Språkhindren och det, rena språket
TIDIGT en sommarsöndag år 1951 fann plötsligt två amerikaner, som befann sig i Paris, att de var i största behov av en droskbil. Slutligen kom en taxi förbi, och de gav tecken åt chauffören att stanna. Eftersom deras franska var fruktansvärt otillräcklig och chauffören inte förstod ett ord engelska, pekade de på sina klockor för att visa att de hade bråttom, och därpå pekade de nedåt en sidogata för att ange åt vilket håll de ville bli körda. Chauffören visade sig ganska motvillig, men amerikanernas envishet övervann hans motsträvighet, och så körde han nedför sidogatan, till dess de lät förstå att de var framme vid sitt mål. Sedan de betalt för skjutsen och åter gjort gott bruk av teckenspråket, lämnade de bilen med ett leende, medan chauffören skakade på huvudet och körde sin väg, mumlande någonting på franska.
Om nu bara två olika språk kan vara ett sådant handikapp, vilka problem skall då inte olika språk ge upphov till? Ja, enligt en språkforskare finns det på jorden i våra dagar olika levande språk, och då är mindre betydande dialekter inte medräknade. En gång i världen fanns det bara ett språk, och det var — enligt vad Guds ord antyder — hebreiskan. Detta var det enda språk som talades på jorden fram till den tid då Babels torn byggdes, dvs. under en tidrymd av c:a 1.800 år. Därefter förbistrade Jehova Gud människornas tungomål, för att förhindra människornas planer på att hålla hela människosläktet samman genom en stat som stod över dem alla, i trots mot Skaparens uppsåt.
Även om detta förbistrande av tungomålen inte innebar så stora problem så länge som Jehova handlade endast med Israels nation, så kom — i samband med Jesu befallning att ”göra lärjungar av människor av alla nationer” — språkolikheterna att utgöra ett mycket påtagligt problem. (Am. 3:2; Matt. 28:19, NW) Hur har Jehova hjälpt sina tjänare att lösa det?
För det första genom att inspirera sina tjänare att skriva de kristna skrifterna på koine-grekiska i stället för på hebreiska, det språk som de förkristna skrifterna var skrivna på, eller på arameiska, det språk som talades av judarna på Jesu tid. På vilket sätt blev det förhållandet, att de kristna skrifterna skrevs på grekiska, en hjälp i fråga om att övervinna det hinder som språkolikheterna utgjorde? Jo, koinegrekiskan var — till skillnad från den klassiska, den bysantinska och den moderna grekiskan — under flera århundraden före och efter Kristi tid ”världsspråket”. Och genom detta språk kunde således det största antalet människor nås på kortaste tid. Ja, fastän Rom. hade undanträngt Grekland som världsmakt, var koinegrekiskan fortfarande världsspråket, ty, som en historiker uttryckte det, ”även om Roms militärmakt hade erövrat Grekland, så hade den grekiska kulturen erövrat romarna”.
Vidare utgöt Jehova vid pingsten sin heliga ande över sina kristna tjänare, och denna ande gav dem, bland andra mirakulösa förmågor, gåvan att tala främmande tungomål. Så som vi läser: ”Ja, de blevo verkligen häpna och började undra och säga: ’Se här, alla dessa som tala äro galiléer, eller hur? Men hur kommer det sig då, att vi lyssna var och en av oss till sitt eget språk, vari vi äro födda? ... Vi höra dem tala på våra tungomål om Guds storslagna verk.” — Apg. 2: 7, 8, 11, NW.
Denna tungomålstalets gåva skulle emellertid bara tjäna den kristna församlingen i dess barndom, för att — tillsammans med andra gåvor — ge den en påtaglig grund för tron. Hade inte Kristus Jesus genom sina kraftgärningar bevisat sig vara Guds Son, på samma sätt som Mose genom tecken och under hade övertygat sina samtida bland Israels folk om att han var sänd av Gud? För att en ytterligare grund för tron skulle skänkas, utöver den som Kristi mirakulösa uppståndelse utgjorde, fick apostlarna förmågan att utföra underverk, så som att bota sjuka, att uppväcka döda och — i det praktiska syftet att underlätta spridandet av de goda nyheterna — att tala med tungor.
Vi bör emellertid inte förvänta att gåvan att tala tungomål skulle ges oss ända fram i denna tid, liksom inte heller någon av de andra gåvorna. I själva verket säger oss Paulus att om ”det finnes ... tungomål, skola de upphöra”. (1 Kor. 13:8, NW) Sådana gåvor kom endast över de troende genom de tolv apostlarnas förmedling eller i deras närvaro. (Apg. 8: 17—23; 19:6) När apostlarna dog och likaså de, till vilka dessa förmedlat sådana gåvor, upphörde de övernaturliga gåvorna.
Hur språkhindren övervinnes i våra dagar
Betyder då detta, att befallningen att predika de goda nyheterna om Riket bland alla nationer en befallning som utgjorde en profetia — inte kan bli utförd i våra dagar? (Matt. 24:14) Nej, visst inte. Lägg först och främst märke till, att liksom Gud vid tiden för Jesu första närvaro sörjde för att hans budskap först blev nedskrivet på den tidens världsspråk, koine-grekiskan, så har han nu ordnat det så att predikoverket skulle börja på vår tids världsspråk, engelskan.
När det gäller att nå dem som talar andra språk, har Gud verkat på deras sinnen, vilka han brukar till att leda predikoverket, så att de gjort anordningar för att översätta hans budskap till andra språk, och därför finner vi i våra dagar att de goda nyheterna om Jehova och hans rike kungöres på omkring 100 olika språk. Ja, tidskriften Vakttornet utkommer regelbundet på 39 språk! Och eftersom enbart det tryckta ordet inte är tillräckligt, utan det ju också behövs någon till att sprida det och till att ge personlig undervisning, har Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet upprättat en skola vid South Lansing i staten New York för att där ge missionärer utbildning för tjänst i främmande länder.
Missionärer från denna skola har begivit sig till många länder och där öppnat nya fält för den sanna tillbedjans återställande. De har måst lära sig nya språk, förutom det främmande språk de studerade vid Gileadskolan. Därigenom att de dagligen studerat dessa språk och omedelbart gjort bruk av det de lärt sig i sitt missionsarbete, har de på jämförelsevis kort tid lärt sig att behärska sådana språk som arabiska, siamesiska och indiska dialekter. Detta sker inte geriom någon andens ”gåva”, så som det skedde under det första århundradet efter Kristus, utan genom ”andens frukt [som är] kärlek”. — Gal. 5: 22, NW.
Inte bara i främmande länder har man givit sig i kast med och övervunnit språkhindren. Många Jehovas tjänare i Amerika till exempel har lärt sig ett främmande språk, såsom spanska, för att kunna predika för människor av en god vilja som talar just det språket, då de träffar på dessa på sina distrikt i hemlandet. Å andra sidan har många, som hade försummat att lära sig det lands språk dit de hade utvandrat, lärt sig det språk som talas av människorna i den trakt där de nu bor, så att de skall kunna predika för sina grannar. På detta sätt ådagalägger de också både sin kärlek till Jehova Gud och till sina medmänniskor. — Matt. 22:37—39.
Att lära sig det ”rena språket”
Även om kärleken således gör det möjligt för Jehovas vittnen att framgångsrikt ge sig i kast med de problem och hinder som tungomålsförbistringen utgör, så är det deras förmåga att tala ett ”andra språk”, i själva verket deras främsta språk, som förenar dem på ett långt mera verksamt och fullständigt sätt än ett språk sådant som engelskan förenar alla engelsktalande folk. Vad är då det för ett språk? Det är de ”renade läpparnas” språk, ”ett rent språk” (AS) eller tungomål, som Jehova lovade att ge sitt folk i denna tid. — Sef. 3:9.
Dessa renade läppar eller detta rena språk är sanningsbudskapet om den rena och sanna tillbedjan av Jehova Gud, ”med ande och sanning”, och det förmår Jehovas vittnen att tjäna skuldra vid skuldra. (Joh. 4:24, NW) Det är ett budskap som är fritt från människors traditioner och falska läror, fritt från hednisk villfarelse, fritt från all dyrkan av skapelser. Det får till resultat en tillbedjan som är grundad på exakt kunskap och insikt i Guds ord, allteftersom detta uppenbaras av det ständigt tilltagande ljuset. — Ords. 4:18; Ef. 4:13, NW.
Ja, kunskap och insikt beträffande den allt annat överskuggande stridsfrågan om hävdandet och förhärligandet av Jehovas namn, beträffande betydelsen av att vittna om detta, av kravet på att de kristna håller sig avskilda från världen och inser att Riket är mänsklighetens enda hopp — för att nämna bara några få av det rena språkets särskilt utmärkande drag — identifierar dem som kan tala det. — Ps. 83:19; Jes. 43:10—12; Dan. 2:44; Matt. 6:9, 10; Jak. 1:27.
Härtill kommer att detta rena språk har sitt eget ordförråd, vilket är så påtagligt, att en domare i Amerika en gång sade, att Jehovas vittnen hade en sin egen dialekt. Det betydelsefullaste uttrycket i detta teokratiska språk är namnet Jehova, som förekommer 6.823 gånger i de hebreiska skrifterna i sådana ordagranna översättningar som Amerikanska standardöversättningen och Youngs översättning. (H. Åkesons svenska översättning använder också namnet Jehova. — Övers, anm.) Andra framträdande ord och uttryck i det rena språket är teokrati, rike, hävdande och förhärligande, överlämnande, trohet, vittnande, bibelstudium osv.
Och allteftersom ljuset tilltar, så tillväxer det rena språket. I och med utgivandet av Nya Världens översättning (till engelska) av de kristna grekiska skrifterna har det blivit gängse bland Jehovas vittnen att använda sådana uttryck som oförtjänt godhet, exakt kunskap, den bebodda jorden. Herrens aftonmåltid, helig tjänst, helig hemlighet, förklarad(e) rättfärdig(a) osv. Och allteftersom Vakttornets spalter fortsätter att kasta större ljus över Guds ord, finner Jehovas vittnen sitt ordförråd berikas, det rena språket tillväxa. Sålunda ser vi: att den överskyggande keruben, som — för sin otros skull — blev Satan, genom ”skilsmässa” blev avlägsnad från Guds organisation; att jämfört med Jehovas absoluta frihet ånjuter vi en ”relativ” frihet; att ”vertikal hänryckning” innebär en övernaturlig uppenbarelse av himmelska ting som existerar vid den tid uppenbarelsen ges, under det att en ”horisontell hänryckning” utgör en förutsägelse om sådant som skall inträffa långt fram i tiden. — 2 Kor. 12:1—4.
Under den första tiden av människosläktets tillvaro, under c:a 1.800 år, fanns det bara ett språk, hebreiskan. I och med byggandet av Babels torn kom språkförbistringen. Vid tiden för Jesu första närvaro övervann man den svårighet eller det hinder, som de många språken utgjorde, genom andens mirakulösa gåva att tala tungomål. I vår tid övervinnes den genom andens frukt, kärleken. Och därigenom att den sanna tillbedjan återupprättas och tack vare att ljuset tilltar, har ett rent språk kommit, som ger upphov åt en än större enhet i fråga om tjänst.