Skördetid i Nordeuropa

SOMMARVÄRMEN var i avtagande i Europa, då N. H. Knorr, Vakttornets Bibel- och Traktatsällskaps president, åtföljd av sin sekreterare M. G. Henschel, besökte länderna i Nordeuropa. Men sommaren hade gjort sin sak bra, och lantmännen var flitigt i farten ute på åkrarna med att bärga in rågen och vetet, som glänste så guldgult i solskenet. Några använde moderna traktorer och skördetröskor, men det fanns andra som använde lien eller skäran på samma sätt som skördearbetet försiggick på Jesu tid.

De som var på väg till Jehovas vittnens stora konvent i Köpenhamn, Vasa, Helsingfors, Stockholm och Lillehammer under pågående skördetid blev påminta om de illustrationer som Jesus brukade, då han undervisade sina lärjungar beträffande predikandet av evangelium och den tidsperiod som infaller vid slutet av Satans onda värld: ”När han såg folkskarorna, kände han öm tillgivenhet för dem, emedan de voro utplundrade och drevos hit och dit såsom får utan någon herde. Då sade han till sina lärjungar: ’Ja, skörden är stor, men arbetarna äro få. Begär därför av skördens Husbonde, att han sänder ut arbetare i sin skörd.’” (Matt. 9:36—38, NW) Dessa konventresenärer hade precis samma erfarenhet: Det fanns så många människor av en god vilja gentemot Gud, som behövde hjälp med att lära känna sanningen från bibeln, att de förstod att om de så arbetade dag och natt, skulle de inte kunna bistå alla och envar som ville ha bibelstudier. De arbetade ju under den andliga skördens tid och bad likaså den Högste att sända ut fler vittnen i tjänsten på fältet.

Det rådde inte tvivel i konventbesökarnas sinnen om att tiden för den stora skörd som Jesus förutsagt i Matteus 13:39—43 (NW) har kommit. Han liknar vissa skapelser vid säd, som bär riklig frukt, och återigen andra vid onyttigt gräs, ty de frambringar ingen frukt till Jehovas ära utan fortfar att vara den ondes söner. De skapade varelserna skulle med andra ord bli uppdelade eller skilda åt, och de som inte tillför Jehova ära är stadda på väg till evig tillintetgörelse såsom av eld i Harmageddonstriden.

I Nordeuropa liksom i andra delar av världen är detta åtskiljande verk i full gång. Sällskapets president besökte vännerna på denna del av fältet för att hjälpa dem att sprida Rikets goda nyheter, ty, när folket hör detta evangelium, påskyndas det åtskiljande verket.

Danmark

Broder Knorr och broder Henschel landade på Kastrups flygplats utanför Köpenhamn onsdagen den 29 augusti, och de kom just från de stora sammankomsterna i Frankfurt am Main och Berlin. De skulle nu betjäna Danmark, som har en befolkning om gott och väl fyra millioner människor. Först kördes de i bil till en liten ort på norra Själland för att besöka landstjänaren, broder West, som varit sjuk i mer än två månader. Besöket var vederkvickande och styrkande för denne sjuke broder, och alla vännerna hoppades att han snart skulle bli frisk igen. Han var mycket missräknad över att han inte kunde få vara med vid konventet, som skulle hållas i Köpenhamn. Dagen därpå for de båda besökande bröderna tillbaka till Köpenhamn för att inspektera arbetet vid expeditionen. Där träffade de broder K. M. Jensen, som, sänts från Bethel i Brooklyn för att betjäna bröderna i de skandinaviska länderna och tala vid konventen.

Konventet hölls 31 augusti—2 september i den moderna K.B.-hallen. Eftersom hallen inte ligger mitt i stadens centrum, sändes förkunnarna ut för annonsering och övrig tjänst på fältet från 55 platser fördelade över hela staden. Detta befanns vara det mest praktiska sättet att täcka hela staden och vinna tid. Själva konventet började sedan kl. 14, och till allas stora glädje hade en ny sångbok utkommit på danska språket med samma sånger som kom ut i New York i Yankee Stadium år 1950.

Ett ovanligt och instruktivt tjänstemöte leddes av Christian Rasmussen, som är utexaminerad från Vakttornets bibelskola, Gilead, i Amerika. Hade konventbesökarna varit flera än de 4.461 som var närvarande, skulle det ha varit omöjligt att genomföra denna punkt på programmet. Verksamheten över hela landet demonstrerades med tillhjälp av en väldig karta, på vilken kretsgränserna var utritade och grupperna angivits med röda tecken och pionjärerna med blå. De viktigaste sifferuppgifterna, som lämnades under tjänstemötet, visades i elektrisk belysning. Ett särskilt avsnitt handlade om framgångsrik pionjärstjänst, och konventdeltagarna fick försäkran om att det fanns gott om blå färg, så att det kunde bli många fler blå märken på kartan!

Köpenhamn hade faktiskt aldrig sett maken till den mötesannonsering som konventdeltagarna utförde. Allmänheten var förvånad över att få se dem bära skyltar på sig överallt i staden. Många bilar och cyklar begagnades också i annonseringsarbetet. Vidare hade man 6.000 tryckta märken att fästa på rockuppslaget i stil med dem som förekom under London-konventet, och det var en god idé för Danmarks del. När vi ger klart besked om vilka vi är, träffar vi ofta på välsinnade människor. En broder, som färdades med spårvagn, fick tydliga bevis för detta, då en man tittade på märket på broderns rockuppslag och sade: ”Jag vet att ni är ett Jehovas vittne. Dem har jag hört så mycket talas om, och jag stöter på Jehovas vittnen överallt. Nu vill jag höra mer om ert arbete och edra läror.” Efter dopföredraget uttalade 259 sin önskan att symbolisera sin invigning åt Jehovas tjänst, vilket de kunde göra senare genom att låta sig döpas i en inomhusbassäng.

Föredragen och demonstrationerna under hela konventet var väl tillrättalagda. Alla såg fram mot det offentliga föredrag som broder Knorr skulle hålla på söndagseftermiddagen över ämnet ”Skall religionen klara världskrisen?” År 1950 var 6.571 närvarande vid det offentliga föredraget under Jehovas vittnens områdessammankomst, och efteråt skrev den religiösa dagstidningen att Jehovas vittnen bara kunde åstadkomma detta en enda gång. Skulle dess ord besannas? En timme före det offentliga föredraget var K.B.-hallen fullpackad. Alldeles intill huvudhallen låg tennishallen, och den togs nu i bruk av dem som inte kunnat komma in. När man räknade ihop alla, befanns det att 6.912 personer var närvarande. Det blev en tankeställare för de välsinnade och för den stora allmänheten som var tillstädes att få se den stora människomängden och höra det kraftfulla budskapet, som höll auditoriet kvar i bänkarna ända till slutet. En teolog, som brukar resa omkring i hela landet och hålla föredrag mot Jehovas vittnen, märktes bland åhörarna. Han antecknade flitigt, och allteftersom föredraget skred fram, såg han mer och mer förbryllad och bekymrad ut. De skarpa bitande sanningarna om den falska religionen och dess misslyckande föreföll som riktiga pisksnärtar för honom. Allmänhetens intresse för föredraget framgick även av det förhållandet att 2.342 exemplar av en broschyr kunde lämnas ut fritt efter föredraget.

Efter konventet betjänade broder K. M. Jensen och broder Leo Larsen, en gileadit från Island, som var på besök i Danmark, några av de största danska städerna och höll många föredrag. Antalet åhörare var: I Århus 540, Ålborg 406, Odense 362 och Vejle 215.

Det råder en mycket god anda bland förkunnarna i Danmark. Enbart i Köpenhamn finns det omkring två tusen aktiva förkunnare, och för hela landet har de haft toppsiffran 6.064. De fyra millionerna danskar nås med sanningsbudskapet från Guds ord, och när vi ser tillbaka till Sällskapets presidents föregående besök i Danmark år 1947, kan vi inse hur mycket inbärgande av skörden som faktiskt ägt rum — då det var 2.977 förkunnare.

Finland

I skymningen den 3. september anlände bröderna Knorr och Henschel till Helsingfors flygplats för att tillbringa en arbetsfylld vecka tillsammans med Betelfamiljen och Rikets förkunnare i Finland.

På tisdagskvällen steg bröderna Knorr och Henschel jämte landstjänaren W. H. Endres, som genomgått Gileadskolan, på tåget till Vasa. Tidigt på onsdagsmorgonen kunde de se hur de jämna, vidsträckta fälten var fulla av mogen säd. I denna nordligt belägna del av Finland, där somrarna är mycket korta, är det alltid fara för att hela grödan skall gå förlorad om frosten kommer för tidigt — och lantmännen var därför i full verksamhet.

Då tåget var framme i Vasa kl. 9 fm. hade bröderna Knorr och Henschel nått den nordligaste punkten på alla sina resor, men vädret var inte kallt. Det var tydligt att någonting ovanligt var på färde i denna stad om 40.000 invånare. På torget stod ett 4 meter högt torn liknande det som förekommer på tidskriften Vakttornets omslag, och där annonserades det offentliga föredraget. Andra skyltar, både stora och små, var utspridda över hela staden och inne i butikerna i denna tvåspråkiga stad. Eftersom detta tvådagarskonvent i norra Finland hölls på både finska och svenska, var det nödvändigt att trycka löpsedlar och plakat och annonsmaterial på båda språken. Under ett par dagar innehöll tidningarna artiklar om presidentens för Vaktornssällskapet besök i Vasa, och de tog även in hans fotografi.

Stadshusets stora sal som förhyrts för sammankomsten var vackert blomstersmyckad. Många finska vänner som kom från enkla lantställen med bara ett enda boningsrum, blev överraskade då de såg konventsalen, ty de hade inte kunnat tänka sig att vi skulle få en så vacker plats för konventet.

Detta var bara en början till deras glädje och tillfredsställelse. Då konventet tog sin början fanns en ny, fullständig 96-sidig sångbok på finska tillgänglig. Konventets möten ordnades så, att de finska bröderna höll sina föredrag i den ena salen och de svenska i den andra. Då broder Knorr eller Henschel skulle tala, samlades båda grupperna gemensamt. Talaren stod mitt på plattformen med den finske tolken på ena sidan och den svenske på den andra.

Eftermiddagens höjdpunkt kom när broder Knorr talade över hur den sanna, rena, obesmittade religionen skall triumfera. Han påvisade hur den falska religionen misslyckats med att tillfredsställa folkets behov och hur nödvändig den sanna religionen var. Vid slutet av sitt föredrag visade broder Knorr upp en ny publikation på finska språket, nämligen broschyren Evolutionen kontra den nya världen. Den blir ett effektivt vapen mot kommunisterna, vilkas falska religion innefattar tron på evolution och inte på en Skapare. Det var 308 vänner närvarande.

På kvällen kom många av stadsborna och de välsinnade tillsammans till den sammankomst som hölls i hallen, och broder Knorr höll det offentliga föredraget, som tolkades både till finska och svenska. Många framstående affärsmän och präster var närvarande. Alla lyssnade till talaren med spänd uppmärksamhet. Antalet åhörare var 670, och det intressanta i saken var att det var fler främlingar än vittnen närvarande. Vid föredragets slut kom en ny överraskning i bokväg. Broder Knorr meddelade att ett exemplar av den nya broschyren Kan Ni få leva evigt i lycka på jorden? skulle lämnas fritt åt var och en av de närvarande och fanns både på finska och svenska.

Fast det offentliga föredraget var slut, fanns många fler viktiga saker i beredskap för vännerna. På torsdagsmorgonen hölls ett föredrag om dopet, och 14 nya vittnen för Jehova lät döpa sig. En av dem var en ung broder, som några dagar tidigare kommit till kretstjänarens bostad med de enkla orden: ”Jag söker Gud.” Kretstjänaren ägnade mycken tid åt honom och påvisade för honom från den Heliga skrift Gud Jehovas storslagna uppsåt. Deras samtal var tillräckligt för att övertyga honom om att detta var sanningen, och han invigde strax sitt liv åt att göra Guds vilja. Han yttrade vid sammankomsten: ”Detta är första gången jag någonsin blivit behandlad som. en mänsklig varelse.” Han hade varit tvungen att arbeta hårt i hela sitt liv och hade inte kunnat få någon tid till att studera om Gud. Nu är han fri att tjäna sin Skapare.

Broder Knorr avslutade förmiddagens samvaro med föredraget ”Att göra om sinnet för liv i överensstämmelse med den nya världen”. Detta föredrag överflödade av praktiska och värdefulla råd och informationer om hur man skall ändra sin livsföring och förnya sitt sinne. Därefter kom tillkännagivandet om ytterligare en ny utgåva, en inbunden bok på finska: ”Detta betyder evigt liv.” En dånande applåd kom från vännerna, som fick veta, att detta var den första finska bok som framställts i Finland på tio år. Alla gladde sig. Den kvällen, då tåget lämnade Vasa, fanns det många lyckliga Rikesförkunnare ombord, som talade om och tänkte på den nya världen och sjöng de nya sångerna och berättade erfarenheter.

Helsingforskonventet i slutet på veckan kom med nya erfarenheter, nya glädjeämnen och nya problem. Förr om åren hade man förhyrt den största och lämpligaste lokalen i Finland, Mässhallen. Nu i år fick vännerna veta att den var uthyrd för utställningar hela september och oktober. Det enda som återstod att få var ett ridhus. Så sent som tre dagar före konventets början fick bröderna besked om att myndigheterna hade bestämt att bara 2.000 personer skulle få komma in i hallen. Man förebar som skäl härför, att det inte fanns tillräckligt med utgångar. Styrelsen tillät emellertid att ett hål fick tagas upp i ena änden av byggnaden och på så sätt åstadkoms en reservutgång. Så kom tillståndet att få ta in 3.500 i hallen. Men inte ens det var nog för att hysa det väntade antalet besökare. Ett cirkustält hyrdes, och just den dagen sammankomsten skulle börja var en grupp om 20 bröder i full färd med att sätta upp detta alldeles intill hallen. Eftersom hallen brukade användas av ridhästar, var den smutsig, och det fanns inga sittplatser. Några flyttbara smärre åskådarläktare bars in och inpassades på sidorna. Sittplatserna var ett problem, ty ingen ville hyra ut några bänkar. Då fick en broder syn på en massa bänkar som stack upp över inhägnaden vid en militärförläggning. Dessa hyrde man, och fick sittplatser på så sätt.

Då den klara morgonsolen log välkomnande mot konventbesökarna i Helsingfors hade en underbar förändring ägt rum: Ridhuset var nu säte för en storslagen teokratisk sammankomst. I ena ändan fanns en vackert blomstersmyckad plattform och framför den hundratals välordnade bänkrader. Fönsterna var klara och rena. Bänkar och väggar täcktes inte längre av damm. Bröder och systrar ur Helsingforsgruppen hade använt många timmar med att göra rent och snygga upp på platsen. Till och med hästlukten var borta. Utanför på vallen hade man uppfört fyra provisoriska byggnader, och dessa fick göra tjänst som matservering och försäljningsstånd för frukt och läskedrycker m. m. åt bröderna. Mer än sju tusen måltider tillagades i det fria. Två rader kokkittlar från arméns fältkök kom till användning. Det var inspirerande att se vännernas samarbete i sin tjänst bakom kulisserna för att laga mat och diska och hålla allting snyggt och prydligt.

När sammankomsten inleddes kl. 9.15 på fredagsmorgonen, var hallen nästan fullsatt av vänner. Programmet från Vasa följdes noga. På lördagen döptes 156. Lägg till de 14 från Vasa, och det gör 170 nya förkunnare. Skörden pågår i Finland.

Tjänsten på fältet var mycket effektiv. Några gick ut i annonseringsarbetet på gatorna och tog med sig löpsedlar och plakat. Andra arbetade från hus till hus. En grupp på omkring 70 drog ut på cykelkortege genom Helsingfors gator med affischer fastbundna på varje cykel. Man kunde se en nästan oavbruten rad skyltar i staden då förkunnarna kantade gatorna. I omkring två timmar paraderade cyklarna genom stadens centrum och sedan bar det i väg ut till de yttre delarna av staden. Folk lade märke till annonseringen, de 25.000 ”förhandsmeddelandena”, som hade delats ut före sammankomsten, och 175.000 vanliga löpsedlar i två färger. Mer än 12.000 stora plakat och affischer kom till användning, och 27 stora skyltar i storlek 1¹/₂ gånger 3 meter hade ställts upp. Exemplar av det 4 meter höga ”Vakttornet” var uppställt på fyra ställen i stadens centrala delar för att annonsera det offentliga föredraget. Nästan alla de icke-kommunistiska tidningarna hade artiklar om konventet.

Det var mycket tillfredsställande att se hur väl de två amerikanska missionärerna från Gileadskolan, bröderna Endres och Bruton, klarade sig i Finland. De kom dit i februari 1950, och fast det finska språket är svårlärt, grep de sig an med att studera det, och vid sammankomsten kunde de tala till vännerna på finska och samtala med dem de träffade i lokalen. Deras ansträngningar var verkligen berömvärda, och det visar vad som kan åstadkommas av människor som inriktar sig på att lära ett nytt tungomål för att få vara med och förkunna om Riket.

Sammankomstens stora höjdpunkt kom i och med det offentliga mötet på söndagseftermiddagen. Ridhuset var fullpackat en hel timme innan föredraget skulle börja, och folk satt utanför på gräsplaner, på stenar, i cirkustältet, inom matserveringsområdet, ja, varhelst det var möjligt att åhöra föredraget genom högtalare. När antalet närvarande räknades samman, var det 5.080. Om vi därtill lägger de 670 i Vasa, så var det totala antalet som lyssnade till det offentliga föredraget i Finland 5.750, en ståtlig framstöt för att påskynda skördearbetet. Det är intressant att lägga märke till att det var 40 procent fler närvarande på söndagseftermiddagen än på lördagskvällen. Många fler finländare kommer snart att församlas till den teokratiska organisationen.

Bröderna Knorrs och Henschels föredrag tolkades ©medelbart till svenska för en grupp på omkring 100 svensktalande vänner och människor av en god vilja, som samlats i ett restaurangrum i byggnaden. Tolken, broder Harteva, den förste som fick sanningen i Finland, fick lyssna i hörmikrofoner och därefter tolka till svenska, medan en annan broder tolkade till finska.

Eftersom både finska och svenska språken är officiellt erkända i Finland, föreslog broder Knorr att man skulle ägna större uppmärksamhet åt skördearbetet bland den svensktalande befolkningen där. I en del grupper finns det både finnar och svenskar, och de kan ofta inte samtala med varandra. Särskilda svenska grupper organiseras därför nu över hela Finland, varhelst det bor svensktalande, och alla möten kan så hållas på svenska. Utökad kretstjänarverksamhet erfordras också, och broder Knorr ordnade därjämte så, att den svenske områdestjänaren skall sändas till Finland två gånger årligen för att hålla kretssammankomster för de svenska vännerna.

Det har skett en utomordentlig utvidgning i Finland. År 1947, då broder Knorr var där på besök förra gången, fanns det 2.696 förkunnare i Finland. 1951 års rekord är 5.078, vilket är nästan dubbla antalet förkunnare efter fyra år — storslaget för ett land om 4.015.000 invånare.

Det var förvisso en vecka full av välsignelser och rika erfarenheter för bröderna i Finland, och alla är ett hjärta och ett sinne. De ser med glädje fram mot sina privilegier i tjänsten. En från Gileadskolan utexaminerad broder, T. Nikkila, som är områdestjänare, påpekade att fastän det är synnerligen kallt under vintermånaderna, kommer förkunnarna att möta upp vid kretssammankomsterna och stadigt gå framåt och skynda på med utvidgningsarbetet i Finland.