Vilken del läser du?
NÄR du läser bibeln, vad läser du då? Läser du sådant som är tillämpligt på dig själv eller sådant som är tillämpligt på andra? Det går så lätt att tänka på hur det man läser passar in på en annan människa, och det är så svårt att inse hur det passar in på en själv. Den andra människan har du inte ansvar för, men du får svara för din egen livskurs. När du läser Paulus’ kloka råd beträffande förhållandet inom familjen, vad lägger du då märke till — det som är tillämpligt på resten av familjen eller det som är tillämpligt på dig själv?
Om du är mannen i familjen, bekymrar du dig då för det som gäller din hustru eller för det som gäller dig själv? Om du är hustru, bekymrar du dig då om föreskrifterna för din man eller om de bud som säger vad du bör göra? Om ni är föräldrar, tänker ni då på föreskrifterna för edra barn eller på de ord som riktar sig till er? Om du är ett barn, lyssnar du då till det som gäller dig eller till det som dina föräldrar blir ålagda att göra? Om du är slav, bekymrar du dig då om det som du har ansvar för, eller har du bekymmer om sådant som kommer på din herres ansvar? Och om du är herre, eller husbonde, bekymrar du dig då om de anvisningar som ges åt slavarna eller om dem som ges åt dig?
Vad sade Paulus till alla dessa kategorier människor? Han sade: ”Må hustrur visa undergivenhet för sina män såsom för Herren. Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, alldeles såsom Kristus också älskade församlingen och utlämnade sig för den. Barn, var lydiga mot edra föräldrar i förening med Herren, ty detta är rättfärdigt. Och ni fäder, var icke irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd. Ni slavar, var lydiga mot dem som äro edra husbönder i köttslig mening, med fruktan och bävan i edra hjärtans uppriktighet, såsom mot Kristus. Också ni husbönder må fortsätta med att göra detsamma mot dem, i det att ni sluta upp med att hota, ty ni veta att han som är både deras och eder Husbonde är i himlarna, och det finnes ingen partiskhet hos honom.” — Ef. 5: 22, 25; 6:1, 4, 5, 9; NW.
Vilken del av detta lägger du på minnet? Din hustrus plikter? Din mans? Ditt barns? Dina föräldrars? Din tjänares? Din arbetsgivares? Det som du först och främst skall minnas är dina egna plikter. Gör du det?
Den människa som har större bekymmer om en annan människas plikter än om sina egna väntar sig att hon skall få en oberättigad fördel framför den andra. Hon väntar sig att den andra människan skall lyda föreskrifterna innan hon själv gör det, eller också söker hon rättfärdiga sig själv för att hon inte lyder dessa påbud genom att säga att den andra människan inte lyder dem.
Men det finns ingenting i dessa föreskrifter som säger att vi inte skall rätta oss efter dem, om en annan människa inte gör det. Det finns ingenting i dessa föreskrifter som säger att du kan ignorera dem bara därför att de andra i familjen gör det eller att du kan vänta med att rätta dig efter dem till dess de andra börjar göra det. Varje människa måste avbörda sig sitt eget ansvar inför Gud. Vad andra människor gör eller underlåter att göra inverkar inte på det ansvaret. Låt andra människor läsa om och begrunda var och en sitt eget ansvar, men var och en av oss måste läsa och begrunda de föreskrifter som är tillämpliga på oss och måste avbörda oss vårt eget ansvar, vare sig andra gör det eller inte.
Du kommer nog att bli förvånad över den verkan som en grundligare tillämpning av dessa principer å din sida kan få i din egen familj. Du visar då din kärlek, och kärlek väcker kärlek till gensvar. Enbart genom att du ger kärlek kan du vinna kärlek i gengäld. Om vår kärlek till Gud sade Johannes: ”Vi älska, därför att han först har älskat oss.” Samma princip gäller förhållandet människor emellan. Att vi visar kärlek och låter kärleken ta sig uttryck i rätta gärningar, så som Gud har bjudit i sitt ord, inger andra människor en önskan att bevisa oss kärlek och kan leda till utomordentligt goda resultat till och med i en söndrad familj. — 1 Joh. 4:19.
Men om ett sådant handlingssätt medför dessa resultat eller ej är inte det som verkligen betyder något. Det som verkligen betyder något är att du själv gör vad Gud kräver av dig, att du lyder hans föreskrifter och föregår andra med ett gott och rätt exempel och avbördar dig ditt eget ansvar, innan du bekymrar dig för andras.
Bibeln framhäver ytterligare vår plikt att följa denna rätta kurs, även då andra inte gör det. Den säger: ”På samma sätt skola ni hustrur vara undergivna edra äkta män, på det att om några icke hörsamma ordet, de må bliva vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande, eftersom de hava varit ögonvittnen till edert kyska uppförande, förbundet med djup respekt.” Och till både äkta män och hustrur sägs det att de skall ”utöva broderlig kärlek, vara ömt tillgivna, ödmjuka till sinnet; ... icke återgälda oförrätt med oförrätt eller smädelse med smädelse, utan ... tvärtom giva en välsignelse”. — 1 Petr. 3:1, 2, 8, 9, NW.
Här gäller det åter att du skall läsa med dig själv i tankarna och inte fundera på hur din hustru eller din äkta man eller vem det vara må kunde tillämpa detta i sitt liv, utan på hur du skall kunna tillämpa det bättre i ditt eget liv. Ingen är fullkomlig i dessa stycken, och därför bör vi inte rycka på axlarna åt sådana föreskrifter, som om de gällde andra och inte oss.
Guds ord är skrivet för var och en av oss. Det är tillämpligt på varje enskild individ. Det säger oss vad vi skall göra. Det visar hur vi skall vinna Guds ynnest och få evigt liv. Men vi måste läsa det som talade det till oss själva. Vi måste komma till insikt om vad det bjuder oss att göra. Vi måste inse när det kräver att vi skall ändra vår livskurs, och då måste vi ändra den.
Vi har inte ansvar för en annan människas handlingar. Vi kan inte tvinga henne att följa en rätt kurs. Men vi bär ansvar för våra egna handlingar. Och vi kan föregå den andra med ett gott och rätt exempel. För att kunna göra detta får vi inte bara läsa de delar av bibeln som är tillämpliga på den andra människan, utan måste först och främst läsa det som är tillämpligt på oss själva. Och sedan måste vi tillämpa det och ändra vårt liv till överensstämmelse med dess sunda och gudliga föreskrifter i stället för att låta våra sinnen syssla med sådant som den andra människan kommer till korta i.
Kyrkhorn
De flesta av oss har nog hört talas om kyrkklockor. Nyligen har man emellertid i England talat om ett tuthorn, som blev använt i samma syfte. En präst, som var förtretad över att så få infann sig till gudstjänsten på söndagsförmiddagarna, körde en söndagsmorgon runt i socknen och tutade i bilhornet för att väcka sina församlingsbor.