som är förknippad med bibelforskares ansträngningar att få tillgång till att studera denna handskrift, för att vi skulle kunna få en mera begriplig bibel. Men i långliga tider lade tjänstemännen vid Vatikanbiblioteket alla hinder i vägen för dem som önskade få granska den.
Inte tillgängliga för översättarna av Konung Jakobs bibel
Vilken betydelse har då dessa och andra bibelfynd för oss? Det som är av vikt och intresse är detta: De som översatte Konung Jakobs bibel, den bibel som varit flitigast i bruk i den engelsktalande världen, hade inte tillgång till dessa forntida handskrifter. Inte ens den alexandrinska handskriften kom i händerna på bibelöversättare förrän år 1628, efter det att Konung Jakobs bibel hade kommit ut av trycket, vilket skedde år 1611. Förutsättningarna för en mycket exaktare och begripligare bibel än den Engelska auktoriserade översättningen och andra, med den jämställda, översättningar har alltså blivit större och större sedan 1611.
Konung Jakobs översättning av de grekiska skrifterna till exempel gick tillbaka på handskrifter från 1100- och 1400-talet. Men nu har man tillgång till handskrifter från 300-talet — vilken skillnad! Och ju äldre en handskrift är, dess sannolikare är det naturligtvis att den, i allmänhet talat, är felfri. Eftersom man i århundrade efter århundrade gjorde avskrifter av bibeln för hand, var det oundvikligt att avskrivarna gjorde en del fel, som smög sig in i texten. Konung Jakobs översättning var alltså grundad på en grekisk text i vilken många fel smugit sig in, och detta kunde ha undvikits om översättarna hade haft tillgång till handskrifterna från 300- och 400-talet.
Trots det stora behovet av nyöversättningar av bibeln till engelska var det först i början av 1900-talet som ett verkligt ivrigt översättningsarbete kom i gång. Sedan år 1900 har det kommit ut en ny översättning av bibeln till engelska så gott som varje år. Varför började då inte denna livaktiga verksamhet tidigare? I första hand därför att de mest sensationella bibelfynden har gjorts under senare delen av 1800-talet och nu under 1900-talet. Så gjorde några egyptier, som höll på med grävningsarbeten på en gammal gravplats nära Fajum, ett synnerligen sällsynt fynd. De grävde fram lerkrukor fyllda med böcker av papyrus. En i England bosatt amerikan, Chester Beatty, köpte de flesta av papyrerna. När det år 1931 blev bekant vad de innehöll, blev de lärda mycket häpna. Man hade funnit tre kodexar eller bokliknande handskriftsvolymer av de kristna grekiska skrifterna! Här hade man nu en grekisk text som var hundra år äldre än Vatikanhandskriften och den sinaitiska handskriften! Dessa papyrer, som till största delen består av fragment av Paulus’ brev, har kommit att kallas Chester Beatty-papyrerna.
Nytt ljus över bibelns språk
Ett annat viktigt skäl till att man först på senare tid klart och tydligt har insett hur stort behovet var av nya översättningar måste vi också beröra. Ända fram till sekelskiftet hade de lärda en ganska oklar uppfattning om det grekiska språk på vilket bibeln var skriven. Under 1890-talet fann arkeologer en mängd olika slags dokument vid sina utgrävningar i Egypten. Från övervuxna avskrädeshögar utanför forntida städer kom en sannskyldig flod av papyrer av alla de slag — brev, räkningar, överlåtelsehandlingar, kontrakt, böneskrifter, bjudningsbrev, ja, till och med dikter och text till skådespel. Dessa papyrer var skrivna på grekiska. Men det var först omkring år 1895 som de lärda förstod vad slags grekiska de var skrivna på. Det var samma slags grekiska som den som förekom i bibeln.
Varför var detta en så betydelsefull upptäckt? Därför att bibelforskare tidigare hade varit av den meningen, att bibelns grekiska var av alldeles särskilt slag. De visste att bibelns språk varken var den klassiska grekiskan eller den litterära grekiska som var bruklig på 100-talet e. Kr. De kallade det ”bibelgrekiska”. Man hade en så fast tro på att bibelns grekiska var ett säreget ”kotterispråk”, att en tysk bibelforskare till och med förklarade att den grekiska som förekom i bibeln var ett mirakelspråk, ett språk som den heliga anden hade uppfunnit. Men fynden i Egypten sade något helt annat!
Dessa dokument, som man grävde fram nere i Egypten och som har att göra med alldagliga händelser, löste problemet med bibelns grekiska. Det visade sig att det språk, som alla dokumenten var skrivna på, varken var den klassiska eller den litterära grekiskan utan just bibelns grekiska! Och dokumentens grekiska var det språk som folket under 100-talet använde dagligdags! De kristna grekiska skrifterna var alltså skrivna på koinégrekiska eller allmängrekiska, som folket talade. Bibelns grekiska var således, när allt kom omkring, inte ett säreget kotterispråk. Nej, bibelns författare hade skrivit ned Guds budskap på det enklaste av alla språk, på den stora massans språk.
Denna viktiga kunskap om bibelns grekiska stod inte översättarna av Konung Jakobs bibel till buds. Därför träffar man på mycket i den översättningen som låter främmande eller som är svårt att förstå. Så finner vi till exempel i 1 Petrus 2:2 uttrycket ”ordets ärliga mjölk”. Av papyrerna som man grävt fram i Egypten har man nu funnit att det ord som här översatts med ”ärliga” ofta användes i koinégrekiskan för att beskriva att mat eller dryck var ren och oförfalskad. Moderna översättningar ger oss därför en begripligare lydelse av denna text, med orden ”den oförfalskade mjölk som tillhör ordet”.
Ett annat exempel finner vi i Matteus 6:27, där Jesus, enligt Konung Jakobs bibel, framställer frågan: ”Vem av eder kan genom att ägna uppmärksamhet däråt lägga en enda aln till sin resning?” Bekymrar sig normalt funtade människor om hur de skall kunna bli en halv meter längre? Denna översättning var verkligen svag. Men vad hände? När översättarna av Konung Jakobs bibel träffade på ett grekiskt ord, som de inte kände till, rådfrågade de sina ordböcker, som gällde den klassiska grekiskan, och tillgrep här ordet ”resning”. Enligt den klassiska grekiskan var det det rätta ordet, men man kände inte till att bibeln var skriven på allmängrekiska. Bibelöversättare i vår tid vet att just detta ord allmänt brukades efter den ”klassiska tiden” och att det betydde ”livslängd”. Därför återger moderna översättningar, sådana som Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna, Jesu fråga så här: ”Vem av eder kan genom att bekymra sig lägga en enda aln till sin livslängd?”
Det har inte bara kastats nytt ljus över det grekiska språket utan också över det hebreiska. Den kunskap i hebreiska, som bibelforskare nu kan vinna, är oändligt mycket större än den som stod översättarna av Konung Jakobs bibel till buds. Därför kan bibelöversättare i våra dagar också förse oss med en begripligare översättning av de hebreiska skrifterna.
”Ett fantastiskt fynd”
Andra fynd, som man har gjort, har klarat upp fel och dunkla uttryck också i den hebreiska texten, eftersom dessa fynd består av rullar eller fragment med texter som är äldre än de på vilka Konung Jakobs bibel är grundad. Bibelöversättare har inte förrän på senare år haft tillgång till några handskrifter av de hebreiska skrifterna som tillkommit tidigare än på 800-talet e. Kr. Under 336 år, från 1611 till 1947, kom praktiskt taget inga nya vittnesbörd fram i ljuset, vilka skulle ha kunnat tjäna till att revidera de redan tillgängliga källorna för den hebreiska texten. Men så år 1947 gjorde man vad en arkeolog har kallat ”ett fantastiskt fynd”.
Två beduiner sökte efter en get som kommit bort i de vilda, steniga ökentrakterna vid Döda havet. De kastade in en sten i en trång rämna i bergväggen och hörde ett ljud som vittnade om att det var mer än en spricka. De fann att det var en grotta, och i den hittade de tre stora lerkrukor. I krukorna fann de långa, runda föremål lindade i linnedukar. I hopp om att ha funnit en skatt slet de av dukarna och fann, till sin stora besvikelse, handskriftsrullar i stället för ädelstenar. De sålde senare rullarna till ärkebiskopen vid Markusklostret i Jerusalem.
Men dessa fynd, som gjordes år 1947, var bara början. År 1949 upptäckte man grottan på nytt och undersökte den omsorgsfullt. Hundratals fragment av handskriftsrullar hittades. Åren 1952 och 1953 utforskades andra grottor. Så många handskriftsfragment har hittats, att man nu har delar av alla de hebreiska skrifternas böcker, möjligen med undantag av Krönikeböckerna.
Den betydelsefullaste av alla rullarna var en fullständig rulle av Jesajas bok som härstammar från tiden omkring 100-talet f. Kr. Bland dem fanns också en kommentar till Habackuks bok, som förser oss med den äldsta text till denna bok som nu finns. Ja, dessa rullar är nära nog tusen år äldre än de hebreiska handskrifter, som Konung Jakobs översättning är grundad på.
Man har redan börjat dra nytta av rullarna. Genom grundligt studium av Jesajarullen till exempel kan vår tids översättare rätta till ett fel som en avskrivare gjort i Jesaja 3:24. Konung Jakobs översättning lyder här: ”Där skall vara ... brand i stället för skönhet.” Nutida översättningar, som gjordes före 1947, använde gärna ordet ”brännmärke” eller, såsom 1917 gör, ”märken av brännjärn” i stället för ”brand”. Men meningen blir ändå inte klar och tydlig. Enligt vad som framgår av uppslagsverket The Encyclopedia Americana, 1956 års upplaga, ger ordet ”brännmärke” ”en sådan innebörd åt det vanliga hebreiska ordet ki, ... som det inte har någon annanstans i bibeln. Dödahavsrullen av Jesajas bok har på sista raden ett ytterligare ord, som gör det möjligt att återge texten så här: ’ty i stället för skönhet (skall där vara) smälek’.”
Vi ställs nu inför en del frågor: Skall vi dra nytta av all denna förunderliga rikedom av ny kunskap om bibeln? Skall vi bruka den i syfte att vinna bättre insikt i Guds ord? Hur kan vi då var och en ”upptäcka” denna begripligare bibel?
Mycket av denna nya kunskap har redan utnyttjats. Översättningarna till nu gängse språk är skrivna på det slags språk som i våra dagar talas av den stora massan, och dessutom har vi i dem exaktare biblar, och det betyder också begripligare biblar. Man kan alltså ”upptäcka” den. begripligare bibeln genom att skaffa en modern översättning för sitt eget bibelstudium. Låt inte en inbillad förkärlek för välbekanta ord eller poetisk stil binda dig, så att du uteslutande använder någon gammal, hävdvunnen översättning. Låt oss åter citera översättarna av Konung Jakobs bibel, som i sitt nära nog förgätna företal också yttrade dessa ord: ”Har Guds rike blivit ord och stavelser? Varför skulle vi vara trälar under dem, här vi kan vara fria?”
[Bild på sidan 219]
Katarinaklostret