Hur man predikar bakom järnridån
”FASTÄN delat — ändå förenat: Tyskland”. Dessa ord kunde man läsa på en av de nittio vackert illustrerade välkomstskyltar, från lika många länder, som dekorerade Yankee Stadium då Jehovas vittnen höll sin sammankomst ”Den nya världens samhälle” där i juli 1953. Denna enhet framhävdes klart genom rapporterna över Jehovas vittnens verksamhet bakom järnridån. En del av dem återges här nedan.
För närvarande sitter över elva hundra bröder i fängelser i tyska östzonen på grund av att de vittnat om sanningen. Men inte ens i fängelserna kan Guds ord förkvävas. Vid en av de kontroller eller tullvisitationer, som ständigt görs på tågen, arresterades en kvinna som blivit intresserad av Jehovas vittnens verksamhet. Man fann nämligen att hon hade med sig en bok, The New World (Den nya världen), som vittnena sprider till hjälp vid bibelstudium. Vid domstolen frågade man henne, om hon ämnade fortsätta att tro på Jehova. Utan att tveka tog hon ställning på Jehovas sida och svarade: ”Ja!” Hon dömdes till två års fängelse, och medan hon avtjänade sitt straff, fick hon lära sig mera om sanningen och blev döpt i hemlighet. Sedan hon frigivits, skrev hon till Sällskapet Vakttornet i Västberlin: ”Jag är tacksam av hela mitt hjärta för att jag kunde bära vittnesbörd om Jehovas namn även under förtryck. Det blev en god lärdom för mig.”
När ett Jehovas vittne kom till ett hem för att studera bibeln tillsammans med familjen, fann han att en polis var där. Han kände att det låg en viss spänning i luften och tyckte att familjen verkade orolig. Hur skulle han nu gå till väga, och vad skulle hända? Efter en tyst bön avgav förkunnaren, utan fruktan, det vittnesbörd som han förberett sig på. Detta hans frimodiga handlingssätt gjorde att familjen fick ett brinnande intresse för budskapet. De säger nu: ”Vi tyckte vår tillvaro var så osäker. Detta budskap har berikat vårt liv. Ni kan inte föreställa er hur lyckliga vi är över att ha funnit sanningen.”
Bland de bästa tillfällen som ges att avge ett vittnesbörd i Östtyskland är begravningarna. Det händer mycket ofta att hundratals människor samlas på kyrkogården, och trots att Jehovas vittnen är strängt förbjudna att tala vid sådana tillfällen, gör de det ändå, och ofta sker det mycket oväntat, så att fienden överrumplas.
En kommunisttjänsteman blev arresterad, innan han fick tillfälle att fullfölja sin plan att fly till Västtyskland. Medan han satt i fängelse kom han i kontakt med Jehovas vittnen. Efter någon tid började han vittna om Jehova, och som ett resultat av att han hade blivit ”besmittad av Jehovas vittnen” spärrades han in i ensam cell och fick utstå mycket lidande, särskilt därför att han vägrade att äta blodkorv. En prästman med kommunistiska böjelser sattes in i cellen tillsammans med honom för att vinna honom bort från Jehova, men förgäves. Kort därefter blev han döpt i fängelset. Då han frigavs, talade han om för sina medvittnen: ”I stället för att detta skulle ha varit en fängelsetid för mig, blev det en skoltid.”
En man, som var synnerligen förbittrad på sin hustru för att hon var ett Jehovas vittne, skrev ett brev till polisen och uppgav namn och adress på de vittnen, som ledde verksamheten i den staden, och även på andra som var intresserade av deras arbete. Han uppgav också tid och plats för deras möten. Då han var på väg för att posta brevet, fick han en hjärtattack och föll död till marken. Hans hustru hittade brevet i hans rockficka, frankerat och adresserat till polisen, och dessutom fann hon hans kopia av det.
Vittnen som arresteras under sitt predikoarbete uppvisar ett enastående mod inför sina fiender. Trots grymma slag förblir de tysta och avslöjar inte sina medförkunnares namn. Åklagaren frågade ett vittne under en rättegång, hur många exemplar av tidskriften Vakttornet han hade fört med sig in i en viss stad. Denne svarade: ”Herr domare, ni skulle inte kunna uthärda att höra antalet!” Ett annat vittne förklarade i avslutningen på sitt försvarstal: ”Om jag måste sitta i fängelse i fem, tio, femton eller tjugo år — ja, det finns ingen galge som är för hög, ingen yxa [giljotin] som är för vass — jag är och förblir ett vittne för Jehova.” Det är sant, järnridån har inte förmått skilja Jehovas vittnen åt i Tyskland.