”För en gästfri vandel”!

”Dela med eder åt de heliga enligt deras behov. För en gästfri vandel.” — Rom. 12:13, NW.

1. Vem gav upphov åt gästfriheten, och hur har han blivit ett mönster när det gäller gästfrihet?

JEHOVA Gud är gästfrihetens upphovsman. Ända från begynnelsen har hän rikligen sörjt för alla sina skapelser. Jehova är aldrig snål, gnidig, knusslig eller njugg, utan i stället är det så, att han ”rikligen giver oss allt till att njuta därav”. Jehova är aldrig kallsinnig, illvillig, ondskefull eller högdragen, utan är till och med ”mild mot de otacksamma och onda”. Han är aldrig partisk i sin överflödande frikostighet utan ”låter ... sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga”. Jehova är alltid redo att dela med sig åt sin skapelse av sina outtömliga rikedomar, och han är därför ett mönster för oss när det gäller gästfrihet. — 1 Tim. 6:17; Luk. 6:35; Matt. 5:45.

2. Vad betyder det att vara gästfri?

² Vad är då gästfrihet? Hur omfattande är den? En modern ordbok definierar gästfrihet så här: ”att man välkomnar, förplägar, hyser och vänligt bemöter vänner eller främlingar eller att man tycker om att göra detta”. Att vara gästfri innebär att välkomna andra, inte ignorera dem. Det innebär att visa värme, inte kyla; att vara vänlig, inte kärv; att vara vänskaplig, inte reserverad; att vara tillgänglig, inte högdragen; att vara tålmodig, inte brysk; att vara omtänksam, inte tanklös; att vara rustad, inte oförberedd; att. vara frikostig, inte njugg; att vara inställd på att dela med sig, inte på att samla på hög; att vara intresserad av andras behov och inte bara av sitt eget. Gästfrihet är i verkligheten ett vitträckande uttryck för kärlek, ja, ett prov på ”äktheten hos eder kärlek”. — 2 Kor. 8:8, NW.

3, 4. Vilka förde i forna tider en gästfri vandel?

³ I forna tider förde Israels folk en gästfri vandel, såsom Jehova hade lärt dem. Alla rönte gagn av denna vandel, även främlingarna eller de som var tillfälligt bosatta i Israel. Guds lag genom Mose förkunnade mycket bestämt att främlingen som älskade Jehova inte skulle ignoreras utan behandlas gästfritt: ”Ty HERREN [Jehova], eder Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store, den väldige och fruktansvärde Guden, som icke har anseende till personen och icke tager mutor; som skaffar den faderlöse och änkan rätt och som älskar främlingen och giver honom mat och kläder. Därför skolen också I älska främlingen; I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land.” — 5 Mos. 10:17—19.

⁴ Till och med före Mose tid kände Jehovas folk vikten av att föra en gästfri vandel. Så framträdande och givmilda var dessa människor, när det gällde opartisk gästfrihet, att en Kristi apostel 2.000 år senare hänvisade till dem, då han förmanade de kristna: ”Glöm icke godhet mot främlingar [att bevisa gästvänlighet, 1917], ty genom den hava några, utan att själva veta det, tagit emot änglar som gäster.” Tänk bara! Några av Guds tjänare i forntiden fick den storslagna erfarenheten att få ha änglar som gäster, därför att de alltid var vänligt sinnade, varmhjärtade och lade sig vinn om att föra en gästfri vandel. — Hebr. 13:2, NW.

Gästfrihet — en berikande vandel

5. Hur blev Abrahams gästfrihet berikande för honom själv?

⁵ Det är följaktligen berikande att föra en gästfri vandel. Tag till exempel Abraham. En dag satt han vid ingången till sitt tält i skuggan av Mamres träd. Det var när det var som hetast på dagen. Plötsligt blev han klarvaken, genom att tre främlingar visade sig. Han skyndade fram för att möta dem. Han bugade sig ned till jorden, men inte därför att han visste att de var änglar, ty han gjorde senare detsamma för Hets barn. (1 Mos. 23:7, 12) Abraham lät sedan hämta vatten, så att de kunde två sina fötter. Han bjöd dem att vila sig under trädet. ”Låt mig hämta ett stycke bröd, och vederkvick så edra hjärtan”, bad han dem. Främlingarna svarade: ”Gärna det. Du må göra såsom du har sagt.” Men i själva verket lät Abraham hämta ”smör och mjölk och den unga tjuren”. Abrahams gästfrihet tjänade sålunda som ett anmärkningsvärt förspel till änglarnas tillkännagivande att Abraham och hans hustru Sara skulle få sin länge utlovade son. Senare mottog Lot och Manoa, utan att de själva visste det, änglar såsom gäster och erhöll därigenom en rik välsignelse. — 1 Mos. 18:1—15, NW; 19:1—22; Dom. 13:2—24.

6. Vilka välsignelser tillföll på Jesu tid gästfria människor?

⁶ För dem som på Jesu tid förde en gästfri vandel ledde detta till oräkneliga välsignelser. När välsinnade människor inbjöd Jesus, hans lärjungar eller hans apostlar till sina hem, fick de stor andlig belöning. Blotta föreställningen om att kunna få mottaga Guds Son som gäst är obeskrivligt hänförande. Tänk på Maria, Martas syster, och på hur hon erhöll välsignade andliga sanningar ”vid Herrens fötter” på grund av gästfrihet. (Luk. 10:38—42) Tänk på Sackeus och på hur redo han var att visa gästfrihet. Jesus insåg att han hade en gästfri ande, ty den tog sig ett vackert uttryck däri att Sackeus klättrade upp i ett träd för att få se en skymt av Jesus. Därför sade Jesus: ”Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus.” Gästfrihet hjälpte Sackeus att få sanningen. Och tänk på de två lärjungarna som var på väg till Emmaus på kvällen av den dag då Jesus blivit uppväckt. Jesus närmade sig dem i skepnaden av en man, men de kände inte igen honom. Under det samtal som följde uttydde Jesus skrifterna för dem. ”När de nu nalkades byn, dit de voro på väg, ställde han sig, som om han ville gå vidare. Men de nödgade honom och sade: ’Bliv kvar hos oss; ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.’ Då gick han ditin och stannade kvar hos dem. Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem. Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.” Hur måste inte deras hjärtan ha bultat av glädje, när de insåg att de, utan att veta om det, hade haft Guds uppståndne Son som gäst! Den glädjen skulle de aldrig ha fått erfara, om de inte hade haft för vana att föra en gästfri vandel. — Luk. 19:1—9; 24:13—32.

7. Vilket liknande gagn får vi i våra dagar av att vara gästfria mot våra bröder?

⁷ Också i våra dagar är det mycket berikande att föra en gästfri vandel. Då vi visar gästfrihet mot våra bröder, får vi gagn av det på ett mycket praktiskt sätt: genom andlig stimulans. Samtal med världsmänniskor kan inte uppmuntra oss i Rikets verk, men teokratiskt samtal med våra bröder gör det. Ett hem där man hyser en kretstjänare eller bjuder en pionjär på ett mål mat kan sannerligen inte undgå att få gagn och uppmuntran av andligen berikande samtal.

8. Hur kommer en välsinnad människa, som övar gästfrihet mot Jehovas vittnen, ingalunda att gå miste om sin lön? Vad kan då gästfriheten vara ett tecken på?

⁸ De som inte är i sanningen men som visar sig gästfria mot Jehovas vittnen kommer också att bli berikade. Jesus sade att de skulle bli det: ”Den som giver en av dessa små [hans efterföljare] allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge — sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.” Jesu löfte betyder inte att någon genom en enda handling av gästfrihet kan bli bevarad genom Harmageddon. Men däremot betyder det att de som visar en gästfri anda gentemot Jehovas vittnen kommer att få mottaga en passande belöning: andlig vederkvickelse. Ty om människor är varmhjärtade mot oss i materiellt avseende, därför att vi är det vi är, så är det troligt att de också tar emot andliga ting i samma anda. Ibland händer det, som till exempel vid konvent, att människor inbjuder Jehovas vittnen att bo fritt i deras hem — just därför att vi är det vi är. Vi å vår sida ger dem rikliga andliga välsignelser. Om då deras hjärtan är rätt inställda, kommer de in i sanningen och får utsikt till att vinna evigt liv. Den gästfrihet som människor i världen bevisar oss kan därför, liksom det att Sackeus klättrade upp i trädet, vara ett tecken på att vederbörande är rättfärdigt sinnad och redo att ta emot sanningen. — Matt. 10:42.

Gästfrihet mot främlingar

9. Varför bör vi inte glömma godhet eller gästfrihet mot främlingar?

⁹ Men hur förhåller det sig nu med den apostoliska befallningen att inte glömma godhet eller gästfrihet mot främlingar? Det finns ett viktigt skäl till att vara vänlig mot främlingar: det gör det lättare för dem att få sanningen. Gav inte Jesus 5.000 främlingar ett mål mat? Jesus utövade sin gästfrihet i förbindelse med att han befrämjade de goda nyheterna. Likaså kan gästfriheten brukas i våra dagar som ett medel att befordra de goda nyheterna.

10, 11. På vilka sätt kan vi visa en gästfri anda gentemot främlingar? Vilket gagn kommer av detta?

¹⁰ Det finns många sätt för oss att vara gästfria och vänliga. Ibland inbjuder bröder personer som de tror älskar rättfärdigheten till sina hem på ett mål mat, och då använder de tillfället till att upplåta Skriften för dem. Inte så få arbetsgivare och arbetskamrater i fabriker och affärer osv. har fått gagn av denna gästfrihet, som Jehovas vittnen har visat.

¹¹ Närhelst du utför en vänlig handling mot en främling, gör det intryck på honom. Han ser att du är annorlunda. Din vänlighet och hjärtlighet utgör en kontrast till världens kärvhet och kyla. Små handlingar av vänlighet ger stora resultat. På ett tåg till exempel är det en vänlig handling att en broder hjälper en äldre man eller kvinna att lyfta upp resväskan på bagagehyllan. Ett samtal börjar, ett samtal som leder till ett vittnesbörd. Då du gör dig omak för att hjälpa en främling till rätta, lämnar det ett bestående intryck; om du har givit främlingen något att läsa om Riket, kommer han troligen att ta del av det med ökat intresse på grund av din vänlighet. Man kan sålunda ofta genom vänlighet öppna en väg till att befordra Rikets budskap, vilken aldrig skulle ha existerat, om man inte hade varit vänlig och gästfri.

12, 13. a) Vilken liknelse framställde Jesus för att illustrera vikten av att vara gästfri gentemot sin nästa? b) Hur har Jehovas vittnen, i kontrast till prästerskapen, varit gästfria mot sin ”halvdöde” nästa?

¹² Genom sin vänlighet och gästfrihet är Jehovas vittnen lika den barmhärtige samariten i Jesu liknelse: ”En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd. Så hände sig, att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi. Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi. Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit, där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom. Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: ’Sköt honom, och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.’ ” — Luk. 10:30—35.

¹³ Satans vilddjurslika tingens ordning är ansvarig för folkets nuvarande ”halvdöda” tillstånd. Politiska, kommersiella och religiösa stråtrövare har plundrat och slagit människosläktet. Trots alla dess till bekännelsen kristna religioner är det farligt att leva i kristenheten, liksom det var i det forntida Juda: ”Hela huvudet är ju kränkt, och hela hjärtat är sjukt. Ifrån fotbladet ända upp till huvudet finnes intet helt, blott sårmärken och blånader och friska sår, icke utkramade eller förbundna eller lenade med olja.” Vilka har visat en nästas gästfrihet mot dessa ”halvdöda” människor? Inte prästerskapet! Fastän de katolska, protestantiska och judiska religionsutövarna lägger märke till människornas ”halvdöda” andliga tillstånd och fastän de kommenterar det gång efter annan i predikstolen och i tidningarna, håller de sig borta från människorna, förblir i högdragen avskildhet, vägrar att lämna läkande andlig hjälp, och på så sätt går de så att säga förbi dem på vägen, alldeles som den judiske prästen och leviten gjorde. Men Jehovas vittnen har liksom den barmhärtige samariten gjort sig omak för att hjälpa de andligen halvdöda människorna. Med andlig olja och andligt vin, Guds ords helande sanningar, har de förbundit såren på dem ”som sucka och jämra sig över alla styggelser” i det motbildliga Jerusalem. — Jes. 1:5, 6; Hes. 9:4.

14. Vad slags förberedelse är nödvändig för att man skall kunna öva andlig gästfrihet?

¹⁴ Vi vet inte var vi kommer att träffa på en ”halvdöd” främling, som är angelägen om att få sina sår förbundna med olja och vin. Alldeles såsom samariten förde med sig tillräckligt med olja och vin och var rustad för vilket som helst ögonblickligt behov, så bör Jehovas vittnen i våra dagar alltid vara rustade, genom att de har tillräckligt av Guds ords olja och vin till hands. Men ibland är det bröder som går ut i tjänsten på fältet utan att ha tillräckligt med ”olja och vin”, och deras litteratur tar slut, just när de träffar på en ”halvdöd” främling. En del bröder tar föga eller inget förråd av ”olja och vin” med sig när de beger sig åstad på en resa. Vad skall de ta sig till, om de möter en främling som visar tecken på att vara halvdöd i andligt avseende? Eftersom tiden är begränsad när du är ute och färdas, är det mycket svårt att hjälpa till med att förbinda andliga sår, om du inte har ”olja och vin” som kan användas på ort och ställe. En del bröder tänker inte ens på att ha hemma ett rikligt, omfattande förråd av de senaste publikationerna om Riket. När en främling kommer till din dörr, är du då rustad med olja och vin till att hela hans sår, vare sig de har orsakats av evolutionsläran, treenighetsläran eller spiritismen? Var alltså omtänksam. Var rustad. Ha denna olja och detta vin med dig var du än är, vare sig du befinner dig på ett tåg, en båt eller buss eller är ute och promenerar eller använder ditt motorfordon eller är hemma. När du då träffar på en ”rövad” och ”slagen” främling, är du rustad för att vara gästfri — överallt, när som helst.

15, 16. a) Vilken gästfri handling å Jehovas vittnens sida motsvarar det att samariten använde sitt eget djur för att föra en främling till ett härbärge? b) Vilken egenskap är ett oeftergivligt krav på en tjänare i en församling? Varför?

¹⁵ Den barmhärtige samariten gjorde inte bara bruk av olja och vin; han brukade sitt eget djur för att föra främlingen till ett härbärge, där denne kunde få bättre vård. Så brukar Jehovas vittnen också med glädje sina bilar för att hjälpa en välsinnad främling att komma till Rikets sal, där han blir gästfritt mottagen och får röna öm omsorg. Ägarna till forna tiders härbärgen var ofta bekanta för sin gästfrihet. Så bör också tjänarna i en församling utstråla en härbärgelik, gästfri anda. Så viktig är denna gästfria anda, att utan den är en person inte kvalificerad att bli förordnad till tjänare. I 1 Timoteus 3:2 (NW) förklarar aposteln att var och en som vill bli tillsyningsman måste vara ”en som älskar främlingar” eller, som fotnoten säger, måste vara ”gästfri”.

¹⁶ Vad är det som skänker en församling av Jehovas vittnen en sådan värme som inte finns i världen? Är det Rikets sal? Nej, en Rikets sal kan vara den vackraste och nyaste i landet och ändå hysa den kallaste och otillgängligaste församling. Vad som i stället skänker värme i en församling är att alla bröderna, och särskilt tjänarna, för en gästfri vandel.

17. Hur kan bröderna ådagalägga gästfrihet i Rikets sal?

¹⁷ Tjänare, råder det en välkomnande atmosfär i er Rikets sal? Kommer ni främlingarna att känna sig hemmastadda där? Visar ni dem omkring i lokalen och gör dem bekanta med statistiktavlan, konventbilder osv? Är Rikets sal öppen i tillräckligt god tid före ett offentligt möte, så att en främling aldrig behöver vänta utanför? Är bröderna ivriga att låta en främling få låna eller åtminstone få se med dem i sångboken och i Vakttornet? I församlingar där tjänarna gör det till en osviklig regel att välkomna alla, främlingar och bröder i lika mån, där råder en sådan upplivande värme, att bröderna har svårt att lämna Rikets sal efter ett möte.

18, 19. a) Vad händer när tjänarna glömmer att föra en gästfri vandel? b) Hur kan tillbakadragna bröder lätt finna ett sätt att utan presentation få kontakt med främlingar?

¹⁸ Men ibland glömmer tjänarna att föra en gästfri vandel. Sedan gör också hela församlingen det. Och vad händer? I stället för den varma, härbärgelika atmosfären får då Rikets sal järnvägsstationens atmosfär. Vet du vad det är för något? Du går in på en järnvägsstation. Ingen bryr sig om dig. Ingen talar till dig. Du går tätt förbi folk, men ingen tittar åt dig eller bryr sig om att du är där. Du sitter sida vid sida med folk; de tittar inte ens upp från vad de läser. Om de gör det och du ler, så ler de inte tillbaka. Det är bara ett ställe där man kan sitta och vänta; och du är alltid glad när väntan är över och du kan gå därifrån. Detta är en järnvägsstation. Vad skulle nu hända, om tjänarna någonsin lät Rikets sal få denna väntsalsatmosfär — och en främling kom in?

¹⁹ Jo, främlingen skulle säga till sig själv: ”Jo, det var något till gästfrihet! De är vänliga mot mig när jag talar med dem i gathörnet eller då de kommer till min dörr. Men när jag nu är här mitt ibland dem, lägger de inte ens märke till mig. Kanske de inte önskar att jag skall komma. Jag undrar om jag skall gå hit igen.” Ja, detta kan hända. Det har hänt. Låt det aldrig hända i er församling. Var alltid påpassliga att välkomna främlingar. Om några bröder av naturen är tillbakadragna, kan de lätt få kontakt med främlingar genom att använda frågor, sådana som: ”Vad tyckte ni om talet?” eller: ”Våra möten är olika de andra religiösa organisationernas, eller hur?” Och man behöver naturligtvis aldrig tveka att tala om det som alltid ligger nära till hands — om vädret. Sedan en främling har besökt Rikets sal en gång, bör han inte längre vara främling, utan bör välkomnas med värme, som om han vore en broder. ”Välkomna ... varandra, alldeles såsom Kristus också välkomnade oss.” — Rom. 15:7, NW.

20. Vad innebär det att föra ”en gästfri vandel”?

²⁰ Vi skall alltså i sanning göra som aposteln bjöd: ”För en gästfri vandel.” Att ”föra” en gästfri vandel innebär mera än att bara önska vara gästfri; det innebär att göra det till en vana, att söka denna vandel, att alltid vara snar att ge uttryck åt vänlighet och att använda alla tillfällen att gjuta ”olja och vin” i främlingarnas andliga sår. Men tänk aldrig att sådan berikande gästfrihet är någonting som är avsett bara för främlingar. Ty det är genom vår vänlighet och vår gästfrihet som vi också kan ge övertygande bevis för vår broderliga kärlek. ”Vad broderlig kärlek angår, behöva ni icke att vi skriva till eder, ty ni äro själva lärda av Gud att älska varandra. Men vi förmana eder, bröder, att fortsätta att göra det i fullare mått.” Genom att föra en gästfri vandel gentemot våra bröder, ja, genom att dela med oss ”åt de heliga enligt deras behov” kan vi visa vår kärlek ”i fullare mått”. — Rom. 12:13; 1 Tess. 4:9, 10; NW.