Frågor från läsekretsen

● Matteus 20:29 och Markus 10:46 talar om att Jesus gav den blinde tiggaren Bartimeus hans syn när han var på väg ut ur Jeriko, men Lukas 18:35 säger att denna händelse ägde rum då Jesus var på väg in i Jeriko. Hur kan man förklara denna motsägelse? — B. F., Kanada.

I sin bok Archaeology and Bible History anlägger Joseph P. Free några intressanta synpunkter på denna sak. Vi citerar från sidan 295: ”Strax innan Herren träffade Sackeus i Jeriko, gav han den blinde mannen hans syn i samma trakt. I Matteus’ skildring sägs det att denna händelse inträffade då Kristus lämnade Jeriko, men av Lukas’ berättelse framgår det att den inträffade när han var på väg in i Jeriko. Somliga har menat att det här var fråga om två olika tillfällen, och det kan ju tänkas. Arkeologien har emellertid kastat ökat ljus över denna skenbara motsägelse. I början av 1900-talet gjorde ledamoten av tyska orientaliska sällskapet, professor Ernst Sellin, utgrävningar i Jeriko (1907—1909). Hans utgrävningar gav vid handen att Jeriko på Jesu tid utgjordes av två städer. Den gamla judiska staden låg halvannan kilometer från den romerska staden. I ljuset av detta vittnesmål ser man den möjligheten, att Matteus talar om den judiska staden, som Kristus hade lämnat, under det att Lukas talar om den romerska staden, som Kristus ännu inte hade nått fram till. Sålunda var det på sin väg från den gamla staden till den nya som Kristus träffade på och botade den blinde Bartimeus. Om dessa tre skildringar, i Matteus, Markus och Lukas, avser samma händelse, motsäger de således inte varandra; och om de avser olika tillfällen då Kristus botade blinda, så föreligger naturligtvis ingen motsägelse.”

Här har vi en utmärkt illustration av hur dåraktigt det är att påstå att bibeln motsäger sig själv, vilket somliga gör. Fullständig kunskap om de förhållanden, som rådde på den tid då händelserna inträffade, klargör sådant som tycks vara motsägande för den ytlige betraktare i våra dagar, flera hundra år senare, som inte känner den fullständiga bakgrunden. Dessa skenbara motsägelser bevisar också att det inte förekom någon maskopi mellan dem som nedskrev de olika avsnitten i bibeln eller mellan dem som skrev av handskrifterna. Sådana tydliga, skenbara motsägelser, som den vi här behandlat, skulle helt visst aldrig uppstå, om de varit i maskopi med varandra. Det förhållandet att det förekommer sådana skenbara motsägelser i bibeln bevisar att nedskrivarna inte var i maskopi med varandra, och när alla fakta kommer i dagen, avlägsnas till och med själva den skenbara motsägelsen.

● I Jesaja 41:6 heter det: ”Den ene hjälper den andre och säger till sin broder: ’Var stark!’ ” (Åk) På vilka uppfylls dessa profetiska ord i vår tid? Kan de tagas som exempel på den uppmuntran man kan ge varandra i arbetet att vittna om Jehovas rike med Kristus som konung i denna tid? — F. F., USA.

Om man lösrycker detta skriftställe ur sitt sammanhang, kan det tyckas vara en utmärkt text för de kristna att tillämpa på sig, när de vill hjälpa och uppmuntra varandra att entusiastiskt samarbeta i Rikets tjänst. Men Sällskapet Vakttornet har aldrig i sina inbundna böcker, småböcker och tidskrifter tillämpat Jesaja 41:6 på det sättet, det har i själva verket aldrig utförligt behandlat denna vers. Varför inte det? Därför att den inte är tillämplig på Jehovas vittnen.

I vers 1 bjuder Jehova havsländerna eller öarna (Åk) att tiga inför honom och folken att träda till rätta tillsammans med honom. I vers 5 heter det att öarna ser och fruktar det som Jehova gör, och de träder tillsammans för att motstå den som Jehova reser upp från öster till att verkställa hans dom. Det är då som de börjar hjälpa var och en sin nästa, och var och en säger till sin broder att vara stark, att fatta mod. Att de hjälper och uppmuntrar varandra i motstånd mot Jehovas skarprättare framgår klart och tydligt av den följande versen (7): ”Träsnidaren sätter mod i guldsmeden, bleckslagaren i den som hamrar på städ. Han säger om lödningen: ’Den är god’ och fäster bilden med spikar, så att den ej faller omkull.” Vad för en bild är detta som ”ej faller omkull”? Avguden, som träsnidaren gjorde en träram åt. Därpå säger han åt guldsmeden att plätera det hela. Bildhuggaren hamrar ut alltsammans, så att det blir jämnt och slätt och godkänner lödningen. Därefter fästes avguden på en fotställning, så att den inte skall falla omkull utan till och med kunna bäras i procession.

Vers 7 för tanken tillbaka till det som sägs i det föregående kapitlet, i 19:e versen. Ja, Moffatts översättning och En amerikansk översättning (båda på engelska) har flyttat verserna 6 och 7 och placerat dem närmast efter Jesaja 40:19. (Se också fotnoten i Knox’ engelska översättning.) Det talas sålunda här om hur man hjälper och uppmuntrar varandra i demonisk verksamhet och vädjar till falska gudar om att dessa skall rädda en från att bli avrättad.

Helt visst utgör detta en förutsägelse av hur trolösa människor i världen i våra dagar gör sig avgudar, som de tillskriver kraft, och vädjar till dessa falska gudar om att de skall rädda dem undan Jehovas skarprättare, Jesus Kristus, i det universella kriget vid Harmageddon. Jehovas vittnen i våra dagar har ingen del i att uppfylla Jesaja 41:6. Endast på grund av obetänksamhet, genom att inte fästa tillbörlig uppmärksamhet vid sammanhanget, har detta skriftställe tillämpats på Jehovas vittnen. Vi beklagar att så skett.