”Av barns och spenabarns mun”

● Pressen fick upp ögonen för Jehovas vittnens sammankomst mitt i november, och staden själv, Victoria i British Columbia, tycktes bli gripen av dess anda. Förkunnare ute på gatorna blev tilltalade med orden ”Var skall den här sammankomsten hållas?”, ”Vad är syftet med det hela?”, ”Har ni ett program att ge mig?”, ”Jag skall komma!”. En sjöofficer gick fram till två av förkunnarna, som kändes igen på sina annonseringsmärken på rockuppslagen, och sade till dem: ”Vad är det här egentligen? Jag talade med två små flickor, som var åtta eller nio år och som bar edra skyltar. Jag ställde frågor till dem, som präster inte har kunnat svara mig på, och jag fick svar, logiska svar, av de små flickorna! Vad i helvete är det egentligen ni har för er där borta?” Bröderna svarade att det bästa sättet för honom att få reda på det var att gå dit själv och se och höra. Han svarade då: ”Det är just vad jag tänker göra, så snart jag fått andra kläder på mig.” Han inte bara kom utan lämnade sin adress som intresserad och bad att någon skulle besöka honom när som helst före kl. 18. En bild i en av tidningarna av en ung broder som höll övningstal i den teokratiska skolan framkallade många kommentarer: ”En nio års pojke som håller föredrag om bibeln!” Hans lugn och fattning och förmåga att tala extempore hjälpte till att öppna ögonen på många som såg och hörde honom.