Rapport från Nigeria

Kretssammankomsten i Ekritam

NÄR kretstjänaren talade med hövdingarna i byn Ekritam om möjligheten att hålla en kretssammankomst där, vägrade dessa blankt att medverka, och därför började man göra anordningar för att uppföra en tälthydda på ett område som tillhör ett av Jehovas vittnen och som gränsar till Skotska missionskyrkans område. När byborna såg vittnenas iver i byggnadsarbetet, protesterade de mot hövdingarnas handlingssätt. På lördagen blev vittnena ombedda att komma till kyrkan för att träffa hövdingarna. Dessa hade nu ändrat sig. Det skulle inte vara rätt att vägra att välkomna främlingar, och därför bad de vittnena flytta tälthyddan till Skotska missionens område, vilket också skedde.

Söndagen kom, och arbetet var i full gång, men kyrkans föreståndare började smida planer mot oss. På tisdagen anlände områdestjänaren, och det återstod endast att ordna med sittplatser. När vittnena den kvällen kom tillbaka från ett offentligt föredrag, möttes de med en stämning från infödingsdomstolen, innehållande en anklagelse mot vittnena för att ha inkräktat på Skotska missionens område, krav på ett skadestånd av tjugofem pund [c:a 365 sv. kr.] samt en begäran att vittnena skulle förbjudas använda tälthyddan. Inför rätta nekade Skotska missionens föreståndare till att tillstånd någonsin givits, och sedan ajournerades domstolsförhandlingarna.

Vad kunde man göra? Bygga ett nytt tält! Tillbaka till den gamla platsen! Tack vare målmedvetenhet och energi växte en ny tälthydda upp på en dag. Missionsföreståndären var förbluffad. Från alla håll kom bybor, som uppmuntrade och eggade vittnena i deras arbete. Konventdeltagare, som anlände, började genast hjälpa till. Fredag morgon tillbaka till domstolen. Domstolen måste inspektera Missionens område. Återigen ajournerades förhandlingarna. Den veckan dog åtta personer i byn, och hövdingarna greps av panik. Församlingsföreståndaren var ursinnig och kom med en ny stämning mot oss, denna gång för att vi stört söndagsfriden.

Kl. 17 var alla sittplatser upptagna. Närvarande var 1.054 i en krets med en rekordsiffra på 733 förkunnare. Byn var skakad i sina grundvalar. Mitt emot stod det tomma tältet som ett tyst vittnesbörd om religiös ofördragsamhet. På lördagskvällen var över 1.000 personer närvarande vid kretsens verksamhetsmöte. På söndagen blev 103 döpta, och på kvällen hade antalet närvarande stigit till 1.350.

Slutligen blev målet mot oss avgjort, och vittnena blev dömda att böta fem pund för att ha stört söndagsfriden. Ytterligare några människor i byn dog, och hövdingarna blev skräckslagna. Vittnena ville betala de fem punden, men domstolens bokhållare ville inte ens ta i dem. I väg till hövdingarna för att betala! Men nej! Inte heller de ville röra vid pengarna. De darrade av fruktan för att en hemsk olycka skulle drabba byn, om de tog emot pengarna. Nu, tre månader senare, är de fem punden fortfarande i kretstjänarens förvar.

Katolsk ”fader” utdriven ur samhället

När vi anlände till Adagbrasa för att deltaga i sammankomsten där, hörde jag, att den katolske ”fadern” hade flitigt nött vägen mellan Adagbrasa och Warri för att förbereda någon strategisk manöver i syfte att hålla samman katolikerna inför stormangreppet från hundratals vittnen med ”andens svärd”. Katolikerna uppmanades att hålla sig borta från min bostad, att inte närma sig konventplatsen och att inte inlåta sig i samtal med något av vittnena. På kvällen höll rektorn för den katolska skolan och den infödde kristendomsläraren vakt runt omkring för att se om någon katolsk pojke var olydig.

Nästa morgon var den katolske ”fadern” tillbaka i byn. På kvällen, just då ett fint tjänstemöte pågick, fick vi se vad prästens fälttågsplan gick ut på. Skaror av katolska ligister rusade ut ur snårskogen omkring tältet, slog på trummor, skrek och gjorde så mycket oväsen, att ingen talare kunde göra sig hörd. Men detta resulterade endast i bakslag för prästen. Byns äldste och andra närvarande reste sig i indignation och drev bort ligisterna, som fick åtskilligt med stryk, och hotade att riva ned alla de katolska byggnaderna och driva bort katolicismen från samhället. På lördagsmorgonen tillkännagav hövdingarna överallt i byn: ”Jehovas vittnen får inte störas. Var och en som ofredar dem kommer att bli hårt straffad och dömd att böta fem shilling och en flaska gin.”

Sent på eftermiddagen kom prästen tillbaka till byn i ett nytt ängsligt och desperat försök att hålla ihop sin hjord. Vid den tidpunkten var alla i byn helhjärtat för vittnena. Innan kvällen hade det blivit så hett om öronen för prästen, att han inte kunde hålla ut längre, och när han lämnade byn, stod folk utefter vägen och ropade fy åt honom.