Trettonårig flicka i Berlin bevarade sin ostrafflighet
TRETTONÅRIGA Renate Grosse klagade gång på gång över att hon var så trött. Husläkaren avvisade emellertid hennes klagomål med följande ord till hennes mor: ”Unga flickor vill gärna göra sig till. Oroa er inte för det.” Men när Renate svimmade i skolan och måste föras hem, fick hon komma på sjukhuset, där fallet diagnostiserades som ledgångsreumatism. Behandling för ledgångsreumatism åstadkom dock ingen lindring, och en blodspecialist tillkallades då, som förklarade att det var leukemi hon led av, dvs. en kräfta i blodcellerna som man ännu inte funnit någon bot för. Den behandling läkarna rekommenderar vid denna sjukdom är regelbundna blodtransfusioner.
Renates mor, som är ett av Jehovas vittnen, motsatte sig blodtransfusion, och detta kom blodspecialisten att explodera. Han kunde helt enkelt inte förstå hur en mor, som påstod sig älska sitt barn, kunde ha något emot det enda hjälpmedel som fanns, och så blev Jehovas vittnens uppfattning om blodtransfusion förklarad för honom i närvaro av sjukhuschefen och avdelningsläkarna. En läkare, ett av Jehovas vittnen, undersökte fallet och gav det utlåtandet, att sjukdomen hade gått så långt, att Renate bara hade sex veckor kvar att leva.
När släktingarna, sjuksystrarna och andra patienter på avdelningen fick höra om saken, bombarderade de både modern och Renate med övertalningsförsök, men förgäves. Avdelningsläkaren, en romersk katolik, gjorde sitt bästa för att övervinna moderns invändningar genom att gång på gång vädja till Renate själv. En kväll klockan 21.30 satte han sig på hennes säng och utmålade en förfärlig bild för henne om hur snart hon skulle dö och på vilket sätt, men allt förgäves. Sedan han gått, skrev Renate ett brev, där hon uttryckte sin övertygelse, så att alla skulle veta att det var hennes eget beslut också, inte bara moderns.
När hon fick besök några veckor senare, var hon lycklig, fastän tillståndet blivit synbart sämre. Hon önskade få höra vad nytt som kommit fram i Vakttornet och Vakna! och talade bara föga om sin sjukdom. Hon rentav skämtade med doktorns erbjudande att ge henne av sitt eget blod, och så sade hon: ”Mamma, om jag blir bra igen, då skall vi göra på annat sätt i många saker och tjäna Jehova mera, men om inte — så finns det här brevet i min ficka, du vet.”
Chefsläkaren dryftade fallet med ett av Jehovas vittnen och utropade då: ”Tror ni verkligen att en tretton års flicka kan ha tillräckligt djupgående religiös övertygelse för att vägra att bli behandlad av en läkare, när det gäller livet?” Han blev försäkrad om att Renates eget handlingssätt gav svar på hans fråga, ty sedan hon hade fått veta att hon skulle dö, var hon till och med lyckligare och vänligare än förut. När han fick höra talas om försöken att tvinga henne, blev han förvånad att något sådant hade förekommit, och därefter blev Renate inte längre utsatt för några övertalningsförsök, fastän de andra patienterna på avdelningen visade sig fientliga mot henne, ända till dess hon blev överförd till ett enskilt rum. Chefsläkaren yttrade senare: ”I hela min praktik har jag aldrig sett ett sådant fall, där ett barn var så lyckligt, sedan det hade fått veta, att det skulle dö.”
Renate dog. Vid hennes begravning lästes brevet upp, som hon hade skrivit på kvällen, sedan avdelningsläkaren hade försökt tvinga henne:
”Till alla släktingar och andra människor som jag känner. Kära ni! Jag ber er vänligt, men mycket allvarligt, att inte vålla min mor den allra minsta svårighet, därför att hon vägrade blodtransfusionen, som doktorn ville att jag skulle få. Det är lika mycket min egen bestämda vilja att vara trogen och lydig mot Guds ord och inte bli lagbrytare och leva på ett konstgjort vis genom att få blodtransfusion vart halvår. De orden är sanna: ’Den som älskar sitt liv, han skall mista det, men den som mister sitt liv i trohet mot mig, han skall återfå det.’ Men mitt stora hopp är inte att få fara omkring någonstans i himmelen som en andevarelse. Nej, jag kommer att vila i graven till efter Harmageddon, och om Jehova, den store livgivaren, anser mig värdig, kommer han att låta mig få uppstå — i verkligt kött och blod som en människovarelse på en renad, paradisisk jord i glädje och lycka. Så ni förstår att det är därför som det inte är svårt för mig att dö. Kan ni fatta det?
Jag är ung, det är sant, men jag har lagt mitt liv i Skaparens händer, och han leder allt på det rätta sättet. Till slut ber jag er allvarligt ännu en gång att inte lägga några stenar i Mammas väg. Skona henne från alla onödiga sinnesrörelser. Var i stället milda och vänliga mot henne och säg inte under några omständigheter några hårda ord. Hjärtliga hälsningar och kyssar till er alla från er älskande Renate. Var snälla och lägg detta på hjärtat.”