Resebrev från Palestina

Från en av Sällskapet Vakttornets missionärer

NU SKRIVER jag till er, därför att jag önskar glädja er med att få följa oss till de olika platserna här, där så mycket av den bibliska historien utspelades, och för att delge er några intressanta saker, som inte är iögonenfallande, då man läser den bibliska berättelsen. Varför uppmanade Jesus till exempel sina lärjungar, som höll på att fiska i Galileiska sjön och inte fick någon fisk, att kasta ut näten på andra sidan båten? Eller varför skickade Jesus Petrus att fånga en fisk för att få penningen att betala deras skatt med? Av dessa frågor har ni säkert redan gissat vad målet är för vår färd denna gång. Ja, alldeles riktigt. Ett besök vid Galileiska sjön eller Gennesaret.

Sedan vi tillbringat en högst otrevlig, kall och regnig vinter i Jerusalem, var en omväxling mycket välkommen. Denna vackra söndagsmorgon beger vi oss alltså i väg mot Galileen i en rankig gammal buss med träbänkar som enda komfort för sina passagerare. Ni kan kanske tänka er in i hur det skall kännas att sitta här i fem timmar, på bräden som hela tiden kommer att påminna oss om att de är hårda och ”obevekliga” och inte alls liknar sitsarna i amerikanska och europeiska bussar.

Vi lämnar Jerusalem nu vid middagstiden. Den första delen av färden går över de ojämna, steniga kullarna i Judeen till Sarons nästan flacka och jämna slättland. Utmed hela vägen lägger vi märke till att dessa kullar, som sett torra och brunbrända ut under sommaren, nu är klädda med en djupgrön matta, överallt beströdd med skära och vita stenar av alla storlekar och fasoner. Runt dessa stenar, och emellan dem, blommar många slags vackra vilda blommor. Bland dessa blommor dominerar den klarröda vallmon, som är något större än de vanliga trädgårdstulpanerna, och den gula tusenskönan, som växer här i sådan ymnighet, att i vilken riktning man än tittar, ser man ert mångfald sjöar av gult.

Sceneriet förändras, då vi kommer ned på Sarons slätt, landremsan som sträcker sig från utlöparna av Juda bergskedja till Medelhavet. Här ser vi inte längre kullarnas vilda skönhet, utan de odlade sädesfältens, fält som plöjes och sås, och när vi kommer i närheten av den gamla bibliska staden Lydda, där aposteln Petrus en gång besökte den kristna församlingen och helade en lam man, slår den sköna väldoften från blommande apelsin-, grapefruit- och citronträd emot oss. På trädgrenarna kan vi se mogna frukter fortfarande hänga kvar. Vi passerar genom Lydda och fortsätter norrut cirka sextio kilometer mot Efraims bergsbygd. Under hela färden kan vi glädja oss åt den angenäma blomdoften, som fyller luften.

En timme senare kan vi njuta synen av utlöparna till Efraims berg, vilka ter sig som dyningar, som rullar in mot kusten. Berget Karmel är det västligaste av dessa berg. Bussen ”klättrar” bara några meter, och vi kör så genom det trånga Megiddos pass, som i forna tider många härar drog in igenom till Harmageddons slagfält, Esdralons slätt, och där många med dyrbarheter lastade kamelkaravaner från Egypten och Syrien drog fram. Här ser vi för första gången i Israel en civilisation som stammar från Abrahams tid. Araber, klädda efter den tidens sed, plöjer sina små åkerlappar med träplogar. Somliga plogar drages av kameler, andra av ett par oxar. En gång såg vi en häst och vid ett annat tillfälle en åsna för plogen. Många av araberna bor tätt intill sina åkrar i svarta gethårstält, andra bor i stenhyddor. Men denna ovanliga syn varar bara en kort stund, ty då vi kommer till en vägkrök utbreder sig en ännu mera fängslande syn för våra blickar, ett panorama klätt i vårens härliga skrud — den fruktbara dal som i bibeln kallas Jisreel och i andra verk kallas ”Esdralons slätt” och ”Harmageddon”.

Medpassagerarna

Eftersom vi har ännu en timme kvar, innan vi når målet för resan, och eftersom vi har vant oss vid de grönklädda kullarnas skönhet, vill jag ge er en föreställning om vad som försiggår inne i den gamla bussen.

Ja, bänken som vi sitter på är fortfarande kvar. Med varje timme blir vi mer och mer medvetna om dess existens. Chauffören, som är en sorglös, lättsinnig herre, kör som en galning. Styranordningen tycks vara mycket sliten, och därför har han ett styvt arbete med ratten för att få denna skrothög till buss att hålla sig kvar på vägen. Men det är tydligen bara jag som har lagt märke till det, ty runt omkring oss pratar man uppsluppet på ett halvt dussin olika språk och gestikulerar vilt för att åskådliggöra det man vill ha sagt. Ingen bryr sig om vad föraren gör. På gången i bussen sitter flera temanitiska kvinnor direkt på golvet; en av dem har en mycket smutsig baby vid bröstet. Immigranterna från Teman hade aldrig suttit på en stol eller sovit i en säng förrän de kom till Israel. De ansåg sådana saker vara påhitt, från vilka man bara föll ned och slog sig. Därför både sitter och sover de på golvet. Många av passagerarna är ortodoxa judar, med långa lockar som hänger ned framför öronen, vilket är utmärkande för medlemmarna av en ortodox mystisk sekt, som hade sitt ursprung i Centraleuropa.

Vägen går nu i en massa krökar, så jag borde nog vända ansiktet mot fönstret på den här kärran och titta på utsikten. Där har vi den! Där borta till vänster och djupt, djupt nere under oss ligger Galileiska sjön omkransad av höjder, lik en ädelsten, orörd av människor. Under det vi färdas nedåt, ser vi hur sjön förändrar färg från en oändlig variation av blått till grönt, indigo och silver, alltefter skiftningarna i den molniga himmelen där ovan. Vi är förvånade över att finna att sjön är så vacker. Höjderna på den här sidan är jämna och gröna, men på andra sidan sjön ser de oländiga och ödsliga ut. Vi passerade just ett anslag vid den brant sluttande vägen med texten ”havets nivå”. Sjön ligger 208 m under havsytan. Vi kör vidare en à två kilometer genom immigrantläger, förbi, vajande palmer och vita hotell med hebreiska namn till staden Tiberias invid sjön. Här, vid vår resas mål, är vi mer än angelägna att komma ur bussen.

Längs Galileiska sjöns stränder

Efter en natts skön vila steg vi tidigt upp i morse, och likt brevbäraren på sin fridag har vi beslutat oss för att ta en promenad. Vi tänkte att det skulle bli mest intressant om vi gick de tjugofyra kilometerna från Tiberias till Kapernaum och där bortom, till det ställe där floden Jordan faller in i sjön. Nära sjökanten löper en bra väg, så det kommer att bli lätt att gå. Vi startade vid åttatiden, och medan vi gick framåt vägen i förmiddagsstillheten, hörde vi fåglarna kvittra där uppe bland de jättestora eucalyptusträdens grenar. Fiskarna höll på att hänga ut sina nät bland träden för att torka och laga dem, ty de var våta och söndriga, eftersom de använts vid fisket under natten. Min fantasi kommer åter i rörelse.

Jesus måste ofta ha stannat en stund uppe på dessa höjder till vänster om oss, där vi nu vandrar norrut längs med sjön, och tänkt på det han såg och övervägt hur han skulle lägga fram sanningen för de människor som han skulle vittna för. Men vad han såg var mycket olikt det vi nu ser. På Jesu tid gick det fram stora landsvägar här, med mycken trafik i alla riktningar, och skatteindrivare satt vid uppbördshusen för att taga upp tull. Här låg städer som kunde jämföras med Tyfus, Sidon, Nineve. Här fanns förnäma hus med många tjänare; rika jordägare, som måste riva ner sina lador och bygga upp större för att få plats med sin skörd. Här mötte man inte bara sådan missgärning som landsbygden kan uppvisa, utan också den förbannelse som särskilt hemsöker städer — offentlig prostitution, stort klasshat och avund, skriande armod vid sidan av otrolig rikedom. Här till höger ute på sjön låg hela flottor av fiskebåtar, och på stränderna hängde nät till tork, kilometer efter kilometer. Överallt runt sjön drog Jesus fram i ett folkrikt kosmopolitiskt samhälle, där man lätt kunde vinna hela världen och förlora sitt liv och där de pockande folkskarorna gjorde honom så uttröttad, att han då och då måste draga sig undan för att vila.

I våra dagar är emellertid detta bråda liv vid Galileiska sjön alldeles försvunnet. Städerna från Jesu tid är borta; träden, som en gång klädde höjderna, är borta; det som en gång var vackra trädgårdar är nu moras; ute på sjön syns inga segel, och stränderna ligger öde och så gott som obebodda. Endast landskapets konturer finns kvar till att ange var Jesus utförde sin förkunnargärning.

Alldeles framför oss vid vägkröken ligger ett hus med vackra trädgårdar och omgivet av palmer. Här vill vi vila ett tag. Vi hade inte väl gått igenom grinden och ned för trapporna till det stora huset på sluttningen, förrän en vänlig herre, som talade engelska, kom emot oss. Han bjöd oss vatten att dricka, och sedan vi bytt ord en liten stund, började han berätta för oss om fisket på sjön. Han framhöll att tonvis med fisk fångas varje säsong utmed denna del av stranden. På grund av de varma källor som bubblar upp här finns det mer fisk inom detta område än på något annat ställe i sjön. Det är mycket troligt, att det var hit apostlarna begav sig för att fiska. Från stranden som här är lik en brant flodbank, kan man se de stora fiskstimmen, även om de är osynliga för männen i båten. Han sade: ”Jag har stått här och ropat till dem som varit ute och fiskat och talat om för dem, var de skulle kasta sina nät.” Kanske var det någonstans här i närheten som Jesus ropade till lärjungarna att de skulle kasta sina nät på andra sidan om båten — men Jesus utförde ett underverk. — Joh. 21:1—6.

Den vänlige mannen fortsatte att tala om för oss att det finns huvudsakligen två sorters fisk i sjön. En liten fisk, som kallas sardin, och en större, som kallas muscht. De små fiskarna är inte vad vi vanligen kallar sardiner, men de är ett slags fisk som man lätt kan lägga i ett ”småfranska”, och det kanske var två sådana som gossen hade, jämte ”fem kornbröd”, när Jesus bespisade de fem tusen någonstans utmed dessa stränder. Muschten är känd under namnet ”Sankte Petrus fisk”, i vars mun Petrus hittade penningen för att betala sin och Jesu skatt med. Plan fortsatte att förklara, att hannen av denna fiskart har en liten säck under munnen. De lockas ofta av något lysande föremål som t. ex. en ring, som glidit av fingret ned i vattnet. Det var därför inte omöjligt för det romerska myntet att hitta vägen in i en fisks mun.

Vi ställde många frågor till honom om var de olika orterna, som omnämnes i de grekiska skrifterna, kunde ha legat omkring sjön, och han svarade beredvilligt. I det han pekade ut över sjön mot gerasenernas land på andra sidan vattnet, där Jesus botade den man som var besatt av en legion demoner och där svinen rusade nedför branten ut i sjön och drunknade, sade han: ”Drag en linje därifrån och till den plats där vi själva står. Norr om denna linje inträffade nästan allt det som berättas om Jesu offentliga verksamhet i Galileen.” Han pekade ut för oss de platser där olika städer troligen legat — Betsaida på andra sidan sjön, Kapernaum norrut vid sjöns norra ände, där det finns en tät trädklunga, Korasin längre bort på andra sidan höjderna och Magdala mellan oss och Kapernaum. Vi fortsatte vår vandring för att se en del av de platser han hade pekat ut.

Först kom Magdala, som en gång var Maria Magdalenas hem. Men i stället för den stad där Maria bodde, som låg just där slätten breder ut sig mot sjön, står nu en klunga hemska ruckel av lera, som bebos av några immigranter. Hur djupt har inte denna stad sjunkit sedan Marias dagar!

Härifrån går vi vidare i nästan tre timmar utan avbrott till höjderna norr om sjön, till platsen där man tror att den en gång så stora staden Korasin låg, där Jesus måste ha undervisat och botat sjuka. Inga stora landsvägar, där det vimlade av handelsmän, går längre förbi denna plats. Vi kan inte ens finna en gångväg, utan följer fårstigar tvärs över de öppna fältet, till den plats där staden kanske en gång låg. Med undantag av utsikten, både inåt landet och mot sjön, är det en ödslig syn som möter oss. Innebörden i Jesu ord blir så mycket mer verkningsfull: ”Ve dig, Korasin!” — Matt. 11:21.

När vi så går vidare ned för höjderna från Korasin mot norra sjöstranden, fortsätter vi vår färd genom en levande mosaik av färger, som bildas av trettio eller flera olika sorters vilda blommor, till den intressantaste platsen vid sjön — det ställe där Kapernaum troligen var beläget. Resterna av grunden till många byggnader, som ligger blottade överallt, talar för att det en gång fanns ett folkrikt samhälle här. Här bodde Simon Petrus och hans broder Andreas; här bodde också Petrus’ medarbetare i fiskeriet, Jakob och Johannes, Sebedeus’ söner; och det var här som Jesus utförde många av sina underverk, vilka kom alla där i trakten att få sin uppmärksamhet riktad på honom. Det var också här som Simon ivraren, en fanatisk upprorsman mot Rom, fann något som var i överensstämmelse med hans egna idéer, då han lärde känna sanningen av Matteus, Levi, som satt vid tullhuset och drev in skatten för Herodes Antipas. I våra dagar får man anstränga sin fantasi för att kunna tänka sig hur Kapernaum en gång såg ut. Jesus beskrev det som ”upphöjt till himmelen”. (NW) När vi lämnar ruinerna av den sista platsen av intresse på vår väg, kommer vi osökt att tänka på de ord som Jesus också yttrade om Kapernaum: ”Ned till Hades skall du komma.” — NW.

Det är nu sent på eftermiddagen, och vi måste gå tillbaka över de galileiska fälten till landsvägen för att få en skjuts till Tiberias, där vi skall ta bussen till Jerusalem, och när vi kommer fram dit, skall vi skriva om det som vi har sett, för att låta er få del av det.