Den kristne kämpen
1. Varför är den kristnes krigföring i våra dagar helig, och vilken fråga uppstår angående krigföringsmetoden?
DE KRIG som de trogna vittnena i förkristen tid förde var heliga, därför att de var teokratiska och utkämpades i härskarornas Jehovas namn och under hans ledning och på hans befallning. Det krig som förs av de sanna kristna i våra dagar, vilka likaså är vittnen för Jehova, är inte mindre heligt, helgat, ty också det är teokratiskt. I många fall stred Jehovas tappra vittnen i dessa forna dagar med materiella vapen, som tillfogade motståndarna kroppslig död. Får de kristna vittnena i denna tid likaså strida med dylika materiella, dödsbringande vapen? Det tillkommer Jehova att svara på detta och undervisa våra samveten.
2. Varför har de kristna nu hela historiens största kamp att utkämpa, och varför är vår tid den ”onda dagen”?
2 I forna tider stred Jehovas trogna vittnen ofta mot väldiga uppbåd av fientliga trupper, men nu har de kristna vittnena för Jehova historiens största kamp att utkämpa. De forntida vittnen som stred för Jehova stod ansikte mot ansikte med mänskliga fiender och beväpnade sig med människogjorda vapen. Jehovas nutida kristna vittnen står inför och slåss med en övermänsklig fiende. Det är en osynlig fiende, men icke förty är kriget med honom mycket verkligt. Det är därför en strid som fordrar ständig vaksamhet och oavlåtlig påpasslighet, en oupphörlig krigföring, en livslång kamp, varifrån ingen permission beviljas oss, vari ingen vapenvila, intet stillestånd förekommer. I denna krigföring är gudomlig förmaning beständigt av nöden, för att man skall behållas i stridbart skick, alltid kunna vara tapper. Kampen når sin största intensitet på det som kallas ”den onda dagen”. Det är inte mer något tvivel om saken: vi lever nu på denna ”onda dag”, ty Satan, djävulen, och hans osynliga demoner har blivit kastade ut ur himmelen och ned till jorden, och ”demonernas härskare” är mycket förbittrad, därför att han vet, att han endast har en kort tidsperiod till alla tiders största krig, det universella Harmageddonkriget. — Upp. 12:7—13,17; 16:14—16; Matt. 12:24; NW.
3. Varför behöver då de kristna en annan stridsutrustning, och från vem kommer den?
3 Det är därför som denna krigföring skiljer sig från världsliga härars. Fienden är en annan. Världsliga härar strider för denna tingens ordnings gud; de är ju själva en del av denna ordning. Jehovas kristna vittnen strider mot ”denna tingens ordnings gud”. (2 Kor. 4:4, NW) Det är därför de behöver vapen som är annorlunda, en stridsutrustning som ingen av vapenfabrikanterna i denna tingens ordning kan förfärdiga. Jehovas stridsmän känner sin fiende, och de känner den enda stridsutrustning varmed de kan strida mot honom och vinna. Det är en stridsutrustning från den störste stridsmannen av dem alla, Jehova Gud. I ordalag som pekar ut denna behövliga utrustning och avslöjar fienden säger Jehovas ord: ”Slutligen, fortsätt att förvärva kraft i Herren och i hans styrkas väldighet. Ikläd eder den fullständiga vapenrustningen från Gud, för att ni må kunna stå fasta mot djävulens ränker; ty vi hava strid, icke mot blod och kött, utan mot herradömena [som inte är av blod och kött], mot myndigheterna, mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andliga styrkorna i det himmelska. Tag fördenskull på eder den fullständiga vapenrustningen från Gud, för att ni må kunna stå emot på den onda dagen och, sedan ni grundligt hava utfört allt, stå fasta.” — Ef. 6:10—13, NW.
4. Vilket förhållande gör att dragen eller kännetecknen hos den kristna krigföringen blir annorlunda, trots den typ av vapen som det forntida Israel använde?
4 Det förhållandet att vår fiende är andlig, övermänsklig, förändrar alltigenom arten av vår krigföring och våra stridsvapen. Dock är det sant, att vittnena i forna tider i många fall verkligen stred med den forntida krigföringens olika vapen, och att dessa vittnen utgjorde en profetisk bild eller en förebild av Jehovas kristna vittnen i våra dagar, i deras teokratiska krigföring mot Satan, djävulen, och dennes övermänskliga härskaror, demonerna, som är högre och mäktigare än blod och kött.
5. Hurudan var prästernas och leviternas ställning, och av vilka var alla de naturliga israeliterna tillsammans en profetisk bild?
5 En annan sak: Prästerna av Arons familj och likaså de övriga männen av Levi stam var fritagna från andra israelitiska mäns världsliga åligganden. Den store teokratens befallning till Mose i detta hänseende var klar och tydlig: ”Levi stam är den enda som du icke får inmönstra, och antalet av dem får du icke räkna in bland Israels söner. Och förordna du själv leviterna över vittnesbördets tabernakel och över alla dess redskap och över allting som hör därtill. De skola själva bära tabernaklet och alla dess redskap, och de skola själva göra tjänst vid det, och runt tabernaklet skola de hava sitt läger.” Redogörelsen för de andra israeliternas inmönstring för teokratisk verksamhet mot Israels fiender säger: ”Dessa voro de inmönstrade av Israels söner efter deras fäders hus; alla de inmönstrade från lägren i deras härar voro sex hundra tre tusen fem hundra femtio. Men leviterna blevo icke inmönstrade bland Israels söner, alldeles som Jehova hade befallt Mose.” (4 Mos. 1:1—50; 2:32, 33; NW) Således blev de som utförde helig tjänst i tabernaklet eller templet, dvs. männen av Levi stam, prästerna inbegripna, fritagna från denna allmänna inmönstring och därmed följande förpliktelser. Alla dessa naturliga israeliter, de inmönstrade männen och leviterna och alla övriga medlemmar av nationens stammar, utgjorde en bild av det andliga Israel, den enda sanna kristna församlingen, för vilken Jesus Kristus är ”huvudet”. Men motsvarigheten i våra dagar företer följande olikhet med den profetiska bilden:
6, 7. a) Men vilken stor olikhet med denna profetiska bild finner vi hos dess motsvarighet, såsom det också framgår av aposteln Petrus’ ord? b) Från vad har de följaktligen alla blivit fritagna, och av vem?
6 I det andliga Israel förekommer det inte någon dylik uppdelning av medlemmarna i å ena sidan världsliga inmönstringspliktiga och å den andra präster och leviter och övriga icke inmönstrade. De som utgör det andliga Israel, den enda sanna församlingen, som är byggd på Klippan, Jesus Kristus, är allesammans präster, alla invigda av Gud och till hans heliga tjänst. (Matt. 16:18) Aposteln Petrus själv ställde detta förhållande utom allt tvivel, när han riktade sig till de av Guds ande helgade kristna och sade: ”I det ni komma till honom såsom till en levande sten, förkastad, det är sant, av människor, men utvald, dyrbar, för Gud, bliva ni också själva såsom levande stenar uppbyggda till ett andligt hus, för att vara ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer, som äro välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus. ... Ni [äro] ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skulle vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus. Ty en gång voro ni icke något folk, men äro nu Guds folk; ni voro de som icke hade fått röna barmhärtighet, men äro nu de som hava fått röna barmhärtighet.” — 1 Petr. 1:1, 2; 2:4—10; NW.
7 De 144.000 medlemmarna av den sanna kyrkan eller kristna församlingen är ett prästerskap, i det att var och en är en andlig präst, och Jesus Kristus är deras överstepräst. I sin heliga tjänst för Gud och i sin inställning till denna världen är dessa kristna underpräster Kristi efterliknare. (Hebr. 3:1; 1 Kor. 11:1) De utgör ett andligt hus för Gud att bo i genom sin ande, och Jesus är den förnämsta hörnstenen i detta andliga tempel, och de får inte lov att kränkas och vanhelgas genom att brukas på ett orätt sätt av denna världen. (Ef. 2:19—22; 1 Kor. 3:16, 17; Matt. 26:51—56) Det är av detta vägande skäl som Jehova Gud har fritagit dem alla, hela kyrkan eller församlingen, från att med köttsliga vapen ta del i den annalkande striden vid Harmageddon. Då dessa Jesu Kristi underpräster inte är någon del av denna världen, vilken kommer att förintas i Harmageddonstriden, måste de alltså bevara en sträng neutralitet i förhållande till nationernas nuvarande strider och måste ägna sig åt sina prästerliga plikter gentemot alla nationers folk i lika mån, utan någon partiskhet eller diskriminering.
8. Vem ogillar att de skulle blanda sig i orena världsliga angelägenheter, och varför är hans ogillande betydelsefullt?
8 Då medlemmarna av den kristna församlingen under sin överstepräst, Jesus, alla utgör en ”helig nation”, ”ett konungsligt prästerskap”, är det Jehova Gud själv som ogillar att de på ett med äktenskapsbrott jämförbart sätt skulle blanda sig i denna världens angelägenheter och ta aktiv del i dem. Han bjuder dem: ”Bort, bort, dragen ut därifrån, kommen icke vid det orent är; dragen ut ifrån henne, renen eder, I som bären HERRENS [Jehovas] kärl.” (Jes. 52:11) På detta sätt tillkännager Jehova sitt ogillande av ett samröre med världen för att ge de kristnas samvete ett rättesnöre, och hans ogillande är avgörande.
9. Varför betraktas Jehovas kristna vittnen på felaktigt sätt av denna världens myndigheter, och vilken varning ger aposteln Paulus i detta hänseende?
9 Jehovas kristna vittnen går inte omkring i kristenhetens prästers religiösa utstyrsel, utan de klär sig helt enkelt i kläder av det slag som män och kvinnor i allmänhet har på sig. Vi arbetar till och med en del av vår tid i världsliga yrken och sysselsättningar, och vi har gjort detta till och med innan ”arbetarprästerna” i Frankrike någonsin bemyndigades att utföra hederligt arbete i verkstäderna för att försöka hejda kommunismens frammarsch. De flesta av oss Jehovas kristna vittnen använder en del av sin tid i hederligt förvärvsarbete, liksom aposteln Paulus gjorde, för att följa apostlarnas föredöme och sörja för våra lekamliga behov på ett tillbörligt och hedersamt sätt, så att vi inte blir en ekonomisk börda för de församlingar som vi är anslutna till. Därför att vi inte skiljer oss från andra människor genom att nämnas vid klingande titlar eller bära ovanliga religiösa dräkter eller leva en prästs bekväma liv, kan det hända att denna världens myndigheter inte betraktar oss som Guds invigda präster, utan betraktar oss enligt vad vi ser ut att vara i köttet. Därför att de inte har bibelns sätt att se, kan det hända att de, som aposteln Paulus sade, ”betrakta oss som om vi vandrade enligt vad vi äro i köttet”. Men som en varning för ett sådant felaktigt betraktelsesätt gentemot oss tillägger den inspirerade aposteln: ”Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke krig enligt vad vi äro i köttet. Ty vår krigförings vapen äro icke köttsliga, utan genom Gud mäktiga att kullkasta väl förskansade ting. Ty vi kullkasta tankebyggnader och allt högt som uppreses mot Guds kunskap, och vi taga varje tanke till fånga för att bringa den till lydnad för Kristus, och vi hålla oss redo att bestraffa all olydnad [fastän inte med dödsbringande köttsliga vapen], så snart eder egen lydnad har blivit till fullo genomförd. Ni betrakta tingen efter deras utvärtes värde.” (2 Kor. 10:2—7, NW) Alltså måste vi ta de människor ur deras villfarelse, som betraktar oss efter vårt utvärtes värde och således inte anser oss vara Gud Jehovas tjänare, Guds, den Högstes, invigda präster, medlemmar av en ”helig nation”, inte av denna världen.
10. För vilken krigföring blir dessa kristna präster helgade, vem har tagit dem i sin tjänst, och hur måste de visa sig som soldater av det rätta slaget?
10 Under inspiration säger aposteln till oss såsom Kristi efterföljare, att vi inte strider mot kött och blod och att våra vapen inte är köttsliga. Vi är invigda präster, som inte behöver låta oss inlemmas i krigsmakten och ta våldsam del i striden vid Harmageddon. Men i det vi utför våra prästerliga plikter, tills vi befinner oss mitt uppe i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, kommer vi att stå som åskådare, vilka inte tillfogar någon någon skada men med glädje ser på hur Jehova Gud och hans änglahärskaror under Jesus Kristus kommer att utkämpa den segerrika striden mot djävulens organisation, den synliga delen därav såväl som den osynliga. Huvudsumman av apostelns framställning blir att vi är inbegripna i en andlig strid. Det är en andlig krigföring som vi har blivit helgade för. Vi är enrollerade i en andlig här i ett teokratiskt krig, och vår befälhavare är Guds Son, Jesus Kristus, och det är honom vi måste behaga genom lydnad och genom att efterlikna honom. När samme apostel Paulus skrev till den unge mannen Timoteus, gjorde han denna sak klar och tydlig genom att säga till honom: ”Såsom en Kristi Jesu soldat av det rätta slaget bör du taga din del i att lida ont. Ingen som tjänar såsom soldat låter sig insnärjas i livets affärsangelägenheter, på det att han må vinna dens godkännande, som har tagit honom i sin tjänst som soldat.” (2 Tim. 2:3, 4, NW) Det är Kristi Jesu godkännande som vi är pliktiga att eftersträva, ty han har tagit oss i sin tjänst i den teokratiska hären, och vi är Kristi Jesu soldater, och vi måste visa oss vara av det rätta slaget genom att lida ont för hans skull.
11. Varför kan Kristi efterföljare inte vara slavar åt två husbönder, och hur går man det kristna samvetet för nära, då man ger de världsliga striderna en religiös prägel?
11 Jesus Kristus, vår befälhavare, sade: ”Ingen kan vara slav åt två husbönder, ty antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och förakta den andre.” (Matt. 6:24, NW) Som Jesu Kristi soldater är vi inbegripna i en helig krigföring ”mot de onda andliga styrkorna i det himmelska”, och vi måste fortsätta att predika de goda nyheterna om Guds rike, så att ljuset från de goda nyheterna kan driva mörkrets styrkor på flykten. De ansträngningar som kristenhetens härskare gör för att sätta en religiös prägel på sina krig, i det att de kallar dem ”korståg” eller ger dem andra anslående namn, ändrar inte saken för Jehovas prästerskap. Genom att på detta vis försöka ge sina strider en religiös prägel gör de styrande religionen till en statsangelägenhet. De ger i religiöst avseende påbud åt dem som borde ha samvetsfrihet, så att de själva kunde välja sin religion, eller frihet att välja att följa Jehovas ord och låta sitt samvete vägledas av hans ord. Beträffande detta att ge en religion statligt erkännande och förbjuda utövandet av en annan sade aposteln Petrus och hans medapostlar till den judiska högsta domstolen: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29, NW.
Människor av en god vilja i krigföringen
12. Vilka, förutom de naturliga israeliterna, var delaktiga i det forntida Israels krig? Nämn några sådana män i Davids här.
12 Delaktiga i det forntida Israels krig var inte endast de naturliga israeliterna av den teokratiska nationen, utan också tappra utlänningar av en god vilja. Enrollerade i kung Davids härar var sådana utlänningar som hetiten Uria, vilken vägrade att sova hemma, när Guds ark och Guds teokratiska här befann sig ute i fält, emedan han önskade förbli helgad för kampen hela tiden och vara redo att — oförhindrad av någon diskvalificering — inta sin post med ett ögonblicks varsel. Vidare var där ammoniten Selek, moabiten Jitma, även gatiten Ittai, en filisté från Gat, tillika med sex hundra andra gatiter, och ytterligare konung Davids särskilda livvakt, vilken omtalas som ”keretéerna och peletéerna” och anses ha bestått av utlänningar. — 2 Sam. 11:6—17; 23:37—39; 1 Krön. 11:26, 46; 2 Sam. 15:18, 19; 8:18; 20:7, 23; 1 Kon. 1:38, 44; 1 Krön. 18:17.
13. Vilka är framställda i bild genom dessa Davids utländska krigare, och varför får de nu vara med endast i den andliga krigföringen?
13 Av vilka är dessa Davids utländska medkämpar i hans strider för Jehova en profetisk bild? De är en bild av de människor av en god vilja som i våra dagar kommer ur alla nationer och utgör lojala följeslagare till kvarlevan av det ”konungsliga prästerskapet” under Översteprästen, Kristus Jesus. Men fastän dessa inte är andliga präster, är de inte bemyndigade av Jehova Gud att ta del i denna världens orena angelägenheter, liksom inte heller kvarlevan av det andliga Israel är det. De har kommit under samme härförares befäl som kvarlevan av andliga präster; det krig som de är med om att utkämpa kan endast vara den andliga krigföringen, den teokratiska krigföringen, och därför kan och skall de inte svinga något köttsligt vapen i striden vid Harmageddon eller lyfta sin hand till några våldsgärningar i det kriget. Låt vara att de är Guds rätte Herdes ”andra får”, men de har blivit församlade in i Herdens ena och enda fålla i sällskap med de andliga fåren av den ”lilla hjorden”, och de måste följa den ende Herden tillsammans med dessa. (Joh. 10:14—16; Luk. 12:32) Den krigföring som båda grupperna i den gemensamma fållan tar del i är densamma, den andliga, den teokratiska, den heliga krigföringen. För denna krigföring har båda blivit helgade, ty båda har lyssnat till den rätte Herdens, Kristi Jesu, röst, hans som är den större David, och därpå har båda överlämnat sig åt Jehova Gud till att troget följa i Herdens fotspår. De får inte följa någon annan befälhavare, inte ägna uppmärksamhet åt andra röster som kan komma att kalla på dem.
14. Var tjänar dessa ”andra får” Gud på ett heligt sätt, och i vilka ord beskriver Jesaja hur de kommer dit och talar om vilken undervisning de får?
14 Dessa ”andra får” från alla nationer utgör redan en ”stor skara” i sällskap med den andliga kvarlevan, men de fortfar att komma in i fållan och skall fortfara att göra det, till dess den universella striden vid Harmageddon bryter ut. Den profetia, som förutsäger att de skall komma, talar om hur de står framför Guds tron och ägnar honom helig tjänst dag och natt i hans tempel. (Upp. 7:9—15) Hur skulle dessa ”andra får” av en god vilja kunna göra detta och samtidigt bli invecklade i alla de ”köttets gärningar” som utmärker ohelgade människor? De skulle inte kunna göra det och samtidigt ärva jordiska välsignelser under Guds rike i den nya världen. Jesajas och Mikas profetior beskriver hur de kommer upp till Jehovas hus och talar om för oss vad han lär dem och vad han fordrar av dem i dessa den gamla världens yttersta dagar. Vi läser: ”Och det skall ske i de yttersta dagarna, att det berg, där Jehovas hus är, skall bliva fast grundat på bergens topp och skall bliva upphöjt över höjderna; och alla nationer skola strömma dit. Och många folk skola gå åstad och säga: Kommen och låtom oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han skall lära oss sina vägar, och vi skola vandra på hans stigar. Ty från Sion skall lagen utgå och Jehovas ord från Jerusalem. Och han skall döma mellan nationerna och besluta angående många folk; och de skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation skall icke lyfta svärd mot nation, ej heller skola de mer lära sig att kriga.” (Jes. 2:2—4, AS) Mikas profetia (4:1—3) ger dubbelt eftertryck åt denna Jesajas profetia.
15. När är det världen ser dessa profetior uppfyllas, och varför får kvarlevans följeslagare, de ”andra fåren”, inte vara störande element på den plats som de har kommit till?
15 Då ju båda profetiorna är tillämpliga just nu, när ”andra får”, människor av en god vilja av alla nationer, kommer till Jehovas tempel, är det nu som de världsliga nationerna förundrar sig, därför att de inte ser dessa ”får” i Guds tempel gripa till de vapen, som Jesaja och Mika omnämner, eller längre lära sig den nutida icke-teokratiska krigföringens konst. De beter sig som den himmelske Herdens ”får”, som inte är till skada för någon. (Joh. 10:16; Upp. 7:15—17) Dessa har fått kunskap om Jehovas dom och beslut och har fått veta att hans lag och ord från det himmelska Sion förbjuder dem att i fortsättningen utöva ”köttets gärningar”, som de förut har gjort, och att de nu i stället måste vända sig till de fridsgärningar, som de kommer att ägna sig åt i den nya världen, vilken ligger alldeles framför oss. Dessa ”andra får” är de åstundade tingen, de för Gud dyrbara tingen ur alla nationer, och de har kommit till hans hus eller tempel och fyller det med härlighet. Där måste de erkänna och lyda Guds vilja, vilken profetian i Haggai 2:10 tillkännager för oss: ”På denna plats skall jag giva frid, säger härskarornas Jehova.” Alltså måste de bevara friden och får inte vara störande element bland det andliga prästerskapet, den andliga tempelklassen. Detta andliga prästerskap får inte tillåta sina följeslagare att ge sig in i våldsamma inbördes strider i Gud Jehovas tempel eller i våldsam kamp med utomstående i striden vid Harmageddon. — Hagg. 2:8—10, AS; Jak. 4:1—4.
16. Av vad slag måste följaktligen vår gemensamma krigföring vara, och vilken befallning måste vi lyda för att kunna ta del i den?
16 Vår gemensamma krigföring måste följaktligen vara en andlig krigföring. Och för denna måste våra båda skaror ikläda sig samma av Gud givna vapenrustning i lydnad för befallningen: ”Stå därför fasta, med edra länder omgjordade med sanning, och var iklädda rättfärdighetens bröstharnesk, och hav edra fötter skodda med den utrustning som består i de goda nyheterna om frid. Tag framför allt trons stora sköld, varmed ni skola vara i stånd till att utsläcka alla den ondes brinnande projektiler. Tag också emot frälsningens hjälm och andens svärd, det vill säga Guds ord, medan ni med varje form av bön och åkallan vid varje tillfälle beständigt bedja i anden. Och håll eder fördenskull vakna med all ihärdighet och med åkallan för alla de heliga, även för mig, att förmåga att tala måtte givas mig, när jag öppnar min mun, att dristigt tala ut för att kungöra de goda nyheternas heliga hemlighet, för vilken jag verkar såsom ett sändebud i kedjor, på det att jag må tala i samband därmed med frimodighet, såsom jag bör tala.” — Ef. 6:14—20, NW.
17. Hur kan vi vara fridsamma och likväl inbegripna i denna krigföring, och varför bör vi inte bruka ett underlägset svärd?
17 Med denna vapenrustning kan du vara en fridsam inbyggare på jorden, som inte gör något blod och kött någon skada, och samtidigt vara inbegripen i en teokratisk andlig kamp mot de onda andliga styrkorna i det himmelska, vilka använder sina bedragna jordiska, mänskliga, redskap till att försöka göra slut på Guds vittnens förmåga att dristigt tala ut och med frimodighet predika de goda nyheterna. ”Andens svärd” eller det andliga svärdet är Guds ord. Med det kan du inte begå något kroppsligt våld mot någon, men däremot kan du göra ofantligt stort andligt gagn. En general från Koreakriget sade nyligen: ”Pennan är mäktigare än svärdet”, och han menade då det bokstavliga svärdet. Guds ord är i sin tur mäktigare än världsliga människors penna och är alltså mäktigare än det bokstavliga svärdet. Aposteln Paulus sade också att Guds levande ord ”utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd”. (Hebr. 4:12, NW) Varför skulle då vi, som är helgade till den heliga, teokratiska krigföringen, vidare lyfta ett mindre mäktigt, ett underlägset vapen mot varandra? Varför skulle vi inte bruka det mäktigare svärdet, det överlägsna vapnet, det andliga svärdet, Guds ord, mot vår gemensamme fiende, de ”onda andliga styrkorna i det himmelska”? Vår makt och väldighet i krig ligger i vapen från Gud, och dessa är de enda som vi får använda.
18. Vad är ett nödvändigt tillägg till vårt försvarskrig, och hur illustrerades detta på ett eftertryckligt sätt i det som konung Asa av Juda upplevde?
18 Låt oss inte heller förbise, att bönen är en väsentlig del av vår krigföring, ett nödvändigt tillägg till våra försvarsvapen. Bön mitt under den teokratiska stridens hetta är en livsviktig sak. För länge sedan förde sådan bön med sig seger åt konung Asa av Juda. Asa insåg, att hans här på fem hundra åttio tusen helgade krigare i fysiskt avseende inte var vuxen den här på en million etiopier med tre hundra vagnar som anfördes av etiopiern Sera, och därför bad han denna brinnande bön: ”Jehova, förutom dig finnes ingen som kan hjälpa, mellan den mäktige och den som ingen styrka har. Hjälp oss, o Jehova, vår Gud, ty vi förlita oss på dig, och i ditt namn hava vi kommit emot denna stora hop. O Jehova, du är vår Gud; låt ingen människa hava framgång mot dig.” Som svar på denna bön blev det också så, att människor inte hade någon framgång, inte ens en million man. Såsom det är skrivet: ”Så slog Jehova etiopierna för Asa och för Juda, och etiopierna flydde. Och ... av etiopierna föllo så många, att de icke kunde repa sig, ty de blevo tillintetgjorda för Jehova och för hans härskara.” (2 Krön. 14:9—14, AS) Denna redogörelse blev skriven fordom till lärom för oss, och vilken storslagen illustration är den inte av hur bön förhjälper Guds folk till seger! Låt oss nu bedja, alltid.
19. a) Varför får vi inte lägga av den andliga vapenrustningen och gripa till de köttsliga vapnen i Harmageddonstriden? b) Hur har Kristus Jesus helgat oss för den råtta krigföringen, och varför träder vi med iver in i den?
19 Här står vi alltså på den onda dagen, klädda i teokratisk vapenrustning, helgade för det heliga fälttåget för Jehovas sak. Vi står ansikte mot ansikte med det universella kriget vid Harmageddon. Detta kommer att bli den våldsammaste och mest förödande kamp som människor någonsin har upplevat. Men vi kommer inte att behöva ta del i den tidens våldshandlingar. Från de forntida profetiska bilderna av Harmageddon når oss Jehovas ord: ”Striden är icke eder, utan Guds.” ”Stå fasta och se Jehovas frälsning, som han skall utföra för eder i dag. Jehova skall själv strida för eder.” (2 Krön. 20:15; 2 Mos. 14:13, 14, NW) Dessa ord innebär ett förbud för oss att då lägga av vår andliga vapenrustning och gripa till köttsliga vapen och förlita oss på deras bruk för eller mot vem det vara må på jorden i striden vid Harmageddon. Vi måste bevara vår helgelse för vår heliga krigföring fram till det alltomfattande angrepp, som Gog, den suveräne fursten i Magog, kommer att företa mot vårt ”den nya världens samhälle”, och fram till Harmageddonstridens utbrott, vilket blir Jehovas motdrag mot honom till vårt försvar. (Hes. 38:1—39:22) Vår överstepräst, Kristus Jesus, har framburit sitt mänskliga offer för oss, varigenom vi vinner ett helgat tillstånd inför Gud för vår andliga strid. Vi har med Kristi hjälp utforskat Guds vilja och har kommit till insikt om att vi måste ”kämpa för att vinna seger i trons rätta kamp”. (1 Tim. 6:12, NW) Vi vet att var och en av oss måste bevisa sig vara en ”Kristi Jesu soldat av det rätta slaget”. Såsom vår överstepräst är han med oss i lägret för att ge oss råd och för att uppmuntra oss till att inte frukta fienden, utan gå framåt och göra Guds vilja som teokratiska soldater. Vår krigföring för, Jehovas ära och förhärligande är en helig krigföring, ett upphöjt åliggande, en helgad plikt, och vårt kristna samvete har ingenting att invända mot att vi tar del i denna teokratiska krigföring i helig vapenrustning, utan vi träder med iver in i denna tjänst som lojala frivilliga. — Ps. 110:3.
20. a) Hur måste vi bevara det teokratiska lägret? b) Hur kan vi då bete oss mitt under kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag, och med vilket storslaget resultat?
20 Vårt läger måste vi bevara rent genom att leva ett heligt liv, inte föröva någon otukt med denna fientliga värld, så att Jehova inte behöver se någonting oanständigt ibland oss och vända sig bort från att ledsaga oss. Klädda i Guds andliga vapenrustning måste vi nu beständigt kämpa mot de ”onda andliga styrkorna i det himmelska” och tappert svinga ”andens svärd, det vill säga Guds ord”, genom att på hela den bebodda jorden predika de goda nyheterna om Guds upprättade rike. När sedan den avgörande striden nalkas, ja, till och med när vi träder in i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, skall vi såsom en ”helig nation” och ett ”konungsligt prästerskap” tillsammans med alla våra medkämpar av en god vilja från alla nationer vara värdiga att sjunga Jehovas pris och att stöta i trumpeterna för en modig framryckning mot fienden med full tillförsikt om att Jehova skall ge oss segern. Och när vi kämpar vidare för att understödja predikandet av de goda nyheterna, kommer vi att bedja innerligt och i tro för varandra och för framgång åt Guds sak. Då kommer vår teokratiska krigföring inte att ha varit förgäves. Nej, utan den kommer att krönas med Guds egen genom Kristus Jesus vunna seger och med evigt liv i den rättfärdiga, nya världen för oss såsom delaktiga i Hans seger! (1 Kor. 15:57, 58, NW) ”Striden är icke eder, utan Guds.” — 2 Krön. 20:15.
(The Watchtower, 15 november 1954)