Fariséer i flydda tider och i våra dagar

VID ett tillfälle sade Jesus Kristus till sina lärjungar: ”Tagen eder till vara för fariséernas surdeg, det är för skrymteri. Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt.” Och vid ett annat tillfälle gav Jesus konkreta exempel på dessa religiösa ledares skrymteri och sade då: ”Alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av människorna.” — Luk. 12:1, 2; Matt. 23:2—5.

Att de religiösa ledarna på nittonhundratalet, och i synnerhet de romersk-katolska prelaterna, inte skiljer sig från sina prototyper i det första århundradet framgår tydligt av efterföljande två nyhetsmeddelanden, som båda härrör från Förenta staternas huvudstad, Washington, D. C.

Den 17 november 1951 utfärdade tretton prelater av den romersk-katolska kyrkan, däribland tre kardinaler — en av dessa var Spellman — och fem ärkebiskopar, en framställning om mellan tre tusen och fyra tusen ord, som behandlade sådana ämnen som ”Ett moraliskt liv: behovet därav i våra dagar”; ”Moral och uppfostran”; ”Moralen och politiken” osv., och som i synnerhet fördömde omoraliskt uppträdande i politiken. — New York Times, 18 november 1951.

Men hur pass uppriktiga dessa prelater var får man en antydan om genom vissa nyheter som utsändes från huvudstaden omkring två månader senare. Den amerikanska allmänheten hade blivit upprörd på grund av avslöjandena om korruption i det Federala skatteväsendet. Justitieministern J. Howard McGrath blev särskilt klandrad, både för vad han gjort och för det han underlåtit. Opinionen var enig om att han borde uppmanas att avgå, och allting tydde på att presidenten skulle kräva hans avgång. Då skedde plötsligt en helomvändning: presidenten tillkännagav inte bara att han tänkte behålla McGrath som justitieminister, utan också att denne hade fått i uppdrag att rensa upp hela den korrumperade förvaltningen — han, som var den mest ansvarige för att denna korruption fått breda ut sig! Vem åstadkom att presidenten gjorde sitt land denna otjänst?

Enligt tidningen The Nation för den 19 januari 1952 upplyste Robert S. Allen, en veteran bland tidningskorrespondenterna i Washington, att McGrath ”räddades genom tre vänners ingripande — senator Theodore Green, hans politiske gudfader; kardinal Spellman, som telefonerade från Tokio och vädjade hos Truman; och Matt Connelly, en av presidentens sekreterare, som i synnerhet sysselsätter sig med den romersk-katolska kyrkans angelägenheter”. [Spellman har förnekat detta.]

Det där telefonsamtalet, ända från Tokio, gav ovederläggligt bevis för att — vad den främste romerskkatolske prelaten i Förenta staterna än må säga med sina läppar om moral i politiken — så var han långt mera intresserad av att en romersk-katolik skulle få vara kvar på en nyckelpost i regeringen. Detta bör tydligt ådagalägga att moralens, integritetens och en god styrelses intressen inte nödvändigtvis är identiska med den organiserade religionens. Skrymteriet är i sanning surdegen i det fariseiska tjugonde århundradet, precis som det var i det första århundradet.