Jakob, Jesu broder

JESUS, Guds Son, sade en gång: ”En profet blir icke hållen för ringa utom i sin hembygd och i sitt eget hus.” Att han själv hade gjort denna erfarenhet i samband med sin egen familj framgår tydligt av det vittnesbörd som lämnats av hans älskade lärjunge Johannes: ”Hans bröder utövade i själva verket icke tro på honom.” Matteus och Markus namnger fyra bröder: Jakob, Josef, Simon och Judas. (Matt. 13:55—57; Mark. 6:3; Joh. 7:5 ; NW) Efter Jesu död och uppståndelse utövade emellertid åtminstone några av hans halvbröder tro på honom, ty vi läser att de elva apostlarna under väntan på pingsten ”samdräktigt höllo ... ut i bön, tillsammans med några kvinnor och Maria, Jesu moder, och med hans bröder”. — Apg. 1:13, 14, NW.

Innan vi undersöker vad de kristna grekiska skrifterna har att säga om Jakob, Jesu broder, vill vi i korthet granska den invändning som några av våra läsare kanske gör mot den framställningen, att Maria hade andra barn förutom Jesus, en invändning som de baserar på idén att hon ständigt förblev jungfru. Om Maria förblev jungfru, varför säger då Matteus 1:25 att Josef ”kände henne icke”, det vill säga ”hade ingen förbindelse med henne, förrän hon hade fött en son”? (Dy; NW) Och varför talar Lukas om Jesus som hennes ”förstfödde”? (Luk. 2:7) Om Maria inte hade fött några andra barn, skulle han då inte ha talat om Jesus som hennes ”ende” son? Det framgår klart, att Matteus och Lukas alls inte hade den tanken att Jesus var Marias ende son. Annars hade de säkert betonat detta förhållande, särskilt om de hade ansett denna sak vara så utomordentligt betydelsefull som vissa religiösa organisationer menar den vara.

Det kan inte heller göras gällande att dessa ”bröder” inte var av Jesu egen familj, utan var hans släktingar eller kusiner, ty det ord som används här betyder bokstavligen ”från samma moderssköte”. (Youngs Concordance) Om de inspirerade skrifterna endast hade menat släktingar, skulle de tvivelsutan ha brukat det grekiska ord som översättes med ”fränka” och ”fränder” (AV: ”kusin”, ”kusiner”) i Lukas 1:36, 58. Inte heller är den hypotesen hållbar, att dessa ”bröder” var hans andliga bröder eller lärjungar, ty — som vi redan har sett — de trodde inte på Jesus vid den tiden. Att dessa ”bröder” utgjorde en annan kategori, klargör Johannes’ berättelse helt bestämt, ty i den läser vi: ”Härefter gingo han [Jesus] och hans moder och bröder och hans lärjungar ned till Kapernaum.” — Joh. 2:12, NW.

Framstående i den tidiga församlingen

Av dessa Jesu bröder efter köttet, som blev hans lärjungar efter hans uppståndelse, var Jakob den främste. Emedan Kristus Jesus tydligen på förhand kände till den roll Jakob skulle komma att spela i den första kristna församlingen, ägnade han honom särskild uppmärksamhet, ty då Paulus framlägger bevisen för Jesu uppståndelse, syftar han synbarligen på Jesu broder Jakob, när han skriver: ”Därefter visade han sig för Jakob.” Förutom Petrus och Paulus själv är Jakob den ende som Paulus nämner vid namn såsom en av dem för vilka Jesus uppenbarade sig enskilt. — 1 Kor. 15:7, NW.

Även av Petrus får Jakob speciellt omnämnande. Då han efter sin mirakulösa befrielse ur fängelset besökte den skara kristna som var församlad i Johannes Markus’ moders, Marias, hem, tillsade han dem: ”Berätta detta för Jakob och bröderna.” (Apg. 12:17, NW) Att Jakob inte endast var den främste bland sina bröder efter köttet, utan också intog en framträdande ställning bland sina andliga bröder tycks klart framgå av det förhållandet, att det tydligen var han som presiderade vid det särskilda möte, som man höll i Jerusalem för att avhandla frågan om de till kristendomen omvända hedningarna skulle omskäras eller inte, ty det var han som gav en sammanfattning av förhandlingarna. De förslag han framställde blev antagna, och föreskrifter i överensstämmelse därmed sändes till de olika kristna församlingarna. — Apg. 15:14—21.

Det var inte endast så, att Petrus vid tiden för sin befrielse ur fängelset särskilt framhöll att Jakob skulle underrättas därom, utan även Paulus nämner honom särskilt på liknande sätt. Då han för galaterna skildrar sina första år som kristen tjänare, säger han: ”Senare [begav jag mig] upp till Jerusalem för att besöka Kefas, och jag stannade hos honom i femton dagar. Men jag såg ingen annan av apostlarna, utom Jakob, Herrens broder.” — Gal. 1:18, 19, NW.

Utan tvivel intog Jesu broder Jakob en mycket framträdande ställning i den styrande kretsen i den första kristna församlingen i Jerusalem. Han måste logiskt sett ha varit den som skrev det brev som bär Jakobs namn. Aposteln Jakob, som var broder till Johannes, led martyrdöden alltför tidigt för att kunna vara författare till detta brev, och eftersom praktiskt taget ingenting är känt om Jakob, Alfeus’ son, är det inte sannolikt att denne skulle ha skrivit detta brev och inte identifierat sig som en apostel. Petrus och Paulus framhåller upprepade gånger det förhållandet, att de är apostlar, och Johannes lämnar i sina brev inte något tvivel om att han hade varit nära förbunden med Jesus. Med tanke på brevets rättframma natur skulle skrivaren, om han hade varit en apostel, säkert ha omnämnt detta, för att ge ökad vikt åt budskapet, i stället för att endast börja så här: ”Jakob, en Guds och Herren Jesu Kristi slav.” — Jak. 1:1, NW.

Av det föregående framgår dessutom att detta brev blev sänt allra senast år 62 e. Kr. Varför det? Emedan det, enligt profanhistorien, var detta år som Judeens prokurator, Festus, dog; och innan Albinus, som skulle efterträda honom, anlände, igångsatte judarna ett uppror under vilket Jakob, Jesu broder, ställdes inför Sanhedrin. Översteprästen, vilken synbarligen hade sammankallat domstolen för just detta ändamål, framställde falska anklagelser mot Jakob, och på grund av dessa anklagelser blev han överlämnad till att stenas till döds.

Jakobs brev

Vid den tid då Jakob skrev detta brev hade den unga församlingen synbarligen vuxit ut betydligt, blivit fast grundad och åtnjöt ett visst mått av frihet från förföljelse. Som en följd därav höll några på att försjunka i sorglöshet och tillät sig bli befläckade av världen och sökte dess vänskap. De befattade sig med skvaller och prat och gav efter för själviska begär och till och med för uppsåtliga synder. Jakob skrev till dem för att väcka dem för faran av att djävulen på detta sätt kunde fördärva dem.

I sitt brev visar Jakob en klar blick i fråga om motiven som driver människorna, och han ger sina råd med största rättframhet. Han börjar med att uppmana sina bröder att glädja sig i prövningar, på grund av de resultat som dessa prövningars uthärdande för med sig, och därpå visar han behovet av den visdom, som Gud frikostigt ger åt oss alla, om bara vi beder i tro. Därnäst sätter han fingret på själva orsaken till frestelsen och visar att den inte kommer från Gud. ”Var och en blir prövad genom att han drages och lockas av sin egen begärelse.” Lägg därför bort all ”moralisk uselhet” och bliv ordets görare och inte endast dess hörare. Må var och en ”bevara sig utan fläck från världen”. — Jak. 1:1—27, NW.

I det andra kapitlet bestraffar Jakob först dem som dömer efter det yttre och som favoriserar de rika; de som handlar så älskar inte sin nästa såsom sig själva. Så kommer den kardinalpunkt, som visar hur praktiskt brevet är: tro, som inte understödes av gärningar, är meningslös. Om din broder är hungrig, frusen eller naken, och du endast säger till honom: ”Kläd dig varmt och ät dig mätt”, vad nytta har han därav? Blev inte Abraham och Rahab förklarade rättfärdiga, emedan de bevisade sin tro med sina gärningar? ”I sanning, ... tro utan gärningar är död.” — V. 26, NW.

Jakob ger oss ytterligare praktiska förmaningar i sin framställning om tungans bruk och makt. Tungan är en oansenlig liten lem, men den kan vålla omätlig skada, alldeles som en väldig brand kan uppkomma av en liten eld. Att dels bruka vår tunga till att prisa Gud och dels bruka den till att baktala eller förbanna människor är inte rätt och klokt. Bitter avund lögnaktigt tal och liknande ting är jordiska, djuriska, demoniska. ”Men visheten från ovan är först och främst kysk, vidare fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och goda frukter, icke sådan att den gör partisk åtskillnad, icke skrymtaktig.” — Jak. 3, NW.

De som drives av själviska begär förorsakar oro och svårigheter i en kristen församling, och Jakob förmanar dessa genom att fråga dem: ”Äktenskapsbryterskor, veta ni icke, att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” De som följet ett sådant handlingssätt visar därmed att de är stolta och högmodiga, och de bör därför ta sig i akt, ty ” ’Gud står emot de högmodiga, men åt de ödmjuka giver han oförtjänt godhet’. Var därför Gud undergivna, men stå emot djävulen, så skall han fly ifrån eder.” — Jak. 4, NW.

Jakob börjar sitt femte kapitel med att över de rika uttala några av de skarpaste förkastelsedomar som finns i bibeln. Han klandrar dem för deras giriga och egoistiska liv och säger varnande att deras orättmätiga vinning skall vara ett vittnesbörd emot dem och ropa på hämnd. De har inte endast förtryckt sina arbetare, utan de har också dräpt de rättfärdiga. Därpå tillråder Jakob oss att utöva tålamod och att ta Job som ett exempel på uthärdande.

Somliga har antagit, att Jakobs uppmaning till de kristna att bedja för varandra betyder, att vi har rätt att förvänta gudomlig helbrägdagörelse, eftersom ”en rättfärdig mans bön har mycken kraft, när den är i verksamhet”. Sammanhanget gör det emellertid klart, att det är andlig och inte fysisk sjukdom som Jakob syf tar på, då han säger: ”Bekänn därför öppet edra synder för varandra och bed för varandra, att ni må bliva helade.” Att påstå att detta hänför sig till fysiska sjukdomar är att anklaga alla dem som lider av kroppsliga åkommor för att vara grova syndare och antyda att alla de som har god hälsa är goda kristna.

Jakobs brev är i sanning i högsta grad praktiskt.

Aposteln Jakob, Johannes’ broder

Jakob, Sebedeus’ son, lämnade sin fiskarsyssla tillsammans med sin broder Johannes för att bli en bland Kristi Jesu första efterföljare. Det antas allmänt att Jakob var den äldre av de två bröderna, inte endast för att han nämnes först, utan också därför att Johannes levde till omkring år 100 e. Kr. Man förmodar också att Jakob och Johannes var bekanta med Jesus, innan han kallade dem att följa sig. — Matt. 4:21; Mark. 1:19.

Av Jesu tolv apostlar var det tre som han gav företräde åt, och Jakob var en av dessa. Han var därför med Jesus på förklaringsberget; han var med honom när han uppväckte Jairus’ dotter, och han var med bland dem som följde Jesus längre in i Getsemane örtagård än de flesta lärjungarna, den afton han blev förrådd. De andra två av denna gynnade grupp var ju Petrus och Johannes. —Matt. 26:36—39; Luk. 8:41, 51—56; 9:28—36.

Jakob och hans broder Johannes kallades Boanerges, ”tordöns söner”. Vid ett tillfälle, när en viss stad vägrade Jesus att komma in där, var de redo att nedkalla eld från himmelen till att förtära dess invånare. De hyste också en åstundan att bli de första i Jesu rike, såsom det framgår av deras moders begäran. — Matt. 20:20—28; Mark. 3:17; 9:33—35; Luk. 9:51—55.

Fastän Apostlagärningarna endast ger oss få upplysningar om Jakob, synes det förnuftigt att dra den slutsatsen, att denne ”tordöns son” var en frimodig och frispråkig förkunnare av de goda nyheterna. Detta kan förklara både att han var den förste av de tolv apostlarna som led martyrdöden och att judarna fann så stort behag i Herodes Agrippas mordiska handling, då han lät döda Jakob.

Jesus hade givit sina efterföljare besked om att de skulle bli förföljda. Både den Jakob som var Jesu lärjunge och broder och den Jakob som var apostel och broder till Johannes hade det privilegiet att bevisa sig ”trogna, även om det är förbundet med dödsfara”. De lämnade ett gott exempel för alla kristna som levat alltsedan deras tid. — Matt. 10:16—31; Upp. 2:10, NW.