Gåvan att vara ogift
FÖR MÅNGA människor förefaller det mycket egendomligt, att vi talar om att det skulle vara en gåva att vara ogift. De kan inte fatta hur försakelse av det som de anser vara något av livets förnämsta glädjeämnen — då ju en kristens ogifta ställning inbegriper kyskhet och återhållsamhet — skulle kunna kallas en gåva. Äktenskap — ja, visst — resonerar de, men att vara ogift — skulle det kunna vara en gåva?
Då vi kallar det en gåva att vara ogift, har vi ingen mindre än den visaste och störste man som någonsin levat att hänvisa till som vår auktoritet, nämligen Guds Son. Vid ett tillfälle, då han dryftade detta ämne med sina lärjungar, sade han: ”Icke alla människor giva rum åt dessa ord, utan endast de som hava den gåvan. Ty det finnes eunucker, som från moderlivet äro födda sådana, och det finnes eunucker, som av människor hava blivit gjorda till eunucker, och det finnes eunucker, som hava gjort sig själva till eunucker för himmelrikets skull. Må den som kan giva rum åt detta giva rum åt det.” — Matt. 19:11, 12, NW.
Varför sade Jesus att det var en gåva att vara ogift? Därför att det är något som man kan utveckla och bruka effektivt till befrämjande av den sanna tillbedjan på jorden och till sin egen lycka, på samma sätt som andra Guds gåvor. Att det ogifta ståndet erbjuder särskilda fördelar åt den kristne i hans förkunnargärning framgår tydligt av aposteln Paulus’ ord: ”I sanning önskar jag att ni skola vara utan bekymmer. Den ogifte mannen är angelägen om det som hör Herren till, hur han skall vinna Herrens godkännande. Men den gifte mannen är angelägen om det som hör världen till, hur han skall vinna sin hustrus godkännande, och han blir delad. Vidare är den ogifta kvinnan, och jungfrun, angelägen om det som hör Herren till, för att hon må vara helig både till sin kropp och till sin ande. Den gifta kvinnan är emellertid angelägen om det som hör världen till, hur hon skall vinna sin mans godkännande. Detta säger jag emellertid till eder personliga nytta, icke för att kasta någon snara över eder, utan för att mana eder till det som är passande och som innebär att ständigt stå till Herrens tjänst utan något som distraherar.” — 1 Kor. 7:32—35, NW.
Ja, att kunna tjäna Jehova Gud med odelat sinne och hjärta, att kunna ägna all vår uppmärksamhet åt hans verk utan något som distraherar, är i sanning en gåva som vi borde sätta stort värde på. Ja, ”den gör också väl, som giver sin jungfrudom i äktenskap, men den som icke giver den i äktenskap kommer att göra bättre” på grund av de större tillfällena till tjänst och den ökade glädje som följer härmed. — 1 Kor. 7:38, NW.
Lägg också märke till ett ytterligare skäl, som Paulus använder, då han talar om att ge rum i vårt liv åt gåvan att vara ogift: ”För övrigt, detta säger jag, bröder, den tid som återstår är förkortad.” (1 Kor. 7:29, NW) Därför att tiden var förkortad blev Jeremia befalld att inte gifta sig. (Jer. 16:2) Bör inte detta argument ha särskild kraft i vår tid?
Hur vi kan ge rum åt gåvan
Somliga förklarar att Jesu ord betyder att gåvan att vara ogift inte är avsedd för alla och absolut inte för dem. Sådana människor försöker emellertid lägga något i Jesu ord, som han inte sade. Han påvisade, att inte alla skulle ge rum åt gåvan att vara ogift och att de som gav rum åt den var de som ”gjort sig själva till eunucker för himmelrikets skull”. Till dem som försöker komma med invändningar kan man ställa frågan: I vilken utsträckning försummar de att följa Paulus’ exempel att kuva sin kropp och leda den som en slav? ”Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat; vem kan förstå det?” — Jer. 17:9; 1 Kor. 7:29; 9:26, 27.
Hur kan man ge rum åt gåvan att vara ogift? För det första genom att man fattar ett bestämt beslut i sitt sinne, att man inte vill ge efter för någon lidelse utan vill bevara alla sina tillgängliga krafter och resurser och sin frihet från äktenskapliga förpliktelser till att bättre tjäna Jehova. Ett sådant fast beslut kommer att underlätta självbehärskningen. Man måste därpå ge rum åt denna gåva på samma sätt som man i sitt liv ger rum åt de andra gåvorna — genom självförnekelse, genom att ägna tid och kraft åt att uppodla, utveckla dessa gåvor.
För att kunna göra detta måste vi gå upp i Herrens verk, så som Paulus gjorde. Vi bör inte säga: ”Jag skulle önska eller tycka om att ha gåvan att vara ogift” och så samtidigt försvaga kraften i vår önskan eller handla stick i stäv mot den genom att intressera oss för en viss individ av det motsatta könet och odla en nära bekantskap med denne eller denna. Nej, vi måste med beslutsamhet inrikta oss på det vi står efter, gåvan att vara ogift, och vi måste underkasta oss all självförsakelse och alla andra ting som kräves för att vi skall komma i åtnjutande av den. Vi måste ge rum för denna gåva i våra planer för framtiden.
Det var möjligt för aposteln Paulus att vara ogift, och han inriktade sig på att bevara sin status på ett praktiskt sätt. (1 Kor. 9:5) Han var ärlig mot sig själv, och därför fick han gåvan. I betraktande av hans gåva blev så många förpliktelser lagda på honom av Herren, att han inte hade tid att tänka på giftermål. Han förstod att han helt enkelt inte kunde klara dessa plikter, om han skulle ha en hustru att beständigt ägna omvårdnad och uppmärksamhet. Detta var också skälet till att han framhöll, att kristna gifta män och kvinnor, som önskar ha del i vissa privilegier, måste i samma mån handla som om de inte vore gifta. Ja, också dessa måste i sitt liv ge rum åt sådana gåvor som de kan uppodla och bruka till Jehovas lov och pris och till välsignelse för andra. — 1 Kor. 7: 29—31.
Låt oss emellertid — om vi är gifta eller ogifta — bruka de gåvor vi äger enligt den vishet som Gud har givit oss genom sitt ord och genom det sätt varpå han handlar med oss. Låt oss ödmjukt taga emot de privilegier till tjänst som erbjuds oss, i det vi lägger oss vinn om det vi förmår och duger till och inte överlåter åt andra de privilegier och tillfällen till tjänst som Gud har givit oss, vilka vi kan göra bruk av och så vinna en glädje som vi aldrig förut känt. Må var och en visa att han uppskattar de gåvor Gud har givit honom och därmed bevisa sig värdig den stora gåvan evigt liv.
Bliv vis, min son, sä gläder du mitt hjärta; jag kan då giva den svar, som smädar mig. — Ords. 27:11.