Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 1 — De första rösterna (1870—1878)

DÅ VI alltså hava en så stor sky av vittnen som omgiver oss, må vi då också lägga av allt som tynger och synden som lätt insnärjer oss, och må vi med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt, medan vi oavvänt betrakta vår tros anförare och fullkomnare, Jesus.” (Hebr. 12:1, 2, NW) Den man som skrev ned dessa råd syftade inte här på människor som var ögonvittnen till hur han löpte loppet såsom en kristen, utan avsåg vittnen som han omtalar — somliga av dem till och med vid namn — i sitt föregående kapitel, män och kvinnor ända från Abels tid, vilka levde innan Jesus avslutade sin predikoverksamhet här på jorden och ”fingo vittnesbörd buret åt sig genom sin tro” att de hade behagat Jehova Gud. (Hebr. 11:1—40, NW) De var Jehovas vittnen liksom Jesus var det här på jorden. (Upp. 1:5; 3:14) I bibeln har vi dessa forntida vittnens tillförlitliga historia, som några av dessa Jehovas vittnen själva har skrivit, och tillsammans nämner dessa nedskrivare Guds namn Jehova minst 6.823 gånger.

I de kristna grekiska skrifterna, från Matteus till Uppenbarelseboken, har vi Jehovas kristna vittnens historia under Jesu och hans apostlars dagar, som skrevs av Jesu inspirerade lärjungar. Sedan den tiden har mer än aderton århundraden förflutit, och nu i våra dagar har Jehovas kristna vittnen åter kommit i förgrunden, genom att de blivit föremål för mycket funderande och disputerande. Många har ställt frågan hur Jehovas vittnen har uppkommit. Stora skaror av människor har vänt sig till dem som anklagar och angriper Jehovas vittnen, i tro att dessa skulle lämna fördomsfria, oförvanskade upplysningar om Guds, den Högstes, nutida vittnen. För att alla och envar skall kunna skaffa sig trovärdiga upplysningar, som dels ger underrättelser i allmänhet och dels rättar till uppfattningen hos de många som har blivit vilseledda av motståndare och föregivna förståsigpåare, börjar vi här en artikelserie om ”Jehovas vittnens historia i våra dagar”.

Den första händelseutvecklingen (1870—1878)

Steg för steg kallade ut ur mörkret in i Guds underbara ljus! Så kan man med några få ord beskriva Jehovas vittnens historia i våra dagar, då de dragit ut ur det mörker, som tillhör babyloniskt religiöst tänkande, hänemot ett vidgat återställande av nya bibliska sanningar. (1 Petr. 2:9, NW) Den långa natt av andligt mörker, som dessa kristna vittnen kom ut ur, hade varat från tidigt på 100-talet, efter Kristi apostlars död, och ända fram till senare hälften av 1800-talet. Den ursprungliga kristendomen med sin strålglans av rätta läror och renhet i fråga om teokratisk organisation började efter år 100 fördunklas genom ett insmygande andligt mörker av babyloniska religiösa läror, grekisk och romersk filosofi och uppenbart avfall från tron. Satan, djävulen, som alltid är i verksamhet för att omintetgöra den sanna tillbedjan av Jehova Gud, hade fört fram avfälliga, falska herdar, ”ulvar i fårakläder”, vilket så småningom ledde till förödelse för den en gång andligen blomstrande kristna församlingen. Trots den protestantiska reformationen på 1500-talet, som i själva verket inte ledde till något återställande av den sanna tillbedjan, rådde det alltjämt mörker i de vilseförda kristnas sinnen, till dess tiden kom för Jehova att sända sin befriare, den större Cyrus, Jesus Kristus, till att befria de sanna kristna vittnena ur deras babyloniska fångenskap.

Även om vittnenas fullständiga befrielse ur den babyloniska fångenskapen inte kom förrän år 1919 e. Kr., erfor de under en period om cirka femtio år dessförinnan ett fortgående andligt uppvaknande, som beredde dem för den stund då de skulle befrias som ett den nya världens folk. Detta liknade det som hände de köttsliga judarna, när dessa var i fångenskap i det ’forntida Babylon, ty då upplivades Daniel och många andra av Jehovas trogna vittnen till vaksamhet åratal i förväg, så att de skulle vara beredda för återupprättandet av den sanna tillbedjan i Jerusalem, när tiden för detta slutligen kom år 537 f. Kr. Så förhöll det sig också med Jehovas vittnen i våra dagar: ett upplivande till andlig vaksamhet började skönjas från och med 1870-talet.

När det gäller bakgrund och omständigheter, som hade med den gamla världen att göra, i samband med att Jehovas vittnen åter framträdde inför världens blickar, visade sig perioden mellan 1870 och 1900 vara ödesbestämmande för detta ”atomålderns” 1900- tal. Politiska, religiösa och kommersiella krafter började sätta sig i rörelse för att nå en sådan ställning, att de skulle kunna behärska denna nya, ”vetenskapliga” tidsålder, som höll på att bryta in. Människor och organisationer fylldes av onda aningar om den nära framtidens skickelsedigra, snabbt förrinnande dagar, som några t. o. m. rätt och riktigt förutsåg skulle bli världsomvälvande. Vid Vatikankonsiliet 1869—70 sökte den romersk-katolska kyrkan stärka sin organisation för den omedelbara framtiden genom att förklara sin autokratiske ledare, påven, ofelbar. De ledande protestantiska religiösa organisationerna gjorde inga framsteg i andligt avseende. Prästerskapen sökte befästa sin makt över lekmännen. Denna prästerliga förmätenhet att söka vinna större makt över hjordarna innebar att man tog ett steg bakåt, när det gällde frihet i fråga om kristen tro och tillbedjan för de stora skarorna av till bekännelsen kristna. Otro, bibelkritik, evolution, spiritism, ateism och kommunism började smyga sig in i och decimera de stora, världsfamnande religiösa organisationerna. Många av de evangeliska kyrkorna började ”modernisera” sina falska religiösa läror, inte i överensstämmelse med återställda bibliska sanningar, utan i överensstämmelse med bibelkritikens och evolutionslärans idéer. ”Nyteologien”, som blivit hednisk, svepte som en flodvåg fram över kyrkorna och översvämmade dem.

Politiskt sett kom starka krafter i rörelse. Förenta staterna höll på att återhämta sig efter Nordamerikanska inbördeskriget (1861—65) och återvann snabbt sin styrka och makt för att — efter en fantastisk utveckling — bli en stor världsmakt. Tyskland hade vunnit det Fransk-tyska kriget (1870—71) och byggdes ytterligare upp till en mäktig koloss i Europa. Storbritannien befann sig i den viktorianska tidens gyllene år och laddade upp för framtida kamp om världsherraväldet. Industriellt sett pågick det i Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike såväl som i många andra delar av Europa väldiga omvälvningar som följd av ångmaskinens ökade användning. De industriella omvälvningarna tilltog år efter år genom uppfinningar för att utnyttja elektriciteten, uppfinnandet av telefonen och automobilen och dussintals andra ”underverk” i denna nya civilisation, som var på väg mot atomåldern. Affärslivet nådde likaledes nya höjder till följd av de ledande nationernas industrialisering och skapandet av nya företag, som blev sannskyldiga guldgruvor. Fackföreningsrörelsen trädde också fram för att bli en motståndare till den framryckande kapitalismen. Allt detta innebar att människorna liksom fångades av en våg av materialism, penningförvärvande och nöjeslystnad. Denna världens osynliga demoniska makter såg till att människorna med hjälp av nya frestelsers glittrande snaror gjordes blinda för den återställda kristna trons högre och ädlare värden, som hade börjat komma till synes.

Mitt i detta muller, som de industriella, kommersiella, sociala och religiösa förändringarna åstadkom, hördes de första rösterna av små religiösa grupper, som strävade efter att tyda tidernas tecken och förutsäga Jesu nära förestående andra ankomst, hans som är Jehovas Smorde eller Kristus. Olika grupper av adventister var mycket verksamma i USA och i Europa, och de kungjorde att Kristi återkomst — i synlig måtto — skulle inträffa år 1873 eller 1874, trots det att William Miller, den amerikan som grundade adventismen, hade erkänt sitt misstag och sin missräkning beträffande de tidigare på förhand angivna årtalen 1843 och 1844. Ännu tidigare hade den tyske lutherske teologen Bengel (1687—1752) fastställt år 1836 såsom den tidpunkt, då det i Uppenbarelseboken 20: 6 omtalade tusenårsriket skulle börja. I Skottland och England uppstod en annan rörelse, känd såsom irvingianerna, och från det hållet höjdes röster som tillkännagav först 1835, så 1838, 1864 och slutligen 1866 såsom tidpunkten för Kristi återkomst. Kristna författare, såsom Elliott och Cumming, beräknade att änden skulle komma år 1866, Brewer och Decker förutsade årtalet 1867 och Seiss höll på år 1870. En ledare för mennoniterna (en gren av anabaptisterna eller ”vederdöparna”), Claas Epp, som var verksam i Ryssland, enades med sina trosbröder om att fastställa att år 1889 skulle en stor världsomvälvning ske.a Men alla dessa vitt och brett kungjorda förutsägelser ledde till fullständig besvikelse, ty de var inte grundade på exakt bibelkunskap beträffande Jehovas profetior. Kristi återkomst var inte bestämd att utgöra en fysisk, bokstavlig manifestation, såsom dessa människor hade tänkt sig den, utan skulle fastmer, såsom Skriften nu tydligt ger vid handen, innebära hans osynliga närvaro i makt och härlighet och skulle framkalla den största kris som människor någonsin upplevat på jorden.

Åter andra röster gjorde sig hörda, men dessa började tillkännage Messias’ snara osynliga återkomst. En grupp med denna uppfattning leddes av George Storrs i Brooklyn i New York. Han och hans trosfränder utgav efter 1870 en tidskrift som hette The Bible Examiner (Bibelgranskaren) och framlade där som sin mening att Kristi återkomst skulle vara osynlig. En annan grupp, vars ledande man var H. B. Rice i Oakland i Kalifornien, gav ut en tidskrift kallad The Last Trump (Den sista basunen), och i den tillkännagavs det att en återkomst, i osynlig måtto, skulle äga rum på 1870-talet. Så lägger vi märke till ytterligare en tredje grupp, denna gång bestående av missräknade adventister, som lämnat adventiströrelsen, därför att Herrens återkomst inte inträffade år 1873, såsom adventisterna ytterligare hade förespått. I spetsen för denna grupp stod N. H. Barbour. Den verksamhet, som medlemmar av denna grupp utövade, leddes från Rochester i staten New York, varifrån talare sändes ut till att predika i vilka kyrkor som helst som ville öppna sina dörrar för dem. Man gav också en gång i månaden ut en skrift, The Herald of the Morning (Morgonens Härold). En av medlemmarna kom över ett exemplar av B. Wilsons översättning av ”Nya testamentet”, kallad Diaglott, och man lade märke till att det ord i Matteus 24: 27, 37 och 39, som i Engelska auktoriserade översättningen (Konung Jakobs bibel) återgivits med ankomst, i denna översättning översatts med ordet närvaro. Härigenom fick denna grupp impulsen till att förfäkta en Kristi osynliga närvaro, som man menade tog sin början på hösten år 1874.b

Ytterligare en grupp av röster, en fjärde, gör sig hörd. Denna grupp, bestående av uppriktiga bibelforskare i Pittsburgh i Pennsylvanien med sin initiativtagare och ordförande, T. Russell, kungjorde också en Kristi osynliga närvaro. Charles Taze Russell föddes den 16 februari 1852 i Old Allegheny (nu en del av Pittsburgh) och var en av Joseph L. och Eliza Birney Russells tre barn.c Russells båda föräldrar var presbyterianer av skotskirländsk härkomst. Russells far hade en beklädnadsaffär. Hans mor dog när han var endast nio år gammal. Medan han ännu var pojke, brukade han med krita skriva bibeltexter på trottoarstenarna, och fastän han uppfostrades i den presbyterianska andan, slöt han sig till den kongregationalistkyrka som låg i närheten av hans hem, eftersom den var mera frisinnad. När Russell var femton år gammal, blev han sin fars kompanjon i dennes herrekiperingsföretag med ett växande antal filialer. Men medan det gick unge Russell väl i händer ekonomiskt sett, var han orolig och otillfredsställd i sitt sinne. Lärorna om predestination och evigt straff var särskilda stötestenar för honom, och när han nått sjutton års ålder, erkände han sig öppet som tvivlare, förkastade bibeln och kyrkornas dogmer och läror.

Under de närmaste månaderna fortsatte Russell att fundera över ämnet religion — oförmögen att omfatta religionen och likväl ovillig att alldeles vända den ryggen. Slutligen en dag år 1870 gick han av en händelse ner i en liten dammig, mörk källarlokal nära hans affär vid Federal Street — ”för att se om den handfull människor, som kom tillsammans där, hade någonting förnuftigare att erbjuda än de stora kyrkornas trosbekännelser. Där fick jag för första gången lyssna till några av adventisternas uppfattningar, så som de framlades av talaren, mr Jones Wendell. ... Fastän hans utläggning av Skriften inte var fullt tydlig och fastän det som sades skilde sig mycket från det som vi nu förstår och gläder oss över, så var det tillräckligt, näst efter Guds hjälp, för att åter befästa min sviktande tro på den gudomliga inspirationen av bibeln och för att visa att apostlarnas och profeternas skildringar är oupplösligen förbundna med varandra.”d

Kort härefter började Russell och fem andra regelbundet träffas, under tiden 1870—1875, för att systematiskt studera bibeln. Lägg märke till följande skildring av den förändring i tänkesätt som blev resultatet av dessa fem års gemensamma bibelstudium.

Vi ”kom snart på det klara med att vi levde nära slutet av evangelieåldern och nära den tid då Herren hade tillkännagivit att de av hans barn, som var visa och vaksamma, skulle komma till en otvetydig kunskap om hans plan. ... Vi kom att fatta något av Guds kärlek, hur Han genom den hade gjort föranstaltningar för hela mänskligheten, hur alla måste väckas upp ur gravarna för att det skulle kunna avläggas vittnesbörd för dem om Guds kärleksrika plan, och hur alla som utövar tro på Kristi återlösningsverk och visar lydnad i överensstämmelse med den kunskap om Guds vilja, som de då får inhämta, därpå kan bli förda tillbaka (tack vare Kristi förtjänst) till full harmoni med Gud och få evigt liv förlänat åt sig. ... Vi kom att inse skillnaden mellan vår Herre såsom ’människan ... som gav sig själv till lösen’, och såsom den Herre som skulle återvända, en andevarelse. Vi insåg att andevarelser kan vara närvarande och ändå vara osynliga för människor. ... Vi kände oss djupt bedrövade över adventisternas misstag, vilka väntade att Kristus skulle komma i köttet och lärde att världen och allt som fanns i den utom adventisterna skulle brännas upp år 1873 eller 1874. De tidsberäkningar de gjort, deras missräkningar och omogna idéer i allmänhet i det som gällde ändamålet med och sättet för hans ankomst bragte mer eller mindre smälek över oss och över alla som längtade efter och kungjorde hans rikes snara ankomst. Dessa oriktiga gängse uppfattningar beträffande såväl ändamålet med som sättet för Herrens återkomst fick mig att skriva en broschyr — The Object and Manner of Our Lord’s Return (Ändamålet med och sättet för vår Herres återkomst), som gick ut i en upplaga om cirka 50.000 exemplar.”e

I januari 1876 fick Russell för första gången ett exemplar av månadstidskriften The Herald of the Morning, som gavs ut av gruppen i Rochester med dess ledare Nelson H. Barbour. Kort därefter ordnades ett sammanträffande mellan Russell och Barbour, då det befanns att de hade samma uppfattning om Kristi andra ankomst, nämligen att denna skulle vara osynlig. Sammanträffandet fick till resultat att bibelstudiegruppen i Pittsburgh, som bestod av närmare trettio medlemmar, beslöt att sluta sig till Rochestergruppen, vars antal var något större. Russell blev medarbetare med Barbour i redaktionen för The Herald of the Morning. Gruppen i Pittsburgh beslöt på Russells initiativ att satsa pengar till ett litet tryckeri i Rochester, där tryckalster som man gemensamt önskade publicera kunde framställas. Man enades också om att ge ut en inbunden bok, där de båda gruppernas gemensamma synpunkter och uppfattningar skulle framhållas, och detta verk blev slutfört år 1877. Denna bok, som omfattade 194 sidor, hette Three Worlds or Plan of Redemption (De tre världarna eller återlösningsplanen) och skrevs av Russell och Barbour gemensamt. Under denna tid började Russell, som nu var 25 år gammal, avveckla sin affärsverksamhet och ägna all sin tid åt att predika. Han färdades från stad till stad för att tala till olika grupper av människor som kom tillsammans, stundom på gatan, och på söndagarna predikade han i olika protestantiska kyrkor, där prästerskapet lät honom göra detta.

Den här omtalade boken framhöll tron på att Kristi andra närvaro hade börjat i osynlig måtto på hösten år 1874 och att därmed en skördeperiod på fyrtio år tog sin början. Därefter fastställde den, förunderligt exakt, året 1914 som den tidpunkt då hedningarnas tider skulle gå till ända. — Luk. 21:24.

”Alltså var det år 606 f. Kr. som Guds rike upphörde att fungera, kronan blev avlägsnad och hela jorden lämnades åt hedningarna. En period om 2.520 år från år 606 f. Kr. når sitt slut år 1914 e. Kr., eller fyrtio år från 1874; och denna period, som vi nu har nått, kommer att bli ’en tid av nöd, vars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blevo till’. Och under dessa fyrtio år skall Guds rike upprättas (men inte i köttslig måtto, ’det naturliga först och därefter det andliga’ [AV]), judarna skall återförsamlas, hedningarnas riken skall krossas såsom ’lerkärl’ och denna världens riken bli vår Herres och hans Smordes riken och domens tid inledas.” — Three Worlds or Plan of Bedemption, sid. 83, 189.f

Efter två års gemensam verksamhet kom en provsättning som ledde till en delning. År 1878 började Barbour visa tecken på att han fallit offer för bibelkritiken. Han lät publicera en artikel i The Herald of the Morning — där han ”förnekade att Kristi död var återlösningspriset ... och sade att lika litet som det förhållandet, att man stack en knappnål genom en flugas kropp och därmed åsamkade den lidande och död, av en jordisk fader skulle kunna anses som rättvis gottgörelse för hans barns förseelser, lika litet kunde Kristi död utgöra en gottgörelse som upphävde människans syndastraff”.g Detta klara och tydliga förnekande av en av bibelns grundläror förundrade storligen gruppen i Pittsburgh och Russell. En polemik, som varade i flera månader, blev en följd av denna första artikel, i det att flera artiklar för och emot läran om återlösningen publicerades i tidskriften. Slutligen drog sig bibelstudiegruppen i Pittsburgh ifrån den grupp som slöt upp omkring Barbour, för att på egen hand utge biblisk litteratur. Många ur gruppen i Rochester ställde sig på Russells och hans meningsfränders sida i frågan om återlösningen, och även dessa slöt sig till Pittsburghsällskapet. Denna delning visade sig ödesdiger för gruppen i Rochester, ty efter några få år upphörde The Herald of the Morning att utges, och denna tidiga röst, som tillkännagav Herrens ”andra ankomst”, har inte mer gjort sig hörd. I nästa artikel skall vi undersöka vilken av dessa första röster som slutligen fick klarsignalen från Jehova att gå åstad för att representera honom såsom Hans vittnen och för framtiden verka såsom Guds ords förkunnare.

[Fotnot]

[Bild på sidan 139]

Herald of the Morning

God is Love