En ärlig ”herde” låter sin koreanska hjord ändra diet
NÅGRA månader innan Koreakrigets utbrott tillät en moksa (pastor) i en liten församling av sekten ”Kristi Kyrka” i Söul en vän att taga sin tillflykt till hans kyrkobyggnad. Hans vän hade nyligen flytt över 38:e breddgraden för att komma undan kommunistförtrycket i norr. Moksan hade många skilda samtal om bibeln med sin vän.
En dag tog hans vän med sig en ung man till kyrkan för att tala med moksan. Den unge mannen var en av Jehovas vittnens heltidsförkunnare och hade en ”främmande tolkning” av kristendomen. Moksan och hans vän lyssnade och ställde många frågor till den unge mannen. De var förvissade om att den unge mannen hade fel, och moksan uppmuntrade sin vän att acceptera den inbjudan de fick av vittnet att ha ytterligare en diskussion några dagar senare. Moksan sade sin vän, mr Nam, att det var dennes plikt att försöka visa detta unga vittne för Jehova hans misstag. Mr Nam samtyckte och var övertygad om att han skulle kunna göra detta.
När han återkom från diskussionen, frågade moksan honom hur det hade gått. Mr Nam berättade för honom att vittnet hade riktat hans uppmärksamhet på många saker i bibeln, som han inte kände till, och ställt många frågor till honom angående församlingens läror, som han inte kunde besvara. Och han var mycket förargad. Snart hölls samtalen mellan mr Nam och vittnet, därför att Nam ärligt önskade få kunskap om sanningen. Varje gång dryftade han efteråt med moksan det han hade lärt sig. De läste och samtalade om Sällskapet Vakttornets publikationer.
Det var ingen överraskning för moksan, när hans vän, mr Nam, också blev ett av Jehovas vittnen. En tid därefter besökte han ett av Jehovas vittnens möten i missionärshemmet i Söul och uttryckte sin förvåning över att Vakttornets missionärer fanns i Korea. Han började tänka allvarligt över saker och ting. Så kom kriget. Moksan och mr Nam förlorade kontakten med varandra. Moksan lyckades sedermera taga sig fram till trakterna söder om stridsområdet, till en liten stad vid namn Jakmok, där han nu själv bodde som flykting. Medan han var där, hade han gott om tid att tänka och studera och blev övertygad om att Jehovas vittnen har sanningen. Medan han vistades i detta lantliga lilla samhälle, organiserade han en ny ”församling”, men undervisade dem i sanningen om Guds nya, rättfärdiga värld, som skall göra jorden till ett paradis. Senare återvände han till Söul och började predika denna sanning för dem som fanns kvar av hans tidigare församling. När sedan Söulgruppen på våren 1952 på nytt började samlas till möten i det skadade missionärshemmet, återfann han vittnena igen. Han talade med grupptjänaren om några frågor, som fortfarande förvirrade honom, och frågade var broder Nam fanns. När han erfor att hans vän numera var pionjär i Taegu, tog han tåget dit för att få tala med honom. I Taegu blev hans sista spörsmål avklarade, och han bad broder Nam döpa honom. Därefter for han och broder Nam för att besöka den lilla gruppen i Jakmok. De fann att den lilla skaran fortsatte att vandra på sanningens väg. Broder Nam och vår f.d. moksa, numera helt enkelt broder Lee, döpte sex av dem och uppmuntrade dem att fortsätta med sina möten och uppfylla sina förpliktelser i tjänsten. Under juli månad gjorde sedan Sällskapets missionär ett besök i Jakmok och fann sju förkunnare verksamma där.
Broder Lee återvände till Söul och sin f.d. församling. Där bad han alla intresserade i skaran att komma med till Rikets sal, dit han begav sig. Han utträdde ur sin församling och gav en lång redogörelse för orsakerna. Han förklarade att han inte hade någonting att kritisera Kristi kyrka för utom beträffande lärofrågor, och sedan gick han steg för steg igenom de huvudpunkter i församlingens trossatser som han ansåg vara emot bibelns läror och andemening. Han lät duplicera denna sin redogörelse och distribuera den bland alla de andra pastorerna och medlemmarna i sin f.d. församling, som han kände.
När detta skrives, har tio medlemmar av hans f.d. församling blivit döpta och andra håller på att studera och noggrant undersöka saken. Och vad beträffar vår tidigare moksa själv, så rapporterade han under juni månad 140 timmar i tjänsten på fältet. Hans hustru och hans son är också rikesförkunnare nu.