”Var fruktsamma, föröka eder, uppfyll jorden”
TILL det första människoparet, Adam och Eva, sade Gud: ”Var fruktsamma, föröka eder, uppfyll jorden och lägg den under eder; utöva myndighet över havets fiskar, luftens fåglar, husdjuren och allt levande som krälar på jorden!” (1 Mos. 1:28, AT) Att detta är Guds uppsåt med avseende på jorden klargöres också av Jesaja 45:18, där vi får veta, att Gud skapade jorden till att vara bebodd.
Då detta är Guds uppsåt med avseende på jorden, kommer det att förverkligas, ty han säger vidare: ”Vad jag har talat, det låter jag ock inträffa, vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket.” — Jes. 46:11.
Befallningen ”var fruktsamma, föröka eder, uppfyll jorden” kommer från Jehova Gud själv och måste därför vara en auktoritativ befallning eller ett uppdrag, och eftersom han är Gud, måste det vara ett gudomligt uppdrag. Då detta gudomliga uppdrag gavs våra första föräldrar, var de fullkomliga och rättfärdiga, ty allt Guds verk är fullkomligt. (5 Mos. 32:4, AV) För att bistå dem att fortsätta på rättfärdighetens och lydnadens väg och för att skydda dem mot det onda gav Gud dem en skyddsängel. (Hes. 28:13, 14) Denna skyddsängel fylldes emellertid av högmod och ärelystnad. För att sätta sina ärelystna planer i verket lockade han våra första föräldrar in på olydnadens väg, vilket ledde till deras död. Denne kerub har sedan dess varit känd under namnen Draken, Ormen, Djävulen och Satan. (Upp. 20:2) Fastän Gud vid tiden för Satans uppror beslöt att han skall tillintetgöras, har han tillåtits att fortsätta sin ondskefulla verksamhet fram till nuvarande tid såsom ”denna världens gud”. (1 Mos. 3:15; 2 Kor. 4:4) Då avsikten med det gudomliga uppdraget var att det skulle födas barn i rättfärdighet och till liv, framgår det, att under de orättfärdiga förhållanden som inträtt och då Adam och Eva var under dödsdom, så kunde uppdraget inte utföras så som Jehova Gud hade bestämt från början. Eftersom Guds rådslut inte ändras, kan vi tillitsfullt vänta oss, att det gudomliga uppdraget skall bli fullbordat i framtiden.
Vilka skall verkställa detta gudomliga uppdrag? Inte kristna som hoppas få dela den himmelska härligheten med Kristus Jesus, ty det gudomliga uppdraget skall utföras på jorden av mänskliga skapelser. (Se Joh. 14:2, 3; 1 Joh. 3:2; Upp. 20:5, 6.) Härliga andliga skapelser i himmelen skulle inte kunna utföra en sådan befallning. — 1 Kor. 15:43, 44.
Ej heller kommer de dödas uppståndelse att utgöra fullbordandet av detta gudomliga uppdrag. (Joh. 5:28, 29) Uppståndelsen kommer förvisso att bidraga till att jorden uppfylles, men detta sker genom Guds kraft och inte genom skapelser i åtlydnad för hans uppdrag. De uppståndna skarorna kommer inte heller att få privilegiet att göra detta, ty Jesus gav tydligt till känna, att dessa inte kommer att gifta sig eller bortgiftas. — Matt. 22:30.
Vilka skall då fullgöra detta gudomliga uppdrag? De faktiska förhållandena visar, att Gud i våra dagar har utgjutit sin ande över många utan att hos dem väcka hoppet om himmelsk härlighet. Dessa beskrives såsom en ”stor skara”, som kommer ut ur alla nationer och som står framför Guds tron och erkänner, att frälsningen kommer från Gud och Lammet. (Upp. 7:9—17) Om de söker rättfärdighet och ödmjukhet, har de löfte att bli bevarade på Guds vredes dag. (Sef. 2:1—3) Efter detta vredesuttryck skall de få deltaga i att utföra detta gudomliga uppdrag.
Syndafloden profetisk
De händelser, som ledde fram till syndafloden i Noas dagar, och de, som följde omedelbart därefter, tjänar som en nyckel till att upplåta dessa sanningar för oss, i det att de förunderligt noggrant förebildade vad som nu äger rum och inom kort skall följa. Att Noas tid hade profetisk innebörd klargjorde Kristus Jesus själv, då han sade: ”Ty alldeles såsom Noas dagar voro, så skall Människosonens närvaro vara.” — Matt. 24:37, NW.
Angående Noas dagar läser vi: ”Men ... [Jehova] såg, att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro allenast onda. Och [Jehova] sade: ’Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur.’... Men Noa hade funnit nåd för [Jehovas] ögon.” Varför? Därför att ”Noa var en rättfärdig man”. — 1 Mos. 6:5, 7—9.
Jehova Gud befallde därför Noa att bygga en ark eller väldig båt, vari han skulle föra in sin familj och vissa djur. Noa lydde och bevisade därigenom sin tro med sina gärningar. Och vidare bar han vittnesbörd om sin tro genom att predika och varna de ogudaktiga för floden. — Hebr. 11:7; 2 Petr. 2:5.
Arken tjänade som skydd åt Noa, hans familj och djuren som han förde in i den. Vad förebildade den? Jo, Guds anordning för att skydda sitt folk i nuvarande tid undan katastrofen, striden vid Harmageddon. (Upp. 16:16) Och vad är det för en anordning? Det är Guds organisation, och den kommer att tjäna som skydd undan uttrycket för Guds vrede gentemot hans fiender, alldeles som arken var det för Noa och hans familj.
Sedan arken hade tjänat Guds uppsåt att behålla de rättfärdiga vid liv, och sedan flodens vattenmassor helt sjunkit undan och jorden torkat, befallde Gud Noa att komma ut ur arken tillsammans med sin familj och alla djuren. (1 Mos. 6:18; 7:2—11; 8:14—16) Noa och hans familj var de enda människorna som levde vid den tidpunkten, och Gud betraktade dem alla som rättfärdiga. Till dessa utfärdade han det gudomliga uppdraget, som nu gavs för andra gången: ”Var fruktsamma, föröka eder, uppfyll jorden.” (1 Mos. 9:1, AT) Då de ju inte var rättfärdiga och fullkomliga i verklig mening, utan endast tillräknelsevis — för sin tro och lydnads skull —, kunde de emellertid bara utföra befallningen i förebildlig måtto.
I motsats till Noas söner kommer människorna av den stora skaran, som överlever Harmageddon, att kunna utföra detta gudomliga uppdrag i sann mening, ty de skall få röna gagnet av Kristi Jesu lösenoffer. (Matt. 20:28; Rom. 5:18, 19) Sedan de för sin tro och lydnads skull räknats värdiga att bli bevarade igenom utplånandet av den onda tingens ordning, kommer de, om de fortsätter på samma sätt, att gradvis lyftas upp till fullkomlighet och bli verkligt och fullständigt rättfärdiga. (Jes. 26:9) Satan och hans hord av demoner kommer inte längre att utöva något ont inflytande över människosläktet utan skall kastas i avgrunden och kvarhållas där i tusen år. (Upp. 20:1—3) I deras ställe kommer Kristus Jesus och hans brud att härska, och de skall låta välsignelser strömma ner över det lydiga människosläktet. — Upp. 21:4, 5.
Då uppstår frågan: Eftersom de som kommer att utgöra den stora skaran nu håller på att samlas, är det en början till det gudomliga uppdragets fullgörande när några av dessa nu gifter sig och föder barn? Att ingen av Noas söner födde några barn före eller under syndafloden anger att svaret på den frågan måste bli: Nej. Endast åtta personer gick in i arken, och endast åtta kom ut ur den. (1 Mos. 7:13; 8:16; 1 Petr. 3:20) I överensstämmelse med att det gudomliga uppdraget utfärdades på nytt först efter syndafloden föddes det första barn som omnämnes två år efter floden. (1 Mos. 11:10) Den slutsatsen är därför ofrånkomlig, att tiden för det gudomliga uppdragets fullgörande är efter Harmageddon.
Då utförandet av befallningen ”var fruktsamma, föröka eder, uppfyll jorden” dröjer till efter Harmageddon, betyder det, att de som nu gifter sig och uppföder barn bryter mot Guds bud? Nej, ty Skriften visar, att ”äktenskapet må hållas i ära bland alla”. — Hebr. 13:4.
Den frågan inställer sig då: Hur blir det med dem som nu gifter sig eller som var gifta vid den tidpunkt de lydde varningsropet att fly in i den motbildliga arken genom att sluta sig till Guds organisation? Kommer de att ha samma make eller maka efter Harmageddon? Om båda makarna bevaras igenom den katastrofen, kommer de att fortsätta såsom man och hustru. Slutet på den gamla världen kommer inte att avskära sådana äktenskapsband. Skriften visar, att det endast är den ene av makarnas död eller otrohet som frigör den andre från det förbund som ingicks i och med giftermålet. Detta bör verka till nykter eftertanke hos alla dem som funderar på att gifta sig nu.
Att befallningen ”var fruktsamma, föröka eder, uppfyll jorden” utföres genom den stora skara, som överlever Harmageddon, och att jorden blir fullständigt uppfylld av uppståndelsens millioner kommer att rättfärdiga och hävda Jehovas överhöghet. Hur så? Därför att detta var Jehova Guds uppsåt från begynnelsen, som tillkännagavs för det första människoparet i Edens lustgård, och den upproriske keruben, som blev Satan, djävulen, satte in allt på sin förmåga att förhindra detta uppsåt, att uppfylla jorden med gudfruktiga människor, och på så sätt visa, att Gud inte var den högste. Sedan han lyckats föra Adam och Eva på villovägar, skröt han med att kunna göra detsamma med alla deras avkomlingar. (Job 1 och 2) Det var för att ge honom tid till att bevisa detta skrytsamma påstående som Gud lät honom leva kvar. — 2 Mos. 9:16.
För att upprätthålla sin överhöghet måste Jehova Gud utöva sin rättvisa och makt genom att tillintetgöra de onda. Kunde han göra detta och ändå förverkliga sitt uppsåt beträffande jorden? Detta var stridsfrågan. Fakta visar, att han har kunnat och kan göra det, ty liksom han på jorden före syndafloden hade trogna män och kvinnor, vilka han bevarade genom den katastrofen, så har han nu på jorden män och kvinnor, vilka han — för deras tro och lydnads skull — rättmätigt kan bevara igenom uttrycket för sin vrede gentemot all orättfärdighet i striden vid Harmageddon. De som sålunda bevisar, att Satans skryt med att kunna vända alla människor bort ifrån Jehova Gud är en lögn, kommer att belönas med den nya världens välsignelser — inbegripet fullgörandet av befallningen ”var fruktsamma, föröka eder, uppfyll jorden”. Härigenom kommer de även att få en än större del i att hävda Jehovas överhöghet, ty med dem kommer hans uppsåt beträffande jorden att förverkligas, nämligen att jorden skall bli uppfylld av ett rättfärdigt släkte av människor, som skall bo i ett paradis som sträcker sig över hela jorden, härska över de lägre djuren och tjäna Gud i ande och sanning.
”När de bygga hus, skola de ock få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de ock få äta deras frukt. De skola icke möda sig förgäves, och barnen, som de föda, drabbas ej av plötslig död; ty de äro ett släkte av HERRENS välsignade, och deras avkomlingar få leva kvar bland dem. Då skola vargar gå i bet tillsammans med lamm, och lejon skola äta halm likasom oxar.” — Jes. 65:21, 23, 25.