Giftermålsceremonien och krav i samband med den
1. Vilka bröllopsseder härskade bland israeliterna?
DE BÖCKER i bibeln som är skrivna direkt till och för de kristna anger inte någon form av giftermålsceremoni för dem. Men de visar att efter det att äktenskapet blivit avtalat av föräldrarna och genom en mellanhand eller äktenskapsförmedlare, följde en förlovningstid på omkring ett år, när det gällde flickor som var jungfrur. Därpå gick brudgummen på bröllopskvällen till brudens hem och förde henne bort därifrån till hennes nya hem. Paret tågade hemåt mitt i ett följe av glada bröllopsfirare. På detta sätt blev giftermålet något som alla fick veta om, och det blev registrerat i allmänna medvetandet, och när brudgummen hade kommit hem med bruden, hölls en bröllopsmåltid, som alla de inbjudna deltog i och som var anordnad av hans föräldrar. De som var bjudna till bröllopsmåltiden var glada och lyckliga. Bruden lät inte sin fästman vänta, innan hon visade sig. Hon väntade på honom, klädd i sina vackraste kläder, redo att ges åt honom av sin far eller förmyndare. — Matt. 1:24; 22:1—11; 25:1—10; Joh. 2:1—11; 3:29; Mark. 2:19; Jes. 61:10; 62:5; Upp. 19:7, 8; 21:2, 9—11.
2. Vilka fakta beträffande giftermål framgår av det som omtalas i bibeln?
2 Vi måste komma ihåg att de första kristna var judar eller israeliter alldeles som Jesus själv. Rimligtvis måste då dessa judiska kristna ha överfört sina sedvänjor och anordningar i samband med giftermål från den förra judiska samhällsordningen till den nya kristna tingens ordning. Men en sak måste vi ovillkorligen lägga märke till, nämligen att från Abrahams tid och allt framgent var det ingen präst, levit eller annan religiös ämbetsman närvarande för att utföra någon vigselceremoni. Likväl var äktenskapet giltigt och erkänt av Jehova Gud. Det blev också inregistrerat hos myndigheterna i staden eller byn, och de barn som föddes i äktenskapet blev likaså införda i registret. Jesu båda släkttavlor blev utan tvivel avskrivna av Matteus och Lukas ur stadens register i Betlehem. Detta leder till frågan: Vem kan förrätta en vigsel som gör ett kristet äktenskap giltigt? Är en borgerlig eller icke-religiös vigsel lika bindande som en religiös, eller är äktenskapet ett sakrament och därför giltigt endast om det ingås genom religiös vigsel?
3. Vad visar bibeln om det sätt varpå Isaks giftermål ägde rum?
3 Nej, äktenskapet är inget sakrament, som kräver en religiös prästs eller en kristen förkunnares närvaro som vigselförrättare. Såsom Guds profet var Abraham hans godtagne präst för ett stort hushåll, men det finns ingenting som tyder på att han var närvarande, när hans äldste tjänare förde Rebecka från Mesopotamien till Isak i Sydlandet i Palestina. Isak var ensam ute och gick, försjunken i tankar, och tjänaren förde Rebecka till honom och berättade för Isak hur han hade vunnit henne åt honom. ”Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog Rebecka till sig, och hon blev hans hustru.” Men det fanns officiella vittnen till att han tog henne till hustru, nämligen den av Abraham utsände äktenskapsförmedlaren och ”hans följeslagare” och Rebeckas ”amma” och hennes ”tärnor”. (1 Mos. 24:2, 54, 59—61, 66, 67) Isak hade inte skaffat sig någon äktenskapslicens och inte tagit ut lysning, liksom detta inte heller är nödvändigt i vissa länder i våra dagar. Isaks fader, Abraham, överhuvudet för den teokratiska organisationen, hade givit sitt bemyndigande, och Jehova Gud, som man hade sökt vägledning hos, hade hela tiden lett alla mått och steg som vidtagits för att få detta äktenskap till stånd. Varken äktenskapslicens eller lysning fordrades alltså i Isaks fall. Men att han tog Rebecka till hustru bevittnades av fler än fyra, och det blev uppskrivet i de anteckningar som fördes i Abrahams teokratiska hushåll, och så står det ju naturligtvis upptecknat i bibeln i denna tid. Ingen religiös ceremoni var förbunden därmed, fastän man hela vägen sökte förvissa sig om Guds vilja och rättade sig efter den.
4. a) Vad var det som lagen inte föreskrev beträffande giftermål? b) Vad för slags angelägenhet var äktenskapet, och hur underströks dess bindande karaktär?
4 Det finns ingenting meddelat om någon religiös ceremoni för Isaks son Jakob, när denne gifte sig med Lea och Rakel. (1 Mos. 29:18—30) Inte heller gav Jehova Gud i någon av alla sina hundratals lagar till sitt utvalda folk, Israel, något påbud om eller särskilda föreskrifter med avseende på en religiös vigselceremoni för dem. Arons prästerliga släkt hade inte alls fått någon rätt sig given eller någon skyldighet sig ålagd att förrätta vigsel, och det hade inte heller de levitiska tempeltjänarna. Alltifrån förlovningstidens början och till dess bruden och brudgummen förenades i hans faders hem var hela denna äktenskapsangelägenhet en enskild familjeanordning, som ingen präst eller levit hade del i (annat än inom själva Levi stam). Äktenskapet kungjordes för hela samhället, ingicks behörigen i vittnens närvaro och blev sedan registrerat av ”folkbokföringen” på orten, vilket var anledningen till att Josef i den romerske kejsar Augustus’ dagar blev beordrad att tillsammans med sin ledsagerska, Maria, som också var från Betlehem, bege sig till deras födelsestad och låta skattskriva, eller mantalsskriva, sig. — Luk. 2:1—6, NW.
5. Vartill inskränkte sig Jesu roll vid bröllopet i Kana, och vad gjorde han inte med avseende på giftermål bland sina efterföljare?
5 När Jesus utförde sitt första underverk, i Kana i provinsen Galileen, var han med på en bröllopsfest. Men han var inte bjuden dit för att officiera som präst, ty han var inte av Arons prästerliga släkt och inte heller av Levi stam och var inte erkänd som religiös ämbetsinnehavare. Han blev bjuden dit med sin mor och sina lärjungar endast som gäst, därför att staden låg nära den plats där han tidigare hade varit verksam som timmerman. Han ”helgade” alltså inte äktenskapet under sin närvaro där, men han skaffade fram det allra bästa vin, som alla de närvarande i fortsättningen kunde njuta av. (Joh. 2:1—11) Inte i något av alla sina bud till sina tolv apostlar och sina evangelister befallde eller bemyndigade Jesus dem någonsin att förrätta någons vigsel, utan lät anordningarna i samband med äktenskap vara sådana som de redan var bland Jehovas folk. Han förvandlade aldrig äktenskapet till ett sakrament, till något som endast apostlarna eller andra kristna förkunnare skulle kunna stadfästa och ge helgd åt.
6. Vilken är den skriftenliga ståndpunkten beträffande av lagen föreskriven borgerlig vigsel?
6 Är då en religiös vigsel strängt nödvändig? Nej. Är den borgerliga vigseln bemyndigad av Guds bok, bibeln? Ja, det är den, och i detta hänseende kan de kristna ge kejsaren vad kejsaren tillhör. I de flesta länder i kristenheten är det så, att en borgerlig vigsel, som förrättas av en av staten därtill förordnad ämbetsman, antingen är medgiven eller utgör ett absolut krav. Därför kan inga borgerligt vigda med rätta brännmärkas vare sig i socialt eller i religiöst avseende, och Gud, den Högste, erkänner det äktenskap, som åt honom överlämnade tjänare ingår genom borgerlig vigsel, och betraktar dem som bundna därav. I några länder inom och utom kristenheten erkänner vederbörande regering brudvigslar som förrättas av de romersk-katolska prästerna och av andra erkända religionssamfunds prästmän. Dessa präster har tillstånd att förrätta vigslar i religiösa byggnader eller på andra angivna platser. Jämte dessa funktionärer har de förordnade tjänarna bland Jehovas vittnen bemyndigande eller tillstånd att förrätta vigsel. Den representant för religionen, som officierar, handlar i alla dessa fall såsom en statens tjänare, när han legaliserar äktenskapet. Därför är också dessa äktenskap bindande och har Guds erkännande. När människor som har blivit vigda genom någon av dessa bemyndigade religioners religiösa ceremonier kommer in i den nya världens samhälle, så erkänner Jehovas vittnen dessa nykomlingars äktenskap såsom bindande och alltjämt i besittning av laga kraft. Där Jehovas vittnen inte har egna Ordets tjänare som är bemyndigade att förrätta vigsel, kan de med gott samvete vända sig till någon av statens som vigselförrättare bemyndigade ämbetsmän och få en giltig, av Gud erkänd vigsel verkställd av denne.
7. Hur betraktar den romersk-katolska kyrkan borgerliga vigslar, och vid vilket tillfälle kom detta nyligen till synes?
7 I länder där den borgerliga vigseln är den enda som har regeringens bemyndigande och som den kräver och erkänner betraktar den romersk-katolska kyrkan inte denna borgerliga vigsel som giltig, utan fordrar att katolikers giftermål därefter skall beseglas av en präst förmedelst kyrklig vigsel. När till exempel den katolske fursten av Monaco för inte så länge sedan gifte sig med den katolska filmstjärnan från Hollywood, meddelade New York Times (den 20 april 1956): ”Den trettiotvåårige fursten och hans tjugosexåriga brud, vilka i går vigdes borgerligt på Slottet, blev i kyrkans ögon förenade av biskopen av Monaco, monsignore Gilles Barthe. De erhöll påvens, Pius XII:s, välsignelse genom hans nuntie i Paris, monsignore Paolo Marella. ... Hon infann sig först på sin plats framför det vita marmoraltaret, i det att skick och bruk här fick stå tillbaka för en suveräns rätt att bli inväntad. Fursten intog platsen vid hennes sida några ögonblick senare.”
8. Vilket värde har ett religiöst möte med bruden och brudgummen efter det att den borgerliga vigseln har ägt rum?
8 Naturligtvis har den romersk-katolska kyrkliga vigseln efter den borgerliga inget lagligt värde, och det har inte heller den religiösa ceremoni, som något annat religiöst system efteråt utför. Men där det är möjligt, eller där begäran därom framställs, kan Jehovas vittnen hålla ett religiöst möte med brudgummen och hans brud efteråt. Detta möte är inte nödvändigt och utgör ingen vigsel, och det hålls inte för att liksom öka det lagliga värdet hos den borgerliga vigsel som redan förrättats. Det hålls för att det nygifta paret skall få hälsosamma förmaningar och råd, ord i rätt tid, från bibeln angående äktenskapets tillfällen och förpliktelser och för att giftermålet på ett mera framträdande sätt skall göras kunnigt för ortsförsamlingen och för att ett vittnesbörd om Jehovas äktenskapsanordning skall avges inför alla närvarande personer av en god vilja. Detta möte utgör också en lämplig tidpunkt och ett gott tillfälle att registrera äktenskapet i församlingen, så att en anteckning därom kan förvaras bland församlingens handlingar.
9. När lagen kräver registrering i en avlägsen stad och detta krav för tillfället är olägligt för de nygifta att uppfylla, vad kan man då göra åt saken?
9 Det som görs inför församlingen, det görs ”inför Gud”, liksom det som i det forntida Israel gjordes inför domarna eller styresmännen gjordes inför Gud. (2 Mos. 21:6; 22:8, 9, 28) Om det nu gäller ett afrikanskt äktenskap mellan kristna och bröllopet hålls i en stad eller by, men giftermålet måste registreras hos de statliga myndigheterna i en avlägsen stad, som det är olägligt för de nygifta att genast bege sig till, hur skall man då gå till väga? I den Rikets sal som Jehovas vittnen har där på platsen kan ett ”Tillkännagivande av giftermål” fyllas i. Detta har inget juridiskt värde och, ersätter inte inregistreringen hos myndigheterna, men det är giltigt bland Guds folk. Det utgör ett vittnesbörd inför den nya världens samhälle om att det nygifta paret erkänner att deras äktenskap har gällande kraft och är bindande och att de kommer att registrera det hos de borgerliga myndigheterna, så snart det blir möjligt. Detta Tillkännagivande av giftermål förvaras sedan bland församlingens handlingar och på Sällskapet Vakttornets expedition, och de nygifta kan träda i äktenskaplig förbindelse med varandra, fastän de ännu inte har blivit registrerade hos myndigheterna. På det sättet har Sällskapet ett intyg om giftermålet under den tid som de borgerliga myndigheterna kanske inte har det, och genom sina tjänare kan Sällskapet efter en viss tids förlopp kontrollera, om den tillbörliga registreringen hos myndigheterna har skett och det gifta paret har rättat sig efter lagens krav.
10. a) Vad är det tillbörligt för dem att göra, som gift sig enligt seden inom sin stam? b) Vad för slags giftermål rekommenderas åt stammedlemmar som tillhör den nya världens samhälle, och varför?
10 Där medlemmar av en stam har gift sig enligt inom stammen rådande sed, innan de får sanningen om Riket och kommer in i den nya världens samhälle, så är deras äktenskap fortfarande bindande för dem och blir erkänt. Det är inte nödvändigt att de gifter sig på nytt, men det är tillbörligt att de ger den nya världens samhälle ett intyg om sitt enligt stammens sed ingångna giftermål genom att underteckna ett Tillkännagivande av giftermål, ifall det inte har skett någon inregistrering hos myndigheterna. Men i något land kan det i rättsligt avseende vara fördelaktigt för en man och hans familj att han och hans hustru, som blivit förenade enligt seden i sin stam, blir gifta på nytt enligt landets lag. För ogifta stammedlemmar, som blir en del av den nya världens samhälle, rekommenderar vi ett borgerligt giftermål, då detta ju medför större fördelar och större rättsligt skydd, eftersom det lagenligt dras försorg om hustrun och barnen efter mannens död. Om de som förut varit hedningar gifter sig enligt hednisk sed, är detta ett steg tillbaka, och om mot Skriften stridande hedniska riter skulle vara förbundna med giftermålet, så skulle det innebära en kompromiss med denna världen å brudparets sida, ett förnekande av tron, och skulle kunna påfordra uteslutning.
11, 12. a) Varför behöver inte ett brudprisgiftermål upprepas, när man har kommit in i sanningen? b) Vilket bistånd kan församlingar ge medlemmar, när det gäller registrering hos borgerliga myndigheter? c) Vad ger sunda förnuftet och teokratiska regler vid handen, vad angår gåvoinsamlingar, inbjudningar, bröllop, mottagningar?
11 Ett giftermål som ingåtts på grund av brudgåva eller brudpris, innan en individ blir kristen, behöver inte efterföljas av ett kostsamt nytt giftermål. Att man kommer in i sanningen och överlämnar sig åt Gud gör inte ett förut ingånget brudprisäktenskap utan kraft och verkan, och inte heller gör det de personer, som blivit gifta enligt stammens sed och som fortsätter med detta äktenskap, till otuktiga människor. För att hjälpa till med att befria folk från stora kostnader i samband med ett giftermål blir de handlingar, som den nya världens samhälle kräver, uppsatta och förvarade utan betalning. Om en församling önskar betala, helt eller delvis, för inregistrering hos myndigheterna av det äktenskap som någon av dess medlemmar ingår, så är detta en mycket praktisk åtgärd å deras sida som frivilligt önskar hjälpa till med att bära denna utgift. Det är inte obligatoriskt för några medlemmar av en församling att ordna med en gåvoinsamling, så att den blivande bruden kan överösas med presenter, som hon kan ha nytta och nöje av efter bröllopet. En sådan gåvoinsamling är en privatsak, och var och en måste få lov att utan påtryckning välja om han vill vara med om den eller inte.
12 Eventuella insamlingar och förestående bröllop bör tillkännages enskilt och inte från talarstolen i Rikets sal eller genom andra meddelanden i Rikets sal. Vad det beträffar att skicka ut tryckta inbjudningar till någons bröllop och mottagningen efteråt, så bör detta ske inom rimlighetens gränser. Somliga personer, som inte är nära bekanta med brudparet eller bara känner dem helt flyktigt eller som bor så långt borta, att det inte låter sig göra för dem att efterkomma en inbjudan till ett bröllop, tycker inte om att få en inbjudan sig påtvingad, detta på grund av den känsla av förpliktelse som den framkallar hos dem. Vigsel kan ske i Rikets sal vid vilken tid som helst, blott den inte kolliderar med möten eller andra tjänsteanordningar. Mottagningar efter vigseln bör inte hållas i Rikets sal, som därigenom skulle förvandlas till en lokal för sällskaplig samvaro och underhållning.
13. Hur bör man vara klädd på ett bröllop, och varför är det ingen skam att inte använda en ring vid vigseln?
13 Att vara klädd i dyrbara kläder är inte nödvändigt vid en borgerlig vigsel. Huvudsaken är att man är prydligt och lämpligt klädd och att man — i sin egenskap av kristen — i andligt avseende är väl klädd i kärlek, ödmjukhet, lydnad och trohet. En vigselring är kanske inte brukligt på den plats där man vistas, eller också har man kanske inte råd att skaffa någon. Det gifta ståndet symboliseras inte överallt genom en vigselring. Ringen har inte någon väsentlig betydelse eller uppgift vid en vigselceremoni. Det är ingen skam att inte ge sin brud en vigselring. Också i de länder, där vigselringen betraktas som ett kännetecken för en gift kvinna och tjänar som en varning för var och en som blir upptänd av passion och vall närma sig henne, kan det hända att någon av samvetsskäl inte vill låta en ring fylla en uppgift i vigselceremonien, därför att han tänker på det hedniska ursprunget till vigselringen i kristenheten. På somliga platser anges en kvinnas gifta stånd genom stilen på hennes klädedräkt eller det nya klädesplagg som hon fogar till sin dräkt. På den ort där hon bor är detta lika effektivt, ja, i själva verket mera iögonenfallande. En vigselring har ingenting att betyda, om det inte finns något verkligt band eller om äktenskapsbandet inte respekteras. En av passion behärskad kvinna låter inte en ring avhålla sig från att begå äktenskapsbrott. Om man skall använda en ring eller inte, när man blir vigd, bör därför lämnas åt var och en att själv avgöra enligt sitt eget samvete och seden på orten.
14. a) Vad måste en polygamist göra, när han kommer in i sanningen? b) Och om en kvinna i ett land, där lag eller sed tillåter månggifte, är gift med en polygamist och så tar emot sanningen, vad bör då hon göra?
14 Enligt Guds ord är månggifte fullständigt uteslutet för en kristen, alldeles oavsett vad myndigheterna inom nationen eller stammen förordar i denna sak. En kristen man får inte ha mer än en hustru, och en kristen kvinna får inte ha mer än en man. Om en man som är polygamist, dvs. lever i månggifte, önskar komma in i den nya världens samhälle och överlämnar sig åt Gud genom Kristus, så får han behålla endast en av de hustrur som han kan ha vunnit genom brudgåva eller brudpris eller lobola. Han måste förskjuta de andra och skicka dem tillbaka hem, såsom prästen Esra och den judiske ståthållaren Nehemja förmådde de israeliter att göra, som hade brutit Guds lag, vilken förbjöd giftermål med hedningar. (Esr. 10:1—44; Neh. 13:23—31) Om en kvinna, som tar emot sanningen om Riket, är gift med en man som har flera hustrur, där detta är tillåtet enligt lag eller sed, vad bör då hon göra? Hon bör förklara för honom det steg som hon har beslutat att ta och de förpliktelser inför Gud som detta kommer att ålägga henne såsom kristen och ett Guds vittne. Därpå måste hon ta konsekvenserna av sitt ställningstagande. Låt polygamisten sända hem henne till hennes föräldrar eller förmyndare och återfordra den brudgåva, som han givit för henne, och så göra henne fri. Guds lag betecknar hennes förbindelse med polygamisten som otukt, inte som ett äktenskap. Om hon stannar kvar i detta förhållande, så avstänger det henne från att bli döpt, fastän hon får vara med vid möten och tala om sanningarna i Guds ord med andra.
Samvetsäktenskap och sedvaneäktenskap
15, 16. a) Vad är sedvaneäktenskap, och vad är samvetsäktenskap? b) Vilka omständigheter och vilken sinnesinställning är orsaken till att många lever i ett sådant förhållande?
15 Härmed kommer vi in på sedvaneäktenskapet. Detta är ett äktenskap enligt vad sedvänjan (inte den borgerliga eller kyrkliga lagen) tillstädjer, ett äktenskap som ingås utan någon i lag föreskriven borgerlig eller religiös vigselceremoni, utan där i stället mannen och kvinnan privat kommer överens om att leva tillsammans som man och hustru och på detta sätt också gör det till vad män i dagligt tal brukar kalla ett samvetsäktenskap. I ett sådant fall ges inte brudgåva eller brudpris. I länder där en kyrkas kanoniska lag är gällande och ett samvetsäktenskap inte är lagligen erkänt, händer det ofta att de båda parterna i en sådan förbindelse skulle vilja gifta sig lagligt, men den vigselavgift, som krävs av prästerna, vilka betraktar äktenskapet som ett sakrament, överstiger parets ekonomiska möjligheter; de båda kontrahenterna är för fattiga. De nödvändiga legala åtgärderna, såsom till exempel att förete en födelseattest, som kanske inte existerar, är svåra att gå i land med. Eller också kan det hända att staten under inga omständigheter medger laglig skilsmässa, eller är skilsmässan från en make eller maka, även om den enligt Skriften är berättigad, en sådan kostsam och långdragen affär. Därför träder den individ som inte blivit skild, men som vill gifta sig igen, privat i förbindelse med en person av det motsatta könet, för att de båda skall leva som man och hustru. Detta är alltså ett fall där de lever tillsammans utan vigsel. Men mycket ofta ingår en man ett sådant på överenskommelse byggt äktenskap, därför att han vill hålla en kvinna i en honom underordnad och av honom beroende ställning. Om hon vill bli försörjd av honom i ett hem som han har skaffat henne, så måste hon förbli trogen mot honom i moraliskt avseende. Men fastän han vill att hon skall hålla fast vid honom, så kanske han inte vill behålla henne för alltid. Om han inte är lagligen bunden vid henne genom vigsel, kan han när han så önskar känna sig fri att lämna den som enligt överenskommelse är hans maka samt de barn som de har och börja ett likadant liv med en annan kvinna. Därför vill kvinnorna gärna ha laglig vigsel till skydd för sig själva och sina barn, men mannen vägrar måhända själviskt att legalisera deras förbindelse.
16 Något som efter kriget har föranlett många att leva tillsammans utan vigsel är det förhållandet att kvinnan får ett visst understöd av staten, därför att hon är krigsänka eller av någon annan orsak, och om hon gifte sig igen, skulle hon förlora detta. Därför kommer hon och mannen överens om att leva tillsammans utan vigsel, för att statens understöd alltjämt skall komma henne till del, och de illegitima barnen i denna förbindelse får lära sig att uppehålla skenet genom att kalla mannen ”farbror” i stället för ”far”.
17. a) Hur börjar sedvaneäktenskap ofta, och varför är detta orätt? b) Vad är en av följderna av samvets- och sedvaneäktenskap, och hur legaliseras dessa äktenskap i somliga länder?
17 Ofta börjar ett sådant äktenskap genom överenskommelse på så sätt, att flickan låter mannen ha sexuellt umgänge med henne på hans blotta löfte om att gifta sig med henne. Sedan han så ingått förbindelse med henne, börjar han sitt samliv med henne men vidtar aldrig de lagliga åtgärderna. Men ett äktenskapslöfte är ingen i Skriften medgiven grund för att börja sexuellt umgänge. Till och med förlovade personer är enligt Skriften förbjudna att inlåta sig på könsumgänge under sin förlovningstid. Försöksäktenskap, som inte legaliseras, utan endast går ut på att pröva om kontrahenterna passar för varandra, är inte rätta, ty Guds lag betecknar dem utan vidare som otukt, omoraliskhet. Somliga stater erkänner emellertid sedvaneäktenskapet, så att det är ett verkligt bindande äktenskap med lagliga förpliktelser, men många stater och länder (också katolska länder), som inte erkänner sedvaneäktenskap, gör ändå ingenting för att förhindra att folk lever i samvetsäktenskap. Som följd härav är sådana äktenskap vanliga i de flesta länder, och på de flesta platser godtar omgivningen dem som fullt korrekta. Alltså är många av de barn som föds illegitima; i ett land som vi känner till förhåller det sig så med upp till femtiofem procent av barnen, i ett annat med upp till åttio procent. I några länder är ett i samvetsäktenskap förenat par berättigat till laglig borgerlig eller kyrklig vigsel, sedan parterna har levat tillsammans i ett minimiantal år eller sedan ett barn har fötts. Domstolen kan då automatiskt förklara äktenskapet för lagligt. Detta ”de facto-äktenskap” kan registreras hos myndigheterna på begäran av en eller båda parterna i samvetsäktenskapet.
18. Vilka skriftställen visar att vi bör vittna även för dem som lever i sedvaneäktenskap?
18 Den nya världens samhälle erkänner inte samvetsäktenskapet och sedvaneäktenskapet som fullständiga. Detta betyder inte att vi inte vågar predika sanningen för personer som lever i ett sådant äktenskap. Vid Jakobs brunn i den samaritiska staden Sykar talade Jesus själv enskilt med en samaritisk kvinna, som hade haft fem äkta män och som nu levde i förbindelse med en man som inte var hennes äkta make. För denna kvinna predikade Jesus frälsning och bekände till och med att han var den utlovade Messias eller Kristus. (Joh. 4:4—30) Om sanningen inte skulle kunna predikas för de omoraliska, hur kunde då Paulus nämna otuktiga människor, äktenskapsbrytare och sodomiter såsom olämpliga för Guds rike och sedan säga till trogna kristna: ”Likväl är detta vad några av eder hava varit”?—1 Kor. 6:9—11, NW.
19. Vad kräver den nya världens samhälle av sina medlemmar med avseende på sedvaneäktenskap och samvetsäktenskap?
19 Ingen som kommer in i den nya världens samhälle får lov att därefter ingå ett samvetsäktenskap eller ett sedvaneäktenskap. Vad dem angår som redan befinner sig i ett sådant förhållande, när budskapet om Riket når dem, så måste de legalisera sitt äktenskap förmedelst en tillbörlig laglig ceremoni, innan de får bli döpta i vatten som en symbol av att de har överlämnat sig åt Gud. De måste alltså uttryckligen erkänna äktenskapets lagliga förpliktelser såväl som förskaffa sig lagens skydd och andra förmåner genom att låta registrera äktenskapet och få det lagligen erkänt. De måste låta i laga ordning ”bokföra” sina barns födelse och måste erkänna sig som deras föräldrar. Därpå antecknar också den nya världens samhälle detta lagliga äktenskap och bevarar denna anteckning bland sina handlingar. Såsom det är skrivet: ”I vilken ställning någon än blev kallad, bröder, må han förbliva i den, förbunden med Gud.” (1 Kor. 7:24, NW) Han kan inte vara förbunden med Gud i denna ställning, om den är oren.
20. a) Under vilka förhållanden kan ett genom överenskommelse ingånget äktenskap erkännas, och under vilka förpliktelser ställer det kvinnan? b) Under vilka omständigheter måste en kvinna vägra att ha någonting att göra med den som en gång enligt överenskommelse varit hennes man?
20 Antag att en kvinna som lever i samvetsäktenskap tar emot sanningen och vill ha äktenskapet legaliserat och registrerat, men att mannen av själviska skäl absolut vägrar att låta kvinnan övertala sig därtill. Den nya världens samhälle kan då erkänna äktenskapet såsom ”de facto”, förutsatt att den hjälplösa kvinnan lovar och undertecknar en skriftlig utfästelse att hon skall vara trogen mot denne partner i den överenskomna förbindelsen som mot en äkta man och skall laga att äktenskapet blir legaliserat så snart hon kan få mannen till att legalisera det. Alltså får hon själv inte därefter upphäva detta ”de facto-äktenskap” genom att själv separera från mannen. Genom detta tillfälliga erkännande av sitt ”de facto-äktenskap” vinner kvinnan inga rättsliga förmåner, men däremot medför det andliga förmåner för henne. Hennes överlämnande av sig själv åt Gud kan nu betraktas som antaget av Honom, och hon kan bli döpt i vatten och behandlad som medlem av församlingen och få rätt till privilegiet att predika budskapet om Riket. Såsom aposteln Petrus råder hustrur att göra, så kommer hon att försöka föra mannen in i sanningen och på så sätt göra honom angelägen om att legalisera deras de facto-äktenskap och registrera det. Registreringen av ett äktenskap är en skyldighet som åligger ett par gentemot det samhälle där de bor, så att deras inbördes förhållande som man och hustru enligt lagen blir tillkännagivet inför hela samhället och inför den regering, under vilka de lever. En man som älskar sin hustru kommer att med stolthet legalisera och registrera sitt äktenskap med henne. Om en man som lever i ett ”överenskommet” äktenskap inte vill legalisera detta och om kvinnan inte är beroende av honom och om hon inte väljer att inför Guds församling förklara sig som hans vid honom bundna hustru, så måste hon säga åt mannen att hålla sig borta och får inte vidare ha någonting att göra med honom. Hon måste leva ensam, till dess hon kan ingå lagligt äktenskap. I länder eller stater där lagen erkänner sedvaneäktenskap kan detta äktenskap upplösas endast genom lagliga åtgärder, som vidtas av den ena av makarna eller av dem båda.
21, 22. a) Vad måste en man göra, om sanningen når honom, när han lever i ett på överenskommelse grundat äktenskap med två hustrur? b) Om den ena av kvinnorna eller båda tar emot sanningen, vad är då deras plikt?
21 I många av katolicismen behärskade länder händer det att en man samtidigt har i gång två eller flera äktenskap genom överenskommelse. Vi kan då tänka oss ett fall, där två av hans kvinnor tar emot budskapet om Guds rike och mannen likaså tar emot budskapet eller också inte gör det. Hur skall då det överlämnande åt Gud, som vilken som helst av dem eller de alla företar, kunna betraktas som godtagbart för Gud, och hur skall ett dop i vatten kunna ske såsom symbol därav? Om mannen tar emot sanningen, måste han bestämma, vilken av kvinnorna, de må vara två eller flera, som han vill ha till hustru, och så bli lagligen gift med denna och i fortsättningen inte ha någon äktenskaplig förbindelse med någon av de andra. Om han inte kommer in i sanningen, då ligger avgörandet hos de två kvinnorna. Båda kan inte fortsätta med att stå i äktenskapligt förhållande till samme man och därigenom ha del i otukt. En av dem måste göra upp med mannen om att vara hans enda kvinna och få honom att legalisera deras äktenskap eller måste hon inför församlingen förklara sig bunden vid honom såsom den kvinna han valt, till dess legalisering blir möjlig. Den andra kvinnan måste erkänna denna anordning och avhålla sig från att vidare ha att göra med mannen, I annat fall måste båda kvinnorna avhålla sig från att vidare ha att göra med mannen, i synnerhet om han fortfarande står i ytterligare genom överenskommelse ingångna förhållanden till andra kvinnor. De kan inte fullgöra en hustrus förpliktelser mot en man som har många kvinnor.
22 Denna avhandling av de äktenskapliga problemen kommer att fortsätta i nästa nummer av Vakttornet, och där kommer också Skriftens syn på det ogifta ståndet att dryftas.
(The Watchtower, 15 september 1956)