Kommunistledarna fruktar bibelns sanning
SKALL VÄRLDENS MEST LÄSTA BOK ALLTJÄMT VARA BANNLYST AV SOVJET?
SANNINGEN har sitt ursprung hos JEHOVA. Han talar, och hans ord vänder aldrig tillbaka till honom fåfängt. Lögner har inte sitt ursprung hos honom, ty ”det är omöjligt för Gud att ljuga”. Osanningar finns det gott om, och de är billiga, men de är inte varaktiga. Människors tankefoster, förnuftsslut och lögner viker undan, sjunker i glömska, blir till intet, allteftersom tiden går, men ”HERRENS [Jehovas] sanning varar i evighet”. ”Ditt ord är sanning”, sade Jehovas trogne Son, Kristus Jesus. Till de judar som trodde på honom sade Jesus också: ”Ni skola känna sanningen, och sanningen skall försätta eder i frihet.” För denna sanning, som nu är nedskriven i bibeln, hyser de ledande i Ryssland fruktan. — Jes. 55:11; Hebr. 6:17—20, NW; Ps. 117; Joh. 17:1—17; 8:31, 32, NW.
”Det finnes ingen Gud”, vidhöll den sovjetska kommunismens ledare envist, när de efter 1917 först gjorde sig redo att härska över millioner, ja, och i kommande år över milliarder, av jordens inbyggare. (Ps. 14:1; 2:1—12) En av de första regeringshandlingarna, som den nyupprättade regimen företog sig, för att bevisa att man kunde reda sig utan Gud, var att förbjuda bibeln, världens mest spridda och lästa bok.
”De enda nya biblar som man kunnat få se i Ryssland alltsedan bolsjevikrevolutionen har varit några få som smugglats in i landet utifrån — och de flesta har varit på främmande språk”, meddelade redaktören för United Press’ utlandsnyheter sistlidna december. Han tillade: ”Efter revolutionen har en bibel — den må vara aldrig så sliten och tummad — blivit en ömt vårdad ägodel i många ryska familjer.” Sedan 1917 har Sovjets ledare haft närmare fyrtio år på sig för att visa vad de kan åstadkomma genom sitt styrelsesystem; och allteftersom åren har flugit sin kos, har dessa diktartorer samlat bevis efter bevis emot sig, vilka nu utgör ett helt berg och fastslår att de hatar Gud, hatar människor som väljer att tillbedja Gud Allsmäktig med ande och sanning; ja, dessa sovjetledare har bevisat sig vara kortsynta, oresonliga och oförnuftiga, orimliga i sitt förtryck av andra, härsklystna, de har blivit allt girigare och har till och med gjort sig till skoningslösa mördare i sin ”stats” namn. Ja, nog har de försökt att göra mycket och det i stor skala inom ett ofantligt område på vår lilla jord. Och med belåtna leenden, skrockande och med triumf i stämman skryter de nu stolt över vad de åstadkommit, över sina verk som syftar till att befrämja deras egna intressen och tjäna deras gud, deras egen buk! — Fil. 3:19.
På vilkas bekostnad har de ”åstadkommit” så mycket, ”skridit framåt” i sådan utsträckning? De glimtar av livet bakom deras ”järnridå”, som nått yttervärlden, har varit få och sporadiska. Men nu kommer undan för undan fler och fler underrättelser. För några veckor sedan skrev en holländsk korrespondent:
”Bland de stora städerna i Sovjetunionen finns en hel del mycket vidsträckta samhällen som man aldrig har hört talas om. Den som reser till Ryssland besöker kanske Leningrad, Moskva, Kiev, Odessa, Tasjkent. Men vem känner väl till namnet Vorkuta, en plats i den nordligaste delen av Ryssland sydost om Novaja Semlja, eller Norilsk i nordvästra Sibirien, eller vem har hört talas om Karaganda och Iwdjel? Likväl finns det på dessa orter väldiga barackstäder. Folkmängden i Vorkuta har uppgivits vara 120.000 män och kvinnor, i Norilsk 400.000 och i Karaganda 150.000.”
Detta är några av Rysslands många arbetsläger, straffanstalter där de icke önskvärda sätts till hårt arbete. Här har den gudlösa kommunismen sina slavarbetare. Människorna i dessa läger är visst inte uteslutande krigsfångar. Hundratusental är ryssar, människor som är födda inom Rysslands gränser och som inte trodde att det kunde vara alltför galet att tänka litet på egen hand och även ge uttryck åt sina tankar. Här är de nu i millioner och får avtjäna straff genom att arbeta i gruvorna, röja skog och bygga små samhällen, som den kommunistiska regeringen sedan kan låta mera önskvärda medborgare ta i bruk, medborgare som är villiga att understödja den kommunistiska regimen och befrämja dess intressen. Inte ens Ryssland kan hålla sina fångar fängslade för alltid. Nu händer det en och annan gång, att några som tillfångatogs under kriget kommer tillbaka från dessa ryska läger till länder där större frihet råder. Tack vare deras skildringar kan vi få en mycket klarare bild av det liv som millioner människor för i dessa barackstäder.
Men vår berättelse har att göra med den mest spridda och lästa boken i världen — med bibeln och med dem som är allvarligt intresserade av den. Också ledarna i våra dagars Ryssland har kanske den känslan, att de praktiskt taget har gjort slut på tron på Gud eller att de så fullständigt lyckats förkovra sin stat, att ingen längre ägnar en tanke åt den levande Gudens tillbedjan. Nu böjer sig den ryska grenen av ortodoxa kyrkan för sovjetledarnas krav och önskningar och har på så sätt givit dem den medverkan som krävts av den. Hur är det då med dem som inte hör till den ryska ortodoxa kyrkan? Hur förhåller det sig till exempel med Jehovas vittnen?
Under sommaren 1955 talade en av det amerikanska Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornets styrelseledamöter, medan han var på resa i Europa, med den tidigare omnämnde holländske korrespondenten. Av folk som återvänt från Ryssland hade denne journalist fått veta att Jehovas vittnen gav exempel på en ovanlig solidaritet i de ryska fånglägren. De vann till och med somliga vakters och funktionärers sympati. Han sade vidare, att dessa Jehovas vittnen var kända för att taga studiet av bibeln på fullt allvar, att de i dessa läger förkunnade om Kristi osynliga närvaro och domen över den nuvarande tingens ordning och att fastän de inte alla befann sig i fångläger, så måste de leva under jorden i Ryssland, och att de hade många anhängare. Denne man meddelade också att vid ett visst tillfälle blev en hel by kringränd och varenda en i byn togs till fånga och sändes till arbetsläger, ty de hade alla blivit kända såsom Jehovas vittnen.
Den holländske korrespondenten underströk dessutom att millioner människor i Ryssland som verkligen tror på den ortodoxe patriarken och metropoliten likväl anser att dessa präster endast är våra dagars ateistiska sovjetregims tjänare, och därför har den officiella ryska ortodoxa kyrkan fått många människors ogillande. Å andra sidan antar fler och fler människor i Ryssland Jehovas vittnens lära.
Ödmjuka människor kommer alltid att söka sanningen, och de som förtrycker dem fruktar för vad som kommer att hända, om de ödmjuka sluter sig samman. Jesus sade: ”Lyckliga äro de som äro milda till sinnes, ty de skola ärva jorden.” (Matt. 5:5, NW) Dessa människor, som är milda till sinnes, vet emellertid att det är farligt att predika i Ryssland, men likväl gör Jehovas vittnen det, och de går starkt framåt. Det är påtagligt att många människor börjar vakna upp och inse sitt andliga behov. Många har haft nog av kommunismen, och det är inte hos alla som sinnet har blivit så fyllt av den dåraktiga läran, att det inte kan ta emot något annat. (Ps. 53:2) Ja, det tycks finnas millioner som tror på ett högsta väsende, en Gud, när de betraktar jorden, himlen, träden, gräset, blommorna och den övriga växtligheten. Dessa naturens egna bevis för Skaparens existens har inte ens sovjetdiktatorerna lyckats undanskaffa.
Till slavläger med dem!
Även om sovjetledarna genom sin hemliga polis alltjämt söker komma Jehovas vittnen på spåren för att kunna förpassa dem till sina slavläger, så fortsätter vittnena också inom dessa läger att predika Jehovas upprättade rike. (Dan. 2: 44; Matt. 6: 9—13) När människor som tror på Guds ord förs bort från sina hem till områden där det upprättats slavläger, blir de genast vid sin ankomst till dessa läger vänligt mottagna av andra, som älskar bibeln, Guds ord. Av dem får de tröst och uppmuntran, blir tagna under dessa människors beskydd, som ju redan vet hur det går till i lägret, och det dröjer inte länge förrän de fått tillräcklig kraft att vittna för ytterligare andra fångar. Deras nitälskan slocknar inte därför att de är i fängelse. De begagnar sig av sin belägenhet för att utföra större gärningar som Guds ords förkunnare.
Vid ett annat tillfälle under 1955 talade Sällskapet Vakttornets president med ett av Jehovas vittnen som nyligen frigivits ur dessa ryska fångläger. Där hade han levat i sex år, men det föreföll honom ha varit en livstid. Hans berättelse kom ur ett rent hjärta, uppfyllt av nitälskan, och den var rörande. Eftersom han var bibeln hängiven, hade det ingen betydelse för honom vem han talade till, om det var till en slav eller en fri man eller kanske till och med till någon som bar kommunistuniform. Han hade predikat Guds ord för ryska soldater, som bett om upplysningar inom av kommunisterna ockuperat område utanför själva Ryssland, och för detta blev han arresterad och förd till de ryska befälhavarna, som förhörde honom upprepade gånger. Det enda de kunde lägga honom till last var att han hade talat om bibeln med de där ryska soldaterna, som hade kommit och ställt frågor till honom om Guds ord. Därför att han hjälpte dessa soldater att läsa den mest spridda och lästa boken i världen, dömdes han till tio års straffarbete i Ryssland. Resan till Ryssland kan inte beskrivas. Han och andra fångar transporterades i boskapsvagnar, och under flera dagar behandlades de sämre än boskap utan att få någon lättnad. Under de sex åren i Ryssland hade han blivit skickad från det ena lägret till det andra och hade fått arbeta i mer än femtio olika läger, inbegripet några i Sibirien. I vartenda ett av dessa fångläger hade han träffat på från tio till femton eller ännu flera Jehovas vittnen.
Vid ett tillfälle kom det till ett läger fyrtioåtta ryska fångar, både män och kvinnor. Man hade kommit dem på spåren, infångat och arresterat dem i Ryssland, och nu hade de sänts till att arbeta i det läger, där han redan befann sig. Genom att han nu fick tala med dem om de många underbara ting som han hade inhämtat från Jehovas ord, innan han fördes till Ryssland, fick han den stora glädjen att hjälpa dessa, som var nya i sanningen, att fortsätta sin trogna kurs. Av dessa människor fick han till sin glädje veta att sanningen, som hade nått de västra delarna av Ryssland under sovjetregimens första år, nu höll på att tränga djupt in i Ryssland; ja, den hade i själva verket nått tvärs igenom hela landet. Detta gladde honom oerhört och blev en stor uppmuntran för honom till att fortsätta troget i Jehovas tjänst oberoende av var han befann sig.
När han träffade andra ryssar, som var Jehovas vittnen, fick han höra talas om hur Jehovas vittnen blir jagade av polisen som om de skulle vara skadedjur. Han fick förstahandsunderrättelser om hur kommunistledarna fruktar bibelns sanning och söker tillintetgöra den. Många människor som har predikat Guds rike, som Jesus lärde sina lärjungar att bedja om, har för att de gjort detta blivit dömda till så mycket som tjugofem års fängelse. Han kunde berätta om att tre små byar hade blivit omringade av hemliga polisen klockan 3 på morgonen och att man hade letat rätt på vartenda ett av Jehovas vittnen och fört bort dem i nattens mörker, och de hade så för alltid försvunnit från dessa byars horisont.
I ett av lägren dit han överfördes träffade han en ukrainare, som ägde en bibel och som på något sätt hade lyckats smuggla in den i lägret. Boken var mycket sliten. Han hade brukat läsa den i hemlighet om natten och inte ens låtit det här vittnet för Jehova se vad det var han läste. Men så en natt fick vittnet se en skymt av några av sidorna. Han vände sig då till ukrainaren och frågade: ”Vet du vad det är du läser?” Ukrainaren sade: ”Hur vet du vad det är jag läser?” Svaret löd: ”Jag vet att du läser bibeln, men förstår du vad du läser?” (Detta för tanken till den fråga som Filippus ställde till etiopiern, som satt och läste Jesajas bok och erkände att han behövde hjälp till att förstå det han läste, varpå Filippus beredvilligt hjälpte honom. — Apg. 8:26—39.) På detta sätt blev det möjligt för denne fånge från ett avlägset land, som hade förts långt in i hjärtat av Ryssland, att hjälpa denne ukrainare att vinna kunskap om sanningen om Jehovas upprättade rike.
Sedan de under några veckor hade studerat tillsammans i tysthet (i sina sängar som utgjordes av överbritsar) och hade läst i bibeln nedkrupna under täcket, kom lägerkommendanten på dem med att läsa i bibeln. I själva verket hade denne under flera kvällar lyssnat bakom sängplatsen till vad dessa båda män hade att säga varandra om Guds uppsåt och det underbara hopp som Skriften framhåller för de människor som söker göra Jehovas vilja. Men nu gav kommendanten sig till känna för männen och sade till dem, att de skulle vara mycket försiktigare och hålla bibeln bättre gömd, ty det var förbjudet att läsa och diskutera Skriften. Han tog inte bibeln ifrån dem, utan varnade dem endast och sade till dem att gå försiktigare till väga, för han skulle kanske inte alltid vara där, och inte de heller; ty det skulle inte dröja länge förrän de skulle flyttas till något annat läger. Jesus sade: ”Lyckliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.” — Matt. 5:6, NW.
Denne Jehova Guds ståndaktige tjänare, som nu har blivit frigiven ur det ryska lägret och återvänt hem till sitt fädernesland, påpekade att när krigsfångarna eller de människor i Ryssland eller satellitstaterna, som ådömts straff, först fördes till dessa läger, satte man dem på svältkost och drev dem till arbete till dess de segnade ned döende. Det hade varit sovjetpraxis att på detta sätt ta död på dessa fångar. På senare år har emellertid förhållandena ändrats. De ledande i landet insåg att de här kunde få utmärkt slavarbetskraft; och därför utlovar de nu premier åt arbetarna i lägren för att få dem att utföra mera och bättre arbete. Fångarna får bättre mat och bättre vård, ty slavarbetare är billiga, till och med billigare än kommunistarbetare.
Sovjetregeringen fruktar i sanning sin slavarbetarstam. De ryska fånglägren omges av taggtråd och bevakas av vakter, som ständigt har ilskna hundar i koppel. Dödsstigen kallas en tre meter bred markremsa, som löper runt hela lägret. Vem det vara må som beträder den är snart en död människa, som antingen omedelbart, utan vidare, skjutits ned eller jagats till döds av ilskna hundar. Ryska undersåtar och människor ur andra nationer som tillfångatagits och förts till Ryssland är slavarbetare, som tjänar staten. I många, många fall har de inte gjort Ryssland någon skada och har aldrig sagt ett ont ord om sovjetregeringen, och inte har de heller befattat sig med spioneri emot den. De hade skött sitt i de länder där de hade bott innan de fördes till Ryssland. Men kommunisterna behövde män och kvinnor, slavar som kunde bygga upp en nation som råkat i förfall; och samtidigt fruktar de sina slavar. De hyser ingen kärlek till sina slavar, och inte hyser slavarna heller någon kärlek till sina herrar.
Ryssland är ett land som lever i fruktan, ja, fruktan för sina egna koncentrationsläger. Alla fångar i Ryssland får erfara detsamma som det Jehovas vittne vi här berättat om: de får inte stanna mer än tre eller fyra månader i ett och samma läger; sedan flyttas de till ett annat. I ett läger med omkring 4.000 människor flyttas en kontingent om 200 av dessa med några dagars mellanrum till andra fängelser, och nytt folk kommer för att ta de förras plats. De ryska ledarna fruktar att någon internationell organisation skall bildas bland dessa stora skaror ”opålitliga” människor, som en vacker dag kanske till och med kan bli i stånd att övermanna vakterna och sätta sig i besittning av en del av deras territorium. Vilket tillstånd för härskare att leva i — fyllda som de är av fruktan för människor och inte för Jehova Gud! Hur sant är inte Guds ord, boken som de hatar: ”Den som förtrycker den arme smädar hans skapare.” — Ords. 14:31.
När detta vittne för Jehova slutligen hade avtjänat sitt straff och på grund av att han blev benådad frigavs några år tidigare än ämnat var, återvände han hem och fick då veta, att hans hustru hade dött av sorg endast några månader efter det att han hade fängslats. Hans barn hade förts bort och placerats i andra hem. Men han gladde sig över att få komma tillbaka till bröder som alltjämt var hängivna tjänsten för Jehovas rike. Allt han nu begär är att få predika dessa goda nyheter om Jehovas rike, ty han vet att det inte finns något hopp för denna gamla värld eller för någon del av den. Kommunisterna fruktar bibelns sanning, men sanningen gjorde denne broder fri, ja, bevarade honom fri till och med under de långa år han var i ryskt slavläger. Jesus sade: ”Lyckliga äro de som hava blivit förföljda för rättfärdighetens skull, ty himmelriket tillhör dem.” — Matt. 5:10, NW.
Mycket händer och sker i Ryssland
Inom Rysslands gränser tvingas Jehovas vittnen att utföra sitt verk på samma sätt som de första kristna gjorde det bland judar och romare: ”Lyckliga äro ni, när människor smäda eder och förfölja eder och lögnaktigt säga allt slags ont mot eder för min skull. Fröjda eder och hoppa av glädje, eftersom eder belöning är stor i himlarna; ty på det sättet förföljde de profeterna före eder.” (Matt. 5:11, 12, NW) De förföljdas tro på Jehova Gud och på hans rike håller dem uppe och i verksamhet, och de vill hellre dö än kompromissa med någon del av denna gamla värld.
År 1948 sysslade flera av Jehovas vittnen i Ryssland med att duplicera tidskriften Vakttornet och framställa andra tryckalster, vilkas innehåll var grundat på bibelns läror, och därpå spred de ut dessa publikationer över landet i den utsträckning det bara var möjligt. Men kommunistledarna fruktar bibelns sanningar, och deras hemliga polis spårade upp dessa Ordets förkunnare. Hela deras tryckutrustning, inbegripet papper, färg m. m. blev beslagtagen, och männen arresterades och fördes bort till slavläger.
Den stora fråga som hemliga polisen ställde sig var denna: ”Hur skall vi kunna bli kvitt Jehovas vittnen?” De stötte på dem överallt — de var inte några dåliga människor, bara människor som önskade läsa och tala om världens mest spridda och lästa bok, bibeln. Sovjetfunktionärerna lyckades skingra och desorganisera Jehovas vittnen till en tid, men det dröjde inte länge förrän Jehovas vittnen åter var organiserade i Ryssland och hade upprättat nya ”centraler”, där publikationer duplicerades, och vittnena vidarebefordrade sålunda sanningen allteftersom de mottog den. Kommunistledarna var beslutna att få fatt i alla kretstjänarna och församlingstjänarna, och när några av dessa blev gripna, dömde man dem till tjugofem års fängelse.
Under åren efter andra världskriget var det praktiskt taget ogörligt för bröderna att gömma Vakttornet eller några som helst av Sällskapets publikationer eller ens bibeln. Hemliga polisen var på jakt efter allting kristet, och när de fick veta att någon var ett Jehovas vittne eller anklagades för att vara det, genomsökte de hela hemmet, rev ned eldstäder och hustak, ja, de förstörde hela hus, för att få rätt på den plats där bibeln eller biblisk litteratur kunde hållas gömd och så få bevis för kristen propaganda, och därpå sände de i väg den skyldige till slavläger. Under dessa år var det omöjligt för bröderna att komma tillsammans under dagens ljusa timmar. De höll sina bibelstudier i familjen mestadels i källare, i skogen eller på någon annan otillgänglig plats. Bröderna hade sällan tillfälle att studera tillsammans med andra i deras hem. Gruppstudium i Vakttornet var en omöjlighet, men regelbundna studier hölls i hem där familjen kunde samlas, sedan man först sett till att alla fönster och dörrar var stängda och riglade. Men vilken lycklig familj var då inte samlad! De kunde tala om sanningen, Guds ord, och tillbedja Jehova, universums suveräne härskare, till och med i ett diktaturland som Ryssland. Sanningen gjorde dessa människor fria, fastän de levde under en förtryckande stats välde. ”Lyckliga äro de som äro medvetna om sitt andliga behov, ty himmelriket tillhör dem.” — Matt. 5:3, NW.
På grund av den kärlek till sanningen som många hyste fortsatte Jehovas vittnen att under åren 1948 till 1951 tillväxa i antal utöver hela Ryssland, och detta vållade kommunistledarna stor oro. Nyligen har det från Ryssland sipprat ut meddelanden om att kommunisterna den 1, 7 och 8 april år 1951 företog en stor rensningsaktion. Dessa dagar kommer Jehovas vittnen i Ryssland sent att glömma. Under de tre dagarna blev alla Jehovas vittnen som man kunde spåra upp i västra Ukraina, Vitryssland, Bessarabien, Moldavien, Lettland, Litauen och Estland — inalles mer än sju tusen män och kvinnor — arresterade och bortförda. De fick inte ta med sig kläder eller mat. Hela familjer lastades i kärror, som förde dem till järnvägsstationen, där de föstes in i boskapsvagnar och sändes i väg långt bort. Alla dessa arresteringar skedde under natten, och om man inte hade hunnit samla tillhopa alla Jehovas vittnen före klockan 7 på morgonen, väntade man till kvällen då det åter blev mörkt. Då började bortdragandet på allvar! Tusental av Jehovas vittnen fördes bort, tvärs igenom landet, och hundratals tusenden förment fria ryska undersåtar hörde Jehovas vittnen sjunga lovsånger till Jehova och tala om sanningen, när deras tåg passerade. Denna väldiga skara Jehovas vittnen fördes bort till skogstrakter, där de fick utföra röjningsarbete, och den första vintern fick de livnära sig av trädrötter och nötter. Man fördelade dem över ett stort, bevakat skogsområde och befallde dem: ”Röj undan skogen, bygg er hus, stanna här för alltid, arbeta om ni vill leva.” Deras goda humör slogs inte ner. De arbetade; de är alltjämt vid liv; deras tro är stark, och de fortsätter att predika de goda nyheterna om Jehovas upprättade rike.
I dessa dagar är det verkligen så i det ofantliga Ryssland, att den enes hand lyfts mot den andre. Varje människa har där blivit lärd att hålla ögonen på sin nästa och särskilt att bekämpa Jehovas vittnen. Oberoende av vem man är, så står man under uppsikt; och om det kommer brev till en, så läser de det på posten. Det enda sätt på vilket Jehovas budskap av tröst och sanning kan nå från den ene till den andre är genom att meddelandet går ur hand i hand. När Jehovas vittnen infångas, blir de åtalade och ställda inför domstol. De infinner sig i rättssalen och får träda fram inför domaren, men det tjänar ingenting till att anlita en advokat att föra den tilltalades talan. I många fall utser regeringen en advokat att försvara en person, men också den som fått ett sådant uppdrag för ett Jehovas vittnes räkning uppträder snarare som åklagare än som försvarsadvokat; ty om han skulle handla annorlunda och sköter målet väl, blir han kanske själv förpassad till slavlägret. På detta sätt utmäter sovjetsystemet rättvisa.
Om det finns ett Jehovas vittne i ett visst område, så är denne känd vida omkring, ty det finns kraftiga underströmmar. Folk talar med varandra. Inte alla uppträder som angivare till myndigheterna, ty många hoppas att de själva en vacker dag skall vara fria från detta skoningslösa välde. Eftersom deras egen ryska ortodoxa kyrka har svikit dem, då den ju är statskyrka, söker de efter sådana som älskar sanningen. ”Lyckliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.” — Matt. 5:4, NW.
Från kommunist till kristen
I Ryssland finns det i våra dagar en kvinna, ett vittne för Jehova, som alltjämt, trots mycket lidande som hon fått genomgå, predikar de goda nyheterna om Jehovas rike. Hennes levnadshistoria sedan 1942 finner sin motsvarighet i hundratals andra fall. År 1942, då hon var verksam kommunist, blev hon tillsammans med andra civila ryska medborgare deporterad till Tyskland av nazisterna. Här arbetade hon i en handelsträdgård och i en fabrik och spred sina kommunistiska idéer. Snart fick Hitlers Gestapo tag i henne och skickade henne till ett av nazisternas koncentrationsläger. När hon nu befann sig här, ensam och utan förbindelse med sina likasinnade bland kommunisterna, började hon förlora tron på den kommunistiska organisationen, eftersom den hade svikit henne. Hon började tänka på Gud, samtalade med en del människor och träffade slutligen på Jehovas vittnen. Medan hon var i nazistlägret blev hon döpt och blev mycket ivrig i sitt studium av bibeln. Sedan hon nu hade inhämtat sanningen, började hon tala till andra ryskor. En dag kom lägerkommendanten till dessa ryskor, och till den kvinna berättelsen rör sig om sade han: ”Vem är ni egentligen?” Hon svarade: ”Jag är ett Jehovas vittne.” Kommendanten påstod att detta inte var sant: ”Ni är ryska.” Då sade systern med eftertryck till denne nazist: ”Gud är inte Gud bara för det tyska folket utan för alla folk.” Hon slapp undan straff, och detta styrkte henne till att predika ännu ivrigare bland de ryska kvinnorna. Slutligen lärde en del av dessa ryskor känna sanningen på sitt eget språk.
När kriget var slut år 1945 och Hitlers koncentrationsläger hade upplösts, återvände denna kvinna tillsammans med andra ryskor till Ryssland. Nu gjorde var och en av dessa vittnen för Jehova, ryska kvinnor som blivit fria, den bön till sin egen, som de lärt sig av en tysk syster, medan de ännu befann sig i nazistlägret. Den löd: ”Jag tackar dig, Jehova, Fader, att du givit mig det som jag åstundade, att få tala till ryska människor.”
Det beredde dem stor glädje att de nu blev frigivna och kunde återvända till Ryssland; men det dröjde inte länge förrän kommunisternas hemliga polis var dem på spåren. De infångades, och därför att de hade predikat Guds rike och framhållit bibelns trösterika ord för andra, blev de dömda till tjugofem år i slavläger. Men också här, den dag i dag är, fortsätter dessa ryska systrar, som hade inhämtat sanningen i tyska koncentrationsläger, att predika i Rysslands fångläger, där de nu framlever sitt liv, allt till Jehovas namns ära och förhärligande. Den kvinna, som vi här särskilt har talat om och som tidigare var kommunist och nu är ett Jehovas vittne, är alltjämt en regelbunden Rikets förkunnare; nu är hon förstås i sovjetregeringens slavläger, den regerings som hon en gång tjänade. Varför det? Därför att hon tror Guds ord såsom det står nedskrivet i Hans bok, bibeln. Hon vågade predika dessa goda nyheter i Ryssland. För detta utför hon nu byggnadsarbeten i skogen, såsom slav, och hjälper till med att förvandla skogen till nybyggarområde, som med tiden skall övertas av kommunister. När ett sådant arbete är avslutat, flyttas hon till en annan plats, där straffarbete pågår.
I ett av dessa många över hela Ryssland fördelade läger, där det finns Jehovas vittnen, har sanningen blivit predikad så mycket, att till och med en del av vakterna har börjat omfatta den. Folk som har arbetat på kontor, från vilka arbetet i dessa läger dirigeras, har också fått kunskap om sanningen. Det förhållandet att de har fått ta emot sanningen driver dem nu till att predika de goda nyheterna. I sinom tid har också en del av dessa vakter och kontorsanställda satts i fängelse för en tid av femton eller tio år. Varför det? Därför att de studerade bibeln, de talade sanningen, de bekände sig vara Jehovas vittnen. Alla dessa domfällda individer har delats upp på olika läger och sänts till olika delar av Ryssland, så att de inte skulle kunna bilda en egen, stark grupp.
Deportationen sprider ut predikarna
Jehovas vittnen i Ryssland säger, att därför att de har blivit fördelade på alla dessa läger (och vi har belägg för att de befinner sig inom flera än femtio olika läger, enligt de uppgifter som återgivits tidigare i denna artikel) , predikas nu Rikets goda nyheter ständigt i alla delar av det ofantliga Ryssland. De hade inte med hjälp av sin livligaste fantasi kunnat tänka ut hur de skulle kunna få pengar att resa 10.000 kilometer för att predika budskapet om Riket. Men nu har kommunistregeringen själv skickat dem från landets ena ände till den andra, för att de skulle arbeta i dessa slavläger; och sett från deras synpunkt har regeringen fått stå för resekostnaderna till nya distrikt, där de kunnat predika budskapet om Riket. I alla delar av Ryssland är Jehovas vittnen verksamma — några av dem, och de är förvisso flertalet, i arbetsläger, andra inom isolerade områden, som de inte får lämna. Åter andra fortsätter att verka i städer och byar utan att ännu ha uppspårats. Återkalla i ert minne berättelsen om hur Saulus av Tarsus begick övervåld mot församlingen av Jehovas folk, i det han trängde in i det ena huset efter det andra och släpade ut både män och kvinnor och överlämnade dem till att fängslas. ”Men de som hade blivit kringspridda gingo genom landet och kungjorde ordets goda nyheter.” — Apg. 8:3, 4, NW.
Våra bröder i Ryssland har inte alls visat sig efterblivna, när det gällt att söka vinna större frihet i att predika budskapet om Riket, och de har givit kommunistregeringen tillfälle att erkänna Jehovas vittnen såsom en religiös organisation. År 1948 överlämnade de genom inrikesministern en petition till SSSR:s Högsta sovjets presidium. Denna petition beskrev Jehovas vittnens verksamhet i Ryssland. De fick inget svar. En liten deputation om tre bröder reste då till Moskva och inlämnade personligen petitionen i inrikesdepartementet. När man tillfrågade dem varifrån de kom, sade de: ”Från Ukraina.” Då blev de anmodade att vända sig till inrikesdepartementet för Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken, som har sitt säte i Kiev. Bröderna begav sig direkt från Moskva till Kiev och överlämnade petitionen till inrikesministern. Det visade sig då att departementets tjänstemän hade blivit förberedda på att de skulle komma, ty sedan de tre vittnena för Jehova hade framlämnat petitionen, förelade man dem vissa frågor och förslag från regeringen: Kommer Jehovas vittnen att vilja tjäna i armén? Kommer ni att ta del i de allmänna valen, som sovjetregeringen påbjuder? Kommer ni att underordna er varje statens påbud och samarbeta med andra religiösa organisationer? På samtliga tre frågor svarade bröderna med de ord som Jesu apostel Petrus en gång brukade: ”Vi måste lyda Gud mer än människor.” (Apg. 5:29, AS) Jehovas vittnens representanter fick lämna inrikesdepartementet, men några få dagar senare gjorde man razzia i deras hem; själva blev de visiterade och senare dömda till långvariga fängelsestraff.
På en plats i Ryssland var det möjligt för 120 personer att komma tillsammans för att fira åminnelsen av Jesu död. Något sådant är ett undantag. För några år sedan fanns det sju förkunnare i Moskva, men de blev alla tvångsförflyttade. Moskva är en av de få huvudstäder i världen, där det inte finns ett enda Jehovas vittne. Men sanningen är känd där. Kommunistregeringen har hört talas om Jehovas vittnen; den har gjort alltför många av dem till sina slavarbetare för att inte veta om dem. I vartenda land bakom järnridån försöker kommunistorganisationen att bekämpa, slå ned och utrota Jehovas vittnen — i Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern, Östtyskland och i själva Ryssland. Men man förmår inte göra slut på dem eller deras budskap. Sanningen har gjort dessa människor fria, och de kommer alltjämt att vara fria och predika dessa goda nyheter om Jehovas upprättade rike till ett vittnesbörd för alla som lyssnar till dem.
I Ryssland är det omöjligt för en människa att leva sitt liv stilla och obemärkt och bara tjäna Gud och älska sin nästa som sig själv. Nej, var och en måste bli en statens slav, måste ge staten sin hyllning, måste tillbedja staten. Men det gör inte Jehovas vittnen! De har vänt sig till Guds ord och föredrar att följa i Kristi fotspår. (1 Petr. 2:21) När Jesus var på jorden, sade han till de styrande att han var i världen men inte var någon del av den. (Joh. 18:36, 37) Och på samma sätt betraktar Jehovas vittnen livet i vår tid. (Joh. 17:13, 14, 16) Vi är i världen, men vi är inte någon del av den. Världen sköter sitt på det sätt som den finner för gott. Jehovas vittnen lägger sig inte i detta, och de kommer inte ätt göra det. Så länge som Jehova Gud tillåter av människor uppbyggda nationer att finnas till och bedriva sin verksamhet, finns det ingen orsak för Jehovas vittnen att ingripa mot dessa nationers livsstil, och de kommer att rätta sig efter alla av människor stiftade lagar, såvida inte dessa lagar strider mot Guds lag.
Oberoende av vilket land Jehovas vittnen befinner sig i vilar det på dem den förpliktelsen, att de skall vara förkunnare av Jehovas rike, Kristi Jesu ställföreträdare eller representanter. (Jes. 43:10—12; 52:7, 8; 61:1—3; Matt. 24:14; 2 Kor. 5:20) Därför driver de också i Ryssland med hjälp av sina biblar på med predikandet av de goda nyheterna både innanför och utanför lägren. (Matt. 24:9; 28:19, 20; Mark. 13:9—11; Luk. 21:12, 13; Upp. 2:10) De firar Åminnelsen, antingen enskilt eller tillsammans, i källare, i skogen, i lägren, i ensamhet. De är redo att möta varje motgång och övervinna varje hinder, men de kommer aldrig att kompromissa med denna gamla värld. — Joel 2:4—9; Fil. 1:28.
Bibeln är i Ryssland, och där kommer den att bli kvar. Jehovas vittnen använder den; och medan United Press förlidet år meddelade att världens mest spridda och lästa bok kommer att vara ”tillgänglig igen i Ryssland nästa månad [vilket avsåg januari 1956]”, så har den varit bannlyst av kommunisterna under trettioåtta år.
Som United Press påpekade kommer också nu endast ett ringa antal biblar att tryckas: ”Sättningen var klar, och präster inom Moskvas patriarkat höll på att läsa det slutliga korrekturet. Den första tryckningen, som beräknas äga rum i januari, kommer att omfatta en liten upplaga, eftersom kyrkan måste köpa papperet och betala regeringen för tryckningen; men med tiden hoppas kyrkan kunna sprida den nya bibeln över hela Sovjetunionen.”
Skall bibeln komma ut i stora upplagor över hela Ryssland?
När den gör det, kommer Jehovas vittnen att förklara den för folket. Så länge som kommunistledarna och deras understödjare är rädda för sanningen, kommer troligen denna nya bibel, på ryska språket, endast att få en begränsad spridning, medan kommunistregimen varar. Helt visst kommer den inte att bli tillgänglig för Jehovas vittnen, ty i deras hand är den lik dynamit. Därför kommer den att förbli en förbjuden bok för dem.
Kommer världens mest spridda och lästa bok att bli läst i stor utsträckning i Ryssland före Jehovas krig vid Harmageddon? — Upp. 16:13—16; Jer. 25:32, 33; Jes. 34:1—4; Sef. 2:1—3; Apg. 2:19—21.
Nu är det emellertid så, att endast de som söker Jehova, de som hungrar efter sanning och rättfärdighet, ja, endast de som vill kämpa ”trons rätta kamp” (1 Tim. 6:12, NW), endast de som är villiga att ge ut sitt liv för sanningen (Upp. 12: 11), ja, endast dessa kommer någonsin att vinna insekt i bibeln och förstå den, och det inte bara i Ryssland utan också i hela den övriga världen.
(Se till att ni får läsa den skildring i ett följande nummer, där en man bland de sju tusen, som fördes bort till skogsområdena i Ryssland, se sidan 165 i detta nummer, själv berättar om sina erfarenheter. Hans berättelse bär rubriken: ”Jag levde i landsförvisning i Sibirien”. Gå inte miste om den!)