”De gamla med de unga” prisar Jehova

FÖR många hundra år sedan bjöd psalmisten: ”I ynglingar, så ock I jungfrur, I gamle med de unga. Ja, de må lova HERRENS [Jehovas] namn.” (Ps. 148:12, 13) Att denna befallning åtlydes nu i våra dagar — och detta i alla delar av jorden — framgick tydligt av de redogörelser som lämnades vid konventet ”Den nya världens samhälle” för Jehovas vittnen i juli 1953 på Yankee Stadium i New York. Bland dessa redogörelser var följande:

I en by i Frankrike lärde tre unga flickor i åldern 11, 15 och 17 år känna sanningen genom Jehovas vittnen och besökte deras möten. Föräldrarna sökte avskräcka dem genom att förstöra böckerna som Sällskapet utgivit som hjälpmedel vid bibelstudium, och därför fortsatte flickorna sitt studium i ladugården. Snart började Lucienne, den yngsta, tala med sina kamrater om Guds rike, och när så byns präst undervisade dessa barn i katekesen, svarade de: ”Men, herr kyrkoherden, Lucienne säger att detta inte står i bibeln.” Detta inträffade vecka efter vecka, till dess prästen en dag i förbittring varnade alla sina församlingsbor mot den lilla Lucienne. Men Lucienne fortsatte att tala, och slutligen gick prästen till hennes mor och sade: ”Frun bör hindra sina barn från att tala med andra! Om de framhärdar i att studera bibeln, så får de hålla detta för sig själva. Jag varnar er nu!” Men vad svarade modern? ”Har ni någonsin kunnat hindra en flicka att tala?” Naturligtvis kunde ingenting avhålla dem från att överflöda av de goda ting som de hade inhämtat, och vid nästa sammankomst för Jehovas vittnen blev alla tre flickorna döpta.

Bland dem som nyligen börjat prisa Jehovas namn i Guatemala är en åttiosex år gammal protestantisk prästman. Han deltar regelbundet och punktligt i församlingens möten, fastän detta betyder att han måste färdas en lång väg på hästryggen. Då han går omkring och förtäljer för andra om Jehovas godhet, uraktlåter han aldrig att säga: ”Kan ni tänka er! I alla dessa år har jag trott att jag skulle komma till himmelen, och nu får jag reda på att jag skall få leva på jorden!” Han är lycklig över denna framtidsutsikt.

Och bland barnen, som prisar Jehova i Guatemala, är en tolvårig gosse. Hans mor skaffade sig Vakttornets bibelstudiehjälpreda ”This Means Everlasting Life” (”Detta betyder evigt liv”), och alltifrån början visade gossen verkligt intresse och uppmanade andra att läsa högt för honom ur den boken, ty han är blind. Trots detta handikapp tar han regelbundet del i tjänsten på fältet, placerar biblisk litteratur hos sina grannar och gör återbesök.

På en enslig, avlägsen plats i högsta delen av Appenninerna i mellersta Italien började ett åttiofyra år gammalt, ensamt vittne för Jehova predika de goda nyheterna om Riket. Med en käpp i ena handen till att stödja sin bräckliga, böjda kropp på och en packe biblisk litteratur på ryggen besöker han folket som bor spritt utefter de skrovliga bergsstigarna. Han börjar klockan sex på morgonen och kommer tillbaka före middagstiden för att undgå den heta solvärmen. Han har fallit många gånger, då han klättrat längs de farliga stigarna. Hans arbete har varit så effektivt, att den katolska kyrkan sände ut två unga missionärsmunkar för att motarbeta hans verksamhet. De följde efter honom längs bergsstigarna och sökte avskräcka folk från att lyssna till hans budskap och uppmanade dem som hade skaffat sig av hans böcker att föra dem till staden till att brännas. Trots detta motstånd bildades efter sex månader en församling. Ett år senare blev trettio personer döpta, allt som resultat av att detta åttiofyraåriga vittne övervunnit oerhörda hinder.

I Nicaragua följer en fyraårig flicka med sin mor i tjänsten på fältet och går själv från dörr till dörr och avger vittnesbörd och placerar tidskrifter hos folk. En gång, då hon besökte sin vidskepliga gamla mormor, förklarade hon för denna, vem Jehova är och varför de bilder, som hon hade och som inte kunde se, höra eller tala, var värdelösa.

I Finland blev en flicka på nio år verksam i tjänsten på fältet och inte bara besökte församlingens möten regelbundet utan förberedde sig i förväg för studierna och gav goda svar på de framställda frågorna. Hon uttryckte sin önskan att få symbolisera sin överlåtelse åt Jehova genom vattendopet, men då sade modern att de inte var fullt redo att taga ett sådant steg ännu. Den lilla flickan svarade: ”Ja, det är klart att du, mamma, inte kan komma med ännu, för du förstår inte. Men låt mig fara. Jag känner sanningen.” Så reste hon och blev döpt.