Undervisning som skänker framgång

ETT GÄNGSE ordstäv, som uttrycker mycken vishet, lyder: ”Allt är inte guld som glimmar.” Ibland, när människorna börjar skryta, är det intressant att komma ihåg det. Och har ni någonsin hört om sådant skryt, som det presteras i ”hjärnans tidsålder” nu på 1900-talet?

Människor vinner högt anseende på grund av de lärdomsgrader de förvärvar vid universitet. Bland nationerna finner vi att de som är de bästa ”förståsigpåarna” inom den vetenskapliga forskningen, särskilt den som tjänar militära ändamål, skjuter upp som raketer för att inta ledareställningar.

Men vad skall vi då kunna säga om den skörd som denna tidsålder har inhöstat? Dess två världskrig framstår inte såsom några stora intellektuella framgångar. Det är svårt att skönja visheten i den hela planeten omspännande fruktan som orsakats av den moderna vetenskapens uppfinningar. Får barnen, såsom det påstås, njuta frukterna av den mest framskridna lärdom som någonsin funnits? Ungdomsbrottsligheten är mera omfattande än någonsin. Tidningsrubrikerna drar uppmärksamheten till den studerande ungdomens narkotikagäng. Så som bibeln varnande framhåller har en vida utbredd ”olydnad mot föräldrar” löpt jämsides med ungdomens ständigt sjunkande moral. (2 Tim. 3:2) Och hur står det till med människans mest upphöjda studieämne, kunskapen om hennes Skapare? Gudlösheten har högkonjunktur på grund av utvecklingsläran och kommunismen. ”Försöksäktenskap” diskuteras på fullt allvar, och familjelivets sammanbrott ligger på lur.

Då mycket likartade förhållanden rådde i det forntida Israel, då man hängav sig åt att ”svärja, ljuga, mörda, stjäla och begå äktenskapsbrott”, angav Jehova Gud orsaken genom att säga: ”HERREN har sak med landets inbyggare, eftersom ingen trohet, ingen godhet och ingen Guds kunskap finnes i landet.” (Hos. 4:1, AT) Vad skall man anföra som skäl till att samma onda förhållanden råder i denna tid?

För det första, vad är det som denna ”visa värld” åstadkommer med all sin omskrutna vishet? Visst är det sant att mäktiga nationer kan lagra sina tillgångar, och sedan leda världsomspännande hjälpaktioner till förmån för mindre gynnade folk. Genom sin ingenjörsvetenskap kan människor göra upp ritningar till väldiga byggnad skomplex, spränga grunden till dem i granitklippan och skrapa skyarna med dessas tinnar. De kan mobilisera stora arméer och utrusta dem för modiga bedrifter under skickliga befälhavare. Ja, de kan också ärva troner och bli valda till politiska ämbeten, bo i praktfulla palats och utöva mycket inflytande. Men är egentligen allt detta så mycket? Om detta är det enda vi kan mäta framgången med, då står människan fortfarande obetydligt över insekterna och den övriga lägre djurskapelsen. — Ords. 30:24—28.

Det är vad man kallar en ödets ironi, att denna världens kunskap i själva verket leder bakåt i stället för framåt. Ett fyra eller fem års barn frågar vem som har gjort blommorna. Då det får veta att Gud har skapat dem, tror det att det är så, ty det förstår att det inte kan göra likadana med sina små händer. Detta och mycket annat lär barnet. Det får lära sig respekt för Guds stora makt, att bedja till Honom och att känna sig trygg i förvissningen om att Gud kan övervinna allt ont. Men när sedan samma barn växer upp och kommer under lärares och professorers inflytande, börjar dessa bryta ner ynglingens enkla tro genom att tvinga honom att giva upp den för att kunna tillfredsställa evolutionslärans glupska aptit. Borta är då också hans känsla av säkerhet, och den unge mannen blir en del av det stora människohavet, som lever i fruktan för atomkrig eller någon liknande form av massförintelse. Efter sjutton eller aderton års ”undervisning” finner han att han vet mindre än han gjorde vid fyra eller fem års ålder!

Därför framhåller somliga, att lösningen på problemet är att ställa skolorna under kyrkornas ledning. Men så är det inte. Tänk på de många av kyrkan behärskade staterna i Latinamerika, med den förnedrande moral och ofantliga okunnighet som råder bland dessa stackars folk. Också i Förenta staterna har undersökningar givit vid handen att ”söndagsskol”- undervisningen inte har meddelat någon praktisk kunskap i Guds ord. Till föräldrarna inom Guds förebildliga nation, Israel, gav Gud befallningen:

”Dessa ord, som jag i dag giver dig, skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp. Och du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skola vara såsom ett märke på din panna. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.” — 5 Mos. 6:6—9.

På liknande sätt uppmanade aposteln Paulus kristna föräldrar, som levde under det första århundradet e. Kr., att städse fostra sina barn ”i Jehovas tuktan och auktoritativa råd”. (Ef. 6:4, NW) Naturligtvis måste sådan fostran åtföljas av att föräldrarna själva sätter rätta exempel i fråga om kristen tro och levnad. Frukterna av ett sådant handlingssätt kommer att bli ett nytt liv inriktat på att vinna kunskap om Gud och att öppet hjälpa vänner och grannar att göra likadant — i sanning en verklig hjälpaktion för världen.

”Och det skulle vara ett sätt att vinna framgång!” säger den hånfulla världen utmanande. Skulle dessa begabbare anse Kristus Jesus framgångsrik? Förmodligen inte, men hans undervisning har likväl erbjudit människorna det enda medel genom vilket man kan vinna frälsning till evigt liv i en ny värld. Lägg märke till vad hans apostel, Paulus, lärde: ”Har icke Gud gjort denna världens vishet dåraktig? Ty då ju, i Guds vishet, världen genom sin vishet icke lärde känna Gud, fann Gud för gott att genom dårskapen i det som predikas frälsa dem som tro.” — 1 Kor. 1:20, 21, NW.

Och genom ”dårskapen i det som predikas” skall de som överlever denna världens kris bliva bevarade till liv i Guds nya värld. För att hjälpa alla dem som vilja nå det målet — verklig framgång — förkunnas nu de goda nyheterna för dem på ett enkelt och lättfattligt språk, men med Guds ords kraft bakom sig. Aposteln Paulus’ erfarenhet visar att detta är vist. — 1 Kor. 2:1, 4, 5.

Det var förvisso i Guds kraft som Jesus undervisade, då han talade så som aldrig någon före honom. (Joh. 7:46) Han bedrev denna undervisning från stad till stad, från by till by, från hus till hus och talade också till folket varhelst några åhörare kunde samlas. (Luk. 8:1; Apg. 20:20; Luk. 5: 1—3; Matt. 5:1,2) Han och hans lärjungar undervisade också tålmodigt i privata hem och besvarade frågor angående bibeln. (Matt. 9:9, 10; Luk. 10:38—42) Apostlagärningarna överflödar av exempel på detta.

Denna betydelsefulla kristna verksamhet har inte upphört. Under året 1951 använde Jehovas vittnen, kristna Ordets förkunnare, över hela jorden, omkring 63.000.000 timmar i detta samma slags arbete. De gjorde mer än tjugo millioner ”återbesök” i hem där intresse visats, och de höll över 260.000 bibelstudier i hemmen. Bevis på deras framgång har vi i ständigt ökande skaror av nya förkunnare, av att fler och fler hjärtan fröjdas och att allt fler människor vinner hoppet om evigt liv i den nya världen. Tillfället att lära på detta sätt, för att vinna sann framgång, står fortfarande öppet till uppmuntran för ännu många fler.